Påsk
Snart är det påsk. Det ska bli intressant. Det händer mycket roliga saker, en vän kommer på besök och jag ska hälsa på mina föräldrar. I morgon ska jag börja äta godis, jag har låtit bli sötsaker i två veckor. Och nu är jag supersugen. Handlade godis idag, och fick ett stooort sprängfyllt påskägg. Nu ska jag bara hålla mig tills imorgon kväll.
Jag är lycklig över att jag fått ett påskägg i år. TACK! Du vet vem du är! :-)
Jag är lycklig över att jag fått ett påskägg i år. TACK! Du vet vem du är! :-)
Nya mål
Jag skrev i ett tidigare inlägg om svårigheten att gå vidare. Om att vara splittrad mellan viljan att gå vidare och motståndet mot att lämna det som varit.
Men idag har jag bestämt mig på riktigt. Idag har jag satt upp ett mål. Jag har insett att det kommer vara jättetufft att uppnå, att det kommer kosta och ha ett pris. Men jag känner så starkt att det inte kan fortsätta vara som det är nu. För varje dag som går så bryts jag ned bit för bit, och det vill jag inte. Det är för jobbigt.
Jag har bestämt mig för att jag måste gå vidare, jag måste lägga min ilska, sorg, bitterhet och allt annat bakom mig. För jag orkar verkligen inte bära på dessa känslor längre. Jag är beredd att jobba med detta, precis som en överviktig får jobba med sin kost och en alkoholist med att avstå spriten.
Det kommer innebära att jag måste förlåta - vilket kommer vara tufft och smärtsamt. Det innebär att jag måste börja tycka om det liv jag lever - vilket också kommer vara svårt. Men det allra svåraste blir att sluta älska. För om jag ska gå vidare så tror jag att jag måste slute älska. Jag måste släppa taget och låta honom gå vidare.
Men hur slutar man älska någon? Vart lär man sig det? Tips mottages tacksamt!
Men idag har jag bestämt mig på riktigt. Idag har jag satt upp ett mål. Jag har insett att det kommer vara jättetufft att uppnå, att det kommer kosta och ha ett pris. Men jag känner så starkt att det inte kan fortsätta vara som det är nu. För varje dag som går så bryts jag ned bit för bit, och det vill jag inte. Det är för jobbigt.
Jag har bestämt mig för att jag måste gå vidare, jag måste lägga min ilska, sorg, bitterhet och allt annat bakom mig. För jag orkar verkligen inte bära på dessa känslor längre. Jag är beredd att jobba med detta, precis som en överviktig får jobba med sin kost och en alkoholist med att avstå spriten.
Det kommer innebära att jag måste förlåta - vilket kommer vara tufft och smärtsamt. Det innebär att jag måste börja tycka om det liv jag lever - vilket också kommer vara svårt. Men det allra svåraste blir att sluta älska. För om jag ska gå vidare så tror jag att jag måste slute älska. Jag måste släppa taget och låta honom gå vidare.
Men hur slutar man älska någon? Vart lär man sig det? Tips mottages tacksamt!
Löften och överenskommelser
Jag hade en intressant och stundtals hetsig diskussion med en vän idag kring löften och överenskommelser, och huruvida det är någon skillnad mellan dessa. Jag försökte först hävda att det var en viss skillnad, mellan att bara komma överens om något och att sätta orden "jag lovar" framför något. Jag ville hävda att man bara lovat något när man uttryckligt sagt att man lovat. Men (tja, som vanligt) lyckades min vän med argumentatoriska krumpsprång överlista mitt resonemang och kvar stod jag med en insikt om att det kanske inte är så stor skillnad, egentligen.
Jag vet inte om jag är så mycket filosofiskt klokare. Men det jag har tagit med mig från diskussionen är att alltid försöka hålla överenskommelser, oavsett hur liten den kan verka för mig. För jag har ingen aning om hur viktig den är för den andra personen.
Med dagens diskussion i ryggen kan jag kanske också bättre förstå vännens resonemang kring ett tidigare ärende. Denna vän umgås jag rätt ofta med, och ibland "klagar" vännen på att det blir för ofta. Alltså, inte egentligen på att VI umgås men på att vännen inte har så många andra att umgås spontant med. Medan jag inte har så mycket betänkligheter med att spendera tid med denna vän. Och med bakgrund till resonemanget att vi umgås för mycket så gav jag återbud till en större sammankomst med flera vänner som min vän annordnade. Jag tänkte att det bara var bra att jag inte alltid var med utan gav plats för andra i vännens liv. Jag hade först sagt att jag skulle komma, sedan föreslog en vän som jag inte ugåtts med på länge en aktivitet. Och då sa jag ja till henne och lämnade återbud till min vän. Som blev besviken. Nu förstår jag att det egentligen inte handlade om min närvaro, eller så klart saknades jag i person också, men mest handlade det nog om mitt första ja som sedan blev ett nej. Som min vän sa i diskussionen idag "för vad är då ett ja värt?".
Så jag vill skicka med mig själv, och er därute, visdomen om att ibland är överenskommelser viktiga. Och man vet aldrig när de är det för den andra personen. Så därför är det bäst att ALLTID hålla överenskommelser och vid de tillfällen man är osäker inte ingå några överenskommelser utan lämna det öppet.
Jag vet inte om jag är så mycket filosofiskt klokare. Men det jag har tagit med mig från diskussionen är att alltid försöka hålla överenskommelser, oavsett hur liten den kan verka för mig. För jag har ingen aning om hur viktig den är för den andra personen.
Med dagens diskussion i ryggen kan jag kanske också bättre förstå vännens resonemang kring ett tidigare ärende. Denna vän umgås jag rätt ofta med, och ibland "klagar" vännen på att det blir för ofta. Alltså, inte egentligen på att VI umgås men på att vännen inte har så många andra att umgås spontant med. Medan jag inte har så mycket betänkligheter med att spendera tid med denna vän. Och med bakgrund till resonemanget att vi umgås för mycket så gav jag återbud till en större sammankomst med flera vänner som min vän annordnade. Jag tänkte att det bara var bra att jag inte alltid var med utan gav plats för andra i vännens liv. Jag hade först sagt att jag skulle komma, sedan föreslog en vän som jag inte ugåtts med på länge en aktivitet. Och då sa jag ja till henne och lämnade återbud till min vän. Som blev besviken. Nu förstår jag att det egentligen inte handlade om min närvaro, eller så klart saknades jag i person också, men mest handlade det nog om mitt första ja som sedan blev ett nej. Som min vän sa i diskussionen idag "för vad är då ett ja värt?".
Så jag vill skicka med mig själv, och er därute, visdomen om att ibland är överenskommelser viktiga. Och man vet aldrig när de är det för den andra personen. Så därför är det bäst att ALLTID hålla överenskommelser och vid de tillfällen man är osäker inte ingå några överenskommelser utan lämna det öppet.
En smak av sommar
I dag har jag känt sand mellan tårna. Mycket sand och mjuk sand. På riktigt. Jag gjorde en utflykt söderöver, till Södertälje, och spelade beachvolleyboll. Jag har inte spelat volleyboll sedan skolan. Nästan. Med undantag för en solsemester där jag spelade lite på hotellet. Men jag har aldrig spelat ren beachvolley. Men det var supertrevligt och något jag ska göra igen.
Framförallt är en beachvolleyhall rena gottepåsen för nyskilda kvinnor. Av de säkert 50 killarna där så var det bara ett fåtal jag inte skulle vilja ta med hem. Många magrutor var det!
Det här måste jag göra om!
Framförallt är en beachvolleyhall rena gottepåsen för nyskilda kvinnor. Av de säkert 50 killarna där så var det bara ett fåtal jag inte skulle vilja ta med hem. Många magrutor var det!
Det här måste jag göra om!
Vad ska man göra med all ilska?
Jag känner att jag med tiden bygger upp mer och mer ilska mot mitt ex. Istället för att läka med tiden så ökar min bitterhet och min ilska. Det känns som om jag snart kommer explodera av all ilska som jag stänger inne. För jag vet inte hur jag ska göra mig av med den. Visst, jag kan gå på boxklasser och springa och spinna osv, det gör jag redan. Men det handlar mer om att göra sig av med aggressioner, inte om att göra sig av med ilskan.
Jag kanske börjar bli lite psykiskt instabil. Jag tänker iallafall många konstiga tankar just nu. Jag är ibland till och med rädd för att jag till slut ska göra handling av tankarna.
De flesta tankar handlar om olika sätt att göra det jobbigt för mitt ex. En återkommande fantasi jag har handlar om att jag åker ut dit där de bor. Sedan sätter jag mig en bit ifrån deras port och väntar på att de ska komma hem. Jag sitter på ett sådant avstånd att det är uppenbart att jag inte väntar på att träffa dem, men så nära att de ser att jag är där. Och jag sitter bara där, tyst och kallt stirrande. De ser mig, men min uppsyn gör att de inte vågar gå fram.
Jag upprepar detta i några dagar, sitter på samma ställe när de kommer hem och bara stirrar. De tycker det är väldigt obehagligt. Nästa steg blir att smita in i porten, jag följer med någon granne in. Sedan sätter jag mig så högt upp i trappan jag kan men är fortfarande fullt synlig. Jag sitter där tills de kommer hem. Om någon granne går förbi ursäktar jag mig med att jag ska besöka dem och väntar på att de ska komma - det borde vara vilken minut som hellst. När de väl kommer så stirrar jag hatiskt, precis som jag gjort på håll.
Min fantasi har sedan lite olika fortsättningar. Antingen blir de rädda och springer in och låser dörren. Eller så går de upp och frågar vad jag vill. Om de pratar med mig så berättar jag precis hur illa de har gjort mig och hur dåligt jag mår, och jag berättar om de svarta tankar jag ibland får - riktigt detaljerat. Det gör dem rädda och ledsna. Sedan går jag.
Jag fantiserar också om att repa hans bil, den fina och rödglänsande som jag uppmuntrade honom att köpa trots att den hade en massa "onödigt" lull-lull. För det kanske var sista gången han kunde köpa en dyr bil med skinsäten och lull-lull, nästa gång vi bytte bil så kanske vi var i ett annat läge. Sa jag. Men vi bytte aldrig bil, vi skilde oss. Och han fick behålla hela bilen. I min fantasi drar jag nyckeln över hela sidan, på båda sidor. Jag gör ett djupt och stort jack. Det känns skönt när jag gör det, samtidigt som det ger mig ångest. Jag tycker inte om att förstöra saker, men trots det så känns det skönt att förstöra något som är hans. I fantasin.
Jag fantiserar också om att skriva ett argt mail, eller bestämma träff och sedan skrika och skälla ordentligt.
Men alla dessa saker känns omöjliga och ouppnåeliga. Precis som många mäns hetaste fantasier.
Men jag spricker snart, jag måste få ventilera all ilska.
Är det någon som har något konstruktivt tips?
Jag kanske börjar bli lite psykiskt instabil. Jag tänker iallafall många konstiga tankar just nu. Jag är ibland till och med rädd för att jag till slut ska göra handling av tankarna.
De flesta tankar handlar om olika sätt att göra det jobbigt för mitt ex. En återkommande fantasi jag har handlar om att jag åker ut dit där de bor. Sedan sätter jag mig en bit ifrån deras port och väntar på att de ska komma hem. Jag sitter på ett sådant avstånd att det är uppenbart att jag inte väntar på att träffa dem, men så nära att de ser att jag är där. Och jag sitter bara där, tyst och kallt stirrande. De ser mig, men min uppsyn gör att de inte vågar gå fram.
Jag upprepar detta i några dagar, sitter på samma ställe när de kommer hem och bara stirrar. De tycker det är väldigt obehagligt. Nästa steg blir att smita in i porten, jag följer med någon granne in. Sedan sätter jag mig så högt upp i trappan jag kan men är fortfarande fullt synlig. Jag sitter där tills de kommer hem. Om någon granne går förbi ursäktar jag mig med att jag ska besöka dem och väntar på att de ska komma - det borde vara vilken minut som hellst. När de väl kommer så stirrar jag hatiskt, precis som jag gjort på håll.
Min fantasi har sedan lite olika fortsättningar. Antingen blir de rädda och springer in och låser dörren. Eller så går de upp och frågar vad jag vill. Om de pratar med mig så berättar jag precis hur illa de har gjort mig och hur dåligt jag mår, och jag berättar om de svarta tankar jag ibland får - riktigt detaljerat. Det gör dem rädda och ledsna. Sedan går jag.
Jag fantiserar också om att repa hans bil, den fina och rödglänsande som jag uppmuntrade honom att köpa trots att den hade en massa "onödigt" lull-lull. För det kanske var sista gången han kunde köpa en dyr bil med skinsäten och lull-lull, nästa gång vi bytte bil så kanske vi var i ett annat läge. Sa jag. Men vi bytte aldrig bil, vi skilde oss. Och han fick behålla hela bilen. I min fantasi drar jag nyckeln över hela sidan, på båda sidor. Jag gör ett djupt och stort jack. Det känns skönt när jag gör det, samtidigt som det ger mig ångest. Jag tycker inte om att förstöra saker, men trots det så känns det skönt att förstöra något som är hans. I fantasin.
Jag fantiserar också om att skriva ett argt mail, eller bestämma träff och sedan skrika och skälla ordentligt.
Men alla dessa saker känns omöjliga och ouppnåeliga. Precis som många mäns hetaste fantasier.
Men jag spricker snart, jag måste få ventilera all ilska.
Är det någon som har något konstruktivt tips?
Vart tar tiden vägen?
Idag har jag ägnat nästan hela arbetsdagen åt att iordningsställa ett utskick med kallelser till 15 viktiga personer. Det handlar åter igen om att eska pengar till mitt projekt. Så det är viktigt att det blir rätt, och att det blir till rätt personer. Själva kallelsen är redan klar, det jag gjort idag är att i princip dubbelkolla att personerna var rätt pesoner att bjuda (vilket alla inte var - tur jag dubbelkollade!), göra en lista över kallade personer att bifoga med kallelsen, kolla upp vilken adress de skulle skickas till, ta emot förslag från kollegor på ytterligare personer som också skulle vara lämpliga att bjuda in, försöka få tag på min chefs chef (som är den som ansvarar för detta och inte helt lätt att få tag på) för att kolla om hon tycker de nya namnen ska vara med, få ytterligare nya namn och kontakta henne igen, skriva kuvert, kopiera ut kallelsen (givetvis strulade skrivaren!), klistra kuvert och lägga på lådan.
Och detta har lätt tagit 4-5 arbetstimmar.
Om jag delegerat det här till någon, och de blev klara halv fem så skulle jag allvarligt fundera på om de maskade med flit. För hellst skulle de här kallelserna varit iväg redan tidigare i veckan. Och vid två går internposten iväg, och vid halv fem en fredag har de stängt. Så jag skulle tro att personen maskade med flit, för att retas. För så här sanslöst länge kan väl saker och ting inte ta!
Jag ska försöka komma ihåg det här tillfället nästa gång något tar ovanligt lång tid för någon att göra. För ibland gör det bara det, utan att man efteråt kan förklara exakt vad som tog tid. För egentligen handlar det ju bara om många snabba saker. Eller?
Och detta har lätt tagit 4-5 arbetstimmar.
Om jag delegerat det här till någon, och de blev klara halv fem så skulle jag allvarligt fundera på om de maskade med flit. För hellst skulle de här kallelserna varit iväg redan tidigare i veckan. Och vid två går internposten iväg, och vid halv fem en fredag har de stängt. Så jag skulle tro att personen maskade med flit, för att retas. För så här sanslöst länge kan väl saker och ting inte ta!
Jag ska försöka komma ihåg det här tillfället nästa gång något tar ovanligt lång tid för någon att göra. För ibland gör det bara det, utan att man efteråt kan förklara exakt vad som tog tid. För egentligen handlar det ju bara om många snabba saker. Eller?
Dags att deklarera
Jaha, då var det snart dags att deklarera. Och min mäklare har gjort ett lika bra jobb med deklarationsblanektten som han gjorde med försäljningen. Dvs ett uruselt jobb för att tala klarspråk. Ett haffsigt och slarvigt jobb. Det var bara tur att vår lägenhet hör till en av dem som "säljer sig själv". För det var då inte mäklarens förtjänst att vi fick den såld.
Exempel på vad vår mäklare gjorde:
Totalt kass lägenhetsbeskrivning. Den löd ungefär så här "hall med plastmatta och ljusa väggar. Kaklat badrum med badkar". Han la noll kraft på att försöka beskriva lägenheten, mer än bara rent tekniskt.
Envisades med att, i beskrivningen/prospektet, kalla vår lägenhet för 2:a med arbetskök fast den egentligen var en 2,5:a med öppen planlösning och ett alldeles ypperligt fullutrustat kök.
Klarade inte av att skicka mail och sms till BÅDE mig och mitt ex.
Klarade inte av att hålla reda på när vi ville ha inflyttning, vilket resulterade i att köparen glatt förklarade att hon kunde flytta in redan om tre veckor när vi egentligen ville avyttra först 3 månader senare.
Klarade inte av att berätta för oss om att det var tid för att skriva kontrakt. Då vi inte ville/kunde flytta ut så tidigt som köparen ville så funderade vi på att ha visning (fick sålt innan visning). Då erbjöd mäklaren oss att "träffa spekulanten och diskutera inflyttningsdatum". När vi kom till kontoret så låg redan färdigtryckta kontrakt med datumet förskrivet.
Gav mig en utskällning för att leveransen av min post strulade första veckan, liksom mitt internet. Och därför ville ha fullmaktsblanketten för lägenhetsförsäljningen BÅDE mailad OCH skickad med post (något kanske skulle funka...) och inte hade möjlighet att åka 30 min enkel väg åt totalt fel håll för att in persona häma överlåtelseblanketten.
Fick för sig att jag skulle lösa lånen på gamla lägenheten INNAN försäljning. Inte som brukligt VID försäljning. Då jag inte var med vid försäljningen utan lämnade fullmakt ställde det till en del förvirring.
Kunde senare inte förstå varför JAG inte kunde bestämma att överlåtelsen skulle tidigareläggas, då jag flyttat ut och mitt ex bodde kvar efter mig. Det måste ju vara den som BOR i lägenheten som bestämmer när nycklarna kan lämnas över. Sedan får jag göra plats i min kalender för att gå till banken. Det hade mäklaren MYCKET svårt att förstå.
Tja, det där var bara några exempel. Allmänt dåligt bemötande kan jag lägga till i raden. Jag har såklart, eftersom jag är som jag är, framfört denna kritik till hans chef. Som sedan har konfronterat honom med kritiken, varpå han (såklart) har förklarat och sagt emot det jag har kritiserat.
När väl deklarationen kom så var det fel fördelning i den, vilket gjorde att jag fick göra massa extrajobb för att slippa skatta för några hundra tusen jag aldrig fått.
Nu har jag äntligen fått en deklarationsblankett med rätt fördelning på. Men med fel pesonnummer. Blanketten har mitt ex personnummer. Det var bara tur att jag såg det. Jag har kikat och försökt förstå alla andra siffror, utom just personnumret.
Så nu börjar jag bli lite rädd. Av två skäl. Dels för att jag tror att mäklaren med flit har satt fel personnummer (eller tja, det överensstämmer ju med profilen att han bara är inkompetent) och kanske även med flit har gjort fel i fler steg av blanketten - det är ju JAG och inte han som ska stå till svars om det är felaktigheter. Och dels blir jag rädd för att jag börjar få förföljelsemani. Jag har ALDRIG förr trott att någon med flit försökt skada mig. Faktiskt aldrig.
Antingen har skillsmässan tagit mer på mig psykiskt än vad jag har förstått. Eller så säger min magkänsla tydligt åt mig att se upp med blanketten. Oavsett så hoppas jag att jag kan hitta någon som kan hjälpa mig granska blanketten innan det är dags att skicka in den.
Exempel på vad vår mäklare gjorde:
Totalt kass lägenhetsbeskrivning. Den löd ungefär så här "hall med plastmatta och ljusa väggar. Kaklat badrum med badkar". Han la noll kraft på att försöka beskriva lägenheten, mer än bara rent tekniskt.
Envisades med att, i beskrivningen/prospektet, kalla vår lägenhet för 2:a med arbetskök fast den egentligen var en 2,5:a med öppen planlösning och ett alldeles ypperligt fullutrustat kök.
Klarade inte av att skicka mail och sms till BÅDE mig och mitt ex.
Klarade inte av att hålla reda på när vi ville ha inflyttning, vilket resulterade i att köparen glatt förklarade att hon kunde flytta in redan om tre veckor när vi egentligen ville avyttra först 3 månader senare.
Klarade inte av att berätta för oss om att det var tid för att skriva kontrakt. Då vi inte ville/kunde flytta ut så tidigt som köparen ville så funderade vi på att ha visning (fick sålt innan visning). Då erbjöd mäklaren oss att "träffa spekulanten och diskutera inflyttningsdatum". När vi kom till kontoret så låg redan färdigtryckta kontrakt med datumet förskrivet.
Gav mig en utskällning för att leveransen av min post strulade första veckan, liksom mitt internet. Och därför ville ha fullmaktsblanketten för lägenhetsförsäljningen BÅDE mailad OCH skickad med post (något kanske skulle funka...) och inte hade möjlighet att åka 30 min enkel väg åt totalt fel håll för att in persona häma överlåtelseblanketten.
Fick för sig att jag skulle lösa lånen på gamla lägenheten INNAN försäljning. Inte som brukligt VID försäljning. Då jag inte var med vid försäljningen utan lämnade fullmakt ställde det till en del förvirring.
Kunde senare inte förstå varför JAG inte kunde bestämma att överlåtelsen skulle tidigareläggas, då jag flyttat ut och mitt ex bodde kvar efter mig. Det måste ju vara den som BOR i lägenheten som bestämmer när nycklarna kan lämnas över. Sedan får jag göra plats i min kalender för att gå till banken. Det hade mäklaren MYCKET svårt att förstå.
Tja, det där var bara några exempel. Allmänt dåligt bemötande kan jag lägga till i raden. Jag har såklart, eftersom jag är som jag är, framfört denna kritik till hans chef. Som sedan har konfronterat honom med kritiken, varpå han (såklart) har förklarat och sagt emot det jag har kritiserat.
När väl deklarationen kom så var det fel fördelning i den, vilket gjorde att jag fick göra massa extrajobb för att slippa skatta för några hundra tusen jag aldrig fått.
Nu har jag äntligen fått en deklarationsblankett med rätt fördelning på. Men med fel pesonnummer. Blanketten har mitt ex personnummer. Det var bara tur att jag såg det. Jag har kikat och försökt förstå alla andra siffror, utom just personnumret.
Så nu börjar jag bli lite rädd. Av två skäl. Dels för att jag tror att mäklaren med flit har satt fel personnummer (eller tja, det överensstämmer ju med profilen att han bara är inkompetent) och kanske även med flit har gjort fel i fler steg av blanketten - det är ju JAG och inte han som ska stå till svars om det är felaktigheter. Och dels blir jag rädd för att jag börjar få förföljelsemani. Jag har ALDRIG förr trott att någon med flit försökt skada mig. Faktiskt aldrig.
Antingen har skillsmässan tagit mer på mig psykiskt än vad jag har förstått. Eller så säger min magkänsla tydligt åt mig att se upp med blanketten. Oavsett så hoppas jag att jag kan hitta någon som kan hjälpa mig granska blanketten innan det är dags att skicka in den.
Semester
Min chef ligger på om att vi måste lämna in våra semesteransökningar före den 31/3 så hon kan planera verksamheten över sommaren.
Jag har verkligen ingen aning om vad jag vill göra i sommar. Jag har två dagar inbokade, en fredag och en måndag för en Londonresa med några vänner. Några dagar kan jag säkert besöka mina föräldrar - men det orkar jag nog göra max några dagar. I övrigt är sommaren helt tom.
På sätt och vis känns osäkerheten lite jobbig. På sätt och vis känns det ändå rätt bra. För jag hoppas att det ska dyka upp roliga erbjudanden jag kan tacka ja till, sådana som jag inte skulle hoppat på förut för att Han inte var intresserad. Det var ofta Han som bromsade, iallfall är det min bild av mitt gamla liv.
Samtidigt är det lite sorgligt att tänka på semestern. Det är är första sommaren på 13 år som jag spenderar ensam. Tidigare har vi spenderat nästan varenda en av våra semesterdagar tillsammans. Det har varit vår grej. Därför är jag rädd att semestern kommer kunna kännas extra tung, och att aktivitererna jag gör måste vara extra roliga. Och det känns därför lite jobbigt att tänka på semestern.
Något som är säkert är att jag inte kan bestämma före påsk när jag vill ha semester. Jag har berättat det för min chef och nu håller jag tummarna för att hon förstår och låter mig bli särbehandlad.
Jag har verkligen ingen aning om vad jag vill göra i sommar. Jag har två dagar inbokade, en fredag och en måndag för en Londonresa med några vänner. Några dagar kan jag säkert besöka mina föräldrar - men det orkar jag nog göra max några dagar. I övrigt är sommaren helt tom.
På sätt och vis känns osäkerheten lite jobbig. På sätt och vis känns det ändå rätt bra. För jag hoppas att det ska dyka upp roliga erbjudanden jag kan tacka ja till, sådana som jag inte skulle hoppat på förut för att Han inte var intresserad. Det var ofta Han som bromsade, iallfall är det min bild av mitt gamla liv.
Samtidigt är det lite sorgligt att tänka på semestern. Det är är första sommaren på 13 år som jag spenderar ensam. Tidigare har vi spenderat nästan varenda en av våra semesterdagar tillsammans. Det har varit vår grej. Därför är jag rädd att semestern kommer kunna kännas extra tung, och att aktivitererna jag gör måste vara extra roliga. Och det känns därför lite jobbigt att tänka på semestern.
Något som är säkert är att jag inte kan bestämma före påsk när jag vill ha semester. Jag har berättat det för min chef och nu håller jag tummarna för att hon förstår och låter mig bli särbehandlad.
Smickrad
Jag har fått en nät-komplimang. Och en länkning. Jag är smickrad och sträcker på mig. Även om det är lite av en "neggo-komplimang". Men de funkar ju väldigt bra, det vet ju alla som läst "The game". Men jag ska försöka låta bli att bli högfärdig. Och jag ska försöka fortsätta skriva bloggen bara för mig. Och inte låta det bli ännu ett duktighetskomplex. För det måste vara jättejobbigt att ha en blogg med många läsare och sedan känna pressen att leverera varje dag.
Och jag ska fortsätta läsa de bloggar jag gillar, vilka det är hittar ni till höger.
Och jag ska fortsätta läsa de bloggar jag gillar, vilka det är hittar ni till höger.
Män
Jag blir sällan attraherad av främmande män just nu. Ibland blir jag nästan orolig över att så få får mig att lyfta på ögonbrynen. Men jag tror att det hänger mycket samman med där jag befinner mig emotionellt just nu. Att det kommer bli bättre. Men jag börjar se någon slags mönster hos de män som får mig att vila ögonen på dem. Det är typen jag inte har så mycket erfarenhet av sedan tidigare. Jag kan ännu inte sätta ord på vad det är, men jag hoppas kunna göra det snart. När jag observerat mig själv lite till. Men jag tror att jag gillar blond hårfärg - vilket förvånar mig. Jag trodde jag gillade mörka män.
Trött men nöjd
Igår diagnostiserade jag mig själv med SAD. Idag skulle jag vilja diagnostisera mig med manodeprisivitet. För idag har det varit en rätt bra dag. Eller kanske har jag inte hunnit känna efter. Igår jobbade jag till halv elva, och idag har jag varit igång från 9 till 19.30. Föreläst och varit moderator - ingen bra kombination kan jag inflika. Hädanefter ska jag bara vara moderator när jag inte själv föreläser - för det blir för rörigt att göra båda dera.
Dagen flöt på bra, förutom en del teknikstrul. Min laptop är ny och jag har ännu inte fått kläm på vilka program som finns och vilka rättigheter jag har på den. Inte helt optimalt när den fick rollen som seminariedator och kopplades till kanon. Några gånger fick jag skämmas för dens uppträdande men överlag är jag nöjd med dens prestation. Jag är nöjd med seminarieprogrammet, valet av föreläsare och utförandet. En del saker ska jag ändra till nästa gång vi gör det här, men jag är faktiskt nöjd. Den duktiga flickan är nöjd. Det blev bättre än good enough.
Nu ska jag ta det "lugnt" en period, försöka komma in i "the zone" igen och börja leva. Och må bättre. Hitta roliga saker att göra. Kanske göra något som jag aldrig gjort förut. Fick ett erbjudande om att börja med rullstolsdans - DET är något jag aldrig gjort förut.
Just nu är jag för trött för att vara ledsen, och lite för trött för att vara glad. Jag är bara trött helt enkelt. Men jag tror jag mår ok. Jag hoppas bara att mitt blogginlägg inte är alltför osammanhängande idag...
Dagen flöt på bra, förutom en del teknikstrul. Min laptop är ny och jag har ännu inte fått kläm på vilka program som finns och vilka rättigheter jag har på den. Inte helt optimalt när den fick rollen som seminariedator och kopplades till kanon. Några gånger fick jag skämmas för dens uppträdande men överlag är jag nöjd med dens prestation. Jag är nöjd med seminarieprogrammet, valet av föreläsare och utförandet. En del saker ska jag ändra till nästa gång vi gör det här, men jag är faktiskt nöjd. Den duktiga flickan är nöjd. Det blev bättre än good enough.
Nu ska jag ta det "lugnt" en period, försöka komma in i "the zone" igen och börja leva. Och må bättre. Hitta roliga saker att göra. Kanske göra något som jag aldrig gjort förut. Fick ett erbjudande om att börja med rullstolsdans - DET är något jag aldrig gjort förut.
Just nu är jag för trött för att vara ledsen, och lite för trött för att vara glad. Jag är bara trött helt enkelt. Men jag tror jag mår ok. Jag hoppas bara att mitt blogginlägg inte är alltför osammanhängande idag...
Berg-och-dalbana och SAD
Jag tror jag lider av SAD (höst-/vårdepression) och att jag har gjort det väldigt länge. Jag självdiagnostiserar mig själv i princip varje höst och faktiskt ofta om vårarna. Jag kan minnas att jag gjort det åtminstone de senaste 5-10 åren med några undantag.
Det är väldigt jobbigt, att bli nedstämd utan orsak. Nu är ju mitt humör oftast väldigt gott, så min omgivning märker i vanliga fall inte när jag blir nedstämd. De njuter istället av att jag är lite tystare och lite lugnare.
Men när ens humör inte är lika mycket på topp som vanligt och man inte är lika stabil som vanligt, då kan denna i vanliga fall oskyldiga åkomma ställa till mycket obehag. Som just nu. I helgen har jag verkligen varit nedstämd, med perioder av uppsluppenhet. I fredags var jag trött och ledsen, i lördags lika så och på söndag kväll var jag riktigt ledsen. Inget känns som om det spelar någon roll och livet är allmänt tungt. Extra tungt med den historia jag nu har i ryggsäcken.
Jag hoppas att mitt humör stabiliserar sig och jag åter börjar vänja mig vid ljuset. Jag orkar inte med min säsongsdepression i år!
Det är väldigt jobbigt, att bli nedstämd utan orsak. Nu är ju mitt humör oftast väldigt gott, så min omgivning märker i vanliga fall inte när jag blir nedstämd. De njuter istället av att jag är lite tystare och lite lugnare.
Men när ens humör inte är lika mycket på topp som vanligt och man inte är lika stabil som vanligt, då kan denna i vanliga fall oskyldiga åkomma ställa till mycket obehag. Som just nu. I helgen har jag verkligen varit nedstämd, med perioder av uppsluppenhet. I fredags var jag trött och ledsen, i lördags lika så och på söndag kväll var jag riktigt ledsen. Inget känns som om det spelar någon roll och livet är allmänt tungt. Extra tungt med den historia jag nu har i ryggsäcken.
Jag hoppas att mitt humör stabiliserar sig och jag åter börjar vänja mig vid ljuset. Jag orkar inte med min säsongsdepression i år!
Smärtlindring
Jag är inte lika nedstämd nu. Det är fel att säga att jag är på topp men det gör inte lika ont och jag känner mig inte lika destruktiv. Det känns som om jag har fått en stunds ro.
En nära vän tog hand om mig igår, bjöd på middag och lyxade till det. Jag är tacksam över att ha en sådan vän, det tror jag är få förunnat. Oavsett vad som händer i mitt liv så hoppas jag att vår vänskap kommer bestå. Den är värd mycket för mig.
Jag har heller inte jobbat något i helgen. Jag jobbar sent imorgon istället och sedan får det gå som det går på tisdag när jag ska vara moderator och hålla två presentationer. Tur att man har talets gåva och kan sälja sand i Sahara. Jag tror det kommer bli good enough.
Jag ska ta det ganska lugnt i veckan. Kanske försöka hitta på något med någon kompis men i övrigt träna och ta hand om mig själv. Det tror jag att jag behöver.
En nära vän tog hand om mig igår, bjöd på middag och lyxade till det. Jag är tacksam över att ha en sådan vän, det tror jag är få förunnat. Oavsett vad som händer i mitt liv så hoppas jag att vår vänskap kommer bestå. Den är värd mycket för mig.
Jag har heller inte jobbat något i helgen. Jag jobbar sent imorgon istället och sedan får det gå som det går på tisdag när jag ska vara moderator och hålla två presentationer. Tur att man har talets gåva och kan sälja sand i Sahara. Jag tror det kommer bli good enough.
Jag ska ta det ganska lugnt i veckan. Kanske försöka hitta på något med någon kompis men i övrigt träna och ta hand om mig själv. Det tror jag att jag behöver.
Orka fortsätta?
Idag är en tung dag. En jättetung dag. Idag känns det verkligen inte som om det är värt att fortsätta längre. Det känns som om jag redan har gjort allt roligt i livet och resten bara är transportsträcka. Även om jag stundtals lyckas ha rätt kul som singel så känner jag väldigt starkt att jag inte kan leva så här resten av livet. Det här är egentligen inte det jag vill eller den jag är. Men jag har ingen aning om vem jag vill vara eller vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har aldrig behövt fundera på det, för jag var så fantastiskt nöjd med det liv jag levde. Just nu känns det inte som om jag orkar börja om.
I dag har jag tänkt många mörka tankar. En av tankarna går till mitt ex och hans svek. Det känns som om han tog de bästa åren av mitt liv, och nu när jag passerat 30 så byter han ut mig mot en yngre förmåga. Jag känner mig kasserad, som slängd på soptippen med passerat bäst-före-datum. Och varför då ens försöka låtsas som något annat?
Och vem försöker jag egentligen lura med all tid jag lägger ned på mitt jobb. Så typiskt mig att tro att jag kan förändra världen, eller iallafall den lilla värld jag lever i. Egentligen är det bara som i filmen Matrix, när Neo upptäcker att han inte är den första "The One" utan att alla hans ansträngningar bara är en del i ett evigt kretslopp, inte en del i att befria världen som han förletts att tro.
Just nu är jag bara så trött. Det känns som om jag inte orkar kämpa längre. Det känns som om det inte tjänar något till.
Har Pain på repeat för att över huvud taget orka göra mig iordning och åka till en kompis som lovat mig middag. Kroppen känns som bly och det känns som om mina sista krafter går åt till att duscha, klä mig och ta mig ut. Jag känner mig som en duracellkaning där batteriet håller på att ta slut. Men på något konstigt sätt måste jag ändå fortsätta fast jag just nu inte vill.
Pain - On and on
Listen here, try me out,
Can you understand a word that I say ?
Life will never turn out the way you want it.
Working hard like a slave, cause you chose to take the honest way
Why does the wind always blow cold and always the wrong way ?
You got to keep your head high and try to be strong
They will try to steal everything you own.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
Grab the bull by the horns
Try to make something out of your life
You're the only one that can make it happen
The fire in your eyes is slowly fading out
You can not give up your dreams
You got to go
On and on and on
On and on
On and on
Giving up is easy
Just to throw away your life ,
if you want to take control you can't
give in without a fight.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
I dag har jag tänkt många mörka tankar. En av tankarna går till mitt ex och hans svek. Det känns som om han tog de bästa åren av mitt liv, och nu när jag passerat 30 så byter han ut mig mot en yngre förmåga. Jag känner mig kasserad, som slängd på soptippen med passerat bäst-före-datum. Och varför då ens försöka låtsas som något annat?
Och vem försöker jag egentligen lura med all tid jag lägger ned på mitt jobb. Så typiskt mig att tro att jag kan förändra världen, eller iallafall den lilla värld jag lever i. Egentligen är det bara som i filmen Matrix, när Neo upptäcker att han inte är den första "The One" utan att alla hans ansträngningar bara är en del i ett evigt kretslopp, inte en del i att befria världen som han förletts att tro.
Just nu är jag bara så trött. Det känns som om jag inte orkar kämpa längre. Det känns som om det inte tjänar något till.
Har Pain på repeat för att över huvud taget orka göra mig iordning och åka till en kompis som lovat mig middag. Kroppen känns som bly och det känns som om mina sista krafter går åt till att duscha, klä mig och ta mig ut. Jag känner mig som en duracellkaning där batteriet håller på att ta slut. Men på något konstigt sätt måste jag ändå fortsätta fast jag just nu inte vill.
Pain - On and on
Listen here, try me out,
Can you understand a word that I say ?
Life will never turn out the way you want it.
Working hard like a slave, cause you chose to take the honest way
Why does the wind always blow cold and always the wrong way ?
You got to keep your head high and try to be strong
They will try to steal everything you own.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
Grab the bull by the horns
Try to make something out of your life
You're the only one that can make it happen
The fire in your eyes is slowly fading out
You can not give up your dreams
You got to go
On and on and on
On and on
On and on
Giving up is easy
Just to throw away your life ,
if you want to take control you can't
give in without a fight.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
Humörhöjartips
Mitt bästa humörhöjartips är att träna, att röra på sig. Promenader i det här vädret funkar aldeles utmärkt, men en konditionshöjande aktivitet sätter mer effektivt igång produktionen av "lyckohormoner". Det är medicinskt bevisat. Om vädret håller i sig och mer is smälter bort så tänkte jag bege mig ut på premiärspringrunda imorgon. Då får jag både endorfiner och sol. Jag hoppas jag mår ännu lite bättre i morgon. Jag är fortfarande instabil och deppig, men något bättre än i morse.
Skör
När jag är så trött som jag är just nu så känner jag mig så väldigt skör. Små saker får mig ur balans och gråten ligger på lur under ytan. Än så länge har jag lyckats att inte bryta ihop, och jag hoppas jag kan hålla känslorna på avstånd. För jag har verkligen inte kraft till att bryta ihop just nu.
Ikväll har varit en trevlig kväll, middag, bio och en drink med vänner. Först var jag allmänt negativ och missnöjd med att stället vi skulle äta på inte hade något frestande på menyn. Sedan blev jag gladare när kocken från ingenstans trollade fram älgfärsbiffar med rårörda lingon och ngn rotfruktsgratäng/låda. Sedan såg jag Alice i underlandet med två killkompisar och fick sitta i mitten - ytterligare ett plus på skalan.
Efter bion gick jag och en av kompisarna vidare till en bar och tog en drink. Tyvärr var det lite för mycket folk och jag var lite för trött för att njuta av att stå och trängas. Men droppen var när en full norrman kom fram och började prata med oss. Han var helt inne på att vi var ett par, och när han väl förstog att vi inte var det så försökte han få oss att förstå att vi ju borde bli det! Mest försökte han nog övertala mig. Och han fattade verkligen inte att vi INTE var intresserade av hans hjälp och råd. Inte jag iallafall. Och genast föll min humörmätare djupt igen - för livet är inte alls så enkelt som norrmannen försökte övertyga oss om. Jag avlägsnade mig och ursäktade mig med att jag behövde "gå på toa". Då gav norrmannen upp och minglade vidare. Humörmätaren gick upp en liten bit igen när han försvan, men nådde tyvärr aldrig partynivå. När vi druckit upp så gick vi hem.
Imorgon ska jag sova tills jag vaknar, jag hoppas det blir länge. Sedan ska jag laga något gott till frukost. Jag har varken yoghurt eller bröd hemma, ev. ngn bortglömd skiva i frysen på sin höjd. Men jag kan baka både scones och göra pancaces, eller äggröra. Så jag borde kunna fixa en lyxig frukost till mig själv. Sedan ska jag pyssla lite, kanske börja jobba lite. Och någon gång under dagen ska jag gå och träna i gymmet. Jag ska ta en soft dag helt enkelt. Söndagen är också obokad. Det behöver jag. Jag behöver verkligen vila!
Ikväll har varit en trevlig kväll, middag, bio och en drink med vänner. Först var jag allmänt negativ och missnöjd med att stället vi skulle äta på inte hade något frestande på menyn. Sedan blev jag gladare när kocken från ingenstans trollade fram älgfärsbiffar med rårörda lingon och ngn rotfruktsgratäng/låda. Sedan såg jag Alice i underlandet med två killkompisar och fick sitta i mitten - ytterligare ett plus på skalan.
Efter bion gick jag och en av kompisarna vidare till en bar och tog en drink. Tyvärr var det lite för mycket folk och jag var lite för trött för att njuta av att stå och trängas. Men droppen var när en full norrman kom fram och började prata med oss. Han var helt inne på att vi var ett par, och när han väl förstog att vi inte var det så försökte han få oss att förstå att vi ju borde bli det! Mest försökte han nog övertala mig. Och han fattade verkligen inte att vi INTE var intresserade av hans hjälp och råd. Inte jag iallafall. Och genast föll min humörmätare djupt igen - för livet är inte alls så enkelt som norrmannen försökte övertyga oss om. Jag avlägsnade mig och ursäktade mig med att jag behövde "gå på toa". Då gav norrmannen upp och minglade vidare. Humörmätaren gick upp en liten bit igen när han försvan, men nådde tyvärr aldrig partynivå. När vi druckit upp så gick vi hem.
Imorgon ska jag sova tills jag vaknar, jag hoppas det blir länge. Sedan ska jag laga något gott till frukost. Jag har varken yoghurt eller bröd hemma, ev. ngn bortglömd skiva i frysen på sin höjd. Men jag kan baka både scones och göra pancaces, eller äggröra. Så jag borde kunna fixa en lyxig frukost till mig själv. Sedan ska jag pyssla lite, kanske börja jobba lite. Och någon gång under dagen ska jag gå och träna i gymmet. Jag ska ta en soft dag helt enkelt. Söndagen är också obokad. Det behöver jag. Jag behöver verkligen vila!
Trött
Livet efter en deadline håller inte i sig särskilt länge. I tisdags jobbade jag till 19.30, men med en friskvårdstimme på dagen då jag gick och tränade. Sedan mötte jag en kompis inne i stan och firade med ett glas vin och en pizza på Grappa för det eminenta priset av 220:-. Men oh vad gott det var - jag var helt klart värd det!
Igår var jag på konferens hela dagen med efterföljande middag, hemma 21.30 och då fick jag lov att jobba lite. En av de deadlines jag hade i förra veckan lyckades jag hålla, men inte mina två chefer. Och därför så har tidsplanen för den uppgiften spruckit, och de förväntar sig att jag ska fixa allt i en handvändning. När de själva befann sig på Chefsdagar i onsdags och torsdags förra veckan la de inte in ett finger för att göra sin del till deadlinen. Och nu när jag är på konferens i tre dagar så är det tydligen självklart att JAG ska göra saker som jag borde hunnit göra innan - om som sagt ngn annan hållit sin del av avtalet. Jag hatar verkligen att skylla på någon annan, man kan inte påverka andra utan bara sig själv. Men just nu kan jag tyvärr inte göra ngt annat.
Idag var jag hemma vid 21, och har hunnit prata med min mamma, med en kompis, svarat på brådskande mail om bokning av en stundande Londonresa och försökt hinna ikapp med vardagssysslor i allmänhet. Varit ut med en soppåse som av någon anledning luktade apa när jag kom hem.
Imorgon kommer jag vara hemma från konferensen vid halv tre. Då behöver jag ta tag i den försenade uppgiften. Den är dödsviktig - det handlar om att bjuda in ett antal "investerare" för att presentera vår idé. Och datumet de blir inbjudna till närmar sig med stormsteg. De borde redan vara inbjudna för att kunna boka in det här i sina fulla kalendrar.
Och i helgen ska jag förbereda en presentation jag ska ha på tisdag. Jag borde ha förberett den för länge sedan, för det handlar delvis om att läsa in sig på nytt material. Men pga de hastigt uppkomna deadlines jag har haft så har jag inte hunnit ta tag i detta. Min tidsplanering har förskjutits. Så jag kommer behöva jobba i helgen också. Hur mycket vet jag inte, det här är ett sådant projekt som man kan hålla på 100 timmar med, 10 timmar eller 1 timme. Det är bara jag som bestämmer när jag tycker det är good enough. Och egentligen tycker jag aldrig att jag är det.
Men jag är inte mer än människa. Just nu är jag dödstrött och längtar till en söderhavsö. Jag kan inte delegera så mycket heller, och inte heller klaga hos chefen eftersom det mesta jag har att göra har jag tagit på mig själv. Jag styr över min egen arbetssituation, men just nu är jag även beroende av andra för att kunna genomföra det jag tar mig för. Och det gör det svårt att planera.
Nu ska jag sova så jag orkar med ännu en dag innan helgens jobbande.
Igår var jag på konferens hela dagen med efterföljande middag, hemma 21.30 och då fick jag lov att jobba lite. En av de deadlines jag hade i förra veckan lyckades jag hålla, men inte mina två chefer. Och därför så har tidsplanen för den uppgiften spruckit, och de förväntar sig att jag ska fixa allt i en handvändning. När de själva befann sig på Chefsdagar i onsdags och torsdags förra veckan la de inte in ett finger för att göra sin del till deadlinen. Och nu när jag är på konferens i tre dagar så är det tydligen självklart att JAG ska göra saker som jag borde hunnit göra innan - om som sagt ngn annan hållit sin del av avtalet. Jag hatar verkligen att skylla på någon annan, man kan inte påverka andra utan bara sig själv. Men just nu kan jag tyvärr inte göra ngt annat.
Idag var jag hemma vid 21, och har hunnit prata med min mamma, med en kompis, svarat på brådskande mail om bokning av en stundande Londonresa och försökt hinna ikapp med vardagssysslor i allmänhet. Varit ut med en soppåse som av någon anledning luktade apa när jag kom hem.
Imorgon kommer jag vara hemma från konferensen vid halv tre. Då behöver jag ta tag i den försenade uppgiften. Den är dödsviktig - det handlar om att bjuda in ett antal "investerare" för att presentera vår idé. Och datumet de blir inbjudna till närmar sig med stormsteg. De borde redan vara inbjudna för att kunna boka in det här i sina fulla kalendrar.
Och i helgen ska jag förbereda en presentation jag ska ha på tisdag. Jag borde ha förberett den för länge sedan, för det handlar delvis om att läsa in sig på nytt material. Men pga de hastigt uppkomna deadlines jag har haft så har jag inte hunnit ta tag i detta. Min tidsplanering har förskjutits. Så jag kommer behöva jobba i helgen också. Hur mycket vet jag inte, det här är ett sådant projekt som man kan hålla på 100 timmar med, 10 timmar eller 1 timme. Det är bara jag som bestämmer när jag tycker det är good enough. Och egentligen tycker jag aldrig att jag är det.
Men jag är inte mer än människa. Just nu är jag dödstrött och längtar till en söderhavsö. Jag kan inte delegera så mycket heller, och inte heller klaga hos chefen eftersom det mesta jag har att göra har jag tagit på mig själv. Jag styr över min egen arbetssituation, men just nu är jag även beroende av andra för att kunna genomföra det jag tar mig för. Och det gör det svårt att planera.
Nu ska jag sova så jag orkar med ännu en dag innan helgens jobbande.
Livet efter en deadline
De senaste två veckorna har jag arbetat mot en viktig deadline. Eller egentligen fem. Fyra av dessa var "små" uppgifter och den femte var stor och mest betydelsefull. Det handlade om finansiering till några av mina projekt. Missad deadline = inga pengar. I dag klockan 18 gick den sista deadlinen ut, och jag lyckades hålla den med en halvtimmes marginal. Tack vare lite hjälp från oväntat håll, från en kompis jag inte sett till så mycket det senaste halvåret. Han gjorde mig en tjänst som tog honom tre minuter att exekuera och som kunde räddat hela mitt stora finansieringsprojekt. Nu är det inte alls säkert att jag får några pengar, det får jag veta först om ca ett halvår. Men jag är iallfall med i matchen.
Och nu, när jag har arbetat vardag som helg mot dessa mål, som helt plötsligt är borta, känns det lite tomt. Jag har planerat mitt liv fram tills idag klockan 18. Sedan har jag inte orkat fundera över så mycket mera. Ikväll fick jag göra lite saker jag missunnat när jag jobbat så mycket, som att tvätta. Och onsdag till fredag är jag på konferens. Men i morgon vill jag göra något roligt, som inte är så jobbigt men ändå ger själen liv. Är det någon som har något bra tips?
Och nu, när jag har arbetat vardag som helg mot dessa mål, som helt plötsligt är borta, känns det lite tomt. Jag har planerat mitt liv fram tills idag klockan 18. Sedan har jag inte orkat fundera över så mycket mera. Ikväll fick jag göra lite saker jag missunnat när jag jobbat så mycket, som att tvätta. Och onsdag till fredag är jag på konferens. Men i morgon vill jag göra något roligt, som inte är så jobbigt men ändå ger själen liv. Är det någon som har något bra tips?
Ett bra besök i mitt gamla liv
Det blev ett bra besök i mitt gamla liv. Jag börjar så smått hitta ett förhållningssätt till det.
Jag var inte ensam singel ikväll. Jag vet inte om det egentligen gjorde någon skillnad. Men det var skönt - det blev inte udda nummer runt bordet. Men det var så mycket folk att jag knappt tror det hade märkts. Min kompisgranne hade bjudit in 12 personer, så totalt var vi 14. Och de hade fixat mat till oss alla, och efterrätt, och dryck och snacks. Helt storartat måste jag säga!
Och jag tycker om mina vänner - de som kom på festen som jag klassar som mina vänner. Jag vill verkligen hitta ett sätt att förhålla mig till dem i allt det här nya. Det är inte helt lätt för dem heller, det inser jag. Därför försöker jag göra mitt yttersta för att underlätta i samvaron. Och då blir det ofta lättare.
En av killarna som är (eller iallafall tidigare har varit, nu har jag ingen aning om vad han har för sig) mitt ex bästa vänner var jättegullig mot mig. Vi har inte träffats sedan jag flyttade ut, jag har bara umgåtts med hans fru. När vi satt nedträngda i soffan och tittade på Melodifestivalen så la han armen om mig, kramade mig och frågade hur det var. Jag la huvudet mot hans axel och sa att det väl var ok, men att jag inte ville prata om det just då. Då kramade han om mig igen och så satt jag där med huvudet på hans axel och bara myste. Helt avspänt och bara mysigt. Jag verkligen kände hur mycket han tycker om mig också. Och det kändes bra.
Jag såg till att umgås med de jag ville umgås med, och undvek de jag inte riktigt kände att jag orkade med just då. Och det gick bra då vi var så många. Som jag alltid gör när det är helgmiddag hos någon kompis så åt jag aldeles för mycket, drack lagom och njöt av sällskapet.
Tyvärr vann inte låten jag höll på. Men efter att ha lyssnat på vinnarlåtens text så kan jag väl förlåta att den vann.
I dont wanna run; I dont wanna fight
I dont wanna hide; I just wanna stay free, to be me
I dont wanna win; I dont wanna lose
I dont wanna play; I just wanna remember,
Jag var inte ensam singel ikväll. Jag vet inte om det egentligen gjorde någon skillnad. Men det var skönt - det blev inte udda nummer runt bordet. Men det var så mycket folk att jag knappt tror det hade märkts. Min kompisgranne hade bjudit in 12 personer, så totalt var vi 14. Och de hade fixat mat till oss alla, och efterrätt, och dryck och snacks. Helt storartat måste jag säga!
Och jag tycker om mina vänner - de som kom på festen som jag klassar som mina vänner. Jag vill verkligen hitta ett sätt att förhålla mig till dem i allt det här nya. Det är inte helt lätt för dem heller, det inser jag. Därför försöker jag göra mitt yttersta för att underlätta i samvaron. Och då blir det ofta lättare.
En av killarna som är (eller iallafall tidigare har varit, nu har jag ingen aning om vad han har för sig) mitt ex bästa vänner var jättegullig mot mig. Vi har inte träffats sedan jag flyttade ut, jag har bara umgåtts med hans fru. När vi satt nedträngda i soffan och tittade på Melodifestivalen så la han armen om mig, kramade mig och frågade hur det var. Jag la huvudet mot hans axel och sa att det väl var ok, men att jag inte ville prata om det just då. Då kramade han om mig igen och så satt jag där med huvudet på hans axel och bara myste. Helt avspänt och bara mysigt. Jag verkligen kände hur mycket han tycker om mig också. Och det kändes bra.
Jag såg till att umgås med de jag ville umgås med, och undvek de jag inte riktigt kände att jag orkade med just då. Och det gick bra då vi var så många. Som jag alltid gör när det är helgmiddag hos någon kompis så åt jag aldeles för mycket, drack lagom och njöt av sällskapet.
Tyvärr vann inte låten jag höll på. Men efter att ha lyssnat på vinnarlåtens text så kan jag väl förlåta att den vann.
I dont wanna run; I dont wanna fight
I dont wanna hide; I just wanna stay free, to be me
I dont wanna win; I dont wanna lose
I dont wanna play; I just wanna remember,
Ångest
Ikväll ska jag på "Schlagerfest". En årlig tradition. Vi har varit ett kompisgäng som turats om att ordna "fest" i samband med melodifestivalfinalerna, den svenska och/eller den engelska beroende på hur de ligger i tiden och vad folk gör. Ibland blir det fest på båda och ibland bara en. Behöver jag tillägga att det handlar om par? Bara par! Det här är ju en vana som jag hade i mitt gamla liv.
Det är rätt oorganiserat, den som hugger först får ha festen. I år var det min fd granne. För flera veckor sedan kom inbjudan. De hade valt att bjuda MIG och inte Han och Hon. Trots att de är par och jag är singel. Eller kanske just därför. Min fd granne är en av mina närmaste vänner. Jag undrar om hon vill ha Henne i sitt hem. Jag hoppas inte det. Jag hoppas det dröjer innan min vän accepterar henne i vänskapskretsen.
Vi blir ett ganska stort gäng. I princip nästan alla av våra på något sätt närmaste vänner från förra livet. 5 par och jag. FEM par och jag! En gigantisk parfest helt enkelt. Om någon frågar hur jag mår så dör jag. Om någon frågar hur det är så bryter jag ihop. Jag hoppas verkligen att alla låtsas som det regnar. För jag vet ärligt talat inte hur jag kommer kunna hantera en så gammal vana i mitt nya liv.
Men samtidigt vill jag ju träffa mina vänner, flera av dem tycker jag ju fortfarande om. Även om vissa har trampat i klaveret ordentligt och gett mig känslan av att de står på Hans sida i det här. Den ena av dem är vår bestman på bröllopet och hans okänsliga "nya" sambo (de har varit tillsamans i två år... men blev ihop efter vårt bröllop) och "vännen" som jag nyligen berättade om på bloggen - hon som satte kniven i magen på mig. Jag ser mindre fram emot att träffa dem.
Men jag kommer dricka vin och äta mat och snacks, och försöka ha trevligt. Just nu känns det som det kan bli vilket som. Otroligt trevligt eller otroligt hemskt. Jag måste testa för att se vilken dera.
Håll tummarna för att det blir bra!
Det är rätt oorganiserat, den som hugger först får ha festen. I år var det min fd granne. För flera veckor sedan kom inbjudan. De hade valt att bjuda MIG och inte Han och Hon. Trots att de är par och jag är singel. Eller kanske just därför. Min fd granne är en av mina närmaste vänner. Jag undrar om hon vill ha Henne i sitt hem. Jag hoppas inte det. Jag hoppas det dröjer innan min vän accepterar henne i vänskapskretsen.
Vi blir ett ganska stort gäng. I princip nästan alla av våra på något sätt närmaste vänner från förra livet. 5 par och jag. FEM par och jag! En gigantisk parfest helt enkelt. Om någon frågar hur jag mår så dör jag. Om någon frågar hur det är så bryter jag ihop. Jag hoppas verkligen att alla låtsas som det regnar. För jag vet ärligt talat inte hur jag kommer kunna hantera en så gammal vana i mitt nya liv.
Men samtidigt vill jag ju träffa mina vänner, flera av dem tycker jag ju fortfarande om. Även om vissa har trampat i klaveret ordentligt och gett mig känslan av att de står på Hans sida i det här. Den ena av dem är vår bestman på bröllopet och hans okänsliga "nya" sambo (de har varit tillsamans i två år... men blev ihop efter vårt bröllop) och "vännen" som jag nyligen berättade om på bloggen - hon som satte kniven i magen på mig. Jag ser mindre fram emot att träffa dem.
Men jag kommer dricka vin och äta mat och snacks, och försöka ha trevligt. Just nu känns det som det kan bli vilket som. Otroligt trevligt eller otroligt hemskt. Jag måste testa för att se vilken dera.
Håll tummarna för att det blir bra!
Man vet att man har druckit lite för mycket vin när
... man stoppar i två skivor bröd i brödrosten, går till badrummet för att tvätta av sminket och upptäcker att man står och borstar tänderna...
Jag har iallfall haft roligt!
Jag har iallfall haft roligt!
Så många starka kvinnor
Slutet sällskap.
Ett rum fullt med kvinnor.
Kvinnor fulla av hemlig kraft.
Kvinnor som inte räds kraften, utan som vågar använda sig av den och visa den.
Det är underbart stort att få vara i samma rum som dessa kvinnor.
Att få ta del av deras erfarenheter.
Att få lära av dem.
Kanske kan det hjälpa mig att hitta mig själv.
Kanske kan de hjälpa mig att hitta mig själv.
Eller iallafall en liten bit av det som någon gång ska bli jag.
Jag hoppas få ta del av deras krafter snart igen.
Ett rum fullt med kvinnor.
Kvinnor fulla av hemlig kraft.
Kvinnor som inte räds kraften, utan som vågar använda sig av den och visa den.
Det är underbart stort att få vara i samma rum som dessa kvinnor.
Att få ta del av deras erfarenheter.
Att få lära av dem.
Kanske kan det hjälpa mig att hitta mig själv.
Kanske kan de hjälpa mig att hitta mig själv.
Eller iallafall en liten bit av det som någon gång ska bli jag.
Jag hoppas få ta del av deras krafter snart igen.
En konstig känsla
En konstig känsla har infunnit sig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är eller vart den kommer ifrån. Men allt känns lite lättare. Det känns som om en vikt har fallti från mitt bröst. Jag har fortfarande massvis med vikter kvar, men en har helt klart försvunnit.
Jag förstår det inte.
Men det kanske är vårkänslor?
Oavsett så hoppas jag att det håller i sig.
Jag förstår det inte.
Men det kanske är vårkänslor?
Oavsett så hoppas jag att det håller i sig.
Gå vidare
Jag lever i en ambivalent inre värld. En värld som jag själv inte förstår, en värld som är surealistisk och som gång på gång föränadras inför mina ögon. Och när jag själv inte förstår vad som händer så kan jag inte begära att min omgivning ska hänga med i svängarna heller. Så det är tur att jag har min glada och sorgfria mask som skyddar världen från mina inre svängningar.
För en del av mig vill gå vidare. En del av mig vill ha sörjt färdigt, nyorientera sig och vara glad och sorgfri. Alltigenom. Vill att jag själv och min värld ska vara okomplicerad och en källa till oändlig glädje.
En annan del av mig vill inte gå vidare. Den vill hålla kvar vid mitt gamla liv och berätta för mig vad bra mitt gamla liv var och vad dåligt mitt nya liv är. Vad mycket jag saknar i mitt gamla liv. Den delen vill vara bitter, vill berätta för alla i omgivningen - framförallt våra gemensamma vänner - hur förfördelad och orättvist behandlad jag känner mig. Vad jag har utsatts för och vad det har gjort med mig som människa.
Båda sidor har rätt, båda sidor är sanna. Och jag tror båda sidor hänger ihop. Och det är också det som gör det så svårt. För innan jag har gått vidare och nyorienterat mig, så kommer jag inte tycka att mitt nya liv är lika bra (eller bättre som vissa säger) än mitt gamla. Och innan jag släpper bitterheten och sorgen över att ha förlorat mitt gamla liv så kan jag inte börja på ett nytt helt och fullt.
Jag har svårast att visa den svikna sidan, den sörjande. Kanske för att många av de vänner jag umgås med är våra gemensamma vänner och jag är rädd för att de ska ta någons (hans) parti. Jag är också rädd för att visa mig svag. För mig är det viktigt att verka lyckad, och till och med i det här galna tillståndet försöker jag verka "lyckad". Hur galet det än blir. Sedan när jag inte orkar hålla tillbaka den svikna och sörjande sidan, då blir min omgivning väldigt förskräckt. För de ser sällan den sidan.
Det känns som om jag kommer vara kvar i den här ambivalenta världen för evigt. Aldrig riktigt lycklig och aldrig fri från bitterheten av att blivit lämnad. Men jag hoppas det inte är så, jag hoppas att jag kan ta mig härifrån ett steg i taget.
Jordin Sparks – One Step At A Time - Main Version
Vänskapens hemlighet
I vanliga fall blir jag störd av massmail, framförallt till jobbmailen när jag har en viktig deadline. Men den här gången var ett undantag. Den här gången var jag faktiskt glad att jag fått mailet. Och jag vill gärna dela det med mina bloggläsare. Vissa kanske blir provocerade, men det är så här jag ser på livet. Och jag tror att det hjälper mig igenom många svårigheter.
Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
/588da1493e5453aaac401f5fd91294aa/Body/M6?OpenElement&cid=image001.jpg@01CAC03E.2A1BF0E0)
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är för det du behöver dem. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig.
Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela
med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.
/588da1493e5453aaac401f5fd91294aa/Body/M7?OpenElement&cid=image002.jpg@01CAC03E.2A1BF0E0)
/588da1493e5453aaac401f5fd91294aa/Body/M8?OpenElement&cid=image003.jpg@01CAC03E.2A1BF0E0)
Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en svårighet, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är för det du behöver dem. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig.
Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå, är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.
Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela
med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det* Det är äkta! Men bara för en period.
Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.
Alltid hålla budget
På något sätt så lyckas jag alltid gå runt. På något sätt får jag det alltid att gå ihop. Dels ekonomiskt - jag är lite av en slösa som ofta spenderar pengar helt oplanerat. De räcker inte till allt jag vill ha - långt därifrån. Men de räcker iallafall.
Men det som fascinerar mig mest är att mitt liv hela tiden på något mirakulöst sätt också oftast verkar gå ihop. Om jag har det jobbigt på något plan i livet så kan jag alltid ta den tiden eller orken från något annat plan. Och när uppmärksamheten och kraften behövs på annat håll, ja då lättar det någon annanstans i livet och vips så går det ihop igen.
Undantaget från regeln var väl månaderna efter skilsmässan. Då var det ingenting som gick ihop. Men tack vare mina underbara vänner så fick jag ihop mitt liv tillräckligt mycket för att ta mig vidare hit - även om jag ibland fick låna ut lite av kraften till andra så betalade de tillbaka det till mig lika snabbt igen. Och tack vare min pappa som stack till mig ett litet extra tillskott när allt var som mest kaotiskt.
Så på något sätt får jag det att gå ihop. With a little help from my friends!
Jag hoppas trenden håller i sig! För just nu är det knappare än vanligt, men jag är på väg upp på fötterna igen.
Men det som fascinerar mig mest är att mitt liv hela tiden på något mirakulöst sätt också oftast verkar gå ihop. Om jag har det jobbigt på något plan i livet så kan jag alltid ta den tiden eller orken från något annat plan. Och när uppmärksamheten och kraften behövs på annat håll, ja då lättar det någon annanstans i livet och vips så går det ihop igen.
Undantaget från regeln var väl månaderna efter skilsmässan. Då var det ingenting som gick ihop. Men tack vare mina underbara vänner så fick jag ihop mitt liv tillräckligt mycket för att ta mig vidare hit - även om jag ibland fick låna ut lite av kraften till andra så betalade de tillbaka det till mig lika snabbt igen. Och tack vare min pappa som stack till mig ett litet extra tillskott när allt var som mest kaotiskt.
Så på något sätt får jag det att gå ihop. With a little help from my friends!
Jag hoppas trenden håller i sig! För just nu är det knappare än vanligt, men jag är på väg upp på fötterna igen.
En första gång för allt?
Nu har jag gjort det. För första gången. Sagt de förhatliga orden. "Vi kan väl vara vänner". Krossat någons förväntningar (om än bara på lite het sex). Jag tycker illa om mig själv för att jag har sagt det. Men jag måste, för det är det enda ärliga. Jag hade tyckt illa om mig själv om jag gjort på annat sätt.
Ett steg ytterligare in i singellivet. Nu kan jag bara vänta på att någon ska säga samma sak till mig. Fast det har ju i och för sig redan hänt, men det är en helt annan historia som inte platsar här.
Ett steg ytterligare in i singellivet. Nu kan jag bara vänta på att någon ska säga samma sak till mig. Fast det har ju i och för sig redan hänt, men det är en helt annan historia som inte platsar här.
Ökad livskvalitet?
Jag har fått en bärbar jobbdator. Nu kan jag jobba vart som helst och när som helst.
Just nu tycker jag att det är helt underbart. Men en del av mig undrar hur nyttigt det är, egentligen.
Nu sitter jag hemma hos en kompis och jobbar. Och bloggar.
Just nu tycker jag att det är helt underbart. Men en del av mig undrar hur nyttigt det är, egentligen.
Nu sitter jag hemma hos en kompis och jobbar. Och bloggar.
Galen helg!
Den här helgen har en ungdomskamrat varit på besök. Vi umgicks (och festade) jättemycket när vi var i 16-19 årsåldern, sedan pga flyttar och annat så tappade vi kontakten. I höstas när allt drog igång i mitt liv så återfann vi varandra via Facebook. Vi återförenades i julhelgen och har sedan setts några gånger, hon bor i en annan stad så det kräver lite planering även om det inte är så lång resväg mellan.
Det härliga är att det känns som om vi aldrig har varit separerade. Första gången vi sågs var det lite trevande, men sedan har det bara rullat på. Nu har vi umgåts från i fredags eftermiddag till att jag följde henne till tåget. Nästan två dygn. Och det har bara kännts kanon!
Hon är en spontan idéspruta utan dess like, gör saker först och tänker efter sedan, ibland. Men hon är genuint snäll, precis som jag, och människointresserad. Vi är väldigt lika varandra men också väldigt olika. Vi kompletterar varandra. Vi är ett bra team som föder positiv energi. Det känns tomt nu när hon har åkt och jag längtar redan till nästa gång med galna upptåg.
En rolig sak som hon tog intiativ till var brunch idag. Igår var vi på en jätterolig fest med efterföljande utgång. Någon gång under kvällen så kom hon på att hon ville äta på TGIF innan hon åkte hem idag, vilket jag sa ja till (gillar att gå dit ibland). Och så började hon bjuda in folk till "brunchen" under festen. Först killen jag skrivit om tidigare, sedan värden och därefter en kille som hon "spanat in". Och alla tre sa ja. Så idag sågs vi alla fem för brunch. Det var verkligen jättekul, och vi pratade om gårdagskvällen och allt annat mellan himmel och jord. En härlig "Vänner" känsla (eller "How I met your mother" eller vad man nu föredrar) inföll sig.
Jag hoppas hon kommer och hälsar på snart igen!
Det härliga är att det känns som om vi aldrig har varit separerade. Första gången vi sågs var det lite trevande, men sedan har det bara rullat på. Nu har vi umgåts från i fredags eftermiddag till att jag följde henne till tåget. Nästan två dygn. Och det har bara kännts kanon!
Hon är en spontan idéspruta utan dess like, gör saker först och tänker efter sedan, ibland. Men hon är genuint snäll, precis som jag, och människointresserad. Vi är väldigt lika varandra men också väldigt olika. Vi kompletterar varandra. Vi är ett bra team som föder positiv energi. Det känns tomt nu när hon har åkt och jag längtar redan till nästa gång med galna upptåg.
En rolig sak som hon tog intiativ till var brunch idag. Igår var vi på en jätterolig fest med efterföljande utgång. Någon gång under kvällen så kom hon på att hon ville äta på TGIF innan hon åkte hem idag, vilket jag sa ja till (gillar att gå dit ibland). Och så började hon bjuda in folk till "brunchen" under festen. Först killen jag skrivit om tidigare, sedan värden och därefter en kille som hon "spanat in". Och alla tre sa ja. Så idag sågs vi alla fem för brunch. Det var verkligen jättekul, och vi pratade om gårdagskvällen och allt annat mellan himmel och jord. En härlig "Vänner" känsla (eller "How I met your mother" eller vad man nu föredrar) inföll sig.
Jag hoppas hon kommer och hälsar på snart igen!
Trevlig kväll
Gårdagskvällen var väldigt trevlig. Otroligt vackert med all belysning. Jag älskar stämningsljus och brukar alltid klaga på hur dåliga vi är på det i Sverige. Så jag fick verkligen mitt lystmäte! Utställningen, eller vad man kan kalla det, pågår till på söndag tror jag. Så gå och se den om du kan! Och om någon vill ha sällskap så ta med min bloggkompis benu. Han är riktigt trevlig IRL och jag tror han skulle uppskatta det mycket.
Sällskapet var också trevligt. Innan vi möttes, när jag var på väg in till stan, blev jag så nervös att jag mådde illa. Och DET är verkligen inte likt mig. Jag skrämde verkligen upp mig själv rejält. För vadå? En promenad med en trevlig person? Mest orolig var jag nog för att jag inte skulle kunna hantera situationen - jag menar, jag har aldrig varit singel förut i mitt vuxna liv och är helt oerfaren i många avseenden som andra anser som självklara. Menan jag har ovanligt mycket erfarenhet på andra områden.
Som sagt, det var väldigt trevligt sällskap och vi har en hel del gemensamt. Det var inte alls svårt att hitta samtalsämnen. Det var nästan tvärt om ibland, att vi var så upptagna med att prata om något så vi nästan missade en del ljusintallationer. Men just nu känns det inte så mycket mera. Inga fjärilar i magen, ingen härlig känsla i maggropen. Inget som jag skulle tolka som ett tecken på förälskelse. Jag känner mig lite smickrad och glad över uppmärksamheten, men inte så mycket mer.
Jag tror inte att det har med personen jag mötte att göra, men det är svårt att säga. Jag ser det mer som en bekräftelse på att jag inte längre, eller just nu, kan känna sådana känslor. Den delen av mig själv är aldeles för tilltuffsad och jag tror det kommer dröja länge innan jag vågar släppa fram några sådana känslor igen. Men jag önskar verkligen att jag inte behöver vänta alltför länge.
Sällskapet var också trevligt. Innan vi möttes, när jag var på väg in till stan, blev jag så nervös att jag mådde illa. Och DET är verkligen inte likt mig. Jag skrämde verkligen upp mig själv rejält. För vadå? En promenad med en trevlig person? Mest orolig var jag nog för att jag inte skulle kunna hantera situationen - jag menar, jag har aldrig varit singel förut i mitt vuxna liv och är helt oerfaren i många avseenden som andra anser som självklara. Menan jag har ovanligt mycket erfarenhet på andra områden.
Som sagt, det var väldigt trevligt sällskap och vi har en hel del gemensamt. Det var inte alls svårt att hitta samtalsämnen. Det var nästan tvärt om ibland, att vi var så upptagna med att prata om något så vi nästan missade en del ljusintallationer. Men just nu känns det inte så mycket mera. Inga fjärilar i magen, ingen härlig känsla i maggropen. Inget som jag skulle tolka som ett tecken på förälskelse. Jag känner mig lite smickrad och glad över uppmärksamheten, men inte så mycket mer.
Jag tror inte att det har med personen jag mötte att göra, men det är svårt att säga. Jag ser det mer som en bekräftelse på att jag inte längre, eller just nu, kan känna sådana känslor. Den delen av mig själv är aldeles för tilltuffsad och jag tror det kommer dröja länge innan jag vågar släppa fram några sådana känslor igen. Men jag önskar verkligen att jag inte behöver vänta alltför länge.
Prova något nytt?
För några månader sedan var jag på en intressant föreläsning om bemötande, där föreläsaren var psykolog och teolog. Mycket intressant blandning.
Han beskrev hjärnan och våra reaktionsmönster väldigt enkelt. Han förklarade att våra tidigare upplevelser och möten skapar vägar och banor i vår hjärna. Som sedan våra tankar följer. Hjärnan vill oftast processa så "lite som möjilgt" och lär snabbt in reaktionsmönster, som den sedan använder om och om igen. Och oftast är det väldigt bra, för då används mindre processorkraft till alldagliga saker.
MEN ibland lär vi in negativa mönster, som hjärnan automatiskt följer. Som egentligen är kontrakproduktiva men som finns kvar änåd. ELLER som i mitt fall, när förutsättningarna helt ändras.
För jag har ju en hjärna som är programerad för att vara i en rellation med mitt X. Min hjärna har tränat in de reaktionsmönstren under 12 års tid, och många av banorna är nog rena motorvägarna vid det här laget. Men i mitt nya liv så är många av reaktionsmönstren kontraproduktiva, för nu är jag i ett helt nytt läge. Jag behöver göra nya banor i min hjärna. Och det är läskigt, för jag kommer behöva beträda mark som jag aldrig beträtt förut. Och uppleva saker som jag aldrig upplevt förut. Och det kommer vara tufft i början, att skapa dessa nya reaktionsmönster. Men jag ska jobba hårt med det, för jag vill bli lycklig i mig själv, där jag är nu.
Så jag har börjat säga ja till saker som jag känner mig tveksam till. Jag lyssnar fortfarande på min magkänsla men testar iallafall lite. Och hittills känns det rätt bra när jag väl är igång.
Och ikväll ska jag börja plöja en ny bana. Och det är jätteläskigt. Ikväll ska jag promenera på Djurgården och titta på ljusinstallationerna där tillsammans med en person jag mött på en fest för några helger sedan. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg. Det känns ovant, och läskigt. Men det är bara att hålla andan och kasta sig ut. Jag vet att jag blir fångad.
Ännu en ok dag
Idag har varit ännu en ok dag. Stabilt på jobbet, inga konflikter idag :-) . Mycket att göra, men det är normaltillståndet just nu och nog något jag bara måste vänja mig vid. Hade medarbetarsamtal med chefen och fick en hel del bra feedback på mitt arbete och mina personliga egenskaper. Det är aldrig roligt att höra vad man är mindre bra på, men det är väldigt nyttigt och härligt när någon kan berätta det för en så man har möjlighet att förbättra sig. Men en del saker vi pratade om behöver jag fundera ett tag över innan det sjunker in. Så brukar det vara.
Jag har hål på min vinterstövel, tyget har släppt från sulan vid lilltån. Jag ska försöka få det gjort hos skomakaren imorgon. Men jag har inte reagerat nämnvärt på det, trots att jag älskar mina stövlar och det än är vinter kvar. Jag kanske är van nu, för tidigare i vintras gick dragkedjan sönder - och DÅ blev jag upprörd. Men nu har jag förtroende för "min" skomakare, och hoppas han kan fixa till detta hjälpbart så stövlarna håller säsongen ut.
Efter jobbet var jag på spinning med en kompis, och efteråt åt vi en snabb middag tillsammans innan vi skildes och åkte hem. Nu försöker jag städa i min eftersatta lägenhet. Av olika anledningar är jag inte så ofta i min lägenhet, iallfall känns det som det. Jag mest sover och jobbar här. Så det blir rätt stökigt emellanåt.
Ibland har jag nästan lite dåligt samvete för att jag försöker leva mitt liv "som vanligt". Med betoning på försöker. Oftast går det ganska bra, jag känner mig ok och kan göra upp planer för framtiden, känner hopp och tro. Men det är så skört. Rätt som det är händer något som får mig att må skit. Men jag försöker verkligen göra saker som får MIG att må bra, för jag tror att det är viktigt för att jag ska kunna hjälpa andra. Jag måste göra saker som jag tror helar och läker mig. Och glädjas åt de stunder jag mår bra. Eller åtminstone ok. Som idag.
Jag har hål på min vinterstövel, tyget har släppt från sulan vid lilltån. Jag ska försöka få det gjort hos skomakaren imorgon. Men jag har inte reagerat nämnvärt på det, trots att jag älskar mina stövlar och det än är vinter kvar. Jag kanske är van nu, för tidigare i vintras gick dragkedjan sönder - och DÅ blev jag upprörd. Men nu har jag förtroende för "min" skomakare, och hoppas han kan fixa till detta hjälpbart så stövlarna håller säsongen ut.
Efter jobbet var jag på spinning med en kompis, och efteråt åt vi en snabb middag tillsammans innan vi skildes och åkte hem. Nu försöker jag städa i min eftersatta lägenhet. Av olika anledningar är jag inte så ofta i min lägenhet, iallfall känns det som det. Jag mest sover och jobbar här. Så det blir rätt stökigt emellanåt.
Ibland har jag nästan lite dåligt samvete för att jag försöker leva mitt liv "som vanligt". Med betoning på försöker. Oftast går det ganska bra, jag känner mig ok och kan göra upp planer för framtiden, känner hopp och tro. Men det är så skört. Rätt som det är händer något som får mig att må skit. Men jag försöker verkligen göra saker som får MIG att må bra, för jag tror att det är viktigt för att jag ska kunna hjälpa andra. Jag måste göra saker som jag tror helar och läker mig. Och glädjas åt de stunder jag mår bra. Eller åtminstone ok. Som idag.
Känna tro
Marie Fredriksson – Tro
Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen Drömmarna vi har känns som bleka höstar Där har sommaren redan regnat bort Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar Svaren är en viskning i en värld långt bort Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen Att vilja men inte känna är nog så svårt Att se men inte höra Du vände dig bort Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen Na, na, na... Tro Jag vill känna tro Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro I en vintervärld, finns det någon tro? Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten Känna tro igen
Kvällen
Jag fick ett glas vin. Och lite överblivet smågodis. Och trevligt sällskap. Så nu känner jag mig helt ok, som en riktig människa igen. Jag hoppas känslan håller i sig.
Stormen har bedarrat
Måste skriva en rad och säga att stormen har bedarrat. Några trevliga händelser och ett träningspass under dagen har succesivt gjort mig på bättre humör. Nu är jag hemma hos en kompis som ska laga biff med potatisgratäng och bearnesås till mig. Har jag tur får jag ett glas rödvin till också.
Känslostormarna kommer inte lika ofta nu för tiden som i början, och de bedarrar lite lättare och lite fortare. Men de finns fortfarande kvar, och jag räknar med dem ett tag till. Men jag ser stor skillnad mellan nu och för fyra månader sedan.
Känslostormarna kommer inte lika ofta nu för tiden som i början, och de bedarrar lite lättare och lite fortare. Men de finns fortfarande kvar, och jag räknar med dem ett tag till. Men jag ser stor skillnad mellan nu och för fyra månader sedan.
Urvriden och urlakad
Nu är presentationen klar, jag tror jag satt den. På något märkligt sätt. Men minuterna innan "investerarna" kom så höll jag på att bryta ihop.
Vi var fyra verksamheter som skulle presentera oss, tre som har en fast tillströmning av pengar och enbart hade som mål att presentera vad de uppnått och hur framtidsplanerna ser ut. Och så min verksamhet som är nyss igångstartad och precis i övergången till att bli permanent. Men för att bli det så behövs det ett tillskott av pengar. Och de som kom till oss idag är de som sitter på dessa pengar.
Ändå börjar en av mina kollegor som ska presentera ett av de andra projekten (och som delvis är engagerad i mitt projekt) ifrågasätta varför jag ville dela ut TVÅ broschyrer om mitt projekt och en broschyr om ämnesområdet. När "alla andra" bara skulle ge ut en broschyr. För det var ju inte "rättvist" att jag skulle dela ut tre. Detta var 10 minuter innan besöket skulle komma. Jag som verkligen inte är på humör att tjaffsa idag la mig direkt, och gick med på att enbart dela ut den lite tjockare informationsfoldern om projektet. Varpå min kollega fortfarande var missnöjd, för "alla andra" skulle ju bara dela ut broschyrer som var vikta A4 sidor. Så då måste jag också bara dela ut en likadan. Att jag försökte säga att jag upplevde mitt projekt som viktigast att lyfta fram hade han ingen förståelse för. Och som vanligt är det ingen annan som tar parti för någon sida.
Chefen som egentligen skulle hållit i hela mötet var sjuk, och denna kollega hade fått i uppgift att hålla samman tåtarna. Så med andra ord hade denna personen makten, och utnyttjade den. När min chefs chef och tillika projektägare kom med investerarna i släptåg var det heller inte läge att ta någon diskussion om vilket material som skulle delas ut.
Usch vad jag hatar att bli så satt ur spel av små små saker. Jag borde ha mer pondus i min roll som projektledare. Jag borde kunna driva igenom min vilja. Men mot just denna kollega är jag alltid chanslös. Han golvar mig alltid. Och när jag säger ifrån och hävdar min rätt så är jag "the bad guy", maktgalen och kör med härskartekniker. När inte han får göra precis som han vill. Och just idag känns som sämsta möjliga tillfälle att ta detta. Så nu känner jag mig bara totalt tom. Totalt urlakad. Som en urvriden trasa. Hellst vill jag gå hem, vet inte om jag orkar ta mig för något mer alls idag. Men jag antar att det bara är att bryta ihop, samla ihop resterna och gå vidare. Som så många gånger förr. Men just nu undrar jag hur många gånger till jag kommer orka.
Vi var fyra verksamheter som skulle presentera oss, tre som har en fast tillströmning av pengar och enbart hade som mål att presentera vad de uppnått och hur framtidsplanerna ser ut. Och så min verksamhet som är nyss igångstartad och precis i övergången till att bli permanent. Men för att bli det så behövs det ett tillskott av pengar. Och de som kom till oss idag är de som sitter på dessa pengar.
Ändå börjar en av mina kollegor som ska presentera ett av de andra projekten (och som delvis är engagerad i mitt projekt) ifrågasätta varför jag ville dela ut TVÅ broschyrer om mitt projekt och en broschyr om ämnesområdet. När "alla andra" bara skulle ge ut en broschyr. För det var ju inte "rättvist" att jag skulle dela ut tre. Detta var 10 minuter innan besöket skulle komma. Jag som verkligen inte är på humör att tjaffsa idag la mig direkt, och gick med på att enbart dela ut den lite tjockare informationsfoldern om projektet. Varpå min kollega fortfarande var missnöjd, för "alla andra" skulle ju bara dela ut broschyrer som var vikta A4 sidor. Så då måste jag också bara dela ut en likadan. Att jag försökte säga att jag upplevde mitt projekt som viktigast att lyfta fram hade han ingen förståelse för. Och som vanligt är det ingen annan som tar parti för någon sida.
Chefen som egentligen skulle hållit i hela mötet var sjuk, och denna kollega hade fått i uppgift att hålla samman tåtarna. Så med andra ord hade denna personen makten, och utnyttjade den. När min chefs chef och tillika projektägare kom med investerarna i släptåg var det heller inte läge att ta någon diskussion om vilket material som skulle delas ut.
Usch vad jag hatar att bli så satt ur spel av små små saker. Jag borde ha mer pondus i min roll som projektledare. Jag borde kunna driva igenom min vilja. Men mot just denna kollega är jag alltid chanslös. Han golvar mig alltid. Och när jag säger ifrån och hävdar min rätt så är jag "the bad guy", maktgalen och kör med härskartekniker. När inte han får göra precis som han vill. Och just idag känns som sämsta möjliga tillfälle att ta detta. Så nu känner jag mig bara totalt tom. Totalt urlakad. Som en urvriden trasa. Hellst vill jag gå hem, vet inte om jag orkar ta mig för något mer alls idag. Men jag antar att det bara är att bryta ihop, samla ihop resterna och gå vidare. Som så många gånger förr. Men just nu undrar jag hur många gånger till jag kommer orka.
