Ensam duktig flicka söker

Jag fick lov att googla på vad "Ladyfriend" egentligen betyder. Man vill ju veta vad man blir kallad. Jag blev lite klokare men inte så mycket. Så här säger wikipedia om skillnaden mellan girlfriend och ladyfriend:

A similar, but not equivalent, concept is the more ambiguous "lady friend" – a companion of the female gender who is possibly less than a girlfriend but potentially more than a friend. That is to say, the relationship is not necessarily platonic, nor on the other hand, is it necessarily an exclusive, serious, committed, or long-term relationship. Yet, the term also avoids the overt sexual implications that come with referring a woman as someone's "mistress" or "lover". In that sense, it can often be a euphemism. Yet, this is not always the case; it is also sometimes employed when someone simply does not know the exact status of a woman that a man has been associating with. For instance, tabloid headlines often note that a celebrity has been seen with a new "lady friend". "Lady friend" may also be used to signify a romantic relationship with an older woman, when the term "girl" as in "girlfriend" may be deemed age-inappropriate.

Jag som för någon månad sedan bestämde mig för att vara mer hemma, laga mera mat och ta det lugnare. Jag har varit ute och slarvat för andra dagen i rad. Det börjar synas ett mönster i mitt beteende - jag är sjukt dålig på att följa mina egna beslut och vara konsekvent. Men det behöver inte bara vara dåligt. För "man kan väl ändra sig!" som de säger i reklamen.

Idag var jag ute med en kompis, två "Aussies" och en "Kiwi". Kiwin var en bekant till min kompis som han träffat på krogen en gång, som jobbade och bodde nästan i hans gamla hemtrakter. Sedan har de haft kontakten med varandra några månader via Facebook. Och när hon skulle komma till Stockholm så hade de pratat om att ses. Och när hon kom ned till Stockholm hade hon sms:at honom och frågat när hon kunde komma och lämna sin väska. "Ses" betydde tydligen "sova över" på New Zeländska. Eller det är iallafall HANS version av det hela.

Med ut var också kiwins två australiensiska kompisar. Den ena hade samma yrkesbakgrund som mig, så det var väldigt kul att få prata om vårt arbete i olika kulturer och länder. Den andra, en kille, var mest bara trevlig. Han sa att jag "var den gladaste och öppnaste person han någonsin träffat". Det var smickrande. Och då trodde han ändå att jag var upptagen - så det kan inte ha varit ett försök att få mig i säng (tror jag, men man vet ju aldrig).

Han trodde nämligen att jag och min kompis var ett par. Och jag tror kanske att de två tjejerna också trodde vi var det. Aussien fällde kommentaren att hans kompis skulle sova på "VÅR" soffa. Varpå jag snabbt korrigerade det till "HANS" (som i min kompis). Jag blev också, av en av tjejerna, presenterad som min kompis "lady friend". Jag vet inte exakt vad den ordalydelsen betyder i deras del av världen. De är inte de första som tror att vi är ett par. Jag tycker att det är väldigt ofta som folk tar det för givet, både främlingar och ibland nästan också folk vi känner. Det är lite irriterande. Och lite roligt samtidigt. Jag förstår inte vad det beror på.

Livet är komplicerat. Det är inte alltid så lätt att vara människa.

Igår kom en kompis på besök. Vi ses ungefär en gång i månaden och gör alltid kul saker när vi ses. Hon bor inte i Stockholm nu, vi bodde här tillsammans för ca 10 år sedan men nu bor hon i en mindre stad. Men längtar tillbaka till Stockholm. Så när hon kommer på besök så vill hon uppleva det som är Stockholm. Och igår ville hon testa konceptet AW (After Work för er som inte är Stockholmare eller inte inne i "svängen").

Vi startade med en riktig frossarmiddag på Fridays, för att avnjuta härligt goda drinkar på Vampire Lounge och sedan avsluta kvällen tillsammans med ett gäng singelmatlagare på Storstad. För att avsluta aldeles för sent på Imperiet.

Kvällen var verkligen kantad med roliga möten. Det hela började när jag såg en jättesnygg tjej i baren. Smal och slank, lagom vältränade armar, kanske lite platt rumpa men man kan ju inte få allt. Linne med "brottarrygg" och väl synliga BH-band (vilket jag egentligen inte tycker är så snyggt), urtvättade och lite slitna jeans och ett par guldfärgade högklackade sandaler. Jag satt och spanade in henne, och hon såg att jag spanade och tittade tillbaka. Först vek jag fegt undan blicken men sedan tittade jag tillbaka och flirtade lite. Min kompis stog ju med ryggen till i baren och märkte inget. Det var en kul och annorlunda upplevelse att flirta med en tjej. Det tog en väldig tid för min kompis i baren, men hon stog och småpratade med de andra i baren. Bland annat med den snygga tjejen.

När min kompis kom med drinkarna så frågade hon om jag sett den snygga tjejen i baren, och syftade på kvinnan jag spanat in. Så jag nickar och säger att jag uppmärksammat henne, och också tycker hon är snygg. Då släpper min kompis bomben. Hon är egentligen en Han. Men det gick knappt att urskilja ens på nära håll, men basrösten hade avslöjat manligheten och då hade hon även kunnat se andra mer manliga attribut från nära håll.

Så jag har suttit och spanat in en transvestit/transexuell. Det var lite coolt. Och första gången. Hoppas bara att personen såg att jag spanade och flirtade, och inte trodde att jag "glodde". Men jag tror inte det. Personen verkade väldigt säker i sin roll som vacker kvinna.

Över lag så upplevde vi våra medmänniskor som väldigt sociala igår. Det kom några tjejer och satte sig vid vårt bord i baren (det var väldigt fullt och trångt), och vi hade ett väldigt trevligt samtal med dem. Sedan när vi gick på toaletten så blev vi indragna i en diskussion med flera för varandra okända människor om utseende, härkomst och ideal - mycket trevligt.

På Storstad mötte vi upp en kompis och gänget som han gått matlagningskurs med på kvällen. De var två tjejer och 6 killar, varav min kompis var lite halvintresserad av en av tjejerna. Så han var jätteglad när jag och min kompis kom och distraherade de andra två snygga killarna så han i lugn och ro kunde fortsätta flirta med tjejen. När vi satt konkuransen ur spel. Det var väldigt trevligt att mingla med singelgänget, och en av dem följde med vidare till Imperiet.

På tunnelbanan hem hamnade vi i ett roligt samtal med våra medresenärer (som heller inte verkade känna varandra men som hade börjat prata innan vi kom på). En av killarna satte upp sina skor på sätet jag sedan satte mig på (det var trångt och man tog de platser som fanns). Innan jag satte mig drog jag handen lite demonstrativt över stället han haft skorna på - jag hade kritvita byxor på mig. När jag satte mig så ursäktade jag mig lite med att man var "lite kinky när man har vita byxor på sig". Varpå jag kommer på mitt felaktiga ordval och försöker korrigera till "kinkig". Då kommenterar tjejen bredvid mig att det är liiiite skillnad på att vara kinkig och kinky. Varpå vi skrattar. Och jag kontrar med att jag tror det var en "Freudiansk felsägning" (man är ju singel och så). Vi har väldigt roligt åt det ett tag. Sedan börjar de prata om vart de bor, och vart man säger att man bor. För man skryter inte så mycket om att man går av vid "våra" tunnelbanestationer. En tjej sa att hon brukade säga att hon bodde ngr stationer tidigare, och avslöjade sin riktiga destionation först när den sagta hållplattsen passerades. Den andra tjejen sa att hon alltid var ärlig "men så åker jag ju hem ensam ikväll också". Jag har nog aldrig varit med om att det varit så kul och lättsam stämning på tunnelbanan hem en lördagmorgon vid 3-snåret.

Summa sumarum en mycket trevlig kväll. Och min kompis besök avslutades med en lyxig brund på Sundby gård. En pärla på kort bilavstånd från Stockholm som MÅSTE besökas. Om man tycker om att vara nära naturen. Det är helt fantastiskt att sitta på deras inglasade veranda vid vattnet och se ut över orörd skog och sjö.

En av semifinalens låtar satte sig direkt i mitt hjärta. Vet inte om den var bättre än någon annan, men texten passade mig så bra just nu.

Who can ever tell the colour of a soul
And the memories we keep from long ago?
Do we ever really know each other’s past?
You can’t go back to before
But tomorrow will bring even more

Like the tide’s gonna turn you will know, when it’s cold
You’re on your own but you’re never alone
Shine, shine like the stars in the sky
Wipe your dust off your love, let it shine

So when nothing’s ever really carved in stone
Remember that your heart is holding on
And when every second melts up in the past

Don’t be afraid it will end
Only fear that it never began

Jaha, nu var det dags igen. Även om det inte är någon storhelg, högtidsdag eller liknande så är det ändå dags för en sådan där punkt där det nya möter det gamla. Ni som hängt med ett tag i min blogg minns kanske att jag gnällde lite när det var dags för den svenska finalen, för att det var en gammal tradition men med nya förutsättningar. Den festen blev jättebra, och jag ångrar inte ett dugg att jag gick. Det enda jag ångrar är kanske att jag inte stannade kvar lite längre.

Och nu är det så dags med den europeiska finalen. För er som är nya kan jag berätta att jag och mitt gamla kompisgäng de senaste åren haft som tradition att dra ihop till fest. Vi var ett gäng som lät traditionen att ordna gå runt mellan varandra, och ofta så bokade vi oss för att få ha den väldigt tidigt - så ingen skulle dubbelboka. Men i år har jag inte hört flasklock om någon ESC-fest. När jag i största allmänhet pratade om ESC med en kompis ur det gänget så såg hon lite konstig ut, och jag böt snabbt samtalsämne.

Antingen är det så att festfixandet kommit av sig. Det kan ha varit "vår" tur att fixa festen i år, och ingen annan har haft tid och ork att ta initiativet. Eller så har de delat på oss, vilket jag finner väldigt troligt. Jag fick komma på den första festen, och i helgen har de fest med mitt X och hans nya. Vilket innebär att alla i det kompisgänget lär vara upptagna. Oavsett så vill jag inte sätta dem i en kymig situation och fråga vad de ska göra.

Tills idag var det dock inga problem. För en kompis i en annan stad skulle komma till mig över helgen. Planen var att vi skulle mysa framför TVn och umgås. Nu har hon dock för mycket att göra för att stanna hela helgen, så hon kommer bara fredag till lördag. Vilket jag förstår helt och fullt, vi träffades för bara någon vecka sedan sist.

Det andra kompisgänget jag hänger med är på ett företagsevenemang den helgen, nästan alla jobbar på samma jobb. Som tur är så har jag lite "strövänner" eller vad man ska kalla dem, som inte helt ingår i dessa kompisgäng. Förhoppningsvis kan jag hitta på något med någon av dem. Jag har redan ett halvt erbjudande.

Oavsett så kommer jag överleva det här också. Det känns bara lite tuffare.

Nu har jag utforskat skärgården med motorbåt för förstat gången. Eller utforskat och utforskat. För mig var det iallafall ett trevligt äventyr.

Lördagens väder var kanon, som nog de flesta märkte. Perfekt för utomhusaktiviteter. Vi var fem personer med två båtar som åkte ut, min kompis och några kompisar till honom. Det var tur att det var flera med, för vissa moment vet jag inte om jag klarat helt själv. De lilla båtgrejer jag gjorde gick väl hyffsat, men jag frågade hela tiden hur jag skulle göra och om jag gjorde rätt. Jag kände mig verkligen totalt inkompetent imellanåt. Som tur var så är min kompis ganska tålmodig - hade jag varit han så hade jag lackat ut ganska snabbt.

Ett litet komiskt exempel, precis i början av båtturen, om hur svårt kommunikation är. Vi ska åka och tanka, och när vi närmar oss tankbryggan (eller vad det kan heta) så ber min kompis mig att gå ut och "ta emot". Alltså - det fanns inget att ta emot i (inget staket eller liknande), bara bryggan. Så jag undrade om jag skulle stoppa ned en hand eller en fot mot bryggkanten och "ta emot". Men den var ju madrasserad så det borde ju inte behövas. Och jag hade inte särskilt lång betänketid - jag tänkte att det ger sig väl. Och båten verkade ta emot bryggan aldeles utmärkt själv, så jag lutade mig tillbaka och andades ut. Och när jag gjorde det så kom tankkillen, och det var tydligen HONOM jag skulle ta emot. Ta linor och tankmunstycket. Men jag satt bara som ett fån... Lite pinsamt. Men nu vet jag till nästa gång.

Platsen vi ankrade på var jättefin, och ankringen gick ganska bra förutom att jag var lite sen i med ankaret. Vilket vi fick sota för senare. Vi solade och gick en promenad på ön, och senare så grillade vi på klipporna.

Så här såg det ut där vi ankrat 



Efter grill, vin och snacksande var det dags att sova, i några timmar. Vid fyra vaknade vi av att båten röck till med en oroväckande dunk. Då hade vårt ankare lossnat, för vinden hade tilltagit och vänt. Det vi hörde och kände var fören på båten som slog i klipporna. Och det ösregnade. De mer båtvana var upp och ersatte ankaret med att knyta fast oss i den andra båten. Och jag, jag höll i en fender. Precis som en jobbarkompis tipsade mig om, ifall jag inte visste vad jag skulle göra - "Då kan du alltid hålla i en fender".

I säng igen och "sova" i ungefär en timme, innan rycket och ljudet återkom. Då hade även den andra båten glidit för långt in mot klipporna, antagligen pga att vår båts tyngd drog in den. Efter inspektion återstog två alternativ, lätta ankar och åka tillbaka till kaj eller lätta ankar och ankra om helt och hållet. I blåst och spöregn. Eftersom vi bestämt att åka hem ganska "tidigt" (vid 10 var väl planen), och vädret var kasst bestämde sig jag och min kompis för att åka tillbaka. Så halv sex en söndagsmorgon är vi ute och åker båt. Städar ur båten i ösregn och sedan beger vi oss kommunalt in till stan.

Vid nio när jag stapplar in genom dörren är jag dyngsur och kall. Tar en varm dusch och sover ett par timmar innan det är dags att åka in till stan och gå på Kör för allas konsert i Bergwaldhallen. Det var jättemaffigt, kören var jätteduktig och Caroline af Ugglas är underhållande bara hon. Jag kan verkligen rekomendera er att komma nästa år. Biljetterna kostar 120:- och intäkterna går direkt till stadsmissionen.

Nu är det sommarmys som gäller, så länge det varar.

Idag har jag varit på Rix fm festivalen i Kungsträdgården. Min bästa barndomskompis kom till Stockholm med sina fyra barn, de två stora som jag passade i förra veckan och de två små tvillingarna på 2,5 år. Det var supermysigt, de var som små änglar alla fyra och boppade till musiken. Ingen gjorde minsta försök att springa iväg. Det blev en hel del runtbärande på axlarna dock. Ett tips till alla barnovana - det är inte så jättesmart att ha ett glassätande barn på axlarna. Iallafall inte om det är pinnglass. Men vad gör väl det om man får håret fullt i glass, det är iallafall lättare att tvätta än en jacka (som klarade sig).

I morgon ska jag åka motorbåt i Skärgården med en killkompis som har båt. Det ska bli spännande. Och somrigt. Så nu så ska jag packa väskan inför imorgon och gå och lägga mig. Och önskar mina läsare också en trevlig och somrig helg.

De senaste dagarna har jag känt mig lättare. Det har känts som om en vikt som jag burit på väldigt länge har släppt, och allting käns lättare. Jag närmar mig den nya versionen.

Nu kan jag göra precis som jag vill, jag behöver inte ta hänsyn till någon annan när jag lever mitt liv. Det finns ingen som bromsar eller håller mig nede, jag kan nå mitt fulla potential. Eller låta bli och bara njuta av livet i den takt jag själv önskar. Det är jag som bestämmer.

Som de senaste dagarna, då har jag gjort precis det som fallit mig in och nappat på de erbjudanden jag har fått. Och det har känts väldigt bra. Ikväll var jag ute och sprang med en ganska ny vän som jag trivs bra tillsammans med. Efter löprundan lagade och åt vi middag och avslutade med te och en överbliven tårtbit i den sista kvällssolen på balkongen. Sedan åkte jag hem, och vid kvart i nio började jag baka filmjölkslimpa och cookies. För ingen säger längre åt mig att det är för sent för att baka och att jag istället borde gå och lägga mig. Jag gör precis som jag vill.

Om jag ville skulle jag kunna sova med fötterna på huvudkudden inatt. Och äta tårta till frukost. Fast jag tror jag föredrar mitt nybakade bröd imorgon.

Igår roade jag mig med att utöka min bekvämlighetszon. Nog mycket inspirerad av en vän som jag börjat umgås mer med på senare tid - och som jag vill umgås mycker mer med framöver. Hon är väldigt öppen och sprallig, och samtidig klok och snäll.

Det jag gjorde igår var att jag gav komplimanger. Det började när jag satt på pendeltåget på väg till en kompis. Mitt emot mig satt en jättesnygg kille i jeans och tunn vit skjorta. Riktigt trevligt ögongodis en solig sommardag. Och jag tänkte på vad jag och några vänner pratat om dagen innan och även tidigare. Att killar får för lite komplimanger. Så när killen gjorde sig redo för att gå av vid centralen så tog jag kontakt och sa helt enkelt att han var väldigt snygg, och att den vita skjortan passade honom väldigt bra. Han blev glad, lite generad, och sa att han tyckte jag var väldigt modig som sa så. Så växlade vi några trevliga ord till och han gick av. Tydligt glad av att ha fått en komplimang.

Sedan på kvällen, när jag var ute med några vänner och drack drinkar, så var det en kille på stället som mina blickar hela tiden sökte sig till. Väldigt trevlig att vila ögonen på. Och efter att ha spanat på honom i säkert en timme så tog jag mod till mig och gick fram och sa helt enkelt som det var. Lite typ "med risk för att göra bort mig eller verka smörig så måste jag bara säga att du är väldigt snygg. Nog snyggast här inne. Killar får för få komplimanger, så jag tänkte försöka börja bryta den trenden". Och så sträckte jag fram handen och presenterade mig. Det var lite roligt, han blev bra paff. Vi småpratade lite till, men det visade sig att hans kompisar tänkte dra vidare till en nattklubb. De försökte få med mig, men mina kompisar som jag var ute med började bli trötta och det var inte läge att dra vidare. Och jag ville egentligen bara ge en komplimang. Så jag sa som det var och lät dem gå vidare.

Den tredje komplimangen halkade ur mig lite i farten, men den var ärligt menad. När jag och mina kompisar var på väg från utestället så stod det ett killgäng utanför. När vi gick förbi så gick en av killarna fram och sa ngt i stil med "Hej, vart ska ni långa, snygga tjejer ta vägen?". Min kompis gick vidare - hon tycker inte om att bli kallad lång. Men vi är ju långa, det är inget vi kan göra något åt. Jag själv tycker att det är snyggt. Så det är jätteroligt när någon annan uppmärksammar det som en positiv egenskap. Så jag svarade att vi ska gå hem, och att jag önskade honom, som också var lång och snygg, en fortsatt trevlig kväll.

Så nu har jag gjort en insats för det manliga självförtroendet. Och jag hoppas kunna fortsätta i samma anda.

Näst på dagordningen - en löptur med en killkompis. Sedan förhoppningsvis hämtmat och film (skulle klarat mig utan löpturen, men jag lovade i fredags och löften ska hållas. Men efter två festdagar är jag inte riktigt lika sugen som vanligt).

Ikväll ska jag gå ut med en tjejkompis som också är ganska nyseparerad. Jag känner henne egentligen genom hennes ex syster. Men hon är en skön tjej som jag gärna har i min umgängeskrets. Hon är lika glad och sprallig som jag, hon är nog till och med spralligare. Jag tror jag ska umgås mer med sådana vänner.

Och i morgon åker jag och hälsar på en anna kompis som är full i liv och kul ideer. Eventuellt följer även en tredje vän med. Jag ser fram emot två mycket trevliga partykvällar. Jag är redo att börja bli mer "Wild and crazy". Tror jag :-) . Iallafall börja lämna det gamla bakom mig.

Lyssnar just nu på Taylor Swifts "Picture to burn" på repeat och sjunger med. Jag tycker texten passar så bra:

State the obvious,
I didn't get my perfect fantasy
I realize you love yourself
more than you could ever love me
So go and tell your friends that I'm
obsessive and crazy
That's fine you won't mind if I say
And by the way...

I hate that stupid old pickup truck
You never let me drive
You're a redneck heartbreak
Who's really bad at lying
So watch me strike a match
On all my wasted time
As far as I'm concerned you're
Just another picture to burn

There's no time for tears,
I'm just sitting here
planning my revenge
There's nothing stopping me
From going out
with all of your best friends
And if you come around
saying sorry to me
My daddy's gonna show you
how sorry you'll be

If you're missing me,
You'd better keep it to yourself
Cause coming back around here
Would be bad for your health...

I hate that stupid old pickup truck
You never let me drive
You're a redneck heartbreak
Who's really bad at lying
So watch me strike a match
On all my wasted time
In case you haven't heard,
I really really hate that..

Burn, burn, burn, baby, burn
You're just another picture to burn
Baby, burn...

Jag har haft en supermysig dag på Skansen med världens två underbaraste och snällaste ungar. De har lytt min minsta vink och skött sig suveränt. Nu är vi precis hemkomna och jag är helt slut, totalt utmattad! Längtar efter att föräldrarna kommer och hämtar dem, så jag får vila. Ni som är föräldrar, hur orkar ni med det här dag ut och dag in? Måste bero på den succesiva tillväjningen. Men mysigt är det, och jag gör gärna om det igen. När jag har vilat upp mig lite.

De senaste dagarna har jag känt mig väldigt glad. Gladare än vad jag känt mig på länge. Jag tror det började i söndags då min vän ringde och erbjöd sin hjälp och sitt sällskap.

Sedan hade jag flyt hela måndagen, beachvolleykrusen jag började på gick som en dans och den långa resvägen kändes som avkopplande semester.

Gårdagen ägnades också åt fysisk aktivitet, det vackra vädret till ära var jag ute och sprang knappt 7km. Det var spontant påkommet och min springkompis var inte sen med att tacka ja till att snöra på springskorna. Jobbigt efter många veckor av sporadisk träning och sjukdom, men underbart sällskap och väder. Och skönt att vara igång. Efter löpturen umgicks jag någon timme med min kompis och kompisens-kompis. Sedan bar det av till en av mina favorithak för gott vin och en pizza med trevligt sällskap. Det blev två glas vin av bara farten, kanske för att vi satt och åt pizzan vid bardisken och bartendern var så trevlig när han frågade om påfyllning. Eller för att det var så väldigt mysigt och trevligt och jag mådde så bra. Lite full blev jag, men det var det värt. Det är så synd att det är alkohol i vin ibland.

Och resten av veckan hoppas jag blir bra. I morgon ska jag till Skansen med lånade barn. Det ska bli riktigt kul! Jag är igång och lever mitt nya liv. Det känns som om jag fått en buggfixning. Jag är ännu inte helt uppdaterad till en ny modell, men jag känner hur systemet flyter enklare och snabbare. Och snart är den nya versionen färdig.

Lycka är när någon ringer en söndagseftermiddag och säger "Du, jag är i närheten. Jag kan komma förbi och hjälpa dig skruva ihop bokhyllan, sedan kan vi åka och köpa hämtmat och se en film".

Beståhyllan är nu ihopskruvad, det tog lite längre tid än beräknat och vi blev lite hungrigare än beräknat. Men jag klarade av att göra många delar av skruvningen själv - duktiga jag! Och maten smakade nog bara godare av att vi var riktigt utsvultna. Filmen var bra och jag var lycklig. Och känslan sitter kvar länge.

Det "bästa" med att inte vara på topp är att man lär sig glädjas åt de små sakerna i livet. Fast det som hände igår var ingen liten sak, det var ren och skär lycka. Du vet vem du är - tack!

Nu hoppas jag att jag kan hålla mig frisk hela denna vecka!

Jag har redan bockat av en punkt på listan. Igår var jag på "gayklubb", eller tjejfest/tjejklubb var det väl egentligen. Men det var nog så gay som det kan vá. Och det var kul och annorlunda. Framförallt känslan av att befinna sig i en miljö som inte är tvådelad, som det är på "vanliga" krogen. Tjejerna vs killarna liksom. Här var alla potentiella att raggas på och att bli raggad av. Det var en mycket mer öppen och lätsam stämning.

Något jag upptäckte var hur kräsen jag egentligen är. Det var inte fler personer där som attraherade mig än vad det är en vanlig kväll på krogen. Vad det säger om min läggning vill jag låta vara osagt. Jag hoppas få möjlighet att gå tillbaka igen, det var kul att få flirta lite med tjejer och få prova den världen. Och flirta är något jag behöver träna mig på, för i förhållande till hur social och bekväm jag är i andra sammanhang är jag pinsamt dålig på att flirta. Och det oavsett kön. Men det är svårt att förmå sig till att träna på något som man intalar sig att man inte riktigt vill. Egentligen.

Som nog alla inser så behöver jag fokusera mer på det positiva och mindre på det negativa. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut det. Men ändå så är det så oerhört svårt ibland.

En sak jag gjort idag är att fundera över vad det egentligen är JAG VILL. Och så har jag skrivit en lista med saker jag vill göra i sommar. Vissa saker började jag skriva på listan, men strök dem ganska snabbt då jag kom på att det var saker som jag vill vilja. Om ni förstår vad jag menar.

Här är ett utdrag från listan - av förklarliga skäl nämner jag inte VEM jag vill göra sakerna med. Ibland är det saker jag vill göra i största allmänhet med vänner, nästan vem som hellst eller en av flera, men ibland är det saker jag uppskattar att göra med en viss person - varierat mellan olika saker eftersom jag inte har EN speciell person i mitt liv just nu utan den platsen får delas av flera vänner. Även om vissa ligger mig närmare om hjärtat än andra.

Nåväl, listan var det:
- Grilla med vänner på min innergård.
- Middag på min balkong, ensam och med vänner.
- Grilla hemma hos vänner, framförallt de som har egen trädgård :-) .
- Åka båt i Skärgården.
- Dricka vin, och kanske till och med få mat men det är inte lika viktigt, på vänners soliga balkonger (min är tyvärr i skugga större delen av dagen).
- Biltur med matpaus på ngt mysigt ställe efter vägen. Med vän eftersom jag inte har ngn bil, så en bilburen vän.
- After work med härliga vänner, vissa speciella finns högt på den här listan.
- Ut och springa, själv och med springvänner.
- Dricka vin på Kulturhusets takterass (Jag har aldrig varit där när terassen varit öppen).
- Gå på gayklubb (har en vän som försökt få med mig ett tag men det har aldrig riktigt passat. Man måste ju testa allt en gång ;-)  ).
- Lära mig grilla (jag är lite rädd för eld, men det har blivit bättre).
- Bada i en kompis pool och softa i hennes trädgård och leka med hennes barn - mer än en gång i sommar.
- Äta glass i Gamla stan (där har jag två favoritglasställen).
- Picknick på Skrattstock med vänner.
- Besöka Smaka på Stockholm med vänner.
- Bada, bada och bada.
- Ha picknick.
- Ta cykelturer och utforska mitt lite större "närområde", och kanske hitta guldkorn jag inte visste fanns.
- Utforska elljusspåret i skogen vid mig.
- Ta båten till Vaxholm och hälsa på vänner där.
- Sola massor! Bara ligga och mysa och bli varm i hela kroppen :-) !

Där är listan över vad jag vill göra i sommar. Och jag hoppas kunna prioritera min tid så att jag ägnar mest tid åt att göra saker från listan och mindre tid åt annat. En av punkterna kanske jag kan bocka av redan imorgon, om jag är frisk.

Men innan det blir sommar på riktigt så vill jag få lite bättre ordning i min lägenhet. Så jag kan njuta utomhus sedan, när den riktiga värmen kommer.

Vad är det DU vill göra i sommar?

Idag på tidiga kvällen mådde jag bättre än vad jag gjort på hela veckan. Så jag passade på att göra några ärenden. Egentligen 1,5 ärenden som blev till tre.

Jag behövde verkligen ta mig till apoteket idag, senast imorgon. Och det är ca 15 min promenad dit. Inga problem i vanliga fall, men jag och magen känner oss inte riktigt upplagda för fysisk aktivitet ännu. Men det går fortare och blir mindre jobbigt om man cyklar, men luften i mina däck var i princip slut. Och jag kan inte pumpa min cykel själv (den är lite dum, och jag är lite ohändig) så jag behövde först åka förbi cykelhandeln nedanför min backe. Och när jag ändå var i cykelhandeln så var det lika bra att passa på att handla lite cykelsaker jag behövde - summa 500:- ... Med pumpad cykel kunde jag sedan åka till apoteket och köpa det jag behövde, och en massa annat när man ändå var där - summa 600:- . Och när jag ändå var i centrum så kunde jag lika gärna handla på Ica, lite Proviva och yoghurt med bra bakterier för magen, och lite annat när man ändå var där - summa 96:-. Tur att jag är billig i drift matmässigt iallafall.

Så i helgen ska jag inte bara byta ut min Beståbokhylla från bok till vit och montera, jag ska även tvätta cykeln och montera ringklocka samt smörja kedjan. Och gårdsstäda med föreningen, ta emot min gamla extracykel från min fd svärmor och gå ut och parta med en kompis. OM jag blir tillräckligt frisk. Men med det späckade schemat så måste jag bli det. Typ nu. Heja Provivabakterierna!

Fortfarande inte frisk, fortfarande paj mage. Inne på femte dygnet nu. Men jag mår iallafall inte illa längre och jag får inte lika ont i magen. Den mer mal och bråkar. Men det mesta jag äter stannar inte kvar så länge i kroppen.

Förutom att dagTV är helt sämst, och jag börjar få prestationsångest och därför inte tycker att OpenTTD är riktigt lika kul längre och jag känner mig för matt för att ta tag i några lägenhetsprojekt så är det rätt ok.

För jag får en ordentlig boost på den viktminskning som jag så länge har tyckt mig behöva. Går ned nästan ett halvkilo dygnet. Och min magsäck lär snart vara i klass med en som är förminskad genom operation.

Och jag får den vila som jag så länge har behövt. Jag tror jag har legat i TV soffan mer de här dagarna än vad jag gjort det senaste halvåret. Och jag har sovit mer än åtta, ibland upp till tio, timmar per natt.

Och jag har haft tid att fundera. Inte alltid så jättebra, men oftast har det fungerat. Med undantag av i förrgår kväll och igår förmiddag så har det ändå känts rätt bra.

Men nu börjar jag tröttna. Nu vill jag bli frisk och ut och träffa folk. Men antagligen behöver jag ytterligare något dygn av isolering. För de senaste veckorna har jag känt mig otroligt osocial, jag har bara velat vara hemma och kolla på TV. Dejta eller träffa nya människor har känts helt ointressant. Vilket egentligen inte alls är likt mig - inte ens likt mitt gamla jag. Så jag hoppas att jag om något dygn ska ändra uppfattning och åter igen vara hungrig på upplevelser och umgänge. För nu har jag fått en överdos av det andra.

Jag tror inte det. Eller jag är rätt säker på att jag inte kommer det. Helt säker kan man väl inte vara, och det är väl det enda som får mig att orka fortsätta.

Jag känner att jag börjar bli bitter, och ibland känns det som om min sorg och bitterhet även förstör andras humör. Att jag söker lättnad i mina egna känslor genom att överföra dem till andra och mår bättre först när de mår sämre. Det hatar jag, för jag har alltid velat försöka göra så att andra mår bra. Även om jag inte alltid lyckas. Och just nu känns det som att jag ofta misslyckas, och då framförallt med de människor som står och har stått mig närmast.

Jag känner också att min empati har försämrats, att jag är småsint och missunsam. Och det tycker jag heller inte om att vara. Och även fast jag ser att det är så, och förstår varför det är så, så kan jag ändå inte göra något åt det. Jag känner mig maktlös. Jag klarar inte av att ta mig i kragen.

Jag hatar mitt nya liv lika mycket som jag älskade mitt gamla. Eller, jag har alltid haft en bättre utvecklad förmåga att älska än att hata, så jag älskade nog mitt gamla liv mer än jag hatar mitt nya. Och det är väl kanske även det som gör att jag går upp om mornarna.

För mitt gamla liv var faktiskt perfekt. Och det är ingen efterkonstruktion som så många andra upplever efter en speparation. Vi hade ett fantastiskt förhållande och jag älskade nästan varje dag av mitt liv då. Jag var glad och sprudlande, jag utvecklade mig själv och mina intressen i den takt jag ville. Vi hade god ekonomi, vi reste mycket och vi gjorde tillsammans upp planer för vad vi ville göra den närmaste framtiden - och sedan förverkligade vi dem.

Ví stöttade varandra, vi hjälpte varandra och vi fanns där för varandra. När vårt förhållande började bli slentrian så gjorde vi spännande saker tillsammans för att hitta tillbaka till spänningen och gnistan. Vi gav varandra stora friheter men vi fanns alltid vid varandras sida. Tills något hände, och allt det förändrades. Tills han inte längre villa ha mig vid sin sida utan hittade någon bättre.

Och nu står jag här och ska försöka sätta ihop mitt liv på något sätt. Det känns som om jag sitter på golvet med en krossad vas framför mig. Jag vill inte ha vasen i skärvor, men jag vill heller inte ha en ihoplimmad vas. Just nu känns det som om det är de alternativ jag har.

Jag saknar min livspartner. Jag saknar att ha någon att göra upp planer för framtiden med. Jag saknar att ha någon att krama på och gråta ut mot axeln, jag saknar att ha någon som hjälper mig med praktiska saker som att skruva Ikeabokhyllor (den jag köpte för 14 dagar sedan ligger fortfarande ouppackad i förpackningen), jag saknar någon som ger mig en spark i rumpan ibland, jag saknar någon som avlastar mig med städning och hushållsysslor, jag saknar någon att dela eknomin med, jag saknar någon som hjälper mig med IT-suport, jag saknar någon som kan åka och handla mer toapapper när jag är magsjuk, jag saknar någon som säger att jag är bra ibland och att jag duger precis som jag är, jag saknar någon som föreslår att vi ska ut och springa, jag saknar någon att sakna när han är borta, och jag saknar någon som tycker om mig precis som den jag är och dyrkar mig som en gudinna, någon som kan se mina sanna styrkor och som står ut med mina svagheter.

Visst, jag har vänner. Men för dem betyder jag inte så mycket. För dem är jag utbytbar. Många av mina vänner är redan på väg bort. Min bekantskapskrets minskar och människor i min omgivning hör av sig mer och mer sällan. Och jag förstår dem, med tanke på den person jag håller på att bli.

Men bara tanken på att hitta någon ny person i mitt liv som gör det ovanstående får mig att må både fysiskt och psykiskt dåligt, det vänder sig i magen på mig. För jag vill inte ha något nytt liv, jag vill ha tillbaka mitt gamla. Men det kommer jag aldrig att få, det måste jag acceptera. Men det betyder inte att jag måste gilla det liv jag lever. Det jag måste är att gå upp varje morgon och försöka göra det bästa av situationen.

Men jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte. Och det finns inget jag kan göra åt det. Och det känns som om det aldrig kommer bli bättre, och hur det skulle gå till är utanför min annars vilda fantasi.

Flera har kommenterat att min ovanliga skruttighet nog hänger ihop med stress. Och jag tror att de kan ha  mycket rätt. Jag har ett otroligt krävande halvår bakom mig, både privat och professionellt, och nu har livet för första gången börjat stabilisera sig. Många var väldigt "imponerade" av att jag jobbade för fullt genom hela skilsmässan, och även om jag upplevde att jag var mindre fokuserad och produktiv var min chef mer än nöjd med mig när vi hade medarbetarsamtal för någon månad sedan. Men vad skulle jag gjort om jag inte jobbat? Stirrat in i en vägg? De första månaderna var helgerna jobbiga, med den ensamhet det innebar. Att dessutom vara hemma och "sysslolös" några vardagar skulle vara rena döden!

Idag har jag varit hemma från jobbet. Och det har inte gjort mig något. Jag har inte klättrat på väggarna eller haft ångest, jag har bara varit sjuk. Inte så där jätteroligt i sig själv kanske, men jag känner i hela mig att min kropp verkligen behöver vila. Sov till åtta i morse, sov en timme mitt på dagen och är trött igen. Hänger säkert ihop med att min kropp inte får tillgång till så värst mycket energi, men nog också med att systemet är helt slutkört. Det behöver startas om.

Så i morgon tänker jag också vara hemma, jag tänker inte ens ställa klockan för att "känna efter" hur jag mår i morgon. Jag ska låta min kropp återhämta sig och läka den här gången. Jag tror jag har igen det sedan.

Tristast är att jag, för tredje gången i rad, måste ställa in springträningspasset med en ny vän jag gärna skulle träffa. Tredje onsdagen på raken... Hoppas han inte tror jag bara hittar på dåliga ursäkter, eller att jag är en skruttig hypokondriker.

Idag mår jag skrutt, på riktigt. Inte bara psykiskt utan fysiskt också. Jag har ont i magen och mår illa. Det började lite smått i morse och har blivit värre under dagen. Gick hem tidigare från jobbet och sov en timme. Mådde pyttebättre efter det, men nu mår jag skrutt igen.

Det är lustigt, jag höll mig frisk genom hela den jobbiga skilsmässan, hela hösten och hela vintern har jag varit frisk. Friskare än vad jag varit på massvis med år. En enda sjukdag hade jag, och det var samma dag som vi sålde lägenheten - då orkade jag inte ta mig in till jobbet efteråt.

Men nu avlöser sjukdommarna varandra. Jag har varit förkyld två gånger med mindre än en veckas mellanrum, friskförklarade mig i torsdags då jag var och tränade och idag mår jag så här. Jag som skulle börjat på en kurs idag. Trist trist.

Jag undrar om det är efterdyningar av allt det jobbiga som kommer nu, nu när man börjar slappna av och försöker leva lite igen. Vad tror ni??

Jag funderar en del på det här med män, och mitt förhållande till dessa varelser. Jag funderar mycket på mitt förhållande till andra människor överhuvud taget, och jag har till och med funderat på om man skulle prova något nytt nu när man har chansen. För en partner behöver ju inte vara av manligt kön.

Men dessa funderingar slutar alltid med känslan av att det är en man jag vill leva med igen. Kanske för att det är bekvämast, men jag tror att det handlar om många andra saker som en sådan relation kan erbjuda. Trots det så försöker jag hålla mig så open minded som möjligt.

Eller, det är inte sant. För jag har slutit mig för alla sådana möjligheter. Jag har låst in mitt hjärta och gömt nyckeln. Det har hänt förut och jag känner igen det, men det tog lång tid att upptäcka att jag gjort det igen. "Jag" har bestämt att det inte passar att bli kär, att jag inte vill ha den sortens engagemang i mitt liv. Dels för min egen skull, att jag inte vill bli sårad, men också för att jag är rädd att såra andra.

Jag skriver "jag" med "" för att det är ingen direkt viljemässig handling, utan snarare något som baserar sig delvis på vilja, delvis på instinkt och delvis av ren självbevarelsedrift. Ibland trivs hjärtat med att vara inlåst i sin lilla ask, men ibland krävs det ansträngning för att hålla det kvar där. Det är inlåst på obestämd framtid, men jag känner mig trygg i att det inte är på livstid. När jag känner mig redo så kommer jag släppa hjärtat fri, och jag kommer märka när det inträffar. Det är då jag blir kär igen. Det har hänt förut, och jag vet att det kommer hända igen.

Jag var på inflyttningsfest igår hos en ganska ny kompis som flyttat in mitt emot mitt jobb. Ett bekvämt ställe att ha vänner på. Det var riktigt trevligt, men jag fick i mig ovanligt mycket alkohol. Tyvärr. Men det var en rolig fest. Kanske inte riktigt lika vild som den som Bloggers fest (där skulle man varit, eller?).

Så idag är jag riktigt seg. Fick lov att tacka nej till ett ut-och-springa-erbjudande som jag fick igår. Trots det vackra vädret. Det borde jag har förstått redan igår, och det gjorde jag kanske. Och prioriterade alkoholen framför löpningen - jag sprang faktiskt en timme igår. Men nu när jag sitter inne i det vackra vädret med lätt huvudvärk och orolig mage så ångrar jag mig lite. Lätt att vara efterklok.

I'm a bitch


I hate the world today
You're so good to me
I know but I can't change
Tried to tell you
But you look at me like maybe
I'm an angel underneath
Innocent and sweet
Yesterday I cried
Must have been relieved to see
The softer side
I can understand how you'd be so confused
I don't envy you
I'm a little bit of everything
All rolled into one

Chorus:
I'm a bitch, I'm a lover
I'm a child, I'm a mother
I'm a sinner, I'm a saint
I do not feel ashamed
I'm your hell, I'm your dream
I'm nothing in between
You know you wouldn't want it any other way

So take me as I am
This may mean
You'll have to be a stronger man
Rest assured that
When I start to make you nervous
And I'm going to extremes
Tomorrow I will change
And today won't mean a thing

Chorus

Just when you think, you got me figured out
The season's already changing
I think it's cool, you do what you do
And don't try to save me

Chorus

I'm a bitch, I'm a tease
I'm a goddess on my knees
When you hurt, when you suffer
I'm your angel undercover
I've been numb, I'm revived
Can't say I'm not alive
You know I wouldn't want it any other way