Ensam duktig flicka söker

A similar, but not equivalent, concept is the more ambiguous "lady friend" – a companion of the female gender who is possibly less than a girlfriend but potentially more than a friend. That is to say, the relationship is not necessarily platonic, nor on the other hand, is it necessarily an exclusive, serious, committed, or long-term relationship. Yet, the term also avoids the overt sexual implications that come with referring a woman as someone's "mistress" or "lover". In that sense, it can often be a euphemism. Yet, this is not always the case; it is also sometimes employed when someone simply does not know the exact status of a woman that a man has been associating with. For instance, tabloid headlines often note that a celebrity has been seen with a new "lady friend". "Lady friend" may also be used to signify a romantic relationship with an older woman, when the term "girl" as in "girlfriend" may be deemed age-inappropriate.

I dag är jag hos mina föräldrar och firar påsk tillsammans med min bror och min moster med man. Det har varit en trevlig men annorlunda påskmiddag. En av mina kusiner har nämligen nyligen gått bort under tragiska omständigheter. Oftast är det väl tragiska omständigheter när någon går bort i och för sig, jag har i alla fall aldrig hört talas om motsatsen.

Så eftermiddagen och kvällen har varit fyllda med släktprat och praktisk planering inför begravning. Och diverse andra samtalsämnen som hör till. Efter maten blev jag och min moster ensamma kvar i köket, och vi hade ett väldigt fint samtal kring sorg och sörjande, och känslan av att inte riktigt ha räckt till utan möjlighet att ha kunnat förändra ett händelseförlopp.

Min kusin söp och använde i perioder andra mindre hälsosamma substanser. Han var en sådan som aldrig hade något riktigt jobb utan jobbade svart och gjorde ett handtag här och var under de perioder han var nykter. Han var alltid i trubbel men lyckades landa hyffsat med fötterna ned varje gång. Tills nu. Efter en längre tids hårt supande föll han i badrummet en natt, och på morgonen hittade kompisen han bodde hos honom död på badrummsgolvet.

Även om han inte på något sätt valde att dö, för det var helt och hållet en tragisk olyckshändelse, så har han hela tiden gjort aktiva val som slutligen lett honom dit. Många av de val vi gör förstår vi inte konsekvenserna av, och vi förstår inte varför vi gör dem. Och för varje val vi gör så leds vi in på en stig där vissa val blir lättare och andra svårare att göra. Till slut blir vissa val näst intill omöjliga, och de val man vet att man inte borde göra blir de lättaste.

Där tror jag han hamnade till slut. Och att stå bredvid som annhörig och se någon göra dessa val måste vara fruktansvärt, speciellt när man efteråt ser vad som hänt. Men man kan aldrig göra någon lycklig genom att bestämma över honom eller henne. En person kan bara göra sin egen nytta. Det enda man kan göra som annhörig är att alltid finnas där när personen är beredd att göra ett av de svårare valen. Och att alltid älska personen oavsett vad den väljer att göra. Det tror jag att min moster alltid har lyckats att göra, även om det kanske inte alltid har varit tydliga i hennes handlingar.

För några månader sedan var jag på en intressant föreläsning om bemötande, där föreläsaren var psykolog och teolog. Mycket intressant blandning.

Han beskrev hjärnan och våra reaktionsmönster väldigt enkelt. Han förklarade att våra tidigare upplevelser och möten skapar vägar och banor i vår hjärna. Som sedan våra tankar följer. Hjärnan vill oftast processa så "lite som möjilgt" och lär snabbt in reaktionsmönster, som den sedan använder om och om igen. Och oftast är det väldigt bra, för då används mindre processorkraft till alldagliga saker.

MEN ibland lär vi in negativa mönster, som hjärnan automatiskt följer. Som egentligen är kontrakproduktiva men som finns kvar änåd. ELLER som i mitt fall, när förutsättningarna helt ändras.

För jag har ju en hjärna som är programerad för att vara i en rellation med mitt X. Min hjärna har tränat in de reaktionsmönstren under 12 års tid, och många av banorna är nog rena motorvägarna vid det här laget. Men i mitt nya liv så är många av reaktionsmönstren kontraproduktiva, för nu är jag i ett helt nytt läge. Jag behöver göra nya banor i min hjärna. Och det är läskigt, för jag kommer behöva beträda mark som jag aldrig beträtt förut. Och uppleva saker som jag aldrig upplevt förut. Och det kommer vara tufft i början, att skapa dessa nya reaktionsmönster. Men jag ska jobba hårt med det, för jag vill bli lycklig i mig själv, där jag är nu.

Så jag har börjat säga ja till saker som jag känner mig tveksam till. Jag lyssnar fortfarande på min magkänsla men testar iallafall lite. Och hittills känns det rätt bra när jag väl är igång.

Och ikväll ska jag börja plöja en ny bana. Och det är jätteläskigt. Ikväll ska jag promenera på Djurgården och titta på ljusinstallationerna där tillsammans med en person jag mött på en fest för några helger sedan. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg. Det känns ovant, och läskigt. Men det är bara att hålla andan och kasta sig ut. Jag vet att jag blir fångad.

Fram till för ett par år sedan hade jag en bild av att det var min dåvarande man som var smörjmedlet i vårt sociala maskineri. Att det var han som satt med 100% social kompetens och jag bara trampade i klaveret och spottade ut grodor. Att jag fick vara med endast tack vare honom. Jag kände mig alltid otillräcklig i sociala samanhang, och dolde det genom att (vad jag då tyckte) prata för mycket och spela pajas.

Med tiden har jag skakat den känslan av mig, jag började ta initiativ till att börja umgås med mitt ex killkompisars flickvänner på egen hand. Och de ville faktiskt hitta på saker med mig! Och jag började sakta men säkert bygga upp en helt egen vänkrets. Jag tror att vändningen kom när jag bestämde mig för att skaffa mig en hobby och blev medryttare. Det var nog första gången jag privat började umgås med människor helt utan mitt ex.

Men jag har ändå inte helt kunnat skaka av mig känslan. Förens nu. För alla vänner jag hade tidigare har stannat hos mig efter skilsmässan. De vill fortsätta umgås med mig. Och det som är ännu mer fascinerande är alla nya bekantskaper jag har gjort de senaste månaderna. De vekrar också vilja umgås med mig, för den jag är. Och det är fantastiska människor som är roliga, smarta och mysiga. Jag är faktiskt överraskad över det. Det är svårt att vänja sig vid att vara snygg, trevlig, social och rolig när man så länge tyckt att man bara varit lite för mycket hela tiden. Men tydligen är för mycket precis vad människorna i min omgivning vill ha. Och jag vill heller inte vara vän med någon som är slav under Jäntelagen eller som föredrar att sitta i ett hörn och tänka dystra tankar. Jag vill leva!

Min fd man uppdaterade sitt Facebookstatus för någon vecka sedan (ja, jag har honom fortfarande addad som vän där... ). Han har i princip bara gjort det 1 gång sedan skilsmässan. Han skrev "There are two ways to spread light - to be the light or to reflect it". Förra gången han uppdaterade sitt status var det som ett svar på en statusuppdatering jag hade gjort. Därför väljer jag att tolka hans nya uppdatering som riktad till mig. Och jag tolkar det som att han nu också har kommit till nya insikter. Insikten om att jag var ljuset och han var spegeln, och att det börjar bli väldigt mörkt utan ljuset. Det är synd för honom, för det är han som har valt bort det. Och jag kommer fortsätta lysa och lysa och lysa!