Ensam duktig flicka söker

Det är alldeles för många mellandagar i år, aldeles för många av dem är vardagar. Jag tog en semesterdag i måndags och jobbar övriga dagar. Jobbar mestadels hemifrån och har redan innan planerat att göra ungefär 6h/dag. Så lite soft blir det ändå.

Tillbaka i storstaden och tillbaka i träningsvanorna efter en vecka med enbart hundpromenader. Tyvärr inte inne i de goda matvanorna ännu. Men jag hoppas att det ska gå att ta sig tillbaka efter nyår.

I tisdags var jag på spinning med en killkompis. Efteråt hade vi tänkt gå och äta någonting tillsammans, eftersom ingen av oss ändå hade ngn att äta middag med eller ngn som lagar maten till oss. Från början var nog tanken att äta något enklare i närheten, men det hela slutade med att vi tog oss till Nytorget och Urban Deli där vi åt charkuterier och jag drack rödvin (han nöjde sig med öl) och åt en efterrätt. Det blev inte jättesent, men rödvin efter spinning har extra bra effekt kan jag säga! Supertrevlig kväll och precis vad jag behövde efter en intensiv julhelg (som för övrigt för min del, som inte dricker öl, varit näst intill alkoholfri), en mysig och lugn kväll med en god vän. Det gör jag gärna om!



Igår var jag och tränade igen, och sedan åt jag Libanesisk middag med några vänner. Det blev väldigt trevligt med jättgod mat och rödvin (igen). Efteråt blev det drinkar på en lyxig bar och i säng kom jag först vid 02. Och idag ska jag jobba. Det går sådär kan jag säga (jag skriver ju ett blogginlägg istället...). Men jag tröstar mig med att det inte är särskilt ofta jag är så här dekadent.



Ikväll blir det lugnt. Jag ska baka och fixa mat till nyårsfesten jag ska på imorgon. Den ser jag mycket fram emot. Kanske bjuder jag över någon att hålla mig sällskap i utbyte mot lite mat och ett glas vin.

Så just nu känner jag mig inte som en särskilt ensam och duktig flicka. Just nu känner jag mig nog bara som, tja som, som en människa. Och det tror jag är bra. Om inte annat är det väldigt skönt!

Julen har varit bra, precis som den jul jag skulle vilja ha. Det har varit lagom mkt pyssel, god stämning och alla har hjälpts åt. Inga stora konflikter även fast alla i familjen har temperament och mycket vilja och diskussionerna ibland går heta.

Jag fick flera roliga julklappar. Eftersom varken jag eller bror har egna barn så roar vi oss med att köpa julklappar åt varandra. Min mamma gav mig en massa skönhetsprodukter såsom smink, manikyrsett, fuktkrämer, läppglans osv. Plus långkalsonger och handskar (och kanske ngt mer jag glömt). Jag tror hon tycker det är dags att jag går ut och träffar ngn ny snart :-) .

Av min bror fick jag smycken, igen. Jag fick ett jättefint halsband med matchande örhängen i födelsedagspresent och han blev så glad att jag blev glad att han köpte ett till halsband och en ring till mig i julklapp. Jag har ingen aning om vad det kan ha kostat, men halsbandet såg rätt dyrt ut. Och det var jättefint. Men bäst var ringen, som föreställer en orm i silver. Min bror vet inget om mitt kärleksliv, men killen jag börjat dejta (eller vad vi gör) har 4 st ormar och är väldigt reptilintresserad. Undrans om min bror är synsk eller om han spionerar på mig *smile*.



Generellt har jag och min bror fått en väldigt mycket bättre relation sedan jag blev singel. Min bror har verkligen tagit en "storebrorsroll" och han verkar njuta i fulla drag av att få ha den rollen. Förr hade mitt X en stor roll i mitt liv, och jag tror det hindrade mig från att släppa in andra. Jag behövde liksom ingen annan, inte på samma sätt som nu. Jag tycker det är roligt att ha en storebror som tycker om att vara storebror, och trots att jag tycker jag är en stor flicka och klarar mig själv så är det skönt att luta sig tillbaka och bli omhändertagen. Speciellt när jag ser att det skänker någon annan lycka att ta hand om mig.

Efter en intensiv dag börjar julefriden lägga sig över mitt föräldrahem.

Jag tycker att jag är en kvällsmänniska och morgontrött. Men min mamma och min bror slår mig med hästlängder. Själv sov jag till 10 och hann både gå med hunden, göra Jansons frestelse och leka med en kompis barn innan resten av familjens julstök började vid sjusnåret ikväll.

Men nu har det stökats och bökats. Det har klätts gran, griljerats skinka, förberetts omelett och gjorts jugröt till imorgon bitti. Det har diskuterats bästa formen/gallret att griljera skinkan på, hur mycket risgrynsgröt som ska kokas och vems fel det är att grötkastrullen inte ligger på samma ställe som förra året. Alla lika envisa och övertygade om att de har rätt och alla med temperament. Alla gånger har jag dock lyckats medla i konflikterna med en påminnelse om att vi nog faktiskt inte vill bli osams över de här sakerna och att vi alla är envisa och har temperament. Så kvällen har avlöpt livligt men med i huvudsak god stämning.

Jag ser fram emot imorgon, det känns som om jag har julen under kontroll. Min bror initierade ett samtal över middagen om hur morgondagen ska se ut. Och vi har gjort en preliminär plan så alla har samma förväntningar. Det känns bra.

Jag är grötansvarig och gör färdigt julgröten när jag vaknar (vilket nog är först), jag ska röra ihop en Semifredo, åka ut till farmors och farfars grav och tända ljus, se Trolltyg i tomteskogen klockan ett och sedan börja med matfixningen. Det känns som en lagom ambitiös plan. Det känns genomförbart. Det känns juligt.

Jag har en vän som valt att fira jul väldigt annorlunda i år, långt ifrån sin familj. Istället för att fira traditionell jul kommer han spendera den med att hjälpa andra och få dem att känna sig mindre ensamma. Han har själv känt sig ensam ibland och vet hur jobbigt det kan vara, och jag tror att det är därför som han vill hjälpa andra att känna sig mindre ensamma. Jag tycker det är stort.

God Jul därute!
Julkramar!

Tja, jag lever iallafall. I allra högsta grad.

När jag skrev det senaste inlägget var jag i någon form av förändringsprocess. Jag ville bort och frammåt, jag mådde verkligen inte bra. Midnattsloppet i mitten av augusti räknar jag som min startpunkt i mitt nya liv, ungefär då. Efter det kände jag mig körd i botten, både psykiskt och fysiskt. Fel mat, för lite sömn, för mycket stress och oro och negativa känslor, för mycket alkohol och tja helt enkelt en nedåtgående spiral som nådde sin botten.

Sedan gick det lite uppåt, jag tog beslutet att ta tag i mitt liv och mig själv. Valet låg mellan att skaffa PT eller börja gå till psykolog. Och jag valde PT då jag kände att det var mer än min själ som behövde lagas. Och jag tror på en sund själ i en sund kropp. Så mitt projekt för hösten var att må bra, både psykiskt och fysiskt.

Starten blev en helt vit månad, följt av kostjusteringar som min PT gjorde. Och ett träningsprogram. Och en helgenomgång av kroppens stelheter. Och allteftersom min kropp blev balanserad blev min själ balanserad. Under hösten har jag tränat 4-5 ggr i veckan med några undantag (då det kanske bara blev 3 dagar). En till två gånger i veckan går jag på yoga, från början gick jag för att bli rörligare men nu går jag för att bli mentalt avslappnad.

Resultatet rent fysiskt är att jag gått ned 7 kg, 6 cm över magen och 8 cm över rumpan, jag har blivit rörligare i leder jag tidigare varit mycket stel i och jag har fått mycket bättre bålstabilitet. Psykiskt känner jag mig mer stabil, yogan ger mig meditation och återhämtning som gör att jag orkar de psykiska påfrestningarna jag stöter på i livet och att ha ett mål att jobba mot gör att jag känner mig mer fokuserad och sammanhållen som människa. Och under hösten gjorde jag en resa tillsammans med en gammal bekantskap men ny vän, som var väldigt välgörande för min själ. Så den senaste månaden har jag mått väldigt bra.

Jag har också börjat dejta sedan senaste inlägget. En person som liksom jag har mycket bagage och som förstår hur det är att ha det. Som också genomgått en jobbig separation men som lyckats lägga den bakom sig. Jag vet inte vad jag känner eller vad jag vill med denna relation i framtiden. Jag försöker att inte sätta etikett på mina känslor. Det enda jag vet är att denna människa får mig att må väldigt bra, och att jag verkligen behöver en sådan person i mitt liv just nu.

Tyvärr har detta fått konsekvenser på andra plan i mitt liv, konsekvenser som jag sörjer. Men som jag också tror kommer bli till något gott längre fram. För jag tror en förändring hade varit nödvändig, oavsett omständigheter. Men det är fortfarande en sorg, och en stor saknad, att saker har blivit som de har blivit pga detta.

Varför har jag återkommit till bloggen just nu? Varför fick jag lust att skriva? Kanske för att jag just nu känner mig trött, ensam och lite deppig. Väldigt trött, och ensam. Det känns som om det kommer bli en lång julhelg!

Känner mig tom och livlös, samtidigt som något kryper och river i mig. Jag kan inte koncentrera mig, har svårt att sitta still men vill heller inte ta mig för något. Det går ut över jobbet, det gör det alltid.

Det är ingen ny känsla, jag har haft den förut. Men jag vet ändå inte hur jag ska hantera den. Den äter på mig innifrån och stjäl mina krafter.

Kanske är det höstens annalkande och sommarens död som jag sörjer, kanske är det separationen, kanske är det min livssituation just nu, kanske är det bara för att jag har kommit i säng för sent de senaste nätterna, kanske är det en kombination av allt eller något helt annat. Men det hjälps inte.

Vissa dagar mår jag riktigt bra, andra mår jag okej och ytterligare andra mår jag så här. Det är nästan det värsta, att det går så mycket upp och ned. När någon frågar hur jag mår så svarar jag bra, för det är oftast det närmaste sanningen just då. Men egentligen så vet jag inte hur jag mår. Just nu känns det som om jag inte vet någonting. Som om jag inte vill någonting, inte ens att inte vilja. Och det är jobbigt. Det sliter.

Just nu så vill jag bara vara lycklig och sorglös igen. Jag vill ha lagt allt bakom mig. Jag vill träffa någon som verkligen bryr sig om mig. Någon som vill mysa i soffan med mig framför en film och en skål popcorn, någon som blir glad när jag hör av mig, någon som frågar hur min dag varit och som blir ärligt glad åt saker som gör mig glad, någon som har överseende när jag inte är så duktig som jag skulle vilja och någon som låter mig vara duktig när jag kan. Någon som orkar bära mig när det är tungt, men som också kan anförtro sina bördor åt mig och låta mig hjälpa till att bära dem när det behövs. Någon som alltid är ärlig mot mig, både i medvind och i motvind. Någon jag kan älska och som älskar mig tillbaka.

Men just nu är jag för svag för att börja kyssa grodor. Och få får man vänja sig vid att leva resten av livet utan prins.

Idag var ytterligare en sådan där dag som är fylld med traditioner och minnen. Idag så sprang jag tjejmilen. Jag har sprungit tjejmilen i ca 10 års tid, med några års uppehåll i mitten. De senaste åren har Hon och jag gjort sällskap dit då vi båda har sprungit. Och mitt ex och hennes ex har följt med och hejat och passat väskor med överdragskläder. Jag tänkte en hel del på hur det skulle kännas att åka dit själv i år, hur det skulle kännas att promenera nedför allén på Vallhallavägen aldeles ensam.

Och döm om min förvåning när det kändes helt ok. Det kändes inte alls konstigt. För jag var ju inte direkt ensam. Och vad skulle jag med en väskhållare i år, när det var så vackert väder att det räckte att ta med en tjocktröja kring midjan.

När mina fyra vänner som jag skulle möta upp med alla var minst 30 minuter sena till vår samling trodde jag att det skulle kännas ensamt och ledsamt. Men det gjorde det inte. Jag blev väl lite irriterad på att samtliga lyckades med konststycket att ha otur och vara sent ute, i någon form av olycklig mix. Men det var helt ok att vänta.

Loppet gick bra, mycket bättre än midnattsloppet. Tyvärr sprang jag 1,5 minuter långsammare jämfört med förra året, men nästan 5 minuter bättre än midnattsloppet. Och det kändes som om jag lyckades disponera loppet på ett bra sätt, att jag verkligen kände precis vart jag kunde lägga mig för att orka hela loppet men ändå maximera ansträngningen. Det kändes bra.

Efter loppet träffades vi igen, jag och mina vänner, och pratade om loppet, mumsade ostkaka och annat som vi fick, och bara hade det trevligt. Det är svårt att känna sig ensam med så många bra vänner. Efteråt kom en killkompis och mötte upp mig och promenerade med mig till Tekniskas tunnelbana, det var trevligt att umgås med ytterligare en vän.

Jag tror jag fixar det här, med lite hjälp av mina vänner.

Och av min PT, som jag ska träffa på tisdag. En ny en, som förhoppningsvis förstår mig bättre. Hon är dietist och PT, så det kommer bli jättebra det här.

En liten rapport från mitt nya liv kanske är på sin plats.

Positivt - jag har inte druckit alkohol sedan jag avlade löftet om vit månad (det blir mer än en månad men jag är inte så petig). Dock upplever jag ingen som hellst positiv effekt av detta, efter att ha låtit bli alkohol i över två veckor. Inte på något sätt. Tyvärr. Men jag ska ändå stå fast vid mitt beslut om att inte dricka något de kommande veckorna. Om inte annat så sparar jag pengar.

Mitt andra projekt var socker. Det gick bra den första veckan, sedan lite sämre och nu har jag ätit efterrätt två dagar på raken, och småätit lite choklad nästan varje dag de senaste dagarna. Mao inte så bra. Och här ser jag negativa effekter.

Träningen har jag också kommit igång med. Förra veckan blev det ett pass på gymet, ett löppass och tre dagar var jag ute och cyklade. Och den här veckan har jag hunnit med två pass på gymet redan, imorgon ska jag springa och på söndag får ni hålla tummarna för mig på tjejmilen. Min målsättning är att det går bättre än på Midnattsloppet.

Jag har köpt 14 PT-timmar (PT = Personlig Tränare för er som inte tränar) och har utnyttjat en. Och bestämt att jag ska byta PT. Den förra var mer disträ än vad jag är.

Ringer och pratar med honom -allt låter bra. Berättar tydligt att jag vill träffa någon varje vecka och vad mina mål är. Han lovar att göra iordning ett köpekontrakt för PT-timmarna till dagen efter då jag ska komma in och betala. När jag kommer in dagen efter är det ingen kontrakt förberett, men han står i receptionen och hjälper mig fylla i det. Det är helt ok - man kan glömma och det gick snabbt att fylla i.

Måndag en vecka senare är det dags för första passet. Han hälsar på mig och säger "Vi har inte träffats förut va?". Varpå jag påminner om att vi setts i receptionen. Han ser då lite förvirrad ut. Men det är helt ok, jag har själv jättesvårt för ansikten.

Under vår timme ställer han lite frågor, men jag får en känsla av att han inte riktigt lyssnar på svaren. Sedan gör han en massa tester som jag inte fattar så mycket av och som han inte förklarar. Han verkar allmänt stressad. Han verkar heller inte komma ihåg någonting av det vi pratade om på telefonen.

När timmen är slut vill jag boka ny tid till veckan efter. Då ber han att få återkomma med detta. Det är helt ok, för jag har ingen kalender med mig. Dagarna går och när det är fredag eftermiddag känner jag att jag måste få struktur på kommande vecka - jag har hållit så mycket som möjligt öppet för att få plats med min PT-tid. Så jag ringer honom. Och får beskedet att han inte har några lediga tider till veckan efter. Men att det finns möjlighet att ses veckan efter det. Och att han ska SMS:a de tider som är lediga. Fredagen tar slut, lördagen går och söndagen går utan att jag hör något.

På måndagen får jag nog och går till gymmet och ber att få bli kontaktad av en ny PT, för jag betalar faktiskt inte för någon som JAG måste sparka igång. Receptionen lovar att jag kommer bli kontaktad. Detta är måndag morgon. Måndagen går, tisdagen går och när det är onsdag eftermiddag undrar jag hur länge jag måste vänta. Så jag ringer gymet igen.

Får prata med träningsansvarig på anläggningen som ganska snabbt hittar en passande PT. Som ska ringa upp så snart hon var färdig med sin kund. Det här var idag klockan tre. Det verkar vara en väldigt tuff PT om hon fortfarande inte är klar med kunden... Jobbigt värre!

Just nu är jag ganska trött på SATS. Jag vill ju komma igång. Och det här är en väldigt stor investering för mig. Och jag behöver verkligen hjälp. Resultatet så här långt av min mer hälsosamma livsstil är +2kg. Just nu undrar jag om jag inte skulle ha investerat pengarna på en psykolog istället. Men min fysiska hälsa känns akut, med ett BMI strax över 30 som långsamt stiger så kan jag inte fortsätta så här!

Det är så jag känner mig just nu. Jag har åter igen trillat några pinnhål tillbaka i mitt mående. Jag vet inte vad det är som har fått mig ur balans, det är troligtvis en blandning av flera händelser. Dels att han har florerat i mitt liv som jag tidigare beskrivit, dels att jag nu är inne på andra varvet på den här karusellen, och dels att den härliga sommaren är på väg bort. Det sista brukar jag sörja varje år, även på den tiden jag var lycklig.

Jag känner mig tom och tung inombords. Jag vet inte vad jag vill, åt vilket håll jag vill ta nästa steg. Samtidigt som jag blir stressad av att stå och stampa på samma fläck. Jag vågar helt enkelt inte röra mig frammåt i livet, det finns alltför mycket saker att kollidera med. Men jag vet att det måste till någon form av förändring. Jag vet bara inte vad eller i vilken riktning. Eller så stannar jag kvar där jag är och slutar bry mig. Ungefär så går mina tankar, och det är frustrerande.

En nära vän som läser min blogg har gett mig en liten bok med fina bilder på mig själv, där han skrivit mina positiva egenskaper. Jag tycker om att ta fram den och titta på bilderna, och framförallt läsa texten. Och så brukar jag fundera på i vilken situation han har sett dessa egenskaper hos mig. Och då mår jag lite bättre, iallafall för stunden. Men den stora sorgsenheten på djupet är svårare att jaga bort.

Jag har en rädsla för att jag ska falla tillbaka lika djupt som jag var förra hösten. Att den kyliga höstluften och lövens fall ska väcka minnen och känslor som jag förskt kapsla undan. För jag orkar verkligen inte gå igenom allt en gång till.

En annan tanke jag har är att jag är inne i någon slags förändringsprocess. Att jag är på väg att ta ett steg frammåt i min utveckling. Att den frustration jag just nu känner är känslorna som väcks av en tvekan innan språnget. Stora förändringar kan nämligen göra ont, ibland så måste det göra ont. Karin Boye har beskrivit det väldigt vackert i en dikt jag tycker om:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Nu har jag gjort det. Det jag tänkt på så länge men inte vågat/orkat göra. Jag har skickat ett mail och bett om avslut.

Jag skrev att jag inte ville att han skulle CC:a mig på mail vi fått gemensamt.

Jag skrev att han skulle ta bort mig från sin "kompislista" i den gemensamma virituella träningsdagboken vi  båda använder.

Jag skrev att han skulle göra ett bodelningsdokument och skicka till mig för underskrift, som jag sedan kunde skicka till hans föräldrar eller syster. Vi har inte gjort någon sådan än.

Och så skrev jag att han skulle ta de saker han ville ha ur den "minneslåda" vi inte orkade titta i och dela upp vid separationen. Och sedan skicka resten i paket med posten. Och så avslutade jag med frasen "för det är ändå det enda jag har kvar av mina drömmar".

Nu mår jag skit. Riktigt skit. Urdåligt. Men jag hoppas ändå att det jag gjort ska få mig att må bättre i längden. Jag är jätterädd för att såra honom, samtidigt som jag vill krossa honom som en insekt. Det är otroligt jobbigt att gå runt med dessa dubbla känslor.

Jag tror jag gör som jag brukar, stänger in dem i garderoben.

Jag känner fortfarande efterskalven, trots att det är över ett år sedan bomben släptes (jag har missat årsdagen - det är väl kanske också något att fira). För ett år sedan var jag i chock- och förnekelsefasen och trodde att allt skulle ordna sig. Det var först några veckor senare som jag förstog att det inte var någon fas, att det faktiskt inte var så att han älskade mig så mycket (längre) som jag trodde och hoppades.

När jag mådde som sämst så tänkte jag att det nog skulle ta ett år innan jag kunde lägga allt bakom mig och gå vidare. Då kändes det som en hel evighet, vare vecka kändes som en månad eller ett år och tidsrymden ett år kändes oändlig.

Nu har det gått, och det känns som en evighet. Tiden innan bomben känns som ett helt annat liv. Då hade jag det liv jag ville ha, och jag hade ingen önskan att ha något annat. Jag hade vant mig vid tanken på att det var ungefär så, med små förändringar som villa och barn, som jag skulle leva resten av livet. Och så, över en natt eller på några veckor om man räknar min förnekelsefas, så förstog jag att det inte skulle bli så.

De senaste veckan har han florerat på olika sätt i mitt medvetande. Jag har stött på honom virituellt vid ett par tillfällen. Först såg jag ett foto från deras hus, på deras pool. Och då var det som om tiden stannade för ett ögonblick och jag kände hur jag mentalt bara föll och frös innombords. Jag hade förmågan att hantera känslan och hålla mig kvar, men det var med stor ansträngning. Och fortfarande när jag tänker på det så får jag en stor klump i magen och får svårt att andas.

Det känns som om han lever vår dröm med någon annan. Huset vi pratat om, poolen vi drömt om. Den bild av ett liv tillsammans som vi successivt byggt upp under 12 års tid. Allt vi ville ha. Det har han nu skaffat med henne. Hon har tagit allt ifrån mig. Visst, jag kan få allting tillsammans med någon annan, om jag verkligen vill. Eller på egen hand om jag jobbar tillräckligt hårt. Men det är inte det. För min dröm handlade om att få det tillsammans med honom. Vårt liv tillsammans. Det kan jag aldrig få igen. Och det sörjer jag fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna sluta sörja. Men jag måste sluta sörja för att kunna gå vidare och bli lycklig med någon annan. Samtidigt som jag måste pröva och se om jag kan bli lycklig med någon annan, innan jag kan släppa sorgen över det jag har förlorat. Det är verkligen inte lätt.

Om ett par veckor fyller vårt gemensamma fadderbarn år. Tips till er (om det nu är några) som är tillsammans och funderar på att skaffa barn - ha aldrig två ur samma par som faddrar. Det blir bara bekymmer när de skiljer sig. Så är det nu. När jag fortfarande var i chock- och förnekelsefasen och när jag trodde att jag skulle vara läkt om ett år så tänkte jag att visst, vi skulle ställa upp och träffas på fadderbarnets födelsedagar en gång om året. Men nu fattar jag inte vad jag tänkte på. Jag vill aldrig mera se honom, och hellst glömma att han existerar. Allt som har med hans liv att göra får mig bara att må dåligt. Samtidigt som jag ibland nästan tvångsmässigt undrar vad han gör och hur han har det.

Jag svarade direkt på inbjudan att jag inte skulle komma pga personliga skäl. Jag orkar inte ens dividera med honom om vem som ska komma, eller skriva att jag inte kommer och det är fritt fram för honom. Föräldrarna är hans vänner från början, så jag tycker han har första tjing på sammankomster hos dem. Jag bad dem också hälsa att jag tackat nej. Men så ikväll så hade han den goda smaken att CC:a alla, och berätta att "DE" är bortresta och inte kan komma. Tack för upplysningen! Jag vill inte veta att de åker bort. Jag vill inte behöva fundera på vart de ska åka över veckoslutet. Jag vill inte att han CC:ar mig. Jag vill inte att han hör av sig till mig över huvud taget. Men jag orkar heller inte svara honom och skriva det. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. För jag orkar inte ha honom där. Trots att det gått över ett år.

OJ vad läsarsiffrorna sjönk, som en stor sten, efter mitt senaste blogginlägg om hälosamt levende. Ska jag tolka det som att mina läsare inte är intresserad av någon hälsoblogg/träningsblogg/viktminskningsblogg? Eller har folk bara annat för sig?

Det känns därför befogat att byta ämne. Och berätta att jag var på krogen igår. Min bror hälsade på mig i helgen, första gången sedan skilsmässan. Han bor i en stor stad på andra sidan landet, på Sveriges baksida kanske man kan säga (eller framsida, beroende på vilken sida de man frågar bor på). Det var jättekul! Och han uppskattade det mycket. Han tyckte det var mycket roligare att komma och hälsa på nu, än vad han har tyckt förut när han kom hem till mig och mitt "familjeliv". Vi sammanslöt med ett gäng kompisar till mig, efter en (som alltid) mumsig middag på Dollys saloon på söder. Det blev ett besök på Braun, som jag aldrig varit på förr (mycket underligt, för det var precis min typ av ställe - och på söder!), Himlen därtill och Thaibåten. Vi missade Vampire lounge och Imperiet som också stog på barlistan, men de får vi ta nästa gång han kommer. Och innan dess har jag lovat att hälsa på honom, i oktober har vi sagt. Ser mycket fram emot det.

Jaha, då är man inne i ännu en fas av frånskild-singel-livet då. För det är bara att inse, människan är en konstig varelse som verkar följa någon form av biologiskt socialt mönster. Vi ska inte tro att vi är unika, att vi tänker tankar som ingen annan tänkt. Visst - någon måste vara först. Men oftast finns det andra som tänker, känner eller har varit i precis samma situation som du. Det kan vara en förbannelse eller en tröst.

Först gick jag igenom "förkrossad-och-söka-stöd-och-tröst"fasen, sedan blev det "ut-och-härja-på-krogen-fasen". Och nu har jag precis börjat "jag-ska-bli-en-bättre-människan"fasen. Det är bara att inse att jag troligtvis inte är den enda som går igenom dessa faser, i den ordningen. Finns det till och med någon läsare som känner igen sig?

Som sagt, sedan i måndags är jag inne i en hälso-fas. Som jag hoppas ska hålla i sig lika länge eller ännu längre än krogen-fasen (för den har varit ganska lång och intensiv). Nu ska jag ta hand om min kropp och må bra fysiskt, och därigenom psykiskt. Jag ska prioritera mig själv och göra min kropp till ett tempel för min själ och mitt sinne.

Jag har dragit ned rejält på sockerkonsumtionen och helt slutat äta all form av godis. Sedan i måndags då. Det har varit tufft, speciellt de sista dagarna. Jag har gjort 2,5 undantag från sockerneddragningen. En dag åt jag marmelad på frukostmackan, en dag drack jag juice (som faktiskt innehåller socker, även om det bara är fruktsocker... därför det blir en halv för den) och idag drack jag en alkoholfri drink. När man förnekar sig något så blir man väldigt medveten om hur viktigt det man förnekar sig har varit i ens liv. Jag upptäcker väldigt många situationer där en godisbit hade slunkit ned. Och för att förhindra det så måste jag hitta nya strategier. Det tar kraft. Men det är värt det.

Jag har också slutat helt med alkohol. Och tänker vara utan i en bit över en månad. Efter alkohol har jag inte alls samma desperata sug som jag har efter socker. Men ibland har jag saknat det där glaset vin till den goda maten. Men framförallt upplever jag det som lite socialt krångligt att inte dricka alkohol. Jag tror att mycket av det sitter i mitt huvud, för ingen i min bekantskapskrets är särskilt trugande, utan tvärt om förstående. Men det är ytterligare en sak som jag behöver ändra mitt beteende kring.

Förutom att jag ska må bättre och gå ned i vikt av ovanstående livsstilsförändringar, som även inkluderar fler matlådor till jobbet och mer matlagning hemma (eller bjuden på middag hos vänner) så hoppas jag kunna spara in en del pengar. Pengar som förut runnit iväg på krogen. Och de pengarna kommer gå rakt in på PT-kontot.

Jag såg honom inte. Jag tror inte han var där, jag tror inte att han sprang. Tyvärr tror jag att han motionerar aldeles för lite nu för tiden. Undrans om han har gått upp i vikt.

Gah att jag ens FUNDERAR på sådant. För det borde kvitta. Det är ju inte direkt så att det påverkar mig på något sätt. Om han blir fet och flintis. Fast det skulle vara lite trist, vet att han skulle hata det. Fast, borde jag egentligen ens bry mig om det? Vet inte. Men hur konstigt det än är så gör jag det.

Just nu går det lite upp och ned, som vågrörelser. Den senaste tiden har jag varken varit jätteglad eller jätteledsen, utan i ett mellanläge där jag ibland tänker på honom och saker som har med honom och göra - och då blir jag lite deppig. Och ibland tänker jag på roliga saker, och då blir jag lite gladare.

Som ni märker så överlevde jag midnattsloppet. Med tanke på vad som faktiskt hände så känns den formuleringen inte så väl vald. men jag låter den stå kvar ändå. Det var otroligt jobbigt att springa, och jag fick den sämsta tiden jag någonsin fått på en mil. Jag fick lov att gå vid flera tillfällen, och det har aldrig hänt förut. Jag brukar iallafall kunna hålla mig småjoggandes. Med undantag för backen upp mot Sofia kyrka. Mitt mål är att orka springa den någon gång - kanske nästa år. Men jag sprang iaf nästan ända upp. Men efter det var jag helt knäckt.

Var det någon mer som sprang? Hur gick det för er?

Vid midnattsloppet fick jag verkligen upp ögonen för hur dålig form jag är i. Dels för att jag inte orkade bita ihop och ta mig runt, och dels för att tröjan i storlek L satt tight över magen. Jag som alltid haft en så platt och fin mage börjar få putmage! Ungefär så här kände jag mig i tröjan:



Så nu ska det bli ordning på torpet. Idag var jag och tränade, ringde och bokade tid med en personlig tränare nästa vecka och har lagat 20 matlådor ikväll. Slut på skräpmat och onödiga kalorier! Jag tror även jag ska göra ett uppehåll med alkohol, tror jag ska hålla upp till september är slut. Frågan är bara om jag ska börja imorgon, eller i övermorgon...

De senaste dagarna har jag haft lite allt möjligt för mig. Det är ju semester och ganska många sysslolösa och oplanerade timmar som ska slås ihjäl. Och då finns det också tid att fundera på vad JAG vill göra. Vilket jag tycker är helt underbart spännande, för det här är första semestern som jag kan spendera precis som jag vill, utan att ta hänsyn till en annan människas intressen och vilja.