Dejting
Jaha, tro det eller ej. Men då har man börjat internetdejta då. Två gånger. Och just nu känns det som om det räcker. Hela internetdejtinggrejen är så skum - men mer om det någon annan dag. Nu tänkte jag berätta om mina dejter.
Den första dejten, mitt livs första dejt ever, och ännu mer min första internetdejt, avlöpte fint. Han jag träffade hade samma humor som mig, och vi kunde skoja om att jag inte kunde relgerna för att dejta och var rätt överens om att man nog kunde strunta i reglerna. Vissa iallafall. Men att man aldrig kunde veta vilka. Vi ska ses igen. Och det känns bra. Jag är inte kär, inte alls. Men han var trevlig. Och någon del av mig längtar efter att bli kär. Och en annan del står redo att trycka på larmknappen.
Den andra dejten gick inte lika bra. Men är desto roligare att berätta om. Fråga mig inte hur jag tänkte. Jag tänkte nog inte alls. Han verkade spännande - född i ett sydligare europeiskt land, försäljningschef för ett mjukvaruföretag och extremsportare. Hur extremt visste jag faktiskt inte innan, vill jag säga till mitt försvar. Jag visste inte att hans definition av skidsemester åker till alperna - så långt ifrån liftsystemen som möjligt, och roar sig med att GÅ uppför backarna mellan åken. En promenad om sisådär 4-5h i slalombackeslutning. Sedan bor han i tält. I 10 dagar. Och jag som brukar tröttna på skidåkningen lagom till after skin!
Nåväl, denne man har jag då bokat in en dejt med. Och vad har vi bestämt att vi ska göra på dejten? Inte ta en latte i Kungsan eller ett glas rosé på en uteservering. Nähä, för här ska det inte slentriandejtas. Nä, här ska det vara springdejt. Tolv (12) kilometer runt Brunnsviken. Och bad efteråt. Vad tänkte jag på? Jag är inte direkt någon fotomodellsmal atlet. Mina vänner har idiotförklarat mig både före och efter. Men det lät coolt, hurtigt på något sätt. Jag har sprungit en mil en gång tidigare i år. Och det var jobbigt. Annars håller jag mig kring 6-7km.
Springningen gick väl ok. Det var trevligt. Men inte himlasvallande på något sätt. Sedan var det dags för bad. Och av någon konstig anledning badade vi inte vid badstranden, utan 10 m därifrån. Där det var massa sten. Och tydligen glas. Han hoppar glatt i vattnet och kastar sig ut, och jag balanserar försiktigt på de hala stenarna. Tills jag kommer ut ungefär i knädjupt vatten. Då smärtar det till under ena foten och när jag tittar efter så rinner det rikligt med blod. Jag har antagligen trampat på glas. Haltar tillbaka in på de hala stenarna och får sedan en av mina löparstrumpor att trycka mot det blödande såret för att stoppa blödningen. På med dubbla löparsockor och halta tillbaka. Sedan skiljs vi. Det hela känns mycket märkligt. Åker hem till en kompis som bor i närheten och får hjälp att lägga om såret. Under förmaningar och mutter om att "Nästa gång du ska på dejt så kan du väl undvika att ägna dig åt högriskaktiviteter!".
Nu haltar jag mig fram på mellanfoten. Hälen är jätteöm. Men såret läker bra. Behöver jag säga att vi inte ska träffas något mera? Det här med dejting är nog inget för mig.
Den första dejten, mitt livs första dejt ever, och ännu mer min första internetdejt, avlöpte fint. Han jag träffade hade samma humor som mig, och vi kunde skoja om att jag inte kunde relgerna för att dejta och var rätt överens om att man nog kunde strunta i reglerna. Vissa iallafall. Men att man aldrig kunde veta vilka. Vi ska ses igen. Och det känns bra. Jag är inte kär, inte alls. Men han var trevlig. Och någon del av mig längtar efter att bli kär. Och en annan del står redo att trycka på larmknappen.
Den andra dejten gick inte lika bra. Men är desto roligare att berätta om. Fråga mig inte hur jag tänkte. Jag tänkte nog inte alls. Han verkade spännande - född i ett sydligare europeiskt land, försäljningschef för ett mjukvaruföretag och extremsportare. Hur extremt visste jag faktiskt inte innan, vill jag säga till mitt försvar. Jag visste inte att hans definition av skidsemester åker till alperna - så långt ifrån liftsystemen som möjligt, och roar sig med att GÅ uppför backarna mellan åken. En promenad om sisådär 4-5h i slalombackeslutning. Sedan bor han i tält. I 10 dagar. Och jag som brukar tröttna på skidåkningen lagom till after skin!
Nåväl, denne man har jag då bokat in en dejt med. Och vad har vi bestämt att vi ska göra på dejten? Inte ta en latte i Kungsan eller ett glas rosé på en uteservering. Nähä, för här ska det inte slentriandejtas. Nä, här ska det vara springdejt. Tolv (12) kilometer runt Brunnsviken. Och bad efteråt. Vad tänkte jag på? Jag är inte direkt någon fotomodellsmal atlet. Mina vänner har idiotförklarat mig både före och efter. Men det lät coolt, hurtigt på något sätt. Jag har sprungit en mil en gång tidigare i år. Och det var jobbigt. Annars håller jag mig kring 6-7km.
Springningen gick väl ok. Det var trevligt. Men inte himlasvallande på något sätt. Sedan var det dags för bad. Och av någon konstig anledning badade vi inte vid badstranden, utan 10 m därifrån. Där det var massa sten. Och tydligen glas. Han hoppar glatt i vattnet och kastar sig ut, och jag balanserar försiktigt på de hala stenarna. Tills jag kommer ut ungefär i knädjupt vatten. Då smärtar det till under ena foten och när jag tittar efter så rinner det rikligt med blod. Jag har antagligen trampat på glas. Haltar tillbaka in på de hala stenarna och får sedan en av mina löparstrumpor att trycka mot det blödande såret för att stoppa blödningen. På med dubbla löparsockor och halta tillbaka. Sedan skiljs vi. Det hela känns mycket märkligt. Åker hem till en kompis som bor i närheten och får hjälp att lägga om såret. Under förmaningar och mutter om att "Nästa gång du ska på dejt så kan du väl undvika att ägna dig åt högriskaktiviteter!".
Nu haltar jag mig fram på mellanfoten. Hälen är jätteöm. Men såret läker bra. Behöver jag säga att vi inte ska träffas något mera? Det här med dejting är nog inget för mig.
