Tom
Känner mig tom och livlös, samtidigt som något kryper och river i mig. Jag kan inte koncentrera mig, har svårt att sitta still men vill heller inte ta mig för något. Det går ut över jobbet, det gör det alltid.
Det är ingen ny känsla, jag har haft den förut. Men jag vet ändå inte hur jag ska hantera den. Den äter på mig innifrån och stjäl mina krafter.
Kanske är det höstens annalkande och sommarens död som jag sörjer, kanske är det separationen, kanske är det min livssituation just nu, kanske är det bara för att jag har kommit i säng för sent de senaste nätterna, kanske är det en kombination av allt eller något helt annat. Men det hjälps inte.
Vissa dagar mår jag riktigt bra, andra mår jag okej och ytterligare andra mår jag så här. Det är nästan det värsta, att det går så mycket upp och ned. När någon frågar hur jag mår så svarar jag bra, för det är oftast det närmaste sanningen just då. Men egentligen så vet jag inte hur jag mår. Just nu känns det som om jag inte vet någonting. Som om jag inte vill någonting, inte ens att inte vilja. Och det är jobbigt. Det sliter.
Just nu så vill jag bara vara lycklig och sorglös igen. Jag vill ha lagt allt bakom mig. Jag vill träffa någon som verkligen bryr sig om mig. Någon som vill mysa i soffan med mig framför en film och en skål popcorn, någon som blir glad när jag hör av mig, någon som frågar hur min dag varit och som blir ärligt glad åt saker som gör mig glad, någon som har överseende när jag inte är så duktig som jag skulle vilja och någon som låter mig vara duktig när jag kan. Någon som orkar bära mig när det är tungt, men som också kan anförtro sina bördor åt mig och låta mig hjälpa till att bära dem när det behövs. Någon som alltid är ärlig mot mig, både i medvind och i motvind. Någon jag kan älska och som älskar mig tillbaka.
Men just nu är jag för svag för att börja kyssa grodor. Och få får man vänja sig vid att leva resten av livet utan prins.
Det är ingen ny känsla, jag har haft den förut. Men jag vet ändå inte hur jag ska hantera den. Den äter på mig innifrån och stjäl mina krafter.
Kanske är det höstens annalkande och sommarens död som jag sörjer, kanske är det separationen, kanske är det min livssituation just nu, kanske är det bara för att jag har kommit i säng för sent de senaste nätterna, kanske är det en kombination av allt eller något helt annat. Men det hjälps inte.
Vissa dagar mår jag riktigt bra, andra mår jag okej och ytterligare andra mår jag så här. Det är nästan det värsta, att det går så mycket upp och ned. När någon frågar hur jag mår så svarar jag bra, för det är oftast det närmaste sanningen just då. Men egentligen så vet jag inte hur jag mår. Just nu känns det som om jag inte vet någonting. Som om jag inte vill någonting, inte ens att inte vilja. Och det är jobbigt. Det sliter.
Just nu så vill jag bara vara lycklig och sorglös igen. Jag vill ha lagt allt bakom mig. Jag vill träffa någon som verkligen bryr sig om mig. Någon som vill mysa i soffan med mig framför en film och en skål popcorn, någon som blir glad när jag hör av mig, någon som frågar hur min dag varit och som blir ärligt glad åt saker som gör mig glad, någon som har överseende när jag inte är så duktig som jag skulle vilja och någon som låter mig vara duktig när jag kan. Någon som orkar bära mig när det är tungt, men som också kan anförtro sina bördor åt mig och låta mig hjälpa till att bära dem när det behövs. Någon som alltid är ärlig mot mig, både i medvind och i motvind. Någon jag kan älska och som älskar mig tillbaka.
Men just nu är jag för svag för att börja kyssa grodor. Och få får man vänja sig vid att leva resten av livet utan prins.
Klarar mig själv - med lite hjälp av mina vänner
Idag var ytterligare en sådan där dag som är fylld med traditioner och minnen. Idag så sprang jag tjejmilen. Jag har sprungit tjejmilen i ca 10 års tid, med några års uppehåll i mitten. De senaste åren har Hon och jag gjort sällskap dit då vi båda har sprungit. Och mitt ex och hennes ex har följt med och hejat och passat väskor med överdragskläder. Jag tänkte en hel del på hur det skulle kännas att åka dit själv i år, hur det skulle kännas att promenera nedför allén på Vallhallavägen aldeles ensam.
Och döm om min förvåning när det kändes helt ok. Det kändes inte alls konstigt. För jag var ju inte direkt ensam. Och vad skulle jag med en väskhållare i år, när det var så vackert väder att det räckte att ta med en tjocktröja kring midjan.
När mina fyra vänner som jag skulle möta upp med alla var minst 30 minuter sena till vår samling trodde jag att det skulle kännas ensamt och ledsamt. Men det gjorde det inte. Jag blev väl lite irriterad på att samtliga lyckades med konststycket att ha otur och vara sent ute, i någon form av olycklig mix. Men det var helt ok att vänta.
Loppet gick bra, mycket bättre än midnattsloppet. Tyvärr sprang jag 1,5 minuter långsammare jämfört med förra året, men nästan 5 minuter bättre än midnattsloppet. Och det kändes som om jag lyckades disponera loppet på ett bra sätt, att jag verkligen kände precis vart jag kunde lägga mig för att orka hela loppet men ändå maximera ansträngningen. Det kändes bra.
Efter loppet träffades vi igen, jag och mina vänner, och pratade om loppet, mumsade ostkaka och annat som vi fick, och bara hade det trevligt. Det är svårt att känna sig ensam med så många bra vänner. Efteråt kom en killkompis och mötte upp mig och promenerade med mig till Tekniskas tunnelbana, det var trevligt att umgås med ytterligare en vän.
Jag tror jag fixar det här, med lite hjälp av mina vänner.
Och av min PT, som jag ska träffa på tisdag. En ny en, som förhoppningsvis förstår mig bättre. Hon är dietist och PT, så det kommer bli jättebra det här.
Och döm om min förvåning när det kändes helt ok. Det kändes inte alls konstigt. För jag var ju inte direkt ensam. Och vad skulle jag med en väskhållare i år, när det var så vackert väder att det räckte att ta med en tjocktröja kring midjan.
När mina fyra vänner som jag skulle möta upp med alla var minst 30 minuter sena till vår samling trodde jag att det skulle kännas ensamt och ledsamt. Men det gjorde det inte. Jag blev väl lite irriterad på att samtliga lyckades med konststycket att ha otur och vara sent ute, i någon form av olycklig mix. Men det var helt ok att vänta.
Loppet gick bra, mycket bättre än midnattsloppet. Tyvärr sprang jag 1,5 minuter långsammare jämfört med förra året, men nästan 5 minuter bättre än midnattsloppet. Och det kändes som om jag lyckades disponera loppet på ett bra sätt, att jag verkligen kände precis vart jag kunde lägga mig för att orka hela loppet men ändå maximera ansträngningen. Det kändes bra.
Efter loppet träffades vi igen, jag och mina vänner, och pratade om loppet, mumsade ostkaka och annat som vi fick, och bara hade det trevligt. Det är svårt att känna sig ensam med så många bra vänner. Efteråt kom en killkompis och mötte upp mig och promenerade med mig till Tekniskas tunnelbana, det var trevligt att umgås med ytterligare en vän.
Jag tror jag fixar det här, med lite hjälp av mina vänner.
Och av min PT, som jag ska träffa på tisdag. En ny en, som förhoppningsvis förstår mig bättre. Hon är dietist och PT, så det kommer bli jättebra det här.
Mitt nya liv
En liten rapport från mitt nya liv kanske är på sin plats.
Positivt - jag har inte druckit alkohol sedan jag avlade löftet om vit månad (det blir mer än en månad men jag är inte så petig). Dock upplever jag ingen som hellst positiv effekt av detta, efter att ha låtit bli alkohol i över två veckor. Inte på något sätt. Tyvärr. Men jag ska ändå stå fast vid mitt beslut om att inte dricka något de kommande veckorna. Om inte annat så sparar jag pengar.
Mitt andra projekt var socker. Det gick bra den första veckan, sedan lite sämre och nu har jag ätit efterrätt två dagar på raken, och småätit lite choklad nästan varje dag de senaste dagarna. Mao inte så bra. Och här ser jag negativa effekter.
Träningen har jag också kommit igång med. Förra veckan blev det ett pass på gymet, ett löppass och tre dagar var jag ute och cyklade. Och den här veckan har jag hunnit med två pass på gymet redan, imorgon ska jag springa och på söndag får ni hålla tummarna för mig på tjejmilen. Min målsättning är att det går bättre än på Midnattsloppet.
Jag har köpt 14 PT-timmar (PT = Personlig Tränare för er som inte tränar) och har utnyttjat en. Och bestämt att jag ska byta PT. Den förra var mer disträ än vad jag är.
Ringer och pratar med honom -allt låter bra. Berättar tydligt att jag vill träffa någon varje vecka och vad mina mål är. Han lovar att göra iordning ett köpekontrakt för PT-timmarna till dagen efter då jag ska komma in och betala. När jag kommer in dagen efter är det ingen kontrakt förberett, men han står i receptionen och hjälper mig fylla i det. Det är helt ok - man kan glömma och det gick snabbt att fylla i.
Måndag en vecka senare är det dags för första passet. Han hälsar på mig och säger "Vi har inte träffats förut va?". Varpå jag påminner om att vi setts i receptionen. Han ser då lite förvirrad ut. Men det är helt ok, jag har själv jättesvårt för ansikten.
Under vår timme ställer han lite frågor, men jag får en känsla av att han inte riktigt lyssnar på svaren. Sedan gör han en massa tester som jag inte fattar så mycket av och som han inte förklarar. Han verkar allmänt stressad. Han verkar heller inte komma ihåg någonting av det vi pratade om på telefonen.
När timmen är slut vill jag boka ny tid till veckan efter. Då ber han att få återkomma med detta. Det är helt ok, för jag har ingen kalender med mig. Dagarna går och när det är fredag eftermiddag känner jag att jag måste få struktur på kommande vecka - jag har hållit så mycket som möjligt öppet för att få plats med min PT-tid. Så jag ringer honom. Och får beskedet att han inte har några lediga tider till veckan efter. Men att det finns möjlighet att ses veckan efter det. Och att han ska SMS:a de tider som är lediga. Fredagen tar slut, lördagen går och söndagen går utan att jag hör något.
På måndagen får jag nog och går till gymmet och ber att få bli kontaktad av en ny PT, för jag betalar faktiskt inte för någon som JAG måste sparka igång. Receptionen lovar att jag kommer bli kontaktad. Detta är måndag morgon. Måndagen går, tisdagen går och när det är onsdag eftermiddag undrar jag hur länge jag måste vänta. Så jag ringer gymet igen.
Får prata med träningsansvarig på anläggningen som ganska snabbt hittar en passande PT. Som ska ringa upp så snart hon var färdig med sin kund. Det här var idag klockan tre. Det verkar vara en väldigt tuff PT om hon fortfarande inte är klar med kunden... Jobbigt värre!
Just nu är jag ganska trött på SATS. Jag vill ju komma igång. Och det här är en väldigt stor investering för mig. Och jag behöver verkligen hjälp. Resultatet så här långt av min mer hälsosamma livsstil är +2kg. Just nu undrar jag om jag inte skulle ha investerat pengarna på en psykolog istället. Men min fysiska hälsa känns akut, med ett BMI strax över 30 som långsamt stiger så kan jag inte fortsätta så här!
Positivt - jag har inte druckit alkohol sedan jag avlade löftet om vit månad (det blir mer än en månad men jag är inte så petig). Dock upplever jag ingen som hellst positiv effekt av detta, efter att ha låtit bli alkohol i över två veckor. Inte på något sätt. Tyvärr. Men jag ska ändå stå fast vid mitt beslut om att inte dricka något de kommande veckorna. Om inte annat så sparar jag pengar.
Mitt andra projekt var socker. Det gick bra den första veckan, sedan lite sämre och nu har jag ätit efterrätt två dagar på raken, och småätit lite choklad nästan varje dag de senaste dagarna. Mao inte så bra. Och här ser jag negativa effekter.
Träningen har jag också kommit igång med. Förra veckan blev det ett pass på gymet, ett löppass och tre dagar var jag ute och cyklade. Och den här veckan har jag hunnit med två pass på gymet redan, imorgon ska jag springa och på söndag får ni hålla tummarna för mig på tjejmilen. Min målsättning är att det går bättre än på Midnattsloppet.
Jag har köpt 14 PT-timmar (PT = Personlig Tränare för er som inte tränar) och har utnyttjat en. Och bestämt att jag ska byta PT. Den förra var mer disträ än vad jag är.
Ringer och pratar med honom -allt låter bra. Berättar tydligt att jag vill träffa någon varje vecka och vad mina mål är. Han lovar att göra iordning ett köpekontrakt för PT-timmarna till dagen efter då jag ska komma in och betala. När jag kommer in dagen efter är det ingen kontrakt förberett, men han står i receptionen och hjälper mig fylla i det. Det är helt ok - man kan glömma och det gick snabbt att fylla i.
Måndag en vecka senare är det dags för första passet. Han hälsar på mig och säger "Vi har inte träffats förut va?". Varpå jag påminner om att vi setts i receptionen. Han ser då lite förvirrad ut. Men det är helt ok, jag har själv jättesvårt för ansikten.
Under vår timme ställer han lite frågor, men jag får en känsla av att han inte riktigt lyssnar på svaren. Sedan gör han en massa tester som jag inte fattar så mycket av och som han inte förklarar. Han verkar allmänt stressad. Han verkar heller inte komma ihåg någonting av det vi pratade om på telefonen.
När timmen är slut vill jag boka ny tid till veckan efter. Då ber han att få återkomma med detta. Det är helt ok, för jag har ingen kalender med mig. Dagarna går och när det är fredag eftermiddag känner jag att jag måste få struktur på kommande vecka - jag har hållit så mycket som möjligt öppet för att få plats med min PT-tid. Så jag ringer honom. Och får beskedet att han inte har några lediga tider till veckan efter. Men att det finns möjlighet att ses veckan efter det. Och att han ska SMS:a de tider som är lediga. Fredagen tar slut, lördagen går och söndagen går utan att jag hör något.
På måndagen får jag nog och går till gymmet och ber att få bli kontaktad av en ny PT, för jag betalar faktiskt inte för någon som JAG måste sparka igång. Receptionen lovar att jag kommer bli kontaktad. Detta är måndag morgon. Måndagen går, tisdagen går och när det är onsdag eftermiddag undrar jag hur länge jag måste vänta. Så jag ringer gymet igen.
Får prata med träningsansvarig på anläggningen som ganska snabbt hittar en passande PT. Som ska ringa upp så snart hon var färdig med sin kund. Det här var idag klockan tre. Det verkar vara en väldigt tuff PT om hon fortfarande inte är klar med kunden... Jobbigt värre!
Just nu är jag ganska trött på SATS. Jag vill ju komma igång. Och det här är en väldigt stor investering för mig. Och jag behöver verkligen hjälp. Resultatet så här långt av min mer hälsosamma livsstil är +2kg. Just nu undrar jag om jag inte skulle ha investerat pengarna på en psykolog istället. Men min fysiska hälsa känns akut, med ett BMI strax över 30 som långsamt stiger så kan jag inte fortsätta så här!
