Ensam duktig flicka söker

Jag lever i en ambivalent inre värld. En värld som jag själv inte förstår, en värld som är surealistisk och som gång på gång föränadras inför mina ögon. Och när jag själv inte förstår vad som händer så kan jag inte begära att min omgivning ska hänga med i svängarna heller. Så det är tur att jag har min glada och sorgfria mask som skyddar världen från mina inre svängningar.

För en del av mig vill gå vidare. En del av mig vill ha sörjt färdigt, nyorientera sig och vara glad och sorgfri. Alltigenom. Vill att jag själv och min värld ska vara okomplicerad och en källa till oändlig glädje.

En annan del av mig vill inte gå vidare. Den vill hålla kvar vid mitt gamla liv och berätta för mig vad bra mitt gamla liv var och vad dåligt mitt nya liv är. Vad mycket jag saknar i mitt gamla liv. Den delen vill vara bitter, vill berätta för alla i omgivningen - framförallt våra gemensamma vänner - hur förfördelad och orättvist behandlad jag känner mig. Vad jag har utsatts för och vad det har gjort med mig som människa.

Båda sidor har rätt, båda sidor är sanna. Och jag tror båda sidor hänger ihop. Och det är också det som gör det så svårt. För innan jag har gått vidare och nyorienterat mig, så kommer jag inte tycka att mitt nya liv är lika bra (eller bättre som vissa säger) än mitt gamla. Och innan jag släpper bitterheten och sorgen över att ha förlorat mitt gamla liv så kan jag inte börja på ett nytt helt och fullt.

Jag har svårast att visa den svikna sidan, den sörjande. Kanske för att många av de vänner jag umgås med är våra gemensamma vänner och jag är rädd för att de ska ta någons (hans) parti. Jag är också rädd för att visa mig svag. För mig är det viktigt att verka lyckad, och till och med i det här galna tillståndet försöker jag verka "lyckad". Hur galet det än blir. Sedan när jag inte orkar hålla tillbaka den svikna och sörjande sidan, då blir min omgivning väldigt förskräckt. För de ser sällan den sidan.

Det känns som om jag kommer vara kvar i den här ambivalenta världen för evigt. Aldrig riktigt lycklig och aldrig fri från bitterheten av att blivit lämnad. Men jag hoppas det inte är så, jag hoppas att jag kan ta mig härifrån ett steg i taget.

Jordin Sparks – One Step At A Time - Main Version