Ensam duktig flicka söker

Ibland sköljer känslan över mig. Jag kallar den för ångest, men jag vet inte om det är korrekt. Det kanske är sorg och ilska, eller någon dera.

Känslan är stor och mäktig, och tar kontroll över både min kropp och mitt sinne. Jag får en stor klump i magen, bröstet och i halsen - en jätteklump! Det känns som om jag vill kräkas, och ibland när känslan blivit mig övermäktig har jag faktiskt också gjort det, eller iallafall försökt för att göra känslan lättare. Kroppen känns tung och jag blir tom innombords. Samtidigt blir jag rastlös, det är som om det kliar under huden. Jag inbillar mig att det är den känslan som gör att vissa människor vill skära sig eller på annat sätt skada sig själva. Jag vill skrika och gråta och klösa, men i och med att jag blir aldeles tom förmår jag mig inte göra någon dera. Ibland tar rastlösheten över, jag måste ut och gå eller springa eller göra något för att inte gå sönder. Just nu är jag mest tom och orkeslös. Vill bara att känslan ska försvinna. Den är så överväldigande.

Det som utlöste känslan den här gången var en "kompis" som jag tidigare umgåtts väldigt mycket med och som jag delat väldigt djupa förtroenden med. Vi har haft en väldigt bra kontakt, som tyvärr har blivit sämre med tiden. Jag tror att den började bli sämre redan innan allt brakade loss med mig och  mitt ex, men sedan separationen har vi haft väldigt lite kontakt och ofta har det kännts jobbigt att umgås med henne. Just nu vet jag inte om jag vill fortsätta vara kompis med henne, jag vet inte om jag orkar. Hon har nämligen också varit väldigt nära vän med mitt x, och de har också delat många förtroenden. Och jag är rätt säker på att de fortfarande umgås mycket.

Hon ifrågasatte varför jag är så arg på HENNE (inte min kompis utan HENNE), varför jag är så arg nu när jag inte var arg i början. Jag försöker förklara att jag i början inte förmådde mig förstå. Inte kunde ta in det hemska utan trodde att min stora kärlek skulle förstå sitt misstag. Jag skulle tagit tillbaka honom på minuten! Men det gjorde han aldrig, och med tiden har jag börjat förstå mer och mer vad som hänt utan att jag lyckats förmå mig att förstå.

Och så sa hon att hon ansåg att vi båda hade lika stor skuld i det som inträffat, att vi båda gjort saker som lett till den punkt vi befinner oss idag. Och jag kan erkänna att om jag skulle ha möjlighet att vrida tillbaka klockan är det nog saker som jag skulle velat gjort annorlunda. Men då hade jag ju inte facit i hand. Jag vet bara att jag var ärlig i mina intentioner och förmedlade dem, medan jag bara fick lögner och undanflykter när jag konfronterade honom med det jag kände och upplevde.

Att höra en vän säga att man är delaktig i att ens föredetta man lämnar en för en annan kvinna, efter mer än 12 år tillsammans, det gör ont. Det gör förbannat ont. Framförallt om man ägnat det senaste halvåret med att försöka göra sig av med de skuldkänslor man känt och allt man skulle gjort annorlunda för att slippa hamna här. För jag vill verkligen inte vara här. Jag är ensam och har inget. Han har helt enkelt bytt ut mig mot någon annan som han kan mysa med på söndagskvällarna. Och det är tydligen delvis mitt fel.