Tom
Känner mig tom och livlös, samtidigt som något kryper och river i mig. Jag kan inte koncentrera mig, har svårt att sitta still men vill heller inte ta mig för något. Det går ut över jobbet, det gör det alltid.
Det är ingen ny känsla, jag har haft den förut. Men jag vet ändå inte hur jag ska hantera den. Den äter på mig innifrån och stjäl mina krafter.
Kanske är det höstens annalkande och sommarens död som jag sörjer, kanske är det separationen, kanske är det min livssituation just nu, kanske är det bara för att jag har kommit i säng för sent de senaste nätterna, kanske är det en kombination av allt eller något helt annat. Men det hjälps inte.
Vissa dagar mår jag riktigt bra, andra mår jag okej och ytterligare andra mår jag så här. Det är nästan det värsta, att det går så mycket upp och ned. När någon frågar hur jag mår så svarar jag bra, för det är oftast det närmaste sanningen just då. Men egentligen så vet jag inte hur jag mår. Just nu känns det som om jag inte vet någonting. Som om jag inte vill någonting, inte ens att inte vilja. Och det är jobbigt. Det sliter.
Just nu så vill jag bara vara lycklig och sorglös igen. Jag vill ha lagt allt bakom mig. Jag vill träffa någon som verkligen bryr sig om mig. Någon som vill mysa i soffan med mig framför en film och en skål popcorn, någon som blir glad när jag hör av mig, någon som frågar hur min dag varit och som blir ärligt glad åt saker som gör mig glad, någon som har överseende när jag inte är så duktig som jag skulle vilja och någon som låter mig vara duktig när jag kan. Någon som orkar bära mig när det är tungt, men som också kan anförtro sina bördor åt mig och låta mig hjälpa till att bära dem när det behövs. Någon som alltid är ärlig mot mig, både i medvind och i motvind. Någon jag kan älska och som älskar mig tillbaka.
Men just nu är jag för svag för att börja kyssa grodor. Och få får man vänja sig vid att leva resten av livet utan prins.
Det är ingen ny känsla, jag har haft den förut. Men jag vet ändå inte hur jag ska hantera den. Den äter på mig innifrån och stjäl mina krafter.
Kanske är det höstens annalkande och sommarens död som jag sörjer, kanske är det separationen, kanske är det min livssituation just nu, kanske är det bara för att jag har kommit i säng för sent de senaste nätterna, kanske är det en kombination av allt eller något helt annat. Men det hjälps inte.
Vissa dagar mår jag riktigt bra, andra mår jag okej och ytterligare andra mår jag så här. Det är nästan det värsta, att det går så mycket upp och ned. När någon frågar hur jag mår så svarar jag bra, för det är oftast det närmaste sanningen just då. Men egentligen så vet jag inte hur jag mår. Just nu känns det som om jag inte vet någonting. Som om jag inte vill någonting, inte ens att inte vilja. Och det är jobbigt. Det sliter.
Just nu så vill jag bara vara lycklig och sorglös igen. Jag vill ha lagt allt bakom mig. Jag vill träffa någon som verkligen bryr sig om mig. Någon som vill mysa i soffan med mig framför en film och en skål popcorn, någon som blir glad när jag hör av mig, någon som frågar hur min dag varit och som blir ärligt glad åt saker som gör mig glad, någon som har överseende när jag inte är så duktig som jag skulle vilja och någon som låter mig vara duktig när jag kan. Någon som orkar bära mig när det är tungt, men som också kan anförtro sina bördor åt mig och låta mig hjälpa till att bära dem när det behövs. Någon som alltid är ärlig mot mig, både i medvind och i motvind. Någon jag kan älska och som älskar mig tillbaka.
Men just nu är jag för svag för att börja kyssa grodor. Och få får man vänja sig vid att leva resten av livet utan prins.
Tom och tung
Det är så jag känner mig just nu. Jag har åter igen trillat några pinnhål tillbaka i mitt mående. Jag vet inte vad det är som har fått mig ur balans, det är troligtvis en blandning av flera händelser. Dels att han har florerat i mitt liv som jag tidigare beskrivit, dels att jag nu är inne på andra varvet på den här karusellen, och dels att den härliga sommaren är på väg bort. Det sista brukar jag sörja varje år, även på den tiden jag var lycklig.
Jag känner mig tom och tung inombords. Jag vet inte vad jag vill, åt vilket håll jag vill ta nästa steg. Samtidigt som jag blir stressad av att stå och stampa på samma fläck. Jag vågar helt enkelt inte röra mig frammåt i livet, det finns alltför mycket saker att kollidera med. Men jag vet att det måste till någon form av förändring. Jag vet bara inte vad eller i vilken riktning. Eller så stannar jag kvar där jag är och slutar bry mig. Ungefär så går mina tankar, och det är frustrerande.
En nära vän som läser min blogg har gett mig en liten bok med fina bilder på mig själv, där han skrivit mina positiva egenskaper. Jag tycker om att ta fram den och titta på bilderna, och framförallt läsa texten. Och så brukar jag fundera på i vilken situation han har sett dessa egenskaper hos mig. Och då mår jag lite bättre, iallafall för stunden. Men den stora sorgsenheten på djupet är svårare att jaga bort.
Jag har en rädsla för att jag ska falla tillbaka lika djupt som jag var förra hösten. Att den kyliga höstluften och lövens fall ska väcka minnen och känslor som jag förskt kapsla undan. För jag orkar verkligen inte gå igenom allt en gång till.
En annan tanke jag har är att jag är inne i någon slags förändringsprocess. Att jag är på väg att ta ett steg frammåt i min utveckling. Att den frustration jag just nu känner är känslorna som väcks av en tvekan innan språnget. Stora förändringar kan nämligen göra ont, ibland så måste det göra ont. Karin Boye har beskrivit det väldigt vackert i en dikt jag tycker om:
Jag känner mig tom och tung inombords. Jag vet inte vad jag vill, åt vilket håll jag vill ta nästa steg. Samtidigt som jag blir stressad av att stå och stampa på samma fläck. Jag vågar helt enkelt inte röra mig frammåt i livet, det finns alltför mycket saker att kollidera med. Men jag vet att det måste till någon form av förändring. Jag vet bara inte vad eller i vilken riktning. Eller så stannar jag kvar där jag är och slutar bry mig. Ungefär så går mina tankar, och det är frustrerande.
En nära vän som läser min blogg har gett mig en liten bok med fina bilder på mig själv, där han skrivit mina positiva egenskaper. Jag tycker om att ta fram den och titta på bilderna, och framförallt läsa texten. Och så brukar jag fundera på i vilken situation han har sett dessa egenskaper hos mig. Och då mår jag lite bättre, iallafall för stunden. Men den stora sorgsenheten på djupet är svårare att jaga bort.
Jag har en rädsla för att jag ska falla tillbaka lika djupt som jag var förra hösten. Att den kyliga höstluften och lövens fall ska väcka minnen och känslor som jag förskt kapsla undan. För jag orkar verkligen inte gå igenom allt en gång till.
En annan tanke jag har är att jag är inne i någon slags förändringsprocess. Att jag är på väg att ta ett steg frammåt i min utveckling. Att den frustration jag just nu känner är känslorna som väcks av en tvekan innan språnget. Stora förändringar kan nämligen göra ont, ibland så måste det göra ont. Karin Boye har beskrivit det väldigt vackert i en dikt jag tycker om:
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Fortfarande efterskalv
Jag känner fortfarande efterskalven, trots att det är över ett år sedan bomben släptes (jag har missat årsdagen - det är väl kanske också något att fira). För ett år sedan var jag i chock- och förnekelsefasen och trodde att allt skulle ordna sig. Det var först några veckor senare som jag förstog att det inte var någon fas, att det faktiskt inte var så att han älskade mig så mycket (längre) som jag trodde och hoppades.
När jag mådde som sämst så tänkte jag att det nog skulle ta ett år innan jag kunde lägga allt bakom mig och gå vidare. Då kändes det som en hel evighet, vare vecka kändes som en månad eller ett år och tidsrymden ett år kändes oändlig.
Nu har det gått, och det känns som en evighet. Tiden innan bomben känns som ett helt annat liv. Då hade jag det liv jag ville ha, och jag hade ingen önskan att ha något annat. Jag hade vant mig vid tanken på att det var ungefär så, med små förändringar som villa och barn, som jag skulle leva resten av livet. Och så, över en natt eller på några veckor om man räknar min förnekelsefas, så förstog jag att det inte skulle bli så.
De senaste veckan har han florerat på olika sätt i mitt medvetande. Jag har stött på honom virituellt vid ett par tillfällen. Först såg jag ett foto från deras hus, på deras pool. Och då var det som om tiden stannade för ett ögonblick och jag kände hur jag mentalt bara föll och frös innombords. Jag hade förmågan att hantera känslan och hålla mig kvar, men det var med stor ansträngning. Och fortfarande när jag tänker på det så får jag en stor klump i magen och får svårt att andas.
Det känns som om han lever vår dröm med någon annan. Huset vi pratat om, poolen vi drömt om. Den bild av ett liv tillsammans som vi successivt byggt upp under 12 års tid. Allt vi ville ha. Det har han nu skaffat med henne. Hon har tagit allt ifrån mig. Visst, jag kan få allting tillsammans med någon annan, om jag verkligen vill. Eller på egen hand om jag jobbar tillräckligt hårt. Men det är inte det. För min dröm handlade om att få det tillsammans med honom. Vårt liv tillsammans. Det kan jag aldrig få igen. Och det sörjer jag fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna sluta sörja. Men jag måste sluta sörja för att kunna gå vidare och bli lycklig med någon annan. Samtidigt som jag måste pröva och se om jag kan bli lycklig med någon annan, innan jag kan släppa sorgen över det jag har förlorat. Det är verkligen inte lätt.
Om ett par veckor fyller vårt gemensamma fadderbarn år. Tips till er (om det nu är några) som är tillsammans och funderar på att skaffa barn - ha aldrig två ur samma par som faddrar. Det blir bara bekymmer när de skiljer sig. Så är det nu. När jag fortfarande var i chock- och förnekelsefasen och när jag trodde att jag skulle vara läkt om ett år så tänkte jag att visst, vi skulle ställa upp och träffas på fadderbarnets födelsedagar en gång om året. Men nu fattar jag inte vad jag tänkte på. Jag vill aldrig mera se honom, och hellst glömma att han existerar. Allt som har med hans liv att göra får mig bara att må dåligt. Samtidigt som jag ibland nästan tvångsmässigt undrar vad han gör och hur han har det.
Jag svarade direkt på inbjudan att jag inte skulle komma pga personliga skäl. Jag orkar inte ens dividera med honom om vem som ska komma, eller skriva att jag inte kommer och det är fritt fram för honom. Föräldrarna är hans vänner från början, så jag tycker han har första tjing på sammankomster hos dem. Jag bad dem också hälsa att jag tackat nej. Men så ikväll så hade han den goda smaken att CC:a alla, och berätta att "DE" är bortresta och inte kan komma. Tack för upplysningen! Jag vill inte veta att de åker bort. Jag vill inte behöva fundera på vart de ska åka över veckoslutet. Jag vill inte att han CC:ar mig. Jag vill inte att han hör av sig till mig över huvud taget. Men jag orkar heller inte svara honom och skriva det. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. För jag orkar inte ha honom där. Trots att det gått över ett år.
När jag mådde som sämst så tänkte jag att det nog skulle ta ett år innan jag kunde lägga allt bakom mig och gå vidare. Då kändes det som en hel evighet, vare vecka kändes som en månad eller ett år och tidsrymden ett år kändes oändlig.
Nu har det gått, och det känns som en evighet. Tiden innan bomben känns som ett helt annat liv. Då hade jag det liv jag ville ha, och jag hade ingen önskan att ha något annat. Jag hade vant mig vid tanken på att det var ungefär så, med små förändringar som villa och barn, som jag skulle leva resten av livet. Och så, över en natt eller på några veckor om man räknar min förnekelsefas, så förstog jag att det inte skulle bli så.
De senaste veckan har han florerat på olika sätt i mitt medvetande. Jag har stött på honom virituellt vid ett par tillfällen. Först såg jag ett foto från deras hus, på deras pool. Och då var det som om tiden stannade för ett ögonblick och jag kände hur jag mentalt bara föll och frös innombords. Jag hade förmågan att hantera känslan och hålla mig kvar, men det var med stor ansträngning. Och fortfarande när jag tänker på det så får jag en stor klump i magen och får svårt att andas.
Det känns som om han lever vår dröm med någon annan. Huset vi pratat om, poolen vi drömt om. Den bild av ett liv tillsammans som vi successivt byggt upp under 12 års tid. Allt vi ville ha. Det har han nu skaffat med henne. Hon har tagit allt ifrån mig. Visst, jag kan få allting tillsammans med någon annan, om jag verkligen vill. Eller på egen hand om jag jobbar tillräckligt hårt. Men det är inte det. För min dröm handlade om att få det tillsammans med honom. Vårt liv tillsammans. Det kan jag aldrig få igen. Och det sörjer jag fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna sluta sörja. Men jag måste sluta sörja för att kunna gå vidare och bli lycklig med någon annan. Samtidigt som jag måste pröva och se om jag kan bli lycklig med någon annan, innan jag kan släppa sorgen över det jag har förlorat. Det är verkligen inte lätt.
Om ett par veckor fyller vårt gemensamma fadderbarn år. Tips till er (om det nu är några) som är tillsammans och funderar på att skaffa barn - ha aldrig två ur samma par som faddrar. Det blir bara bekymmer när de skiljer sig. Så är det nu. När jag fortfarande var i chock- och förnekelsefasen och när jag trodde att jag skulle vara läkt om ett år så tänkte jag att visst, vi skulle ställa upp och träffas på fadderbarnets födelsedagar en gång om året. Men nu fattar jag inte vad jag tänkte på. Jag vill aldrig mera se honom, och hellst glömma att han existerar. Allt som har med hans liv att göra får mig bara att må dåligt. Samtidigt som jag ibland nästan tvångsmässigt undrar vad han gör och hur han har det.
Jag svarade direkt på inbjudan att jag inte skulle komma pga personliga skäl. Jag orkar inte ens dividera med honom om vem som ska komma, eller skriva att jag inte kommer och det är fritt fram för honom. Föräldrarna är hans vänner från början, så jag tycker han har första tjing på sammankomster hos dem. Jag bad dem också hälsa att jag tackat nej. Men så ikväll så hade han den goda smaken att CC:a alla, och berätta att "DE" är bortresta och inte kan komma. Tack för upplysningen! Jag vill inte veta att de åker bort. Jag vill inte behöva fundera på vart de ska åka över veckoslutet. Jag vill inte att han CC:ar mig. Jag vill inte att han hör av sig till mig över huvud taget. Men jag orkar heller inte svara honom och skriva det. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. För jag orkar inte ha honom där. Trots att det gått över ett år.
Dyker och famlar
Nu, först nu, har jag tagit bort mitt X från Facebook, msn, mobilens kontaktlista osv. Jag har inte haft kraft att göra det förut, men nu har jag inte kraft att ha honom kvar.
Igår inträffade en av de två saker jag fasat mest inför i allt det här. Inte det värsta, men det näst värsta. De har köpt hus. 7 månader efter att jag flyttat ut köper de hus. Jag och mitt X var på otaliga husvisningar under flera år, i olika perioder. Men vi köpte aldrig något. Det var för dyrt, för meckigt eller passade inte in i våra liv just då. På 12 år blev vi aldrig redo för hus. Det tog dem bara 7 månader. Jag var inte värd att göra den investeringen tillsammans med. Men det är tydligen hon.
Det var riktigt äckligt att få läsa det som ett Facebookstatus. "har köpt hus i xx". Och att sedan läsa vännernas "grattis". Det kändes som jag ville kräkas. Jag grät och kastade gosedjur och kuddar omkring mig. Det kändes som om jag skulle implodera och försvinna.
Fick hjälp av en vän. Vid halv tolv satte jag mig på bussen och vid strax efter halv ett var jag framme hos min kompis. På vägen störde jag mina andra närmaste, men mer avlägsna, vänner med SMS. De höll på mig, det var skönt!
Jag och min kompis pratade någon timme och sedan somnade jag av ren utmattning. Idag känner jag mig helt avdomnad. Som inlindad i en stor packe bommul. Allt känns helt overkligt. Igen. Och mina svarta tankar är tillbaka.
Igår inträffade en av de två saker jag fasat mest inför i allt det här. Inte det värsta, men det näst värsta. De har köpt hus. 7 månader efter att jag flyttat ut köper de hus. Jag och mitt X var på otaliga husvisningar under flera år, i olika perioder. Men vi köpte aldrig något. Det var för dyrt, för meckigt eller passade inte in i våra liv just då. På 12 år blev vi aldrig redo för hus. Det tog dem bara 7 månader. Jag var inte värd att göra den investeringen tillsammans med. Men det är tydligen hon.
Det var riktigt äckligt att få läsa det som ett Facebookstatus. "har köpt hus i xx". Och att sedan läsa vännernas "grattis". Det kändes som jag ville kräkas. Jag grät och kastade gosedjur och kuddar omkring mig. Det kändes som om jag skulle implodera och försvinna.
Fick hjälp av en vän. Vid halv tolv satte jag mig på bussen och vid strax efter halv ett var jag framme hos min kompis. På vägen störde jag mina andra närmaste, men mer avlägsna, vänner med SMS. De höll på mig, det var skönt!
Jag och min kompis pratade någon timme och sedan somnade jag av ren utmattning. Idag känner jag mig helt avdomnad. Som inlindad i en stor packe bommul. Allt känns helt overkligt. Igen. Och mina svarta tankar är tillbaka.
ESC och gamla traditioner
Jaha, nu var det dags igen. Även om det inte är någon storhelg, högtidsdag eller liknande så är det ändå dags för en sådan där punkt där det nya möter det gamla. Ni som hängt med ett tag i min blogg minns kanske att jag gnällde lite när det var dags för den svenska finalen, för att det var en gammal tradition men med nya förutsättningar. Den festen blev jättebra, och jag ångrar inte ett dugg att jag gick. Det enda jag ångrar är kanske att jag inte stannade kvar lite längre.
Och nu är det så dags med den europeiska finalen. För er som är nya kan jag berätta att jag och mitt gamla kompisgäng de senaste åren haft som tradition att dra ihop till fest. Vi var ett gäng som lät traditionen att ordna gå runt mellan varandra, och ofta så bokade vi oss för att få ha den väldigt tidigt - så ingen skulle dubbelboka. Men i år har jag inte hört flasklock om någon ESC-fest. När jag i största allmänhet pratade om ESC med en kompis ur det gänget så såg hon lite konstig ut, och jag böt snabbt samtalsämne.
Antingen är det så att festfixandet kommit av sig. Det kan ha varit "vår" tur att fixa festen i år, och ingen annan har haft tid och ork att ta initiativet. Eller så har de delat på oss, vilket jag finner väldigt troligt. Jag fick komma på den första festen, och i helgen har de fest med mitt X och hans nya. Vilket innebär att alla i det kompisgänget lär vara upptagna. Oavsett så vill jag inte sätta dem i en kymig situation och fråga vad de ska göra.
Tills idag var det dock inga problem. För en kompis i en annan stad skulle komma till mig över helgen. Planen var att vi skulle mysa framför TVn och umgås. Nu har hon dock för mycket att göra för att stanna hela helgen, så hon kommer bara fredag till lördag. Vilket jag förstår helt och fullt, vi träffades för bara någon vecka sedan sist.
Det andra kompisgänget jag hänger med är på ett företagsevenemang den helgen, nästan alla jobbar på samma jobb. Som tur är så har jag lite "strövänner" eller vad man ska kalla dem, som inte helt ingår i dessa kompisgäng. Förhoppningsvis kan jag hitta på något med någon av dem. Jag har redan ett halvt erbjudande.
Oavsett så kommer jag överleva det här också. Det känns bara lite tuffare.
Och nu är det så dags med den europeiska finalen. För er som är nya kan jag berätta att jag och mitt gamla kompisgäng de senaste åren haft som tradition att dra ihop till fest. Vi var ett gäng som lät traditionen att ordna gå runt mellan varandra, och ofta så bokade vi oss för att få ha den väldigt tidigt - så ingen skulle dubbelboka. Men i år har jag inte hört flasklock om någon ESC-fest. När jag i största allmänhet pratade om ESC med en kompis ur det gänget så såg hon lite konstig ut, och jag böt snabbt samtalsämne.
Antingen är det så att festfixandet kommit av sig. Det kan ha varit "vår" tur att fixa festen i år, och ingen annan har haft tid och ork att ta initiativet. Eller så har de delat på oss, vilket jag finner väldigt troligt. Jag fick komma på den första festen, och i helgen har de fest med mitt X och hans nya. Vilket innebär att alla i det kompisgänget lär vara upptagna. Oavsett så vill jag inte sätta dem i en kymig situation och fråga vad de ska göra.
Tills idag var det dock inga problem. För en kompis i en annan stad skulle komma till mig över helgen. Planen var att vi skulle mysa framför TVn och umgås. Nu har hon dock för mycket att göra för att stanna hela helgen, så hon kommer bara fredag till lördag. Vilket jag förstår helt och fullt, vi träffades för bara någon vecka sedan sist.
Det andra kompisgänget jag hänger med är på ett företagsevenemang den helgen, nästan alla jobbar på samma jobb. Som tur är så har jag lite "strövänner" eller vad man ska kalla dem, som inte helt ingår i dessa kompisgäng. Förhoppningsvis kan jag hitta på något med någon av dem. Jag har redan ett halvt erbjudande.
Oavsett så kommer jag överleva det här också. Det känns bara lite tuffare.
Kommer jag någonsin att gilla mitt nya liv?
Jag tror inte det. Eller jag är rätt säker på att jag inte kommer det. Helt säker kan man väl inte vara, och det är väl det enda som får mig att orka fortsätta.
Jag känner att jag börjar bli bitter, och ibland känns det som om min sorg och bitterhet även förstör andras humör. Att jag söker lättnad i mina egna känslor genom att överföra dem till andra och mår bättre först när de mår sämre. Det hatar jag, för jag har alltid velat försöka göra så att andra mår bra. Även om jag inte alltid lyckas. Och just nu känns det som att jag ofta misslyckas, och då framförallt med de människor som står och har stått mig närmast.
Jag känner också att min empati har försämrats, att jag är småsint och missunsam. Och det tycker jag heller inte om att vara. Och även fast jag ser att det är så, och förstår varför det är så, så kan jag ändå inte göra något åt det. Jag känner mig maktlös. Jag klarar inte av att ta mig i kragen.
Jag hatar mitt nya liv lika mycket som jag älskade mitt gamla. Eller, jag har alltid haft en bättre utvecklad förmåga att älska än att hata, så jag älskade nog mitt gamla liv mer än jag hatar mitt nya. Och det är väl kanske även det som gör att jag går upp om mornarna.
För mitt gamla liv var faktiskt perfekt. Och det är ingen efterkonstruktion som så många andra upplever efter en speparation. Vi hade ett fantastiskt förhållande och jag älskade nästan varje dag av mitt liv då. Jag var glad och sprudlande, jag utvecklade mig själv och mina intressen i den takt jag ville. Vi hade god ekonomi, vi reste mycket och vi gjorde tillsammans upp planer för vad vi ville göra den närmaste framtiden - och sedan förverkligade vi dem.
Ví stöttade varandra, vi hjälpte varandra och vi fanns där för varandra. När vårt förhållande började bli slentrian så gjorde vi spännande saker tillsammans för att hitta tillbaka till spänningen och gnistan. Vi gav varandra stora friheter men vi fanns alltid vid varandras sida. Tills något hände, och allt det förändrades. Tills han inte längre villa ha mig vid sin sida utan hittade någon bättre.
Och nu står jag här och ska försöka sätta ihop mitt liv på något sätt. Det känns som om jag sitter på golvet med en krossad vas framför mig. Jag vill inte ha vasen i skärvor, men jag vill heller inte ha en ihoplimmad vas. Just nu känns det som om det är de alternativ jag har.
Jag saknar min livspartner. Jag saknar att ha någon att göra upp planer för framtiden med. Jag saknar att ha någon att krama på och gråta ut mot axeln, jag saknar att ha någon som hjälper mig med praktiska saker som att skruva Ikeabokhyllor (den jag köpte för 14 dagar sedan ligger fortfarande ouppackad i förpackningen), jag saknar någon som ger mig en spark i rumpan ibland, jag saknar någon som avlastar mig med städning och hushållsysslor, jag saknar någon att dela eknomin med, jag saknar någon som hjälper mig med IT-suport, jag saknar någon som kan åka och handla mer toapapper när jag är magsjuk, jag saknar någon som säger att jag är bra ibland och att jag duger precis som jag är, jag saknar någon som föreslår att vi ska ut och springa, jag saknar någon att sakna när han är borta, och jag saknar någon som tycker om mig precis som den jag är och dyrkar mig som en gudinna, någon som kan se mina sanna styrkor och som står ut med mina svagheter.
Visst, jag har vänner. Men för dem betyder jag inte så mycket. För dem är jag utbytbar. Många av mina vänner är redan på väg bort. Min bekantskapskrets minskar och människor i min omgivning hör av sig mer och mer sällan. Och jag förstår dem, med tanke på den person jag håller på att bli.
Men bara tanken på att hitta någon ny person i mitt liv som gör det ovanstående får mig att må både fysiskt och psykiskt dåligt, det vänder sig i magen på mig. För jag vill inte ha något nytt liv, jag vill ha tillbaka mitt gamla. Men det kommer jag aldrig att få, det måste jag acceptera. Men det betyder inte att jag måste gilla det liv jag lever. Det jag måste är att gå upp varje morgon och försöka göra det bästa av situationen.
Men jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte. Och det finns inget jag kan göra åt det. Och det känns som om det aldrig kommer bli bättre, och hur det skulle gå till är utanför min annars vilda fantasi.
Jag känner att jag börjar bli bitter, och ibland känns det som om min sorg och bitterhet även förstör andras humör. Att jag söker lättnad i mina egna känslor genom att överföra dem till andra och mår bättre först när de mår sämre. Det hatar jag, för jag har alltid velat försöka göra så att andra mår bra. Även om jag inte alltid lyckas. Och just nu känns det som att jag ofta misslyckas, och då framförallt med de människor som står och har stått mig närmast.
Jag känner också att min empati har försämrats, att jag är småsint och missunsam. Och det tycker jag heller inte om att vara. Och även fast jag ser att det är så, och förstår varför det är så, så kan jag ändå inte göra något åt det. Jag känner mig maktlös. Jag klarar inte av att ta mig i kragen.
Jag hatar mitt nya liv lika mycket som jag älskade mitt gamla. Eller, jag har alltid haft en bättre utvecklad förmåga att älska än att hata, så jag älskade nog mitt gamla liv mer än jag hatar mitt nya. Och det är väl kanske även det som gör att jag går upp om mornarna.
För mitt gamla liv var faktiskt perfekt. Och det är ingen efterkonstruktion som så många andra upplever efter en speparation. Vi hade ett fantastiskt förhållande och jag älskade nästan varje dag av mitt liv då. Jag var glad och sprudlande, jag utvecklade mig själv och mina intressen i den takt jag ville. Vi hade god ekonomi, vi reste mycket och vi gjorde tillsammans upp planer för vad vi ville göra den närmaste framtiden - och sedan förverkligade vi dem.
Ví stöttade varandra, vi hjälpte varandra och vi fanns där för varandra. När vårt förhållande började bli slentrian så gjorde vi spännande saker tillsammans för att hitta tillbaka till spänningen och gnistan. Vi gav varandra stora friheter men vi fanns alltid vid varandras sida. Tills något hände, och allt det förändrades. Tills han inte längre villa ha mig vid sin sida utan hittade någon bättre.
Och nu står jag här och ska försöka sätta ihop mitt liv på något sätt. Det känns som om jag sitter på golvet med en krossad vas framför mig. Jag vill inte ha vasen i skärvor, men jag vill heller inte ha en ihoplimmad vas. Just nu känns det som om det är de alternativ jag har.
Jag saknar min livspartner. Jag saknar att ha någon att göra upp planer för framtiden med. Jag saknar att ha någon att krama på och gråta ut mot axeln, jag saknar att ha någon som hjälper mig med praktiska saker som att skruva Ikeabokhyllor (den jag köpte för 14 dagar sedan ligger fortfarande ouppackad i förpackningen), jag saknar någon som ger mig en spark i rumpan ibland, jag saknar någon som avlastar mig med städning och hushållsysslor, jag saknar någon att dela eknomin med, jag saknar någon som hjälper mig med IT-suport, jag saknar någon som kan åka och handla mer toapapper när jag är magsjuk, jag saknar någon som säger att jag är bra ibland och att jag duger precis som jag är, jag saknar någon som föreslår att vi ska ut och springa, jag saknar någon att sakna när han är borta, och jag saknar någon som tycker om mig precis som den jag är och dyrkar mig som en gudinna, någon som kan se mina sanna styrkor och som står ut med mina svagheter.
Visst, jag har vänner. Men för dem betyder jag inte så mycket. För dem är jag utbytbar. Många av mina vänner är redan på väg bort. Min bekantskapskrets minskar och människor i min omgivning hör av sig mer och mer sällan. Och jag förstår dem, med tanke på den person jag håller på att bli.
Men bara tanken på att hitta någon ny person i mitt liv som gör det ovanstående får mig att må både fysiskt och psykiskt dåligt, det vänder sig i magen på mig. För jag vill inte ha något nytt liv, jag vill ha tillbaka mitt gamla. Men det kommer jag aldrig att få, det måste jag acceptera. Men det betyder inte att jag måste gilla det liv jag lever. Det jag måste är att gå upp varje morgon och försöka göra det bästa av situationen.
Men jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte. Och det finns inget jag kan göra åt det. Och det känns som om det aldrig kommer bli bättre, och hur det skulle gå till är utanför min annars vilda fantasi.
Sex månader senare
Sex månader har gått sedan den första förvirrade veckan som singel på riktigt. Mycket vatten har flutit under broarna och många tårar har gråtits. Många hårda ord har tänkts och sedan svalts, och mycket ångest och förtvivlan har flutit genom mina ådror.
När jag ser tillbaka så känner jag att jag ändå har kommit vidare. På något sätt. Kanska inte så värst långt som jag skulle önskat. Men chocken har iallafall släppt. Mitt nya liv börjar kännas verkligt, handfast och något att ta på. Det är inte längre enbart en suddig mardröm. Men den insikten är också hård, viss tröst ger ändå chocken. Jag har accepterat att jag har ett nytt liv, men jag har ännu inte börjat tycka att det är bra - och ännu mindre tycka att det är bättre än det gamla.
Jag vet inte vad jag vill med mitt nya liv, jag vet inte vart jag ska styra kosan. Och jag är inte helt nöjd med att befinna mig där jag är. Det är lite jobbigt.
Ikväll är det Valborg och jag har inga planer. Jag har ännu inte bestämt om det är ett problem eller inte. För jag orkar egentligen inte göra några planer, och i morgon ska jag på inflyttningsfest som jag vill vara pigg och glad på. Och jag har inte varit hemma mycket om kvällarna i veckan, mina Beståpaket från Ikea ligger fortfarande ouppackade, deklarationen oifylld, jag har inte tvättat sedan före påsk (det börjar bli lääänge sedan) och min lägenhet skulle behöva lite städning. Så det är ju inte direkt så att jag behöver känna mig sysslolös. Frågan är om man vill göra dessa saker just på Valborg. Men det är väl en dag som precis alla andra i mitt liv just nu, antingen lite bättre eller lite sämre. Jag har inte ännu bestämt vilken kategori den här dagen hamnar i.
I morgon har mitt X varit sambo med sin nya i exakt sex månader. Jag undrar om de kommer fira halvårsdag. Jag undrar HUR de kommer fira. Och jag undrar om det är ifrån imorgon de räknar sig som ett par. Eller räknar de dagarna från den dagen JAG flyttade ut, vilket var för sex månader sedan i lördags. Eller räknar de från någon annan dag långt tidigare?
Jag är SÅ sugen på att skriva ett meddelande på mitt X "vägg" på Facebook och gratulera på 6-månadersdagen, med ett "blygt" tillägg att jag ju inte vet om jag är för sent ute, de kanske firade ett tidigare datum. Sedan vill jag göra ett tillägg om att han borde uppdatera sitt förhållandestatus i sin Facebookprofil. Han är fortfarande reggad som singel där. DET stör mig något så fruktansvärt. Att han inte kan stå för att han flyttat ihop med någon ny inför sina kontakter. Jag undrar hur Hon känner över det.
Minnenas perrong
Satt ikväll på "minnenas perrong" och väntade på ett tåg åt andra hållet. Jag kom att tänka på alla år jag suttit på den stationen och väntat på tåg som skulle ta mig hem till Honom och vår mysiga lägenhet. Om tåg som skulle ta mig bort från kylan på perrongen efter en trevlig kväll till värmen i sängen som han värmt upp. Eller hur vi tillsammans suttit på perrongen och småpratat bort tiden. Alla saker vi gjort tillsammans som slutat på just den här perrongen. Alla minnen. Det var lite sorgligt. Men eftersom jag bestämt mig för att inte vara bitter så försökte jag njuta av de bra minnena istället för att sörja att jag inte kommer få göra några nya sådana minnen. Att en era är passerad. Det är en sorg, och det måste det få vara. Men jag måste också inse att jag måste se fram emot att gå vidare.
Orka fortsätta?
Idag är en tung dag. En jättetung dag. Idag känns det verkligen inte som om det är värt att fortsätta längre. Det känns som om jag redan har gjort allt roligt i livet och resten bara är transportsträcka. Även om jag stundtals lyckas ha rätt kul som singel så känner jag väldigt starkt att jag inte kan leva så här resten av livet. Det här är egentligen inte det jag vill eller den jag är. Men jag har ingen aning om vem jag vill vara eller vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag har aldrig behövt fundera på det, för jag var så fantastiskt nöjd med det liv jag levde. Just nu känns det inte som om jag orkar börja om.
I dag har jag tänkt många mörka tankar. En av tankarna går till mitt ex och hans svek. Det känns som om han tog de bästa åren av mitt liv, och nu när jag passerat 30 så byter han ut mig mot en yngre förmåga. Jag känner mig kasserad, som slängd på soptippen med passerat bäst-före-datum. Och varför då ens försöka låtsas som något annat?
Och vem försöker jag egentligen lura med all tid jag lägger ned på mitt jobb. Så typiskt mig att tro att jag kan förändra världen, eller iallafall den lilla värld jag lever i. Egentligen är det bara som i filmen Matrix, när Neo upptäcker att han inte är den första "The One" utan att alla hans ansträngningar bara är en del i ett evigt kretslopp, inte en del i att befria världen som han förletts att tro.
Just nu är jag bara så trött. Det känns som om jag inte orkar kämpa längre. Det känns som om det inte tjänar något till.
Har Pain på repeat för att över huvud taget orka göra mig iordning och åka till en kompis som lovat mig middag. Kroppen känns som bly och det känns som om mina sista krafter går åt till att duscha, klä mig och ta mig ut. Jag känner mig som en duracellkaning där batteriet håller på att ta slut. Men på något konstigt sätt måste jag ändå fortsätta fast jag just nu inte vill.
Pain - On and on
Listen here, try me out,
Can you understand a word that I say ?
Life will never turn out the way you want it.
Working hard like a slave, cause you chose to take the honest way
Why does the wind always blow cold and always the wrong way ?
You got to keep your head high and try to be strong
They will try to steal everything you own.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
Grab the bull by the horns
Try to make something out of your life
You're the only one that can make it happen
The fire in your eyes is slowly fading out
You can not give up your dreams
You got to go
On and on and on
On and on
On and on
Giving up is easy
Just to throw away your life ,
if you want to take control you can't
give in without a fight.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
I dag har jag tänkt många mörka tankar. En av tankarna går till mitt ex och hans svek. Det känns som om han tog de bästa åren av mitt liv, och nu när jag passerat 30 så byter han ut mig mot en yngre förmåga. Jag känner mig kasserad, som slängd på soptippen med passerat bäst-före-datum. Och varför då ens försöka låtsas som något annat?
Och vem försöker jag egentligen lura med all tid jag lägger ned på mitt jobb. Så typiskt mig att tro att jag kan förändra världen, eller iallafall den lilla värld jag lever i. Egentligen är det bara som i filmen Matrix, när Neo upptäcker att han inte är den första "The One" utan att alla hans ansträngningar bara är en del i ett evigt kretslopp, inte en del i att befria världen som han förletts att tro.
Just nu är jag bara så trött. Det känns som om jag inte orkar kämpa längre. Det känns som om det inte tjänar något till.
Har Pain på repeat för att över huvud taget orka göra mig iordning och åka till en kompis som lovat mig middag. Kroppen känns som bly och det känns som om mina sista krafter går åt till att duscha, klä mig och ta mig ut. Jag känner mig som en duracellkaning där batteriet håller på att ta slut. Men på något konstigt sätt måste jag ändå fortsätta fast jag just nu inte vill.
Pain - On and on
Listen here, try me out,
Can you understand a word that I say ?
Life will never turn out the way you want it.
Working hard like a slave, cause you chose to take the honest way
Why does the wind always blow cold and always the wrong way ?
You got to keep your head high and try to be strong
They will try to steal everything you own.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
Grab the bull by the horns
Try to make something out of your life
You're the only one that can make it happen
The fire in your eyes is slowly fading out
You can not give up your dreams
You got to go
On and on and on
On and on
On and on
Giving up is easy
Just to throw away your life ,
if you want to take control you can't
give in without a fight.
It goes on and on and on
On and on
On and on
On and on
Ångest
Ikväll ska jag på "Schlagerfest". En årlig tradition. Vi har varit ett kompisgäng som turats om att ordna "fest" i samband med melodifestivalfinalerna, den svenska och/eller den engelska beroende på hur de ligger i tiden och vad folk gör. Ibland blir det fest på båda och ibland bara en. Behöver jag tillägga att det handlar om par? Bara par! Det här är ju en vana som jag hade i mitt gamla liv.
Det är rätt oorganiserat, den som hugger först får ha festen. I år var det min fd granne. För flera veckor sedan kom inbjudan. De hade valt att bjuda MIG och inte Han och Hon. Trots att de är par och jag är singel. Eller kanske just därför. Min fd granne är en av mina närmaste vänner. Jag undrar om hon vill ha Henne i sitt hem. Jag hoppas inte det. Jag hoppas det dröjer innan min vän accepterar henne i vänskapskretsen.
Vi blir ett ganska stort gäng. I princip nästan alla av våra på något sätt närmaste vänner från förra livet. 5 par och jag. FEM par och jag! En gigantisk parfest helt enkelt. Om någon frågar hur jag mår så dör jag. Om någon frågar hur det är så bryter jag ihop. Jag hoppas verkligen att alla låtsas som det regnar. För jag vet ärligt talat inte hur jag kommer kunna hantera en så gammal vana i mitt nya liv.
Men samtidigt vill jag ju träffa mina vänner, flera av dem tycker jag ju fortfarande om. Även om vissa har trampat i klaveret ordentligt och gett mig känslan av att de står på Hans sida i det här. Den ena av dem är vår bestman på bröllopet och hans okänsliga "nya" sambo (de har varit tillsamans i två år... men blev ihop efter vårt bröllop) och "vännen" som jag nyligen berättade om på bloggen - hon som satte kniven i magen på mig. Jag ser mindre fram emot att träffa dem.
Men jag kommer dricka vin och äta mat och snacks, och försöka ha trevligt. Just nu känns det som det kan bli vilket som. Otroligt trevligt eller otroligt hemskt. Jag måste testa för att se vilken dera.
Håll tummarna för att det blir bra!
Det är rätt oorganiserat, den som hugger först får ha festen. I år var det min fd granne. För flera veckor sedan kom inbjudan. De hade valt att bjuda MIG och inte Han och Hon. Trots att de är par och jag är singel. Eller kanske just därför. Min fd granne är en av mina närmaste vänner. Jag undrar om hon vill ha Henne i sitt hem. Jag hoppas inte det. Jag hoppas det dröjer innan min vän accepterar henne i vänskapskretsen.
Vi blir ett ganska stort gäng. I princip nästan alla av våra på något sätt närmaste vänner från förra livet. 5 par och jag. FEM par och jag! En gigantisk parfest helt enkelt. Om någon frågar hur jag mår så dör jag. Om någon frågar hur det är så bryter jag ihop. Jag hoppas verkligen att alla låtsas som det regnar. För jag vet ärligt talat inte hur jag kommer kunna hantera en så gammal vana i mitt nya liv.
Men samtidigt vill jag ju träffa mina vänner, flera av dem tycker jag ju fortfarande om. Även om vissa har trampat i klaveret ordentligt och gett mig känslan av att de står på Hans sida i det här. Den ena av dem är vår bestman på bröllopet och hans okänsliga "nya" sambo (de har varit tillsamans i två år... men blev ihop efter vårt bröllop) och "vännen" som jag nyligen berättade om på bloggen - hon som satte kniven i magen på mig. Jag ser mindre fram emot att träffa dem.
Men jag kommer dricka vin och äta mat och snacks, och försöka ha trevligt. Just nu känns det som det kan bli vilket som. Otroligt trevligt eller otroligt hemskt. Jag måste testa för att se vilken dera.
Håll tummarna för att det blir bra!
Gå vidare
Jag lever i en ambivalent inre värld. En värld som jag själv inte förstår, en värld som är surealistisk och som gång på gång föränadras inför mina ögon. Och när jag själv inte förstår vad som händer så kan jag inte begära att min omgivning ska hänga med i svängarna heller. Så det är tur att jag har min glada och sorgfria mask som skyddar världen från mina inre svängningar.
För en del av mig vill gå vidare. En del av mig vill ha sörjt färdigt, nyorientera sig och vara glad och sorgfri. Alltigenom. Vill att jag själv och min värld ska vara okomplicerad och en källa till oändlig glädje.
En annan del av mig vill inte gå vidare. Den vill hålla kvar vid mitt gamla liv och berätta för mig vad bra mitt gamla liv var och vad dåligt mitt nya liv är. Vad mycket jag saknar i mitt gamla liv. Den delen vill vara bitter, vill berätta för alla i omgivningen - framförallt våra gemensamma vänner - hur förfördelad och orättvist behandlad jag känner mig. Vad jag har utsatts för och vad det har gjort med mig som människa.
Båda sidor har rätt, båda sidor är sanna. Och jag tror båda sidor hänger ihop. Och det är också det som gör det så svårt. För innan jag har gått vidare och nyorienterat mig, så kommer jag inte tycka att mitt nya liv är lika bra (eller bättre som vissa säger) än mitt gamla. Och innan jag släpper bitterheten och sorgen över att ha förlorat mitt gamla liv så kan jag inte börja på ett nytt helt och fullt.
Jag har svårast att visa den svikna sidan, den sörjande. Kanske för att många av de vänner jag umgås med är våra gemensamma vänner och jag är rädd för att de ska ta någons (hans) parti. Jag är också rädd för att visa mig svag. För mig är det viktigt att verka lyckad, och till och med i det här galna tillståndet försöker jag verka "lyckad". Hur galet det än blir. Sedan när jag inte orkar hålla tillbaka den svikna och sörjande sidan, då blir min omgivning väldigt förskräckt. För de ser sällan den sidan.
Det känns som om jag kommer vara kvar i den här ambivalenta världen för evigt. Aldrig riktigt lycklig och aldrig fri från bitterheten av att blivit lämnad. Men jag hoppas det inte är så, jag hoppas att jag kan ta mig härifrån ett steg i taget.
Jordin Sparks – One Step At A Time - Main Version
Borde egentligen sova
Imorgon är en viktig dag. Imorgon ska jag presentera projektet jag leder för en potentiell "investerare". Jag kommer få ungefär 5 minuter, om jag har tur. Om mina kollegor håller sina tidsplaner. Jag tvivlar tyvärr på det. Jag kanske bara får 2 minuter. På den tiden ska jag sälja in mitt projekt. En kompis kallar det för "hissversion", ännu vet jag inte vad jag ska säga. När man bara har 2 minuer är det viktigt att välja sina ord. Plus att jag behöver se snygg ut imorgon. Jag behöver duscha (vilket jag inte gjort på hela helgen...) och stryka en skjorta. Man vill ju se snygg ut inför höjdarna, det ger lite pondus. Och framförallt så borde jag sova.
Men istället sitter jag här, rädd för att lägga mig i sängen och släcka lampan. För jag vet att när jag lägger mig så kommer jag inte somna. Jag kommer gråta. Och det orkar jag inte. Istället försöker jag hålla mig vaken tills jag blir riktigt utmattad. Så jag somnar ändå. Min hjärna är bara gröt just nu, så det är meningslöst att ens försöka fundera ut hur hissversionen ska se ut.
Usch vad jag hatar att vara så här känslig! Usch vad jag hatar att någon på bara några minuter kan få mig att må skit.
Men istället sitter jag här, rädd för att lägga mig i sängen och släcka lampan. För jag vet att när jag lägger mig så kommer jag inte somna. Jag kommer gråta. Och det orkar jag inte. Istället försöker jag hålla mig vaken tills jag blir riktigt utmattad. Så jag somnar ändå. Min hjärna är bara gröt just nu, så det är meningslöst att ens försöka fundera ut hur hissversionen ska se ut.
Usch vad jag hatar att vara så här känslig! Usch vad jag hatar att någon på bara några minuter kan få mig att må skit.
En kniv i magen?
Ibland sköljer känslan över mig. Jag kallar den för ångest, men jag vet inte om det är korrekt. Det kanske är sorg och ilska, eller någon dera.
Känslan är stor och mäktig, och tar kontroll över både min kropp och mitt sinne. Jag får en stor klump i magen, bröstet och i halsen - en jätteklump! Det känns som om jag vill kräkas, och ibland när känslan blivit mig övermäktig har jag faktiskt också gjort det, eller iallafall försökt för att göra känslan lättare. Kroppen känns tung och jag blir tom innombords. Samtidigt blir jag rastlös, det är som om det kliar under huden. Jag inbillar mig att det är den känslan som gör att vissa människor vill skära sig eller på annat sätt skada sig själva. Jag vill skrika och gråta och klösa, men i och med att jag blir aldeles tom förmår jag mig inte göra någon dera. Ibland tar rastlösheten över, jag måste ut och gå eller springa eller göra något för att inte gå sönder. Just nu är jag mest tom och orkeslös. Vill bara att känslan ska försvinna. Den är så överväldigande.
Det som utlöste känslan den här gången var en "kompis" som jag tidigare umgåtts väldigt mycket med och som jag delat väldigt djupa förtroenden med. Vi har haft en väldigt bra kontakt, som tyvärr har blivit sämre med tiden. Jag tror att den började bli sämre redan innan allt brakade loss med mig och mitt ex, men sedan separationen har vi haft väldigt lite kontakt och ofta har det kännts jobbigt att umgås med henne. Just nu vet jag inte om jag vill fortsätta vara kompis med henne, jag vet inte om jag orkar. Hon har nämligen också varit väldigt nära vän med mitt x, och de har också delat många förtroenden. Och jag är rätt säker på att de fortfarande umgås mycket.
Hon ifrågasatte varför jag är så arg på HENNE (inte min kompis utan HENNE), varför jag är så arg nu när jag inte var arg i början. Jag försöker förklara att jag i början inte förmådde mig förstå. Inte kunde ta in det hemska utan trodde att min stora kärlek skulle förstå sitt misstag. Jag skulle tagit tillbaka honom på minuten! Men det gjorde han aldrig, och med tiden har jag börjat förstå mer och mer vad som hänt utan att jag lyckats förmå mig att förstå.
Och så sa hon att hon ansåg att vi båda hade lika stor skuld i det som inträffat, att vi båda gjort saker som lett till den punkt vi befinner oss idag. Och jag kan erkänna att om jag skulle ha möjlighet att vrida tillbaka klockan är det nog saker som jag skulle velat gjort annorlunda. Men då hade jag ju inte facit i hand. Jag vet bara att jag var ärlig i mina intentioner och förmedlade dem, medan jag bara fick lögner och undanflykter när jag konfronterade honom med det jag kände och upplevde.
Att höra en vän säga att man är delaktig i att ens föredetta man lämnar en för en annan kvinna, efter mer än 12 år tillsammans, det gör ont. Det gör förbannat ont. Framförallt om man ägnat det senaste halvåret med att försöka göra sig av med de skuldkänslor man känt och allt man skulle gjort annorlunda för att slippa hamna här. För jag vill verkligen inte vara här. Jag är ensam och har inget. Han har helt enkelt bytt ut mig mot någon annan som han kan mysa med på söndagskvällarna. Och det är tydligen delvis mitt fel.
Känslan är stor och mäktig, och tar kontroll över både min kropp och mitt sinne. Jag får en stor klump i magen, bröstet och i halsen - en jätteklump! Det känns som om jag vill kräkas, och ibland när känslan blivit mig övermäktig har jag faktiskt också gjort det, eller iallafall försökt för att göra känslan lättare. Kroppen känns tung och jag blir tom innombords. Samtidigt blir jag rastlös, det är som om det kliar under huden. Jag inbillar mig att det är den känslan som gör att vissa människor vill skära sig eller på annat sätt skada sig själva. Jag vill skrika och gråta och klösa, men i och med att jag blir aldeles tom förmår jag mig inte göra någon dera. Ibland tar rastlösheten över, jag måste ut och gå eller springa eller göra något för att inte gå sönder. Just nu är jag mest tom och orkeslös. Vill bara att känslan ska försvinna. Den är så överväldigande.
Det som utlöste känslan den här gången var en "kompis" som jag tidigare umgåtts väldigt mycket med och som jag delat väldigt djupa förtroenden med. Vi har haft en väldigt bra kontakt, som tyvärr har blivit sämre med tiden. Jag tror att den började bli sämre redan innan allt brakade loss med mig och mitt ex, men sedan separationen har vi haft väldigt lite kontakt och ofta har det kännts jobbigt att umgås med henne. Just nu vet jag inte om jag vill fortsätta vara kompis med henne, jag vet inte om jag orkar. Hon har nämligen också varit väldigt nära vän med mitt x, och de har också delat många förtroenden. Och jag är rätt säker på att de fortfarande umgås mycket.
Hon ifrågasatte varför jag är så arg på HENNE (inte min kompis utan HENNE), varför jag är så arg nu när jag inte var arg i början. Jag försöker förklara att jag i början inte förmådde mig förstå. Inte kunde ta in det hemska utan trodde att min stora kärlek skulle förstå sitt misstag. Jag skulle tagit tillbaka honom på minuten! Men det gjorde han aldrig, och med tiden har jag börjat förstå mer och mer vad som hänt utan att jag lyckats förmå mig att förstå.
Och så sa hon att hon ansåg att vi båda hade lika stor skuld i det som inträffat, att vi båda gjort saker som lett till den punkt vi befinner oss idag. Och jag kan erkänna att om jag skulle ha möjlighet att vrida tillbaka klockan är det nog saker som jag skulle velat gjort annorlunda. Men då hade jag ju inte facit i hand. Jag vet bara att jag var ärlig i mina intentioner och förmedlade dem, medan jag bara fick lögner och undanflykter när jag konfronterade honom med det jag kände och upplevde.
Att höra en vän säga att man är delaktig i att ens föredetta man lämnar en för en annan kvinna, efter mer än 12 år tillsammans, det gör ont. Det gör förbannat ont. Framförallt om man ägnat det senaste halvåret med att försöka göra sig av med de skuldkänslor man känt och allt man skulle gjort annorlunda för att slippa hamna här. För jag vill verkligen inte vara här. Jag är ensam och har inget. Han har helt enkelt bytt ut mig mot någon annan som han kan mysa med på söndagskvällarna. Och det är tydligen delvis mitt fel.
Riktad reklam?
Det diskuteras ju mycket om det här med riktad reklam. Att Ica lagrar dina köp och sedan styr vilken reklam de skickar ut till dig. Min kompis som är singelman visade häromdagen upp sina personliga rabatter på Ica. Hans rabatter var på korv, kycklingvingar, senap och chips. En ganska heltäckande beskrivning av hans kosthållning just nu... Själv har jag inte ens vågat öppna min senaste ica-kurir och kollat mina rabatter. Jag hoppas det är lite mer upplyftande.
Samma singelman börjar undra om hela världen vet att han är singel, för nu har han även börjat få mail-spam om dejting och annan "singelreklam".
Själv önskar jag att någon kunde kartlägga mina levnadsvanor lite bättre innan jag får reklam. Mitt allra senaste "spam" kom från siten Familjeliv som jag av någon anledning besöker med jämna mellanrum. Kanske av machosistiska skäl. Äment i mailet var " Vill du prova gratis barnmat?". Nej - verkligen inte! Även om jag kanske skulle få lite mer pengar över till annat. Och erbjudandet innan det - "Supererbjudande från namnnappen.se". Döh? Eller från Gift today - "Uppvakta någon med vackra blommor och god choklad". Det är tur att iallafall Matklubben vet vad jag behöver. Senaste mailet från dem hade ämnet "Godaste bullarna".
Mera kartläggning och mer riktad reklam tack!
Samma singelman börjar undra om hela världen vet att han är singel, för nu har han även börjat få mail-spam om dejting och annan "singelreklam".
Själv önskar jag att någon kunde kartlägga mina levnadsvanor lite bättre innan jag får reklam. Mitt allra senaste "spam" kom från siten Familjeliv som jag av någon anledning besöker med jämna mellanrum. Kanske av machosistiska skäl. Äment i mailet var " Vill du prova gratis barnmat?". Nej - verkligen inte! Även om jag kanske skulle få lite mer pengar över till annat. Och erbjudandet innan det - "Supererbjudande från namnnappen.se". Döh? Eller från Gift today - "Uppvakta någon med vackra blommor och god choklad". Det är tur att iallafall Matklubben vet vad jag behöver. Senaste mailet från dem hade ämnet "Godaste bullarna".
Mera kartläggning och mer riktad reklam tack!
Jag hoppas han är nöjd
Jag hoppas verkligen att mitt ex är nöjd med sitt nya liv. För jag är det inte. Jag är verkligen inte nöjd med det liv jag tvingas leva. Och jag är inte nöjd med mig själv. Så med de offer han har gjort så hoppas jag att han tycker det var värt det. Annars känns allt väldigt meningslöst. Om det är så att jag måste vara olycklig för att han ska vara lycklig, då är det kanske ett offer jag måste bära. Det smärtar mig bara så mycket att han inte ville vara lycklig med mig.
Trött på bostadsrätt!
Min nya bostadsrättsförening är skum. Mycket skum. Min förra bostadrättsförening var knäpp, men den sköttes prydligt. Den här föreningen är både knäpp och sköts vad jag tycker dåligt.
Ett exmepel:
Jag har en nyckel (ja, jag har flera nycklar, men det är bara en som är aktuell i det här fallet) som råkar passa i ett soprum som ligger precis bredvid mitt hus. Typ 10 meter bort. Och det är så att den bara råkar passa där. Jag får tydligen inte slänga soporna där. Utan jag ska gå till ett soprumm som ligger 100 meter bort och kasta mina sopor. Har jag blivit tillsagd. Det är MIN förening som säger att jag inte får kasta sopor i soprummet bredvid mitt hus. Ingen från den andra bostadsrättsföreningen (som tydligen har soprummet) har varit på mig när jag slängt sopor där. När jag påpekar att det är konstigt att jag har nyckel dit, och att de kanske skulle byta lås dit så inte andra som flyttar in i samma hus som jag också får nyckel dit. Men det bryr sig inte min förening om att göra. Det är skitfrustrerande att KUNNA kasta sopor nära och bra, men inte FÅ. Bara får att någon säger det. Från och med nu ska jag slänga sopor på kvällen när ingen ser mig!
Jag var mycket missnöjd med min förra bostadsrättsförening också. Jag var mäkta trött på att föreningen hade så konstiga ideer och la sig i så mycket. Och bara klagade på "oss" som bodde i föreningen, att vi inte skötte oss osv. Fast jag iallafall gjorde mitt bästa för att följa deras knäppa regler. Förra vårstädningen var på något sätt droppen. Jag och min dåvarande man skolkade från den, och jag la ett heligt löfte att inte bo kvar i föreningen vid nästa vårstädning. Då skulle vi ha flyttat till villa! Jag var verkligen på väg dit då, till Villa, Volvo och Vove.
Och visst, jag höll mitt heliga löfte. Jag bor inte kvar i den föreningen längre. Men inte F*N bor jag i någon villa. Jag bor i en ännu mindre lägenhet i en ännu sämre förening. Och jag HATAR det. Jag verkligen hatar det. Jag hatar att andra ska säga åt mig vad jag ska göra, utan att ha en bra förklaring till varför. Jag hatar att Han har gjort det här mot mig. Att alla mindra drömmar har gått i kras. Att behöva börja om från noll. Jag känner mig så snuvad.
Ett exmepel:
Jag har en nyckel (ja, jag har flera nycklar, men det är bara en som är aktuell i det här fallet) som råkar passa i ett soprum som ligger precis bredvid mitt hus. Typ 10 meter bort. Och det är så att den bara råkar passa där. Jag får tydligen inte slänga soporna där. Utan jag ska gå till ett soprumm som ligger 100 meter bort och kasta mina sopor. Har jag blivit tillsagd. Det är MIN förening som säger att jag inte får kasta sopor i soprummet bredvid mitt hus. Ingen från den andra bostadsrättsföreningen (som tydligen har soprummet) har varit på mig när jag slängt sopor där. När jag påpekar att det är konstigt att jag har nyckel dit, och att de kanske skulle byta lås dit så inte andra som flyttar in i samma hus som jag också får nyckel dit. Men det bryr sig inte min förening om att göra. Det är skitfrustrerande att KUNNA kasta sopor nära och bra, men inte FÅ. Bara får att någon säger det. Från och med nu ska jag slänga sopor på kvällen när ingen ser mig!
Jag var mycket missnöjd med min förra bostadsrättsförening också. Jag var mäkta trött på att föreningen hade så konstiga ideer och la sig i så mycket. Och bara klagade på "oss" som bodde i föreningen, att vi inte skötte oss osv. Fast jag iallafall gjorde mitt bästa för att följa deras knäppa regler. Förra vårstädningen var på något sätt droppen. Jag och min dåvarande man skolkade från den, och jag la ett heligt löfte att inte bo kvar i föreningen vid nästa vårstädning. Då skulle vi ha flyttat till villa! Jag var verkligen på väg dit då, till Villa, Volvo och Vove.
Och visst, jag höll mitt heliga löfte. Jag bor inte kvar i den föreningen längre. Men inte F*N bor jag i någon villa. Jag bor i en ännu mindre lägenhet i en ännu sämre förening. Och jag HATAR det. Jag verkligen hatar det. Jag hatar att andra ska säga åt mig vad jag ska göra, utan att ha en bra förklaring till varför. Jag hatar att Han har gjort det här mot mig. Att alla mindra drömmar har gått i kras. Att behöva börja om från noll. Jag känner mig så snuvad.
Saknar min gjutjärnsgryta!
Jobbar hemma idag. Firar det med att sätta en kalops på kokning. Jag lagar mat jättesällan nu för tiden, men jag älskar vällagad mat och att pyssla med kött och degar är lite terapi för mig. Att förbereda en kalops tar inte lång tid, och själva lånkoket behöver ingen passning när det väl är igång. Perfekt för en hemmarjobbardag med andra ord.
Men när jag skulle sätta grytan på kokning så upptäckte jag att jag ju inte längre hade någon gjutjärnsgryta. Den böt jag ju bort mot gjutjärnsstekpannan vid bodelningen. Gjutjärnsgrytan har jag haft sedan jag flyttade hemifrån för nästan 13 år sedan, och jag har lagat mycket gott i den. Men när vi skulle dela allt så tog jag stekpannan istället. Vilken jag också har haft mycket glädje av.
Men jag vill ju ha båda! Jag vill inte bara ha ett halvt bohag. Jag vill ha ett helt, det jag hade förut. Och jag vill inte vara ensam! Just gjutjärnsgryteförlusten fick idag manifestera den förlust jag lidit på andra plan också. För egentligen så är det ju bara en pryl.
Men det räckte för att jag skulle få upp ångan. Jag funderade på hur mycket den här separationen har kostat mig eknomiskt, och vad den har kostat honom. Han har gått plus i allt det här, jag har inte gjort något anspråk på min lagstadgade del av vare sig lägenhet, bil eller besparingar. Jag tog det jag hade, vilket inte var mycket, och började ett nytt liv. Jag köpte ett halvt nytt bohag och började om på nytt, med ett stort minus i plånboken.
Medan han, som började allt det här och gav upp alla våra löften för en annan kvinna, gjort stor vinst på lägenheten, fått behålla hela bilen utan att kompensera mig och fick behålla alla sina sparpengar. Detta med motivationen att han alltid tjänat mest, betalat av på bilen och betalat mer på lägenheten. DÅ tycke jag att det var rättvist. Nu är jag inte lika säker längre. Vi levde ett gemensamt liv, jag var den jag var för att jag jobbade med det jag jobbade med. Det råkade inte vara lika välbetalt som det han jobbade med, men det höll mig lycklig och därigenom vårt äktenskap (trodde jag). Jag hade räknat med att spendera resten av livet med honom, och därför lät jag mina pengar gå till gemensamma nöjen, resor och annat. Som jag så klart också njöt av. Men det gjorde att mina pengar inte räckte till sparande. För att jag skulle kunna hålla samma nivå som honom utgiftsmässigt.
Och nu står jag här, helt ensam. Och det har inte kostat honom en krona att göra allt det här mot mig. Just nu känns det bittert. Just nu vill jag att han ska betala för sitt svek. Småaktigt kanske, men det är den ärliga känsla jag har just nu.
Men när jag skulle sätta grytan på kokning så upptäckte jag att jag ju inte längre hade någon gjutjärnsgryta. Den böt jag ju bort mot gjutjärnsstekpannan vid bodelningen. Gjutjärnsgrytan har jag haft sedan jag flyttade hemifrån för nästan 13 år sedan, och jag har lagat mycket gott i den. Men när vi skulle dela allt så tog jag stekpannan istället. Vilken jag också har haft mycket glädje av.
Men jag vill ju ha båda! Jag vill inte bara ha ett halvt bohag. Jag vill ha ett helt, det jag hade förut. Och jag vill inte vara ensam! Just gjutjärnsgryteförlusten fick idag manifestera den förlust jag lidit på andra plan också. För egentligen så är det ju bara en pryl.
Men det räckte för att jag skulle få upp ångan. Jag funderade på hur mycket den här separationen har kostat mig eknomiskt, och vad den har kostat honom. Han har gått plus i allt det här, jag har inte gjort något anspråk på min lagstadgade del av vare sig lägenhet, bil eller besparingar. Jag tog det jag hade, vilket inte var mycket, och började ett nytt liv. Jag köpte ett halvt nytt bohag och började om på nytt, med ett stort minus i plånboken.
Medan han, som började allt det här och gav upp alla våra löften för en annan kvinna, gjort stor vinst på lägenheten, fått behålla hela bilen utan att kompensera mig och fick behålla alla sina sparpengar. Detta med motivationen att han alltid tjänat mest, betalat av på bilen och betalat mer på lägenheten. DÅ tycke jag att det var rättvist. Nu är jag inte lika säker längre. Vi levde ett gemensamt liv, jag var den jag var för att jag jobbade med det jag jobbade med. Det råkade inte vara lika välbetalt som det han jobbade med, men det höll mig lycklig och därigenom vårt äktenskap (trodde jag). Jag hade räknat med att spendera resten av livet med honom, och därför lät jag mina pengar gå till gemensamma nöjen, resor och annat. Som jag så klart också njöt av. Men det gjorde att mina pengar inte räckte till sparande. För att jag skulle kunna hålla samma nivå som honom utgiftsmässigt.
Och nu står jag här, helt ensam. Och det har inte kostat honom en krona att göra allt det här mot mig. Just nu känns det bittert. Just nu vill jag att han ska betala för sitt svek. Småaktigt kanske, men det är den ärliga känsla jag har just nu.
Barn?
Pratade med mamma i telefonen igår. Vi pratade om att jag varit på loppmarknad och kom in på att mamma ville rensa ut lite hemma hos dem och "kanske man skulle sälja av lite på loppmarknad". Samtalet gled in på mina gamla leksaker som min mamma envist har sparat på vår vind. Trots att jag i alla år har protesterat och sagt att hon inte ska spara allt!
Nu föreslog hon att vi i sommar, när det är varmare ute och också på vinden, ska ta fram sakerna och titta igenom vad som ska slängas och vad som ska sparas. Något som jag i princip har velat göra i 10 år. Men nu blev det plötsligt jättejobbigt att bara prata om.
Jag är strax över 30 nu och har investerat 12 år av mitt liv i en rellation som hamnade i sophinken. Det kommer ta lång tid innan jag kommer våga investera i någon igen. Och det kommer ta ännu längre tid innan jag kommer våga binda mig så hårt att jag vill ha barn. För ska det vara så vill jag ha hela paketet - kärnfamilj och villa, volvo och vove. Och om jag väl kvalificerar mig till den ligan igen är det mycket möjligt att jag förlorat min möjlighet att få barn. Jag gick från tron att vi skulle skaffa barn vilken dag som hellst till oron över att aldrig få några. Det är en rätt stor omställning.
Visst vore det roligt att få egna barn, att få känna hur processen känns och vad som händer i kroppen. Samtidigt så kommer jag se ut som en strandad val eller en valross (kvinnorna i min släkt är rätt stora...), även om jag önskar att jag skulle vara sexig med liten kulmage. Och med tanke på min ålder så kommer jag spricka rätt rejält där nede vid en förlossning, och min maghud kommer aldrig att få tillbaka sin ursprungliga form - igen pga min ålder. Så så roligt verkar det inte att få barn...
Så varför oroa sig egentligen? Det lustiga är att det egentligen aldrig varit särskilt viktigt för mig med barn. Jag har prioriterat andra saker i livet. Och när jag var i tonnåren var jag inte säker på om jag skulle skaffa egna barn alls, av ideologiska skäl. Jag var mycket pro adoption, och hade den naiva inställningen att "varför sätta nya barn till världen när det redan finns så många här på jorden som verkligen behöver bli omhändertagna?".
Så egentligen handlar nog inte min nyupptäckta barnnoja om min önskan om att få barn, utan det är ytterligare en reaktion på den oväntade separationen. En ovilja att ställa om mig till mitt nya liv.
Så i sommar ska vi väl rensa bland mina leksaker, och jag får se det som terapi.
Nu föreslog hon att vi i sommar, när det är varmare ute och också på vinden, ska ta fram sakerna och titta igenom vad som ska slängas och vad som ska sparas. Något som jag i princip har velat göra i 10 år. Men nu blev det plötsligt jättejobbigt att bara prata om.
Jag är strax över 30 nu och har investerat 12 år av mitt liv i en rellation som hamnade i sophinken. Det kommer ta lång tid innan jag kommer våga investera i någon igen. Och det kommer ta ännu längre tid innan jag kommer våga binda mig så hårt att jag vill ha barn. För ska det vara så vill jag ha hela paketet - kärnfamilj och villa, volvo och vove. Och om jag väl kvalificerar mig till den ligan igen är det mycket möjligt att jag förlorat min möjlighet att få barn. Jag gick från tron att vi skulle skaffa barn vilken dag som hellst till oron över att aldrig få några. Det är en rätt stor omställning.
Visst vore det roligt att få egna barn, att få känna hur processen känns och vad som händer i kroppen. Samtidigt så kommer jag se ut som en strandad val eller en valross (kvinnorna i min släkt är rätt stora...), även om jag önskar att jag skulle vara sexig med liten kulmage. Och med tanke på min ålder så kommer jag spricka rätt rejält där nede vid en förlossning, och min maghud kommer aldrig att få tillbaka sin ursprungliga form - igen pga min ålder. Så så roligt verkar det inte att få barn...
Så varför oroa sig egentligen? Det lustiga är att det egentligen aldrig varit särskilt viktigt för mig med barn. Jag har prioriterat andra saker i livet. Och när jag var i tonnåren var jag inte säker på om jag skulle skaffa egna barn alls, av ideologiska skäl. Jag var mycket pro adoption, och hade den naiva inställningen att "varför sätta nya barn till världen när det redan finns så många här på jorden som verkligen behöver bli omhändertagna?".
Så egentligen handlar nog inte min nyupptäckta barnnoja om min önskan om att få barn, utan det är ytterligare en reaktion på den oväntade separationen. En ovilja att ställa om mig till mitt nya liv.
Så i sommar ska vi väl rensa bland mina leksaker, och jag får se det som terapi.
Saknad igen
Nu har deklarationsunderlaget för lägenhetsförsäljningen kommit, och mäklarens kryptiska beskrivning om hur vi ska göra vid deklarationen. Det känns som ingen siffra stämmer!
Jag har också varit i kontakt med mäklarfirman och gett feedback på bemötandet vi fick av vår mäklare. Det var totalt uselt. Så jag ser verkligen inte fram emot att få råd om min deklaration av honom. Framförallt inte efter att hans chef har konfronterat honom med den kritik jag har lämnat. Just nu känns det inte alls bra i maggropen. Hellst skulle jag vilja elda upp deklarationspappren och slippa tänka på dem mera. Men tyvärr så funkar det inte riktigt så.
Jag har, på grund av mäklarkontakten och deklarationen, mailat med min fd man. Och från att ha känt ett avståndstagande och en självvald distans så känner jag nu åter igen den oändliga saknaden. Om jag skulle möta honom idag skulle jag vilja krypa upp i hans famn i en soffa och gråta och be honom komma tillbaka. Allt skulle vara förlåtet. Så känns det just nu. För jag saknar honom så! När jag skriver det här så gråter jag för första gången sedan nyårsafton.
Jag har också varit i kontakt med mäklarfirman och gett feedback på bemötandet vi fick av vår mäklare. Det var totalt uselt. Så jag ser verkligen inte fram emot att få råd om min deklaration av honom. Framförallt inte efter att hans chef har konfronterat honom med den kritik jag har lämnat. Just nu känns det inte alls bra i maggropen. Hellst skulle jag vilja elda upp deklarationspappren och slippa tänka på dem mera. Men tyvärr så funkar det inte riktigt så.
Jag har, på grund av mäklarkontakten och deklarationen, mailat med min fd man. Och från att ha känt ett avståndstagande och en självvald distans så känner jag nu åter igen den oändliga saknaden. Om jag skulle möta honom idag skulle jag vilja krypa upp i hans famn i en soffa och gråta och be honom komma tillbaka. Allt skulle vara förlåtet. Så känns det just nu. För jag saknar honom så! När jag skriver det här så gråter jag för första gången sedan nyårsafton.
Fler "skilsmässobloggar"
Tycker ni om att läsa om min känslomässiga berg- och dalbana? Då tror jag ni kommer uppskatta den här bloggen också.
