Ensam duktig flicka söker

Jag känner fortfarande efterskalven, trots att det är över ett år sedan bomben släptes (jag har missat årsdagen - det är väl kanske också något att fira). För ett år sedan var jag i chock- och förnekelsefasen och trodde att allt skulle ordna sig. Det var först några veckor senare som jag förstog att det inte var någon fas, att det faktiskt inte var så att han älskade mig så mycket (längre) som jag trodde och hoppades.

När jag mådde som sämst så tänkte jag att det nog skulle ta ett år innan jag kunde lägga allt bakom mig och gå vidare. Då kändes det som en hel evighet, vare vecka kändes som en månad eller ett år och tidsrymden ett år kändes oändlig.

Nu har det gått, och det känns som en evighet. Tiden innan bomben känns som ett helt annat liv. Då hade jag det liv jag ville ha, och jag hade ingen önskan att ha något annat. Jag hade vant mig vid tanken på att det var ungefär så, med små förändringar som villa och barn, som jag skulle leva resten av livet. Och så, över en natt eller på några veckor om man räknar min förnekelsefas, så förstog jag att det inte skulle bli så.

De senaste veckan har han florerat på olika sätt i mitt medvetande. Jag har stött på honom virituellt vid ett par tillfällen. Först såg jag ett foto från deras hus, på deras pool. Och då var det som om tiden stannade för ett ögonblick och jag kände hur jag mentalt bara föll och frös innombords. Jag hade förmågan att hantera känslan och hålla mig kvar, men det var med stor ansträngning. Och fortfarande när jag tänker på det så får jag en stor klump i magen och får svårt att andas.

Det känns som om han lever vår dröm med någon annan. Huset vi pratat om, poolen vi drömt om. Den bild av ett liv tillsammans som vi successivt byggt upp under 12 års tid. Allt vi ville ha. Det har han nu skaffat med henne. Hon har tagit allt ifrån mig. Visst, jag kan få allting tillsammans med någon annan, om jag verkligen vill. Eller på egen hand om jag jobbar tillräckligt hårt. Men det är inte det. För min dröm handlade om att få det tillsammans med honom. Vårt liv tillsammans. Det kan jag aldrig få igen. Och det sörjer jag fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna sluta sörja. Men jag måste sluta sörja för att kunna gå vidare och bli lycklig med någon annan. Samtidigt som jag måste pröva och se om jag kan bli lycklig med någon annan, innan jag kan släppa sorgen över det jag har förlorat. Det är verkligen inte lätt.

Om ett par veckor fyller vårt gemensamma fadderbarn år. Tips till er (om det nu är några) som är tillsammans och funderar på att skaffa barn - ha aldrig två ur samma par som faddrar. Det blir bara bekymmer när de skiljer sig. Så är det nu. När jag fortfarande var i chock- och förnekelsefasen och när jag trodde att jag skulle vara läkt om ett år så tänkte jag att visst, vi skulle ställa upp och träffas på fadderbarnets födelsedagar en gång om året. Men nu fattar jag inte vad jag tänkte på. Jag vill aldrig mera se honom, och hellst glömma att han existerar. Allt som har med hans liv att göra får mig bara att må dåligt. Samtidigt som jag ibland nästan tvångsmässigt undrar vad han gör och hur han har det.

Jag svarade direkt på inbjudan att jag inte skulle komma pga personliga skäl. Jag orkar inte ens dividera med honom om vem som ska komma, eller skriva att jag inte kommer och det är fritt fram för honom. Föräldrarna är hans vänner från början, så jag tycker han har första tjing på sammankomster hos dem. Jag bad dem också hälsa att jag tackat nej. Men så ikväll så hade han den goda smaken att CC:a alla, och berätta att "DE" är bortresta och inte kan komma. Tack för upplysningen! Jag vill inte veta att de åker bort. Jag vill inte behöva fundera på vart de ska åka över veckoslutet. Jag vill inte att han CC:ar mig. Jag vill inte att han hör av sig till mig över huvud taget. Men jag orkar heller inte svara honom och skriva det. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. För jag orkar inte ha honom där. Trots att det gått över ett år.