Ensam duktig flicka söker

Idag har jag varit ute med två av mina singeltjejkompisar (jag har ju så många killkompisar så det känns värt att poängtera att den här gången var det tjejkväll). Vi började kvällen med att grilla hamburgare hemma hos den ena av dem, dricka piña coladas, frozen daiquiris och rosévin, och öl och cider. Sedan gick vi ut till ett mysigt och loungigt ställe där den andra kompisen kände kvällens DJs.

Direkt när jag kom in i lokalen var det ett killgäng som fångade min uppmärksamhet. Och framförallt en av killarna. Han hade underbart vackra ögon och ett smittande skratt, snygg vit skjorta och lagom solbränd hud. Jag hade svårt att ta ögonen ifrån honom. Tyvärr satt han längst in i hörnet med en tjej i samma ålder bredvid sig. Men det verkade inte som de var ihop. Mot slutet av kvällen satt han tryckt, lår mot lår med sin killkompis och några decimeter från tjejen, samtidigt som hon satt lutad mot honom. Sedan böt han plats med en killkompis. Så de hade nog inget ihop. Men det var så lagom att upptäcka det då, för då var det dags för dem att gå.

Jag hade verkligen, utan resultat, försökt flirtat, springa på honom på toaletten och tja, allt jag kunnat. Förutom att tränga mig förbi alla hans kompisar och sätta mig i knät på tjejen, för att få hans uppmärksamhet. Så när han och hans kompisar rest sig upp och stog för att kränga på sig sina regnponchos (ja, det har regnat rätt rejält här i Stockholm) så stegade jag fram till honom och sa som det var. Att han hade fantastiskt fina ögon och ett underbart skratt, och att han passade väldigt bra i sin vita skjorta. Och säkert lite till, jag var inte helt nykter. Han såg väldigt glad ut och blev väldigt smickrad. Och förvånad. Så han kan inte ha sett alla mina uppskattande blickar under kvällen. Tyvärr var de på väg att gå vidare, och mina kompisar var inte så sugna på att hänga med. Så jag lät honom löpa. För den här gången.

Men jag har ändå vunnit något. Jag har vunnit känslan av att vara väldigt attraherad av en man. Det händer inte så ofta att jag blir så attraherad av en främling som jag blev ikväll. Och det känns bra. Det ger mig hopp. Det ger mig hopp om att jag faktiskt kan börja känna på riktigt igen.

Och imorgon har jag ytterligare en dejt.

Det blir en bra helg det här!

Igår kom en kompis på besök. Vi ses ungefär en gång i månaden och gör alltid kul saker när vi ses. Hon bor inte i Stockholm nu, vi bodde här tillsammans för ca 10 år sedan men nu bor hon i en mindre stad. Men längtar tillbaka till Stockholm. Så när hon kommer på besök så vill hon uppleva det som är Stockholm. Och igår ville hon testa konceptet AW (After Work för er som inte är Stockholmare eller inte inne i "svängen").

Vi startade med en riktig frossarmiddag på Fridays, för att avnjuta härligt goda drinkar på Vampire Lounge och sedan avsluta kvällen tillsammans med ett gäng singelmatlagare på Storstad. För att avsluta aldeles för sent på Imperiet.

Kvällen var verkligen kantad med roliga möten. Det hela började när jag såg en jättesnygg tjej i baren. Smal och slank, lagom vältränade armar, kanske lite platt rumpa men man kan ju inte få allt. Linne med "brottarrygg" och väl synliga BH-band (vilket jag egentligen inte tycker är så snyggt), urtvättade och lite slitna jeans och ett par guldfärgade högklackade sandaler. Jag satt och spanade in henne, och hon såg att jag spanade och tittade tillbaka. Först vek jag fegt undan blicken men sedan tittade jag tillbaka och flirtade lite. Min kompis stog ju med ryggen till i baren och märkte inget. Det var en kul och annorlunda upplevelse att flirta med en tjej. Det tog en väldig tid för min kompis i baren, men hon stog och småpratade med de andra i baren. Bland annat med den snygga tjejen.

När min kompis kom med drinkarna så frågade hon om jag sett den snygga tjejen i baren, och syftade på kvinnan jag spanat in. Så jag nickar och säger att jag uppmärksammat henne, och också tycker hon är snygg. Då släpper min kompis bomben. Hon är egentligen en Han. Men det gick knappt att urskilja ens på nära håll, men basrösten hade avslöjat manligheten och då hade hon även kunnat se andra mer manliga attribut från nära håll.

Så jag har suttit och spanat in en transvestit/transexuell. Det var lite coolt. Och första gången. Hoppas bara att personen såg att jag spanade och flirtade, och inte trodde att jag "glodde". Men jag tror inte det. Personen verkade väldigt säker i sin roll som vacker kvinna.

Över lag så upplevde vi våra medmänniskor som väldigt sociala igår. Det kom några tjejer och satte sig vid vårt bord i baren (det var väldigt fullt och trångt), och vi hade ett väldigt trevligt samtal med dem. Sedan när vi gick på toaletten så blev vi indragna i en diskussion med flera för varandra okända människor om utseende, härkomst och ideal - mycket trevligt.

På Storstad mötte vi upp en kompis och gänget som han gått matlagningskurs med på kvällen. De var två tjejer och 6 killar, varav min kompis var lite halvintresserad av en av tjejerna. Så han var jätteglad när jag och min kompis kom och distraherade de andra två snygga killarna så han i lugn och ro kunde fortsätta flirta med tjejen. När vi satt konkuransen ur spel. Det var väldigt trevligt att mingla med singelgänget, och en av dem följde med vidare till Imperiet.

På tunnelbanan hem hamnade vi i ett roligt samtal med våra medresenärer (som heller inte verkade känna varandra men som hade börjat prata innan vi kom på). En av killarna satte upp sina skor på sätet jag sedan satte mig på (det var trångt och man tog de platser som fanns). Innan jag satte mig drog jag handen lite demonstrativt över stället han haft skorna på - jag hade kritvita byxor på mig. När jag satte mig så ursäktade jag mig lite med att man var "lite kinky när man har vita byxor på sig". Varpå jag kommer på mitt felaktiga ordval och försöker korrigera till "kinkig". Då kommenterar tjejen bredvid mig att det är liiiite skillnad på att vara kinkig och kinky. Varpå vi skrattar. Och jag kontrar med att jag tror det var en "Freudiansk felsägning" (man är ju singel och så). Vi har väldigt roligt åt det ett tag. Sedan börjar de prata om vart de bor, och vart man säger att man bor. För man skryter inte så mycket om att man går av vid "våra" tunnelbanestationer. En tjej sa att hon brukade säga att hon bodde ngr stationer tidigare, och avslöjade sin riktiga destionation först när den sagta hållplattsen passerades. Den andra tjejen sa att hon alltid var ärlig "men så åker jag ju hem ensam ikväll också". Jag har nog aldrig varit med om att det varit så kul och lättsam stämning på tunnelbanan hem en lördagmorgon vid 3-snåret.

Summa sumarum en mycket trevlig kväll. Och min kompis besök avslutades med en lyxig brund på Sundby gård. En pärla på kort bilavstånd från Stockholm som MÅSTE besökas. Om man tycker om att vara nära naturen. Det är helt fantastiskt att sitta på deras inglasade veranda vid vattnet och se ut över orörd skog och sjö.

Igår roade jag mig med att utöka min bekvämlighetszon. Nog mycket inspirerad av en vän som jag börjat umgås mer med på senare tid - och som jag vill umgås mycker mer med framöver. Hon är väldigt öppen och sprallig, och samtidig klok och snäll.

Det jag gjorde igår var att jag gav komplimanger. Det började när jag satt på pendeltåget på väg till en kompis. Mitt emot mig satt en jättesnygg kille i jeans och tunn vit skjorta. Riktigt trevligt ögongodis en solig sommardag. Och jag tänkte på vad jag och några vänner pratat om dagen innan och även tidigare. Att killar får för lite komplimanger. Så när killen gjorde sig redo för att gå av vid centralen så tog jag kontakt och sa helt enkelt att han var väldigt snygg, och att den vita skjortan passade honom väldigt bra. Han blev glad, lite generad, och sa att han tyckte jag var väldigt modig som sa så. Så växlade vi några trevliga ord till och han gick av. Tydligt glad av att ha fått en komplimang.

Sedan på kvällen, när jag var ute med några vänner och drack drinkar, så var det en kille på stället som mina blickar hela tiden sökte sig till. Väldigt trevlig att vila ögonen på. Och efter att ha spanat på honom i säkert en timme så tog jag mod till mig och gick fram och sa helt enkelt som det var. Lite typ "med risk för att göra bort mig eller verka smörig så måste jag bara säga att du är väldigt snygg. Nog snyggast här inne. Killar får för få komplimanger, så jag tänkte försöka börja bryta den trenden". Och så sträckte jag fram handen och presenterade mig. Det var lite roligt, han blev bra paff. Vi småpratade lite till, men det visade sig att hans kompisar tänkte dra vidare till en nattklubb. De försökte få med mig, men mina kompisar som jag var ute med började bli trötta och det var inte läge att dra vidare. Och jag ville egentligen bara ge en komplimang. Så jag sa som det var och lät dem gå vidare.

Den tredje komplimangen halkade ur mig lite i farten, men den var ärligt menad. När jag och mina kompisar var på väg från utestället så stod det ett killgäng utanför. När vi gick förbi så gick en av killarna fram och sa ngt i stil med "Hej, vart ska ni långa, snygga tjejer ta vägen?". Min kompis gick vidare - hon tycker inte om att bli kallad lång. Men vi är ju långa, det är inget vi kan göra något åt. Jag själv tycker att det är snyggt. Så det är jätteroligt när någon annan uppmärksammar det som en positiv egenskap. Så jag svarade att vi ska gå hem, och att jag önskade honom, som också var lång och snygg, en fortsatt trevlig kväll.

Så nu har jag gjort en insats för det manliga självförtroendet. Och jag hoppas kunna fortsätta i samma anda.

Näst på dagordningen - en löptur med en killkompis. Sedan förhoppningsvis hämtmat och film (skulle klarat mig utan löpturen, men jag lovade i fredags och löften ska hållas. Men efter två festdagar är jag inte riktigt lika sugen som vanligt).

Oj vad mina känslor för män går upp och ned just nu. Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.

Det finns en del män i mitt liv, som jag har olika typer av rellationer med. Gemensamt med några av dem är att de inte är helt okomplicerade, fast på olika sätt. Någon gång längre fram ska jag fördjupa mig i mina tankar kring den kvinliga sexualitetens kraft och hur den påverkar män, och hur vi kvinnor bör förvalta den vist.

Det jag kan konstatera just nu är iallafall att det är härligt att känna att någon blir attraherad av en, och att det är härligt att bli attraherad av någon annan. Även om det inte alltid är samma person - just nu känns det faktiskt nästan mest "safe" att det är en annan person.

Till viss del skyller jag min ambivalenta hållning till män på att jag är sårad från mitt förra förhållande och inte redo för något nytt. Men innerst inne börjar jag förstå att det inte är så. För jag börjar se ett mönster. Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då. På vilket sätt kan jag inte riktigt förklara för mig själv ännu, men jag återkommer till det längre fram när de tankarna har klarnat.

I lördags när jag var på teater hände något mycket lustigt. I pausen satt jag och min kompis vid ett bord för fyra, och två andra personer kom och slog sig ned vid oss. En av dem visade det sig att jag träffat förut, på en bar några dagar före nyår. Jag hade börjat prata med honom och hans kompis, och vi pratade väl en halvtimme eller mer och hade väldigt trevligt. Tills de båda hade druckit upp och gick. Vilket då kändes väldigt snopet för de var VÄLDIGT snygga. Och nu sitter den ena av dem, den som jag inte viste civilstatus på. Men med en vacker kvinna vid sin sida. Jag vill ju veta hur det ligger till, så jag tittar på henne med glimten i ögat och säger "jaha, det var DÄRFÖR du hade så bråttom hem sist?". Och då ser han lite generad ut och säger ngt i stil med att nä, så var det inte alls. Villket jag tolkar som att han är singel (vilket han inte alls behöver vara - för han var jättesnygg!).

Alltså, vad är oddsen för att träffa på samma hunk 2 ggr inom loppet av mindre än 4 månader i Stockholm? Är jag verkligen ute så mycket? DESSUTOM visar det sig att han har sett mig ytterligare en gång, på ett boxpass på ett av de många gym jag brukar träna på. Shit - det måste ju bara vara ödet!

Men, såklart, så är jag lite seg i starten när jag ska fråga dem om de vill följa med oss och ta ett glas vin efter föreställningen. Frågan dröjer tills efteråt, och lite för länge, och sedan har de försvunnit ut genom dörren.

Kanske var han inte singel, kanske var de på date, kanske tyckte han att jag hade för fula träningskläder (note to self - köp nya och snygga träningskläder! Man vet ALDRIG när man måste se snygg ut!) eller så föll jag honom inte i smaken på något annat sätt.

En sak vet jag iallafall. Och det är att jag ska köra boxpasset på samma gym igen och se om jag kan ha ännu mer tur den gången.

I fredags gick jag ut med två vänner. Vi hamnade på den ena vännens favorithäng som jag mer och mer börjar uppskatta. Vi slog oss ned vid ett bord med plats för sex, och först fick vi sällskap av ett väldigt trevligt tjejgäng. När de tröttnat på att prata med oss minglade de vidare, och följdes av ett killkompispar. Ett väldigt intressant killkompispar. Först satt den ena killen närmast mig, han visade sig på styva linan och höll låda mest hela tiden. Dissade mina kompisar, dissade sig själv och försökte verka cool på samma gång. No-no för mig. Hans kompis satt mest tyst och jag totaldissade honom också - han var nog bara ett stort, våldsamt muskelberg (för han var väääldigt vältränad).

När jag försvann på damernas och kom tillbaka hade snacknissen börjat stöta på min kompis istället. Som han hade större tur med. Jag och hans större kompis hamnade då bredvid varandra och började småprata. Och han visade sig vara väldigt trevlig. Och nyseparerad. Vi hade ett väldigt trevligt samtal resten av kvällen, i över en timme, medan hans kompis försökte komma in i min kompis byxor. När vi skildes åt efter att stället stängt hade min kompis tagit snackisens telefonnummer, trots att hon är sambo och allt. Själv spelade jag ju cool, för jag är inte mogen för ngt telefonnummersbytande. Och eftersom min kompis bodde hos mig blev det inget one-night-stand heller. Det hade det nog inte blivit även om hon inte bott hos mig. Tror jag.

Men, nu ångrar jag mig rätt bittert. Och det är lite intressant. Det är nog ett gott tecken. För det är första gången jag ångrar att jag inte tagit mer kontakt med någon. Jag kan mycket väl tänka mig en fika eller ett glas vin med honom, och sedan följa med honom hem och utforska hans kropp. Gah vad jag ångrar mig! Men han var offret jag fick göra för att upptäcka att det inte alltid är helt fel att vara lite på. Jag hoppas att jag får fler chanser framöver.

Slutet sällskap.
Ett rum fullt med kvinnor.
Kvinnor fulla av hemlig kraft.
Kvinnor som inte räds kraften, utan som vågar använda sig av den och visa den.
Det är underbart stort att få vara i samma rum som dessa kvinnor.
Att få ta del av deras erfarenheter.
Att få lära av dem.
Kanske kan det hjälpa mig att hitta mig själv.
Kanske kan de hjälpa mig att hitta mig själv.
Eller iallafall en liten bit av det som någon gång ska bli jag.
Jag hoppas få ta del av deras krafter snart igen.

Sitter framför datorn och är dödstrött, ska snart gå och lägga mig. Faktiskt. I tid. Annars kommer jag aldrig orka nästa vecka.

Det har hänt många intressanta saker den här helgen. Jag har kommit några vänner otroligt nära. Några vänner som jag inte träffat på ca 3 år, som jag för ganska många veckor sedan bokade in gemensam middag med.

I början av den här veckan fick jag ett mail där de berättade att de bestämt sig för att skiljas och inte mådde så bra just nu. Men att de ändå inte ville ställa in vår middag. Om de inte mådde jättedåligt, men då skulle de höra av sig.

Men de stälde inte in, utan vi sågs på en av mina favoritrestauranger. En restaurang där jag upplevt många roliga stunder men också många starka stunder. Men den här kvällen blev nog en av det starkaste jag någonsin upplevt. Vi började prata lite om min skilsmässa och hur jag har det nu, för att ganska snart komma in på deras förhållande och deras planerade skilsmässa. De signalerade ganska tydligt att de gärna ville prata, och jag vågade ställa väldigt personliga och intima frågor. Och de verkade bara otroligt "glada" och lättade över att få möjlighet att berätta. Och trotts att vi inte setts på tre år, och innan dess inte känt varandra så oändligt länge, så öppnade de upp sig totalt. Samtalet gick mellan skratt och gråt, mellan otroligt privata och djupa saker till ytliga och skämtsamma. Vi fortsätter kvällen till en mysig bar och sedan hem till min soffa för mera djupa samtal. De är barnfria och har lämnat bort barnen, så de bryr sig inte om att åka hem utan spenderar natten hos mig. På morgonen lagar jag brunch till oss tre och vi fortsätter prata.

Och det känns verkligen som om jag hjälpt dem. Även om under kvällen och morgonen började inse att de bör gå skilda vägar så känns det som om processen blir mindre smärtsam. Att min närvaro och mina frågor hjälpte dem att öppna upp sig själva inför varandra. Och det är något så otroligt fint över det, något så naket och vackert i all sin sorgsenhet. Ett bevis på hur svårt det ibland är att vara människa.

Och också ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll med min personliga utveckling. Att jag kan vila i mig själv och vara så öppen, tillåtande och odömmande och bara låter det ske. Och att jag kan få andra människor att må bra. Det måste vara ett tecken på att jag själv börjar må bra.

Men jag vet inte hur det hänger ihop med löftet om att inte engagera mig i andra människors problem. Ibland kan jag bara inte låta bli. Men jag måste fortsätta komma ihåg mina prioriteringar, och träna på att inte göra avkall på dem.

Jag tvivlar fortfarande på vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag kastas mellan känslan av att vilja ha äventyr och prova nya saker, och känslan av att vilja ha stabilitet och stadga. Mellan att leva spännande och självständigt singelliv och att vara trygg och bekräftad i en rellation.

Trotts den förvirringen så känner jag mig succesivt tryggare och tryggare i mig själv, i vissa situationer. Jag kallar det för att vara "groundad". Att kunna landa i mig själv där jag är just nu, oavsett om jag är trygg, glad, ledsen, förvirrad, arg eller något annat. Att acceptera att jag är det jag är.

Denna känsla har jag använt mig av flera gånger i helgen, framförallt använder jag det när jag träffar nya människor. Och det verkar fungera väldigt bra, jag får positiv respons från de jag möter och det känns nästan som om människor tyr sig till mig just nu. För att jag upplevs så trygg.

Tyvärr är denna trygghet övergående och mest en illusion, och i längden kan jag inte bekräfta de människor som tyr sig till mig. Därför känns det fel och vilseledande. Samtidigt så vill jag att människor ska må bra i min närhet, jag mår bra när andra mår bra. Men jag kan inte bara omge mig med människor som vill ha mig för att må bättre. Just nu måste jag koncentrera mig på att omge mig med människor som kan ge mig kraft och få mig att må bättre. Och endast korta stunder ha möten där jag får känna mig givande. För det är endast så mycket uthållighet jag har just nu.

Och jag måste acceptera det, och inte bli indragen i möten med människor som är i behov av stöd. För jag orkar inte vara det stödet. Även om min duktiga sida så gärna vill hjälpa.

Just nu kan jag bara hjälpligt hjälpa andra. Först måste jag hjälpa mig själv.

En vän som också gått igenom ett liknande scenario som jag lägger just nu ned mycket tid och pengar på att fixa till sin lägenhet. Superstajlad med färgteman, speciallösningar och högtalare. Jag är inte så avis på att han köper saker, men jag är otroligt avis på att han lägger ned så mkt tid och energi på att få allt perfekt. Och att han lyckas. Själv känns det just nu som om jag har världens tristaste och alldagligaste lägenhet. Rätt rörig är den också eftersom jag inte lyckats komma på vad jag vill ha för typ av förvaringslösningar.

Men på något sätt är det så han läker sig själv, han är kreativ och konstnärlig och att lägga ned all den här tiden på lägenheten är ett sätt för honom att applicera det på sitt nya liv. Och på det sättet läka. Jag är inte ett dugg konstnärlig, jag kan knappt namnen på grundfärgerna och jag har inget öga för färg eller formkombinationer. Så för mig är inredning bara stress och press. Jag vill gärna ha ett färdigt resultat men lider bara på vägen dit.

Det som istället får mig att läka är möten. Att få berätta om mitt liv och min situation och få reaktioner från andra människor. Ett sätt att göra det på är via den här bloggen. Ett annat sätt är via mina vänner och min familj, och ett tredje sätt är via nya "bekantskaper" eller människor jag möter.

Idag hade jag ett sådant möte med en försäljare av Situation Sthlm. När jag kom fram för att köpa tidningen, den första på flera år faktiskt, så säger han öppenhjärtligt att "Tack! Du hjälper mig att vara nykter". Och jag nappade på hans bete och gratulerade honom och frågade hur länge han varit det. Han berättade att han blev alkoholist i samband med sin skilsmässa, men varit nykter i två år. Han berättade om sina vedermödor och jag öppnade mig och berättade att jag var nyskild. Jag gratulerade honom till att han ändå varit så stark, och han förmanade mig att ta det försiktigt med alkoholen och ta hand om mig själv. Han fick en kram innan vi skildes. Sådana möten fyller mig med livslust och glädje, även om de är tragiska.

Min vän är kreativ, jag är... ja, vad kallar man det för? Öppen och kontaktsökande? Så istället för att ha komplex över min "tråkiga" lägenhet, så måste jag inse och acceptera att vi är olika. Och att den glädje han får ut av att fixa med lägenheten, den får jag ut av andra saker. Jag kan inte vara avundsjuk på det han kan, för det leder ingen vart. Istället får jag acceptera att vi är olika och uppskatta mina egna styrkor. Och kanske ta hjälp av honom om jag verkligen behöver kreativ hjälp ngn gång.

 Jag tycker Mellisa Horns låt som jag tidigare publicerat här är så talande:
http://ensamduktigflicka.blogg.se/2009/december/sen-en-tid-tillbaka-1.html

"Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Samlat damm på min gitarr
Men vad jag än skriver blir det ändå för kort
och allt som är bra med mig
har jag en förmåga att glömma bort"