Tungt igen
En gnällblogg blir det idag.
För just nu känns det väldigt tungt. Det har gjort det i några dagar nu. Eller, det har väl känts tungt mer eller mindre det senaste året. Men nu känner jag mig dessutom trött. Jag är så evinnerligt trött på att må så här dåligt. Jag är så trött på att det är så många måsten. Jag är så trött på att alltid misslyckas. Jag är så trött på mig själv och trött på mitt liv. Och jag blir evinnerligt trött på att jag blir så trött på allt. Och arg på mig själv för att jag är gnällig. Och så blir jag trött på att jag är gnällig, och trött på att jag är arg. Och så börjar det om från början igen.
Det tuffaste är att jag inte ser något bra slut på det hela. De senaste sex månaderna har jag gått och väntat på att det ska vända. Att dert ska bli bättre igen. Jag har bitit ihop, jag har gråtit, jag har skrattat och jag har försökt göra det bästa av varje dag. Jag har jobbat och försökt distrahera mig med projekt, och jag har försökt fylla mina dagar med innehåll och nöjen.
Men det spelar ändå ingen roll. När krafterna tar slut står jag ändå där helt ensam. Fotspåren i sanden är alltid mina egna. Vems skulle de annars vara? Det blir bara nya fotspår så länge jag sätter den ena foten framför den andra och fortsätter gå. Och gått har jag gjort, bitit ihop och trampat. Men till vilken nytta är mina fotspår om det är det enda jag lämnar efter mig?
Men nu vet jag inte hur länge till jag orkar gå. Det enda jag vet är att jag inte kan tillåta mig själv att stanna och hämta andan. Det känns som jag är fast i ett ekorrhjul som snurrar för fort för att kliva av. Samtidigt som jag förstår att om jag fortsätter så här så kommer jag snubbla och ramla till slut. Och jag vet inte hur jag skulle orka resa mig upp igen.
"När man känner sig helt slut har man 85% kvar att ge" är ett tillrop som hurbullar använder sig av för att peppa mindre hurtiga personer. Jag hoppas att det är så. För jag känner mig verkligen helt slut. Som en duracellkaning där batteriet börjar ta slut. Och jag har ingen aning om vad som händer då. För jag har så många saker som måste göras, så många människor som behöver mig, så många måsten som jag inte ens idag räcker till för.
Så det enda jag kan göra är att fortsätta bita ihop, fortsätta sätta den ena foten framför den andra, fortsätta göra meningslösa fotspår i sanden och naivt fortsätta hoppas på en permanent förbättring. Och hålla tummarna för att jag verligen har 85% kvar att ge - för det känns verkligen inte så just nu.
För just nu känns det väldigt tungt. Det har gjort det i några dagar nu. Eller, det har väl känts tungt mer eller mindre det senaste året. Men nu känner jag mig dessutom trött. Jag är så evinnerligt trött på att må så här dåligt. Jag är så trött på att det är så många måsten. Jag är så trött på att alltid misslyckas. Jag är så trött på mig själv och trött på mitt liv. Och jag blir evinnerligt trött på att jag blir så trött på allt. Och arg på mig själv för att jag är gnällig. Och så blir jag trött på att jag är gnällig, och trött på att jag är arg. Och så börjar det om från början igen.
Det tuffaste är att jag inte ser något bra slut på det hela. De senaste sex månaderna har jag gått och väntat på att det ska vända. Att dert ska bli bättre igen. Jag har bitit ihop, jag har gråtit, jag har skrattat och jag har försökt göra det bästa av varje dag. Jag har jobbat och försökt distrahera mig med projekt, och jag har försökt fylla mina dagar med innehåll och nöjen.
Men det spelar ändå ingen roll. När krafterna tar slut står jag ändå där helt ensam. Fotspåren i sanden är alltid mina egna. Vems skulle de annars vara? Det blir bara nya fotspår så länge jag sätter den ena foten framför den andra och fortsätter gå. Och gått har jag gjort, bitit ihop och trampat. Men till vilken nytta är mina fotspår om det är det enda jag lämnar efter mig?
Men nu vet jag inte hur länge till jag orkar gå. Det enda jag vet är att jag inte kan tillåta mig själv att stanna och hämta andan. Det känns som jag är fast i ett ekorrhjul som snurrar för fort för att kliva av. Samtidigt som jag förstår att om jag fortsätter så här så kommer jag snubbla och ramla till slut. Och jag vet inte hur jag skulle orka resa mig upp igen.
"När man känner sig helt slut har man 85% kvar att ge" är ett tillrop som hurbullar använder sig av för att peppa mindre hurtiga personer. Jag hoppas att det är så. För jag känner mig verkligen helt slut. Som en duracellkaning där batteriet börjar ta slut. Och jag har ingen aning om vad som händer då. För jag har så många saker som måste göras, så många människor som behöver mig, så många måsten som jag inte ens idag räcker till för.
Så det enda jag kan göra är att fortsätta bita ihop, fortsätta sätta den ena foten framför den andra, fortsätta göra meningslösa fotspår i sanden och naivt fortsätta hoppas på en permanent förbättring. Och hålla tummarna för att jag verligen har 85% kvar att ge - för det känns verkligen inte så just nu.
Smickrad
Jag har fått en nät-komplimang. Och en länkning. Jag är smickrad och sträcker på mig. Även om det är lite av en "neggo-komplimang". Men de funkar ju väldigt bra, det vet ju alla som läst "The game". Men jag ska försöka låta bli att bli högfärdig. Och jag ska försöka fortsätta skriva bloggen bara för mig. Och inte låta det bli ännu ett duktighetskomplex. För det måste vara jättejobbigt att ha en blogg med många läsare och sedan känna pressen att leverera varje dag.
Och jag ska fortsätta läsa de bloggar jag gillar, vilka det är hittar ni till höger.
Och jag ska fortsätta läsa de bloggar jag gillar, vilka det är hittar ni till höger.
Skör
När jag är så trött som jag är just nu så känner jag mig så väldigt skör. Små saker får mig ur balans och gråten ligger på lur under ytan. Än så länge har jag lyckats att inte bryta ihop, och jag hoppas jag kan hålla känslorna på avstånd. För jag har verkligen inte kraft till att bryta ihop just nu.
Ikväll har varit en trevlig kväll, middag, bio och en drink med vänner. Först var jag allmänt negativ och missnöjd med att stället vi skulle äta på inte hade något frestande på menyn. Sedan blev jag gladare när kocken från ingenstans trollade fram älgfärsbiffar med rårörda lingon och ngn rotfruktsgratäng/låda. Sedan såg jag Alice i underlandet med två killkompisar och fick sitta i mitten - ytterligare ett plus på skalan.
Efter bion gick jag och en av kompisarna vidare till en bar och tog en drink. Tyvärr var det lite för mycket folk och jag var lite för trött för att njuta av att stå och trängas. Men droppen var när en full norrman kom fram och började prata med oss. Han var helt inne på att vi var ett par, och när han väl förstog att vi inte var det så försökte han få oss att förstå att vi ju borde bli det! Mest försökte han nog övertala mig. Och han fattade verkligen inte att vi INTE var intresserade av hans hjälp och råd. Inte jag iallafall. Och genast föll min humörmätare djupt igen - för livet är inte alls så enkelt som norrmannen försökte övertyga oss om. Jag avlägsnade mig och ursäktade mig med att jag behövde "gå på toa". Då gav norrmannen upp och minglade vidare. Humörmätaren gick upp en liten bit igen när han försvan, men nådde tyvärr aldrig partynivå. När vi druckit upp så gick vi hem.
Imorgon ska jag sova tills jag vaknar, jag hoppas det blir länge. Sedan ska jag laga något gott till frukost. Jag har varken yoghurt eller bröd hemma, ev. ngn bortglömd skiva i frysen på sin höjd. Men jag kan baka både scones och göra pancaces, eller äggröra. Så jag borde kunna fixa en lyxig frukost till mig själv. Sedan ska jag pyssla lite, kanske börja jobba lite. Och någon gång under dagen ska jag gå och träna i gymmet. Jag ska ta en soft dag helt enkelt. Söndagen är också obokad. Det behöver jag. Jag behöver verkligen vila!
Ikväll har varit en trevlig kväll, middag, bio och en drink med vänner. Först var jag allmänt negativ och missnöjd med att stället vi skulle äta på inte hade något frestande på menyn. Sedan blev jag gladare när kocken från ingenstans trollade fram älgfärsbiffar med rårörda lingon och ngn rotfruktsgratäng/låda. Sedan såg jag Alice i underlandet med två killkompisar och fick sitta i mitten - ytterligare ett plus på skalan.
Efter bion gick jag och en av kompisarna vidare till en bar och tog en drink. Tyvärr var det lite för mycket folk och jag var lite för trött för att njuta av att stå och trängas. Men droppen var när en full norrman kom fram och började prata med oss. Han var helt inne på att vi var ett par, och när han väl förstog att vi inte var det så försökte han få oss att förstå att vi ju borde bli det! Mest försökte han nog övertala mig. Och han fattade verkligen inte att vi INTE var intresserade av hans hjälp och råd. Inte jag iallafall. Och genast föll min humörmätare djupt igen - för livet är inte alls så enkelt som norrmannen försökte övertyga oss om. Jag avlägsnade mig och ursäktade mig med att jag behövde "gå på toa". Då gav norrmannen upp och minglade vidare. Humörmätaren gick upp en liten bit igen när han försvan, men nådde tyvärr aldrig partynivå. När vi druckit upp så gick vi hem.
Imorgon ska jag sova tills jag vaknar, jag hoppas det blir länge. Sedan ska jag laga något gott till frukost. Jag har varken yoghurt eller bröd hemma, ev. ngn bortglömd skiva i frysen på sin höjd. Men jag kan baka både scones och göra pancaces, eller äggröra. Så jag borde kunna fixa en lyxig frukost till mig själv. Sedan ska jag pyssla lite, kanske börja jobba lite. Och någon gång under dagen ska jag gå och träna i gymmet. Jag ska ta en soft dag helt enkelt. Söndagen är också obokad. Det behöver jag. Jag behöver verkligen vila!
Dagen efter
I dag har det varit en ok dag. Jag har inte gjort så mycket nytta. Min bror hjälpte till med disken från igår, så jag fick tid till att göra ingenting ett tag. Sedan var det dags för släktträff, trevligt men tråååkigt.
Jag har försökt att ha minimal kontakt med min vän. Kunde dock inte hålla mig och skickade några sms. Fick veta att han åker hem imorgon, tre dagar tidigare än planerat. Jag vet inte om han åker hem själv eller får skjuts av någon vän som ska samma väg. Jag vet inte vad hans planer är när han kommer hem. Och jag vet inte vad han gör ikväll, annat än att han funderade på att gå ut.
Allt jag vet är att han mår otroligt dåligt. Och att jag har en sjuklig önskan att veta exakt vad han gör. Att jag oroar mig för att han ska göra något dumt. Jag försöker intala mig att han är vuxen och gör som han vill, och att han måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men jag känner mig ändå sjukligt fixerad. Och jag blir arg på mig själv för det.
På något sätt vill jag vara viktig för honom, jag vill kunna ge honom en anledning att gå upp om morgonen och kanske till och med ge honom lite glädje i livet. Men jag vet att han inte vill ha någon anledning att gå upp, och att han inte vill att jag ska vara anledningen till att han gör det. Vår relation är för komplicerad. Jag kanske inte alltid kommer finnas där, och jag vill inte svika honom. Jag vill inte att han ska bli sviken igen.
Just nu känner jag mig bara förvirrad. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag tror att jag måste backa undan och låta honom få mer plats. Men det är så otroligt svårt och kostar så mycket av min kraft. Kraft som jag inte riktigt vet om jag har kvar. Just nu är jag bara så trött.
Duktighetens helg
Nu stundar den stora helgen för alla Duktiga Flickor. Helgen då allt ska vara perfekt, alla ska vara glada och en gemytlig stämning ska ligga över husen. Och man ska baka, göra julgodis och laga mat. Och det räcker inte att laga en god rätt, och inte tre rätters heller för den delen. Nej man ska göra så många rätter att julbordet "dignar". Lustigt ord.
Jag har svårt att låta bli att vara duktig när det närmar sig jul. Eller, jag har alltid svårt att inte vara duktig, men på julen känns pressen ännu större. Även fast jag köper färdiggjorda köttbullar och har prioriterat bort en del rätter på julbordet, och även om jag bara firar julen med mina allra närmaste. Så känner jag pressen. Det som pressar mig mest är viljan att alla ska vara glada och att allt ska vara så gemytligt. Delar av min familj har väldigt hetsigt temperament, vilket gör att fighter lätt blossar upp. Min uppgift under julen är att minimera antalet trätoämnen.
Därför kämpar jag med att hålla köket rent och fint, serva resten av familjen med kaffe, godis, handräckning, snöskottning och vad det nu är de vill ha gjort. Vanligtvis är jag igång hela dagen och assisterar endera min pappa och endera min mamma. Eftersom den ena inte ser vad den andra gör så märker de inte att jag jobbar dubbelt. Min bror som också tillhör julfirarskaran kommer lägligt nog alltid hem kvällen före julafton, och slipper hjälpa till med julförberedelserna.
Jag brukar tyvärr inte se fram emot julen, då jag upplever att de negativa upplevelserna jag får av pressen på att vara duktig överskuggar glädjen av att lyckas. Ändå fortsätter jag varje år med samma mönster, i tron om att om jag INTE gör som jag brukar så blir konsekvenserna ännu värre. Framför allt för de andra i min omgivning. Så därför fortsätter jag denna negativa spiral år efter år.
MEN i år har jag glömt bort att fasa för julen. Jag har känt mig så eländig i nuet att jag nog helt enkelt inte har haft kraft att ha ångest över något som kommer längre fram. Nu när julen närmar sig känner jag den duktiga flickan krypa in under skinnet på mig igen, och jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska försvinna. Jag vill inte vara duktig längre, jag vill bara var lycklig. Men det känns som om jag bara kan vara lycklig när alla andra är lyckliga, och att deras lycka är mitt ansvar.
Är det någon som har några konkreta anti-duktighets-tips?
