Jul
Julen har varit bra, precis som den jul jag skulle vilja ha. Det har varit lagom mkt pyssel, god stämning och alla har hjälpts åt. Inga stora konflikter även fast alla i familjen har temperament och mycket vilja och diskussionerna ibland går heta.
Jag fick flera roliga julklappar. Eftersom varken jag eller bror har egna barn så roar vi oss med att köpa julklappar åt varandra. Min mamma gav mig en massa skönhetsprodukter såsom smink, manikyrsett, fuktkrämer, läppglans osv. Plus långkalsonger och handskar (och kanske ngt mer jag glömt). Jag tror hon tycker det är dags att jag går ut och träffar ngn ny snart :-) .
Av min bror fick jag smycken, igen. Jag fick ett jättefint halsband med matchande örhängen i födelsedagspresent och han blev så glad att jag blev glad att han köpte ett till halsband och en ring till mig i julklapp. Jag har ingen aning om vad det kan ha kostat, men halsbandet såg rätt dyrt ut. Och det var jättefint. Men bäst var ringen, som föreställer en orm i silver. Min bror vet inget om mitt kärleksliv, men killen jag börjat dejta (eller vad vi gör) har 4 st ormar och är väldigt reptilintresserad. Undrans om min bror är synsk eller om han spionerar på mig *smile*.
Generellt har jag och min bror fått en väldigt mycket bättre relation sedan jag blev singel. Min bror har verkligen tagit en "storebrorsroll" och han verkar njuta i fulla drag av att få ha den rollen. Förr hade mitt X en stor roll i mitt liv, och jag tror det hindrade mig från att släppa in andra. Jag behövde liksom ingen annan, inte på samma sätt som nu. Jag tycker det är roligt att ha en storebror som tycker om att vara storebror, och trots att jag tycker jag är en stor flicka och klarar mig själv så är det skönt att luta sig tillbaka och bli omhändertagen. Speciellt när jag ser att det skänker någon annan lycka att ta hand om mig.
Jag fick flera roliga julklappar. Eftersom varken jag eller bror har egna barn så roar vi oss med att köpa julklappar åt varandra. Min mamma gav mig en massa skönhetsprodukter såsom smink, manikyrsett, fuktkrämer, läppglans osv. Plus långkalsonger och handskar (och kanske ngt mer jag glömt). Jag tror hon tycker det är dags att jag går ut och träffar ngn ny snart :-) .
Av min bror fick jag smycken, igen. Jag fick ett jättefint halsband med matchande örhängen i födelsedagspresent och han blev så glad att jag blev glad att han köpte ett till halsband och en ring till mig i julklapp. Jag har ingen aning om vad det kan ha kostat, men halsbandet såg rätt dyrt ut. Och det var jättefint. Men bäst var ringen, som föreställer en orm i silver. Min bror vet inget om mitt kärleksliv, men killen jag börjat dejta (eller vad vi gör) har 4 st ormar och är väldigt reptilintresserad. Undrans om min bror är synsk eller om han spionerar på mig *smile*.
Generellt har jag och min bror fått en väldigt mycket bättre relation sedan jag blev singel. Min bror har verkligen tagit en "storebrorsroll" och han verkar njuta i fulla drag av att få ha den rollen. Förr hade mitt X en stor roll i mitt liv, och jag tror det hindrade mig från att släppa in andra. Jag behövde liksom ingen annan, inte på samma sätt som nu. Jag tycker det är roligt att ha en storebror som tycker om att vara storebror, och trots att jag tycker jag är en stor flicka och klarar mig själv så är det skönt att luta sig tillbaka och bli omhändertagen. Speciellt när jag ser att det skänker någon annan lycka att ta hand om mig.
Julefrid
Efter en intensiv dag börjar julefriden lägga sig över mitt föräldrahem.
Jag tycker att jag är en kvällsmänniska och morgontrött. Men min mamma och min bror slår mig med hästlängder. Själv sov jag till 10 och hann både gå med hunden, göra Jansons frestelse och leka med en kompis barn innan resten av familjens julstök började vid sjusnåret ikväll.
Men nu har det stökats och bökats. Det har klätts gran, griljerats skinka, förberetts omelett och gjorts jugröt till imorgon bitti. Det har diskuterats bästa formen/gallret att griljera skinkan på, hur mycket risgrynsgröt som ska kokas och vems fel det är att grötkastrullen inte ligger på samma ställe som förra året. Alla lika envisa och övertygade om att de har rätt och alla med temperament. Alla gånger har jag dock lyckats medla i konflikterna med en påminnelse om att vi nog faktiskt inte vill bli osams över de här sakerna och att vi alla är envisa och har temperament. Så kvällen har avlöpt livligt men med i huvudsak god stämning.
Jag ser fram emot imorgon, det känns som om jag har julen under kontroll. Min bror initierade ett samtal över middagen om hur morgondagen ska se ut. Och vi har gjort en preliminär plan så alla har samma förväntningar. Det känns bra.
Jag är grötansvarig och gör färdigt julgröten när jag vaknar (vilket nog är först), jag ska röra ihop en Semifredo, åka ut till farmors och farfars grav och tända ljus, se Trolltyg i tomteskogen klockan ett och sedan börja med matfixningen. Det känns som en lagom ambitiös plan. Det känns genomförbart. Det känns juligt.
Jag har en vän som valt att fira jul väldigt annorlunda i år, långt ifrån sin familj. Istället för att fira traditionell jul kommer han spendera den med att hjälpa andra och få dem att känna sig mindre ensamma. Han har själv känt sig ensam ibland och vet hur jobbigt det kan vara, och jag tror att det är därför som han vill hjälpa andra att känna sig mindre ensamma. Jag tycker det är stort.
God Jul därute!
Julkramar!
Jag tycker att jag är en kvällsmänniska och morgontrött. Men min mamma och min bror slår mig med hästlängder. Själv sov jag till 10 och hann både gå med hunden, göra Jansons frestelse och leka med en kompis barn innan resten av familjens julstök började vid sjusnåret ikväll.
Men nu har det stökats och bökats. Det har klätts gran, griljerats skinka, förberetts omelett och gjorts jugröt till imorgon bitti. Det har diskuterats bästa formen/gallret att griljera skinkan på, hur mycket risgrynsgröt som ska kokas och vems fel det är att grötkastrullen inte ligger på samma ställe som förra året. Alla lika envisa och övertygade om att de har rätt och alla med temperament. Alla gånger har jag dock lyckats medla i konflikterna med en påminnelse om att vi nog faktiskt inte vill bli osams över de här sakerna och att vi alla är envisa och har temperament. Så kvällen har avlöpt livligt men med i huvudsak god stämning.
Jag ser fram emot imorgon, det känns som om jag har julen under kontroll. Min bror initierade ett samtal över middagen om hur morgondagen ska se ut. Och vi har gjort en preliminär plan så alla har samma förväntningar. Det känns bra.
Jag är grötansvarig och gör färdigt julgröten när jag vaknar (vilket nog är först), jag ska röra ihop en Semifredo, åka ut till farmors och farfars grav och tända ljus, se Trolltyg i tomteskogen klockan ett och sedan börja med matfixningen. Det känns som en lagom ambitiös plan. Det känns genomförbart. Det känns juligt.
Jag har en vän som valt att fira jul väldigt annorlunda i år, långt ifrån sin familj. Istället för att fira traditionell jul kommer han spendera den med att hjälpa andra och få dem att känna sig mindre ensamma. Han har själv känt sig ensam ibland och vet hur jobbigt det kan vara, och jag tror att det är därför som han vill hjälpa andra att känna sig mindre ensamma. Jag tycker det är stort.
God Jul därute!
Julkramar!
Uppdatering - är hon tillbaka?
Tja, jag lever iallafall. I allra högsta grad.
När jag skrev det senaste inlägget var jag i någon form av förändringsprocess. Jag ville bort och frammåt, jag mådde verkligen inte bra. Midnattsloppet i mitten av augusti räknar jag som min startpunkt i mitt nya liv, ungefär då. Efter det kände jag mig körd i botten, både psykiskt och fysiskt. Fel mat, för lite sömn, för mycket stress och oro och negativa känslor, för mycket alkohol och tja helt enkelt en nedåtgående spiral som nådde sin botten.
Sedan gick det lite uppåt, jag tog beslutet att ta tag i mitt liv och mig själv. Valet låg mellan att skaffa PT eller börja gå till psykolog. Och jag valde PT då jag kände att det var mer än min själ som behövde lagas. Och jag tror på en sund själ i en sund kropp. Så mitt projekt för hösten var att må bra, både psykiskt och fysiskt.
Starten blev en helt vit månad, följt av kostjusteringar som min PT gjorde. Och ett träningsprogram. Och en helgenomgång av kroppens stelheter. Och allteftersom min kropp blev balanserad blev min själ balanserad. Under hösten har jag tränat 4-5 ggr i veckan med några undantag (då det kanske bara blev 3 dagar). En till två gånger i veckan går jag på yoga, från början gick jag för att bli rörligare men nu går jag för att bli mentalt avslappnad.
Resultatet rent fysiskt är att jag gått ned 7 kg, 6 cm över magen och 8 cm över rumpan, jag har blivit rörligare i leder jag tidigare varit mycket stel i och jag har fått mycket bättre bålstabilitet. Psykiskt känner jag mig mer stabil, yogan ger mig meditation och återhämtning som gör att jag orkar de psykiska påfrestningarna jag stöter på i livet och att ha ett mål att jobba mot gör att jag känner mig mer fokuserad och sammanhållen som människa. Och under hösten gjorde jag en resa tillsammans med en gammal bekantskap men ny vän, som var väldigt välgörande för min själ. Så den senaste månaden har jag mått väldigt bra.
Jag har också börjat dejta sedan senaste inlägget. En person som liksom jag har mycket bagage och som förstår hur det är att ha det. Som också genomgått en jobbig separation men som lyckats lägga den bakom sig. Jag vet inte vad jag känner eller vad jag vill med denna relation i framtiden. Jag försöker att inte sätta etikett på mina känslor. Det enda jag vet är att denna människa får mig att må väldigt bra, och att jag verkligen behöver en sådan person i mitt liv just nu.
Tyvärr har detta fått konsekvenser på andra plan i mitt liv, konsekvenser som jag sörjer. Men som jag också tror kommer bli till något gott längre fram. För jag tror en förändring hade varit nödvändig, oavsett omständigheter. Men det är fortfarande en sorg, och en stor saknad, att saker har blivit som de har blivit pga detta.
Varför har jag återkommit till bloggen just nu? Varför fick jag lust att skriva? Kanske för att jag just nu känner mig trött, ensam och lite deppig. Väldigt trött, och ensam. Det känns som om det kommer bli en lång julhelg!
När jag skrev det senaste inlägget var jag i någon form av förändringsprocess. Jag ville bort och frammåt, jag mådde verkligen inte bra. Midnattsloppet i mitten av augusti räknar jag som min startpunkt i mitt nya liv, ungefär då. Efter det kände jag mig körd i botten, både psykiskt och fysiskt. Fel mat, för lite sömn, för mycket stress och oro och negativa känslor, för mycket alkohol och tja helt enkelt en nedåtgående spiral som nådde sin botten.
Sedan gick det lite uppåt, jag tog beslutet att ta tag i mitt liv och mig själv. Valet låg mellan att skaffa PT eller börja gå till psykolog. Och jag valde PT då jag kände att det var mer än min själ som behövde lagas. Och jag tror på en sund själ i en sund kropp. Så mitt projekt för hösten var att må bra, både psykiskt och fysiskt.
Starten blev en helt vit månad, följt av kostjusteringar som min PT gjorde. Och ett träningsprogram. Och en helgenomgång av kroppens stelheter. Och allteftersom min kropp blev balanserad blev min själ balanserad. Under hösten har jag tränat 4-5 ggr i veckan med några undantag (då det kanske bara blev 3 dagar). En till två gånger i veckan går jag på yoga, från början gick jag för att bli rörligare men nu går jag för att bli mentalt avslappnad.
Resultatet rent fysiskt är att jag gått ned 7 kg, 6 cm över magen och 8 cm över rumpan, jag har blivit rörligare i leder jag tidigare varit mycket stel i och jag har fått mycket bättre bålstabilitet. Psykiskt känner jag mig mer stabil, yogan ger mig meditation och återhämtning som gör att jag orkar de psykiska påfrestningarna jag stöter på i livet och att ha ett mål att jobba mot gör att jag känner mig mer fokuserad och sammanhållen som människa. Och under hösten gjorde jag en resa tillsammans med en gammal bekantskap men ny vän, som var väldigt välgörande för min själ. Så den senaste månaden har jag mått väldigt bra.
Jag har också börjat dejta sedan senaste inlägget. En person som liksom jag har mycket bagage och som förstår hur det är att ha det. Som också genomgått en jobbig separation men som lyckats lägga den bakom sig. Jag vet inte vad jag känner eller vad jag vill med denna relation i framtiden. Jag försöker att inte sätta etikett på mina känslor. Det enda jag vet är att denna människa får mig att må väldigt bra, och att jag verkligen behöver en sådan person i mitt liv just nu.
Tyvärr har detta fått konsekvenser på andra plan i mitt liv, konsekvenser som jag sörjer. Men som jag också tror kommer bli till något gott längre fram. För jag tror en förändring hade varit nödvändig, oavsett omständigheter. Men det är fortfarande en sorg, och en stor saknad, att saker har blivit som de har blivit pga detta.
Varför har jag återkommit till bloggen just nu? Varför fick jag lust att skriva? Kanske för att jag just nu känner mig trött, ensam och lite deppig. Väldigt trött, och ensam. Det känns som om det kommer bli en lång julhelg!
Tack!
Flera av mina "bloggkamrater" har bestämt sig för att sluta blogga eller byta blogg. Jag antar och vet att de har sina skäl till det. Att det finns nackdelar med att vika ut sig offentligt och att det man lämnar ut på webben alltid finns där ute. Och ibland funderar jag också på vad jag gör och varför.
Jag har inte jättemånga läsare, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag inte lämnar ut mig för så många, dåligt för att jag kanske inte når ut till alla som behöver läsa en sådan här blogg. För även om jag inte är fantastiks på att skriva eller lever ett spännande lyxliv så tror jag att många ibland behöver läsa sådant som jag skriver. Känna att det finns någon annan där ute som känner samma sak, som tänker samma sak och som går igenom samma sak. Och som överlever. Med blåmärken och hål på knäna, och som ändå har kraft att resa sig upp. Mitt mål är att nå ut till dem som behöver just det. Och det är med glädje jag ser att flera där ute som jag inte känner har lagt till mig bland bloggar de läser. Tack för att ni intresserar er för mitt liv, för jag behöver skriva av mig och för att det ska kännas meningsfullt behöver någon läsa det. Och tack för att ni ibland ger mig input via era kommentarer. Jag hoppas att jag kan återgälda tjänsten genom att ge er något som ni har nytta av i ert liv och er personliga utveckling.
Jag har inte jättemånga läsare, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag inte lämnar ut mig för så många, dåligt för att jag kanske inte når ut till alla som behöver läsa en sådan här blogg. För även om jag inte är fantastiks på att skriva eller lever ett spännande lyxliv så tror jag att många ibland behöver läsa sådant som jag skriver. Känna att det finns någon annan där ute som känner samma sak, som tänker samma sak och som går igenom samma sak. Och som överlever. Med blåmärken och hål på knäna, och som ändå har kraft att resa sig upp. Mitt mål är att nå ut till dem som behöver just det. Och det är med glädje jag ser att flera där ute som jag inte känner har lagt till mig bland bloggar de läser. Tack för att ni intresserar er för mitt liv, för jag behöver skriva av mig och för att det ska kännas meningsfullt behöver någon läsa det. Och tack för att ni ibland ger mig input via era kommentarer. Jag hoppas att jag kan återgälda tjänsten genom att ge er något som ni har nytta av i ert liv och er personliga utveckling.
Dags för en förändring
Förändringstema igen.
Det är verkligen dags för en förändring i mitt liv. Jag måste börja ta hand om mig själv bättre. Jag vet inte riktigt hur, men jag får helt enkelt börja med små steg.
Min mage är ur spel igen. I torsdags kväll mådde jag illa och hade ont i magen. Det höll i sig ett par timmar och gick sedan över utan konsekvenser. Igår förmiddag började det igen. Och jag hade förhoppningen om att det skulle gå som på torsdagen och bli bättre. Så jag bet ihop och slängde ihop en sats muffins och en pastasallad, och begav mig in till stan. Det blev lite bättre, men efter tre timmar kände jag att jag behövde åka hem. Och det var rätt beslut. Jag blev så sjuk att jag bara ville dö. Lite extra mycket.
Jag vet att jag kan ha blivit matförgiftad av något. Men jag vet bara inte vad. Om det var middagen så borde jag ha blivit sjuk tidigare tycker jag. Själv tror jag att det är psykiskt påverkat. För jag har nog rätt svårt att släppa fram all ledsenhet och all ilska, vågar inte riktigt ta tag i det. Men min kropp behöver göra sig av med det på något sätt. Och den hittar vägar att göra sig av med sina bördor.
Efter att jag kommit hem och blivit riktigt sjuk, och trycket släppt var det bara magont kvar, och det lyckades jag faktiskt bota med en alvedon (snäll mot magen enligt reklamen, så jag testade). Och jag somnade gott, och vaknade av mig själv halv nio. Och började mitt nya, hälsosammare och mindre stressade liv. Så jag kan låta min kropp och mitt sinne läka i lugn och ro.
Det jag känner att jag vill komma bort ifrån är:
- För många sena kvällar
- Frukost vid datorn/på jobbet/på språng/ingen alls
- För mycket fet och i allmänhet onyttig mat
- För mycket mat vid varje måltid
- För mycket oreda i min lägenhet och i mitt liv i stort
Så idag har jag ätit frukost i solen på balkongen läsandes en bok. Och frukosten åt jag ganska direkt efter att jag stigit upp (inte efter att ha suttit och tomsurfat på datorn i två timmar). Frukosten bestod av en smörgås med leverpastej och körsbärstomater. Det känns bra, det har fått mig att må bra.
Nu ska jag röja lite här hemma, montera ringklocka och smörja kedjan på cykeln och sedan åka in till Kungsträdgården för att smaka på Stockholm. Om inte min mage tycker annorlunda. Jag hoppas inte det.
Det är verkligen dags för en förändring i mitt liv. Jag måste börja ta hand om mig själv bättre. Jag vet inte riktigt hur, men jag får helt enkelt börja med små steg.
Min mage är ur spel igen. I torsdags kväll mådde jag illa och hade ont i magen. Det höll i sig ett par timmar och gick sedan över utan konsekvenser. Igår förmiddag började det igen. Och jag hade förhoppningen om att det skulle gå som på torsdagen och bli bättre. Så jag bet ihop och slängde ihop en sats muffins och en pastasallad, och begav mig in till stan. Det blev lite bättre, men efter tre timmar kände jag att jag behövde åka hem. Och det var rätt beslut. Jag blev så sjuk att jag bara ville dö. Lite extra mycket.
Jag vet att jag kan ha blivit matförgiftad av något. Men jag vet bara inte vad. Om det var middagen så borde jag ha blivit sjuk tidigare tycker jag. Själv tror jag att det är psykiskt påverkat. För jag har nog rätt svårt att släppa fram all ledsenhet och all ilska, vågar inte riktigt ta tag i det. Men min kropp behöver göra sig av med det på något sätt. Och den hittar vägar att göra sig av med sina bördor.
Efter att jag kommit hem och blivit riktigt sjuk, och trycket släppt var det bara magont kvar, och det lyckades jag faktiskt bota med en alvedon (snäll mot magen enligt reklamen, så jag testade). Och jag somnade gott, och vaknade av mig själv halv nio. Och började mitt nya, hälsosammare och mindre stressade liv. Så jag kan låta min kropp och mitt sinne läka i lugn och ro.
Det jag känner att jag vill komma bort ifrån är:
- För många sena kvällar
- Frukost vid datorn/på jobbet/på språng/ingen alls
- För mycket fet och i allmänhet onyttig mat
- För mycket mat vid varje måltid
- För mycket oreda i min lägenhet och i mitt liv i stort
Så idag har jag ätit frukost i solen på balkongen läsandes en bok. Och frukosten åt jag ganska direkt efter att jag stigit upp (inte efter att ha suttit och tomsurfat på datorn i två timmar). Frukosten bestod av en smörgås med leverpastej och körsbärstomater. Det känns bra, det har fått mig att må bra.
Nu ska jag röja lite här hemma, montera ringklocka och smörja kedjan på cykeln och sedan åka in till Kungsträdgården för att smaka på Stockholm. Om inte min mage tycker annorlunda. Jag hoppas inte det.
Sommaren är lång och sommarvädret opålitligt
Nu har jag utforskat skärgården med motorbåt för förstat gången. Eller utforskat och utforskat. För mig var det iallafall ett trevligt äventyr.
Lördagens väder var kanon, som nog de flesta märkte. Perfekt för utomhusaktiviteter. Vi var fem personer med två båtar som åkte ut, min kompis och några kompisar till honom. Det var tur att det var flera med, för vissa moment vet jag inte om jag klarat helt själv. De lilla båtgrejer jag gjorde gick väl hyffsat, men jag frågade hela tiden hur jag skulle göra och om jag gjorde rätt. Jag kände mig verkligen totalt inkompetent imellanåt. Som tur var så är min kompis ganska tålmodig - hade jag varit han så hade jag lackat ut ganska snabbt.
Ett litet komiskt exempel, precis i början av båtturen, om hur svårt kommunikation är. Vi ska åka och tanka, och när vi närmar oss tankbryggan (eller vad det kan heta) så ber min kompis mig att gå ut och "ta emot". Alltså - det fanns inget att ta emot i (inget staket eller liknande), bara bryggan. Så jag undrade om jag skulle stoppa ned en hand eller en fot mot bryggkanten och "ta emot". Men den var ju madrasserad så det borde ju inte behövas. Och jag hade inte särskilt lång betänketid - jag tänkte att det ger sig väl. Och båten verkade ta emot bryggan aldeles utmärkt själv, så jag lutade mig tillbaka och andades ut. Och när jag gjorde det så kom tankkillen, och det var tydligen HONOM jag skulle ta emot. Ta linor och tankmunstycket. Men jag satt bara som ett fån... Lite pinsamt. Men nu vet jag till nästa gång.
Platsen vi ankrade på var jättefin, och ankringen gick ganska bra förutom att jag var lite sen i med ankaret. Vilket vi fick sota för senare. Vi solade och gick en promenad på ön, och senare så grillade vi på klipporna.
Så här såg det ut där vi ankrat
Efter grill, vin och snacksande var det dags att sova, i några timmar. Vid fyra vaknade vi av att båten röck till med en oroväckande dunk. Då hade vårt ankare lossnat, för vinden hade tilltagit och vänt. Det vi hörde och kände var fören på båten som slog i klipporna. Och det ösregnade. De mer båtvana var upp och ersatte ankaret med att knyta fast oss i den andra båten. Och jag, jag höll i en fender. Precis som en jobbarkompis tipsade mig om, ifall jag inte visste vad jag skulle göra - "Då kan du alltid hålla i en fender".
I säng igen och "sova" i ungefär en timme, innan rycket och ljudet återkom. Då hade även den andra båten glidit för långt in mot klipporna, antagligen pga att vår båts tyngd drog in den. Efter inspektion återstog två alternativ, lätta ankar och åka tillbaka till kaj eller lätta ankar och ankra om helt och hållet. I blåst och spöregn. Eftersom vi bestämt att åka hem ganska "tidigt" (vid 10 var väl planen), och vädret var kasst bestämde sig jag och min kompis för att åka tillbaka. Så halv sex en söndagsmorgon är vi ute och åker båt. Städar ur båten i ösregn och sedan beger vi oss kommunalt in till stan.
Vid nio när jag stapplar in genom dörren är jag dyngsur och kall. Tar en varm dusch och sover ett par timmar innan det är dags att åka in till stan och gå på Kör för allas konsert i Bergwaldhallen. Det var jättemaffigt, kören var jätteduktig och Caroline af Ugglas är underhållande bara hon. Jag kan verkligen rekomendera er att komma nästa år. Biljetterna kostar 120:- och intäkterna går direkt till stadsmissionen.
Lördagens väder var kanon, som nog de flesta märkte. Perfekt för utomhusaktiviteter. Vi var fem personer med två båtar som åkte ut, min kompis och några kompisar till honom. Det var tur att det var flera med, för vissa moment vet jag inte om jag klarat helt själv. De lilla båtgrejer jag gjorde gick väl hyffsat, men jag frågade hela tiden hur jag skulle göra och om jag gjorde rätt. Jag kände mig verkligen totalt inkompetent imellanåt. Som tur var så är min kompis ganska tålmodig - hade jag varit han så hade jag lackat ut ganska snabbt.
Ett litet komiskt exempel, precis i början av båtturen, om hur svårt kommunikation är. Vi ska åka och tanka, och när vi närmar oss tankbryggan (eller vad det kan heta) så ber min kompis mig att gå ut och "ta emot". Alltså - det fanns inget att ta emot i (inget staket eller liknande), bara bryggan. Så jag undrade om jag skulle stoppa ned en hand eller en fot mot bryggkanten och "ta emot". Men den var ju madrasserad så det borde ju inte behövas. Och jag hade inte särskilt lång betänketid - jag tänkte att det ger sig väl. Och båten verkade ta emot bryggan aldeles utmärkt själv, så jag lutade mig tillbaka och andades ut. Och när jag gjorde det så kom tankkillen, och det var tydligen HONOM jag skulle ta emot. Ta linor och tankmunstycket. Men jag satt bara som ett fån... Lite pinsamt. Men nu vet jag till nästa gång.
Platsen vi ankrade på var jättefin, och ankringen gick ganska bra förutom att jag var lite sen i med ankaret. Vilket vi fick sota för senare. Vi solade och gick en promenad på ön, och senare så grillade vi på klipporna.
Så här såg det ut där vi ankrat
Efter grill, vin och snacksande var det dags att sova, i några timmar. Vid fyra vaknade vi av att båten röck till med en oroväckande dunk. Då hade vårt ankare lossnat, för vinden hade tilltagit och vänt. Det vi hörde och kände var fören på båten som slog i klipporna. Och det ösregnade. De mer båtvana var upp och ersatte ankaret med att knyta fast oss i den andra båten. Och jag, jag höll i en fender. Precis som en jobbarkompis tipsade mig om, ifall jag inte visste vad jag skulle göra - "Då kan du alltid hålla i en fender".
I säng igen och "sova" i ungefär en timme, innan rycket och ljudet återkom. Då hade även den andra båten glidit för långt in mot klipporna, antagligen pga att vår båts tyngd drog in den. Efter inspektion återstog två alternativ, lätta ankar och åka tillbaka till kaj eller lätta ankar och ankra om helt och hållet. I blåst och spöregn. Eftersom vi bestämt att åka hem ganska "tidigt" (vid 10 var väl planen), och vädret var kasst bestämde sig jag och min kompis för att åka tillbaka. Så halv sex en söndagsmorgon är vi ute och åker båt. Städar ur båten i ösregn och sedan beger vi oss kommunalt in till stan.
Vid nio när jag stapplar in genom dörren är jag dyngsur och kall. Tar en varm dusch och sover ett par timmar innan det är dags att åka in till stan och gå på Kör för allas konsert i Bergwaldhallen. Det var jättemaffigt, kören var jätteduktig och Caroline af Ugglas är underhållande bara hon. Jag kan verkligen rekomendera er att komma nästa år. Biljetterna kostar 120:- och intäkterna går direkt till stadsmissionen.
Utmattad!
Jag har haft en supermysig dag på Skansen med världens två underbaraste och snällaste ungar. De har lytt min minsta vink och skött sig suveränt. Nu är vi precis hemkomna och jag är helt slut, totalt utmattad! Längtar efter att föräldrarna kommer och hämtar dem, så jag får vila. Ni som är föräldrar, hur orkar ni med det här dag ut och dag in? Måste bero på den succesiva tillväjningen. Men mysigt är det, och jag gör gärna om det igen. När jag har vilat upp mig lite.
Visa ord på vägen
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
En smak av sommar
I dag har jag känt sand mellan tårna. Mycket sand och mjuk sand. På riktigt. Jag gjorde en utflykt söderöver, till Södertälje, och spelade beachvolleyboll. Jag har inte spelat volleyboll sedan skolan. Nästan. Med undantag för en solsemester där jag spelade lite på hotellet. Men jag har aldrig spelat ren beachvolley. Men det var supertrevligt och något jag ska göra igen.
Framförallt är en beachvolleyhall rena gottepåsen för nyskilda kvinnor. Av de säkert 50 killarna där så var det bara ett fåtal jag inte skulle vilja ta med hem. Många magrutor var det!
Det här måste jag göra om!
Framförallt är en beachvolleyhall rena gottepåsen för nyskilda kvinnor. Av de säkert 50 killarna där så var det bara ett fåtal jag inte skulle vilja ta med hem. Många magrutor var det!
Det här måste jag göra om!
Dags att deklarera
Jaha, då var det snart dags att deklarera. Och min mäklare har gjort ett lika bra jobb med deklarationsblanektten som han gjorde med försäljningen. Dvs ett uruselt jobb för att tala klarspråk. Ett haffsigt och slarvigt jobb. Det var bara tur att vår lägenhet hör till en av dem som "säljer sig själv". För det var då inte mäklarens förtjänst att vi fick den såld.
Exempel på vad vår mäklare gjorde:
Totalt kass lägenhetsbeskrivning. Den löd ungefär så här "hall med plastmatta och ljusa väggar. Kaklat badrum med badkar". Han la noll kraft på att försöka beskriva lägenheten, mer än bara rent tekniskt.
Envisades med att, i beskrivningen/prospektet, kalla vår lägenhet för 2:a med arbetskök fast den egentligen var en 2,5:a med öppen planlösning och ett alldeles ypperligt fullutrustat kök.
Klarade inte av att skicka mail och sms till BÅDE mig och mitt ex.
Klarade inte av att hålla reda på när vi ville ha inflyttning, vilket resulterade i att köparen glatt förklarade att hon kunde flytta in redan om tre veckor när vi egentligen ville avyttra först 3 månader senare.
Klarade inte av att berätta för oss om att det var tid för att skriva kontrakt. Då vi inte ville/kunde flytta ut så tidigt som köparen ville så funderade vi på att ha visning (fick sålt innan visning). Då erbjöd mäklaren oss att "träffa spekulanten och diskutera inflyttningsdatum". När vi kom till kontoret så låg redan färdigtryckta kontrakt med datumet förskrivet.
Gav mig en utskällning för att leveransen av min post strulade första veckan, liksom mitt internet. Och därför ville ha fullmaktsblanketten för lägenhetsförsäljningen BÅDE mailad OCH skickad med post (något kanske skulle funka...) och inte hade möjlighet att åka 30 min enkel väg åt totalt fel håll för att in persona häma överlåtelseblanketten.
Fick för sig att jag skulle lösa lånen på gamla lägenheten INNAN försäljning. Inte som brukligt VID försäljning. Då jag inte var med vid försäljningen utan lämnade fullmakt ställde det till en del förvirring.
Kunde senare inte förstå varför JAG inte kunde bestämma att överlåtelsen skulle tidigareläggas, då jag flyttat ut och mitt ex bodde kvar efter mig. Det måste ju vara den som BOR i lägenheten som bestämmer när nycklarna kan lämnas över. Sedan får jag göra plats i min kalender för att gå till banken. Det hade mäklaren MYCKET svårt att förstå.
Tja, det där var bara några exempel. Allmänt dåligt bemötande kan jag lägga till i raden. Jag har såklart, eftersom jag är som jag är, framfört denna kritik till hans chef. Som sedan har konfronterat honom med kritiken, varpå han (såklart) har förklarat och sagt emot det jag har kritiserat.
När väl deklarationen kom så var det fel fördelning i den, vilket gjorde att jag fick göra massa extrajobb för att slippa skatta för några hundra tusen jag aldrig fått.
Nu har jag äntligen fått en deklarationsblankett med rätt fördelning på. Men med fel pesonnummer. Blanketten har mitt ex personnummer. Det var bara tur att jag såg det. Jag har kikat och försökt förstå alla andra siffror, utom just personnumret.
Så nu börjar jag bli lite rädd. Av två skäl. Dels för att jag tror att mäklaren med flit har satt fel personnummer (eller tja, det överensstämmer ju med profilen att han bara är inkompetent) och kanske även med flit har gjort fel i fler steg av blanketten - det är ju JAG och inte han som ska stå till svars om det är felaktigheter. Och dels blir jag rädd för att jag börjar få förföljelsemani. Jag har ALDRIG förr trott att någon med flit försökt skada mig. Faktiskt aldrig.
Antingen har skillsmässan tagit mer på mig psykiskt än vad jag har förstått. Eller så säger min magkänsla tydligt åt mig att se upp med blanketten. Oavsett så hoppas jag att jag kan hitta någon som kan hjälpa mig granska blanketten innan det är dags att skicka in den.
Exempel på vad vår mäklare gjorde:
Totalt kass lägenhetsbeskrivning. Den löd ungefär så här "hall med plastmatta och ljusa väggar. Kaklat badrum med badkar". Han la noll kraft på att försöka beskriva lägenheten, mer än bara rent tekniskt.
Envisades med att, i beskrivningen/prospektet, kalla vår lägenhet för 2:a med arbetskök fast den egentligen var en 2,5:a med öppen planlösning och ett alldeles ypperligt fullutrustat kök.
Klarade inte av att skicka mail och sms till BÅDE mig och mitt ex.
Klarade inte av att hålla reda på när vi ville ha inflyttning, vilket resulterade i att köparen glatt förklarade att hon kunde flytta in redan om tre veckor när vi egentligen ville avyttra först 3 månader senare.
Klarade inte av att berätta för oss om att det var tid för att skriva kontrakt. Då vi inte ville/kunde flytta ut så tidigt som köparen ville så funderade vi på att ha visning (fick sålt innan visning). Då erbjöd mäklaren oss att "träffa spekulanten och diskutera inflyttningsdatum". När vi kom till kontoret så låg redan färdigtryckta kontrakt med datumet förskrivet.
Gav mig en utskällning för att leveransen av min post strulade första veckan, liksom mitt internet. Och därför ville ha fullmaktsblanketten för lägenhetsförsäljningen BÅDE mailad OCH skickad med post (något kanske skulle funka...) och inte hade möjlighet att åka 30 min enkel väg åt totalt fel håll för att in persona häma överlåtelseblanketten.
Fick för sig att jag skulle lösa lånen på gamla lägenheten INNAN försäljning. Inte som brukligt VID försäljning. Då jag inte var med vid försäljningen utan lämnade fullmakt ställde det till en del förvirring.
Kunde senare inte förstå varför JAG inte kunde bestämma att överlåtelsen skulle tidigareläggas, då jag flyttat ut och mitt ex bodde kvar efter mig. Det måste ju vara den som BOR i lägenheten som bestämmer när nycklarna kan lämnas över. Sedan får jag göra plats i min kalender för att gå till banken. Det hade mäklaren MYCKET svårt att förstå.
Tja, det där var bara några exempel. Allmänt dåligt bemötande kan jag lägga till i raden. Jag har såklart, eftersom jag är som jag är, framfört denna kritik till hans chef. Som sedan har konfronterat honom med kritiken, varpå han (såklart) har förklarat och sagt emot det jag har kritiserat.
När väl deklarationen kom så var det fel fördelning i den, vilket gjorde att jag fick göra massa extrajobb för att slippa skatta för några hundra tusen jag aldrig fått.
Nu har jag äntligen fått en deklarationsblankett med rätt fördelning på. Men med fel pesonnummer. Blanketten har mitt ex personnummer. Det var bara tur att jag såg det. Jag har kikat och försökt förstå alla andra siffror, utom just personnumret.
Så nu börjar jag bli lite rädd. Av två skäl. Dels för att jag tror att mäklaren med flit har satt fel personnummer (eller tja, det överensstämmer ju med profilen att han bara är inkompetent) och kanske även med flit har gjort fel i fler steg av blanketten - det är ju JAG och inte han som ska stå till svars om det är felaktigheter. Och dels blir jag rädd för att jag börjar få förföljelsemani. Jag har ALDRIG förr trott att någon med flit försökt skada mig. Faktiskt aldrig.
Antingen har skillsmässan tagit mer på mig psykiskt än vad jag har förstått. Eller så säger min magkänsla tydligt åt mig att se upp med blanketten. Oavsett så hoppas jag att jag kan hitta någon som kan hjälpa mig granska blanketten innan det är dags att skicka in den.
Smärtlindring
Jag är inte lika nedstämd nu. Det är fel att säga att jag är på topp men det gör inte lika ont och jag känner mig inte lika destruktiv. Det känns som om jag har fått en stunds ro.
En nära vän tog hand om mig igår, bjöd på middag och lyxade till det. Jag är tacksam över att ha en sådan vän, det tror jag är få förunnat. Oavsett vad som händer i mitt liv så hoppas jag att vår vänskap kommer bestå. Den är värd mycket för mig.
Jag har heller inte jobbat något i helgen. Jag jobbar sent imorgon istället och sedan får det gå som det går på tisdag när jag ska vara moderator och hålla två presentationer. Tur att man har talets gåva och kan sälja sand i Sahara. Jag tror det kommer bli good enough.
Jag ska ta det ganska lugnt i veckan. Kanske försöka hitta på något med någon kompis men i övrigt träna och ta hand om mig själv. Det tror jag att jag behöver.
En nära vän tog hand om mig igår, bjöd på middag och lyxade till det. Jag är tacksam över att ha en sådan vän, det tror jag är få förunnat. Oavsett vad som händer i mitt liv så hoppas jag att vår vänskap kommer bestå. Den är värd mycket för mig.
Jag har heller inte jobbat något i helgen. Jag jobbar sent imorgon istället och sedan får det gå som det går på tisdag när jag ska vara moderator och hålla två presentationer. Tur att man har talets gåva och kan sälja sand i Sahara. Jag tror det kommer bli good enough.
Jag ska ta det ganska lugnt i veckan. Kanske försöka hitta på något med någon kompis men i övrigt träna och ta hand om mig själv. Det tror jag att jag behöver.
Man vet att man har druckit lite för mycket vin när
... man stoppar i två skivor bröd i brödrosten, går till badrummet för att tvätta av sminket och upptäcker att man står och borstar tänderna...
Jag har iallfall haft roligt!
Jag har iallfall haft roligt!
Tiden och orken finns inte just nu
Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har heller inte lagt ner den. Det är bara det att det händer så mycket just nu. Jag har inte riktigt tid att blogga. Eller, snarare, jag har inte riktigt ork att blogga. Just nu har jag knappt tid och ork att ta hand om mig själv. Och jag är väldigt trött. Men jag vet att det vänder, det måste bli bättre. Tills det blir det så är det bara att hålla ut. Sätta den ena foten framför den andra och fortsätta gå. För snart vänder det uppåt. Natten är som mörkast precis innan det börjar ljusna igen. Jag måste bara samla kraften. För jag har inget annat val. Jag önskar jag visste när det kommer vända.
Kan man nå alla sina mål med hårt arbete?
Ja, som rubriken säger. Kan man nå ALLA sina mål med "hårt arbete", om man bara lägger manken till?
Jag tror att det är så, hittills har jag aldrig blivit överbevisad. Om man sätter upp ett mål och jobbar mot det, så kommer man förr eller senare att uppnå det. Om man önskar något tillräckligt hårt så kommer det slå in. MEN det kommer inte utan en kostnad. Och kostnaden kan ofta vara hög. En rad ur en sångtext jag hört för länge sedan lyder (ungefär) "be carefull what you wish for, you might just get it all". Och i många sagor så följer det tråkiga konsekvenser på önskningarna man uttalar till anden i flaskan. När det gäller mål så följer alltid uppoffringar, små eller stora.
Jag har lyckats med många saker i mitt liv. Jag har gått ned nästan 20 kg i vikt och behållet den vikten i över 10 år, jag har fått eller blivit erbjuden den typ av tjänster jag "drömt" om att få (men sedan tyvärr inte uppskattat dem så mycket när jag väl fått dem), jag har gått från att ha haft jättesvårt att få orgasm till att kunna få 4 orgasmer på 10 minuter (med någon som kan mina knappar), och jag har gått från att knappt haft några egna vänner till att vara omgiven av människor som verkar trivas i mitt sällskap.
Alla sakerna har inte varit saker som jag satt upp som konkreta mål, utan mer saker som jag önskat och sedan jobbat mot att uppnå. Det handlar ofta om att satsa tid och enerig, och våga tänja på sina egna gränser och gå utanför bekvämlighetszonen. Och det handlar om att gå på nitar. För livet är fullt av dem. De härdar oss. Men när jag tittar på vad jag har fått i gengäld så känns nitarna överkomliga och ofta värda att gå på.
Dit inte inräknat min skilsmässa, för jag vet ännu inte vilket mål det är meningen att den ska hjälpa mig uppfylla. Så den är jag inte alls tacksam för. Vill bara förtydliga det. Men kanske en dag att jag förstår vart den passar in i det stora samanhanget. Eller så får jag lära mig leva med att alla mina drömmar inte slår in.
Jag tror att det är så, hittills har jag aldrig blivit överbevisad. Om man sätter upp ett mål och jobbar mot det, så kommer man förr eller senare att uppnå det. Om man önskar något tillräckligt hårt så kommer det slå in. MEN det kommer inte utan en kostnad. Och kostnaden kan ofta vara hög. En rad ur en sångtext jag hört för länge sedan lyder (ungefär) "be carefull what you wish for, you might just get it all". Och i många sagor så följer det tråkiga konsekvenser på önskningarna man uttalar till anden i flaskan. När det gäller mål så följer alltid uppoffringar, små eller stora.
Jag har lyckats med många saker i mitt liv. Jag har gått ned nästan 20 kg i vikt och behållet den vikten i över 10 år, jag har fått eller blivit erbjuden den typ av tjänster jag "drömt" om att få (men sedan tyvärr inte uppskattat dem så mycket när jag väl fått dem), jag har gått från att ha haft jättesvårt att få orgasm till att kunna få 4 orgasmer på 10 minuter (med någon som kan mina knappar), och jag har gått från att knappt haft några egna vänner till att vara omgiven av människor som verkar trivas i mitt sällskap.
Alla sakerna har inte varit saker som jag satt upp som konkreta mål, utan mer saker som jag önskat och sedan jobbat mot att uppnå. Det handlar ofta om att satsa tid och enerig, och våga tänja på sina egna gränser och gå utanför bekvämlighetszonen. Och det handlar om att gå på nitar. För livet är fullt av dem. De härdar oss. Men när jag tittar på vad jag har fått i gengäld så känns nitarna överkomliga och ofta värda att gå på.
Dit inte inräknat min skilsmässa, för jag vet ännu inte vilket mål det är meningen att den ska hjälpa mig uppfylla. Så den är jag inte alls tacksam för. Vill bara förtydliga det. Men kanske en dag att jag förstår vart den passar in i det stora samanhanget. Eller så får jag lära mig leva med att alla mina drömmar inte slår in.
Skattesmäll
Mitt i allt kaos får jag veta att jag troligtvis kommer åka på en ordentlig skattesmäll. 60 000:- i runda slängar. Allt pga att jag gått med på att få en mindre andel av köpeskillingen från bostadsförsäljningen, vi gick in i bostaden med 1/3 (jag) och 2/3 (min fd man) och delade försäljningsvinsten utefter det. Och jag räknade prisskillnaden mellan min gamla och min nya lägenhet utifrån det. Men nu när det är dags att deklarera visar det sig att det är bostadsrättsföreningens registrerade andelstal som är skatteverkets bas. Och vi skrev 50-50 på kontraktet, av enkelhet. Jag hade inte en tanke på att det skulle bli skilsmässa, och när det blev skilsmässa hade jag inte en tanke på att det stog någon fördelning på kontraktet. Eller att det spelade någon roll. Men nu visar det sig att det är underlaget till beskattning. Och då får jag inte få uppskov och skjuta på försäljningsvinsten, och tvingas betala skatt på en större vinst än vad jag har gjort. Det rör sig om ungefär 130 000:- som jag aldrig har fått i min ficka men som jag måste skatta för.
Där fick man för att man var så jävla snäll och inte tog sin lagstadgade andel (50%). Jag ska aldrig mera vara så snäll i en skilsmässa! Nästa gång ska jag ta det jag kan få och lämna den andra parten blödande. Så känns det just nu iallafall. Jag känner mig totalsnuvad! Att han dessutom har lagt ned 0kr på inköp av ny bostad, utan flyttade direkt hem till hennes lägenhet som bekostats av hennes föräldrar gör mig bara mer illamående. Och förbannad.
Idag är jag arg! Och det är faktiskt lite skönt!
Där fick man för att man var så jävla snäll och inte tog sin lagstadgade andel (50%). Jag ska aldrig mera vara så snäll i en skilsmässa! Nästa gång ska jag ta det jag kan få och lämna den andra parten blödande. Så känns det just nu iallafall. Jag känner mig totalsnuvad! Att han dessutom har lagt ned 0kr på inköp av ny bostad, utan flyttade direkt hem till hennes lägenhet som bekostats av hennes föräldrar gör mig bara mer illamående. Och förbannad.
Idag är jag arg! Och det är faktiskt lite skönt!
En bra och intressant kväll
Jag bestämde mig ganska tidigt igår för att försöka ha en trevlig kväll och inte bara hänga framför soffan. En av mina killkompisar var väldigt lättövertalad, och vi gick tillsammans ut för att dricka drinkar. Hamnade på en väldigt trevlig hotellbar vi båda gillar - lyxigt, soft och duktiga bartenders.
Jag började dricka en New york sour (bilden ovan). En spännande drink, en Whiskey sour med en skvätt rödvin. Faktiskt mycket godare än vad det låter. Kom bara ihåg att det är svårt att se söt och glad ut när man dricker en sour... ansiktet har en förmåga att skrynkla sig lite när man känner den sura smaken...
Det roligaste med att gå ut har jag upptäckt, mera nu sedan jag blev singel, är att observera och integrera med andra människor. Det här var typerna jag stötte på igår:
* "Bönderna" (är turister eller inflyttade till Stockholm från något mellansvenskt län). Spanar in en direkt när man kommer in, och kommer oftast med en klumpig kommentar som inledningsfras. Blir snabbt alldeles för full. Beställer in en öl och en hotshott, och tjatar på kompisen att dricka trotts att han är tveksam. Är nervös och blir pratsam, och låter inte tjejen han raggar på få en syl i vädret. Eller åtminstone avbryter henne. Försöker skapa kontakt genom att beställa in samma som hon dricker (en söt tjejdrink). Försöker sedan skåla så drinken skvalpar över och spills ned i hennes knä.
Raggningsfaktor: Typ minus två på en skala från 0-10
Tips: Du blir inte trevligare ju mer du dricker. Det är bara du som inte märker av hur otrevlig du blir. Drick det du gillar att dricka - och drick gärna alkoholfritt. Få saker imponerar så mycket på en tjej som en nästan nykter kille som ger dem uppmärksamhet (det signalerar att han inte bara är fyllekåt utan kanske genuint intresserad av just mig). Försök lära dig storstads-vett-och-etikett. Man skålar inte med en odrucken drink - det säger sig nästan själv. Och framförallt - låt tjejen prata! Oavsett vad hon pratar om, se intresserad ut och ställ följdfrågor! Försök inte imponera med egna historier.
* "Snygga killkompisarna" - kompisar som har trevligt tillsammans men som umgås så mycket med varandra att de kan prata med någon annan också. Dessa har hög raggningsfaktor, så hög att man faktiskt tar lite av initiativet själv. Här gäller det att hitta en bra ursäkt att komma i närheten, avvakta rätt tillfälle och när man märker att de tillfälligt fått slut på samtalsämnen så inleder man en konversation. De har ofta intressanta jobb och reser mycket. Här gör det inget om de pratar - det är ju jag som raggar! I det här fallet var den ena upptagen, och den andra skulle hem tidigt och sova. Så mitt raggande misslyckades. Men jag var inte ute efter att gå hem med ngn, utan bara för att testa tekniker så jag var nöjd ändå.
Raggningsfaktor: Varierar med intellekt och snygghet, men oftast 7-10.
* "Snygga tjejkompisarna" - KAN vara samma som "snygga killkompisarna". Men tjejer är oftast mer svårraggade än killar. De kan lätt blänga surt och sluta sig ännu tätare i sin konversation om man försöker vara social med dem. Men här är det också man själv som raggar, så de gånger de VILL följa med hem så är raggningsfaktorn hög. Problemet är bara vad de anser att man själv har för raggningsfaktor.
* Snygg, välklädd äldre man - Jag blev förvånad över vad trevligt jag hade och vad attraherad jag blev av en man mer än 15 år äldre än jag. Mycket trevlig konversation, och han var nog den jag var närmast att gå hem med. Men jag var som sagt inte intresserad av det, och han verkade inte vara det heller. Men vi hade ett fantastiskt trevligt samtal om företagskultur, coaching, att leda människor och liknande. Han gjorde inga närmanden mot mig och jag kan faktiskt inte avgöra vad raggningsfaktorn är där. Ganska hög vill jag inbilla mig. Om jag träffar honom igen kan jag faktiskt överväga att prova en äldre man. Kanske finns det saker jag ännu inte har lärt mig?
Jag ska fortsätta mina barbesök och fortsätta analysera människorna jag möter. Nästa gång kanske jag till och med analyserar mig själv.
En ganska vanlig dag?
I dag har jag kommit hem från julfirandet. Hemresan gick bra. Det var inget ragg på tåget den här gången, istället blev jag avvinkad av min kompis och hennes fyra barn. De kom till stationen BARA för att vinka av mig när jag åkte.
Jag tror att det är en bra "social" investering att få ett barns kärlek. För om inget olyckligt inträffar kommer barnet leva längre än du, och om man väl har fått någons kärlek är det relativt lätt att underhålla det. Även om det självklart kräver en del arbete. Så tänker jag nu om min kompis barn. Om jag fortsätter att älska dem och de fortsätter att älska mig, så kommer jag vara ihågkommen och behövd. Och just nu känns det väldigt lätt. Jag får så otroligt mycket tillbaka direkt när jag investerar i dem. De har varit min räddning den här julen.
Resten av dagen har varit en helt ok dag. Det har varit en "flatline". Dvs jag har varken varit arg, ledsen eller jätteglad (jätteglad blir jag så gott som aldrig nu för tiden, tyvärr). Och det har varit väldigt skönt att ha en sådan dag. När jag kom hem gjorde jag väldigt lite nytta. Jag har mest suttit och njutit av att vara ensam.
Nu ska jag snart iväg till en kompis och tillbringa kvällen där. Det ser jag fram emot. Dock känner jag en liten press på att försöka hitta på och boka in något imorgon och i övermorgon, då jag är helt obokad. Men jag orkar inte riktigt ta tag i det. Får se vad som händer.
Kyrkogrådsbesök
Idag åkte jag och min pappa för att sätta ljus på våra bortgångna släktingars gravar. Min mor kommer från ett annat land, och hennes släkt vilar där. Så det är pappas släkt vi besöker på kyrkogården.
Jag tycker om att åka till kyrkogården på julen. Jag tycker om att spendera den tiden med min pappa. Det är kvalitetstid för oss. Den här gången satt vi länge tysta. Och helt plötsligt började jag prata och berätta hur jobbigt allt var just nu, och så började jag gråta. Jag grät hela vägen till kyrkogården, och jag och pappa hade ett väldigt förtroligt samtal. Jag tycker om mina föräldrar och allt som jag ärvt från dem. Även om de har sidor som jag hoppas kunna slippa ärva...
Så här såg det ut vid kyrkan, och på något sätt tycker jag att det avspeglar hur jag känner mig inombords. Jag har svårt att sätta ord på det, så ni får titta på bilderna och fantisera själva.
Julkramar!
Vad gör man ensam en fredagkväll?
Snart har jag bott ensam i två månader. Jag har fortfarande inte vant mig vid ensamheten, men jag börjar vänja mig vid lägenheten. Det är skönt att något känns hemtamt.
Jag har ännu inte fått några rutiner på hur jag ska leva mitt liv, och hur jag ska ta hjälp av mina vänner. De vänner jag har skaffade jag i ett annat läge i livet. De är anpassade efter de "krav" och behov jag hade då av vänskap. I dag är allt annorlunda. I dag har jag andra behov. Och mina vänner har samma behov som förut. Jag tycker jättemycket om mina vänner, och de tycker jättemycket om mig. Men vi har svårt att möta varandras behov. Jag har så stora behov just nu, just nu är jag så osjälvständig. Jag hatar oftast att vara ensam (något som jag förut alltid har njutit av, eller åtminstone inte haft problem med).
Jag är otroligt känslig just nu. Framförallt känslig mot att bli avvisad - såret min skilsmässa har lämnat är fortfarande för stort och djupt, och varje handling som kan tolkas som ett avvisande river på nytt upp det lilla som hunnit läka. Ikväll blev jag avvisad. En vän som jag trodde skulle tillbringa kvällen med mig valde att spendera den med en annan vän. Och jag blev inte inbjuden att vara med, trotts att jag även känner den andra. Jag vet inte varför de ville vara ensamma, varför jag inte fick vara med. Min vän gav som skäl att han kände sig "kvävd" av mig. Han har det också väldigt jobbigt just nu, och jag försöker stötta honom så gott jag kan. Men jag tror inte jag gör ett särskilt bra jobb med tanke på hur jag själv mår. Och uppenbarligen mår han inte längre bra av att umgås med mig, vilket väl är ytterligare kvitto på mitt misslyckande där. Tyvärr. Vännen glömde dessutom berätta att han bestämt med någon annan, att jag skulle få tillbringa fredagskvällen helt ensam fick jag reda på först när jag själv ringde upp vid sex. Det var väldigt jobbigt att inte få möjlighet att förbereda sig på en ensam fredagskväll.
Men vad gör man? Bryter ihop och går vidare. Jag ringde en kompis och grät en skvätt, sedan passade jag på att handla några julklappar och lite mat. För att sedan avsluta kvällen med en hemmagjord nachotallrik och en halv flaska vin framför CSI. Men det känns inte skoj, inte alls. Jag hoppas att det inte alltid kommer kännas så här!
Jag har ännu inte fått några rutiner på hur jag ska leva mitt liv, och hur jag ska ta hjälp av mina vänner. De vänner jag har skaffade jag i ett annat läge i livet. De är anpassade efter de "krav" och behov jag hade då av vänskap. I dag är allt annorlunda. I dag har jag andra behov. Och mina vänner har samma behov som förut. Jag tycker jättemycket om mina vänner, och de tycker jättemycket om mig. Men vi har svårt att möta varandras behov. Jag har så stora behov just nu, just nu är jag så osjälvständig. Jag hatar oftast att vara ensam (något som jag förut alltid har njutit av, eller åtminstone inte haft problem med).
Jag är otroligt känslig just nu. Framförallt känslig mot att bli avvisad - såret min skilsmässa har lämnat är fortfarande för stort och djupt, och varje handling som kan tolkas som ett avvisande river på nytt upp det lilla som hunnit läka. Ikväll blev jag avvisad. En vän som jag trodde skulle tillbringa kvällen med mig valde att spendera den med en annan vän. Och jag blev inte inbjuden att vara med, trotts att jag även känner den andra. Jag vet inte varför de ville vara ensamma, varför jag inte fick vara med. Min vän gav som skäl att han kände sig "kvävd" av mig. Han har det också väldigt jobbigt just nu, och jag försöker stötta honom så gott jag kan. Men jag tror inte jag gör ett särskilt bra jobb med tanke på hur jag själv mår. Och uppenbarligen mår han inte längre bra av att umgås med mig, vilket väl är ytterligare kvitto på mitt misslyckande där. Tyvärr. Vännen glömde dessutom berätta att han bestämt med någon annan, att jag skulle få tillbringa fredagskvällen helt ensam fick jag reda på först när jag själv ringde upp vid sex. Det var väldigt jobbigt att inte få möjlighet att förbereda sig på en ensam fredagskväll.
Men vad gör man? Bryter ihop och går vidare. Jag ringde en kompis och grät en skvätt, sedan passade jag på att handla några julklappar och lite mat. För att sedan avsluta kvällen med en hemmagjord nachotallrik och en halv flaska vin framför CSI. Men det känns inte skoj, inte alls. Jag hoppas att det inte alltid kommer kännas så här!
Välkommen till min nya blogg!
Jag skriver den här bloggen för att jag inte vet vad jag ska göra av mina tankar och känslor annars. Och för att jag tror att jag inte är ensam om att känna det jag känner. Kanske finns det någon som känner igen sig i det jag skriver, och som kan känna sig mindre ensam. Ensamhet är något jag just nu utforskar i stor utsträckning, och framförallt sätt att slippa känna sig ensam.
Om du läser något inlägg och det väcker en känsla eller tanke hos dig. Snälla dela med dig av den i kommentatorsfältet. En annan av anledningarna med bloggen är att reflektera över det som händer mig just nu. Och jag tar tacksamt emot andras reflektioner på det jag skriver. Det ger mig ytterligare dimensioner. Kanske kan någon av dina erfarenheter hjälpa mig att stärka mig själv igen.
Tack för att du stannat till hos mig!
Om du läser något inlägg och det väcker en känsla eller tanke hos dig. Snälla dela med dig av den i kommentatorsfältet. En annan av anledningarna med bloggen är att reflektera över det som händer mig just nu. Och jag tar tacksamt emot andras reflektioner på det jag skriver. Det ger mig ytterligare dimensioner. Kanske kan någon av dina erfarenheter hjälpa mig att stärka mig själv igen.
Tack för att du stannat till hos mig!
