Ensam duktig flicka söker

Har just haft ett stormöte där jag presenterat mitt projekt för ett antal personer med stort inflytande och stor kunskap. Vi var fyra personer som höll i mötet varav jag och en kollega höll i själva kunskapsdelen. De andra var chefer som höll i mötet rent praktiskt och förde fram de förslag vi andra två inte hade mandat att framföra själv - om allt skulle gå rätt till.

Och det gick superbra. Det kändes verkligen som vårt budskap gick fram och att de upplevde vårt projekt som något att satsa på. Inga löften gavs, och det var heller inte tanken. Vi klarar oss fram till hösten 2011, det är sedan vi behöver ny finansiering. Så de hinner fundera ett tag. Låta tankarna sjunka in. Och vi kommer återkomma, och jag tror de kommer komma när vi kallar igen. För de blev nyfikna. Och jag tror de föstog att det var viktigt. Jag älskar när jag kan engagera folk. Prata är egentligen min stora gåva, inte lika mycket att skriva. Men något jag är riktigt sämst på är att skruva möbler och göra hantverkargrejer hemma. Så det är bra att jag har ett stort självförtroende när jag åker hem för att ta tag i mina privata projekt.

Jag borde egentligen sova, men som så många gånger förr så sitter jag uppe och gör andra saker. Den här gången har jag jobbat, och druckit vin. Kanske inte den allra bästa kombinationen. En vän "grälade" hjärtligt med mig på msn om att jag söp medan jag jobbade, men jag kontrade med att jag inte alls gjorde det utan istället jobbade medan jag söp. Vilket som är värst vet jag inte. Jag vill dock inte se det som att jag super - jag var sugen på ett glas vin - som blev två. Och så sällan som jag dricker på egen hand så tyckte jag att jag kunde falla för frestelsen.

Jag har varit på konferens i tre dagar och är helt slut i huvudet. Det har varit en mycket intressant konferens, men mest intressant har varit de kontakter jag har knutit utanför seminariesalarna. Jag har åter igen tackat nej till en spännande tjänst som jag blivit erbjuden, men som inte helt och fullt passar in i mitt intresseområde. Envis som en jag vet inte vad håller jag fast vid det jag gör och det jag tror på. Trots att andra tjänster skulle ge enklare arbetsuppgifter och bättre utvecklingsmöjligheter.

Jag höll i en presentation på konferensen och berättade om mitt intresseområde. Hur det gick vet jag inte riktigt, jag fick ingen jätterespons från auditoriet vilket jag är van vid från andra sammanhang. Huruvida det berodde på att de höll med om allt jag sa och var blyga eller att de förkastade allt med inställningen att det inte var värt att argumentera mot vet jag inte. Men jag hoppas på det förstnämnda.

Jag har också minglat med min chefs-chefs-chef som var på konferensen. Jag har med denna chef, tillsammans med de två mellancheferna, planerat en stor presentation av mitt projekt inför tilltänkta finansiärer och andra inflytelserika personer. Ett antal av de inbjudna har tackat ja, men tydligen så har ett antal av personerna reagerat över att vi inte följt gängse procedur och enligt dem bjudit in "fel" personer. Personer som inte ska vara med när "kronor och ören diskuteras". Högste chefen var ambivalent över hur hon skulle bemöta det hela, hon var sugen på att vara "uppnosig" förstog jag men jag hörde också att hon har sinne för diplomati. När man sitter så högt upp som hon så tror jag att man alltid sitter lite löst. Man vinner inget på att göra sig för osams med de ovanför. En avsatt chef gör nämligen ingen nytta.

Mitt uppe i all karriär så har jag också haft ett möte med mitt förflutna. Jag har nämligen bott hos några släktingar till mitt X. Som jag numera titulerar som mina vänner. För jag tycker hemskt mycket om dem, och jag har känt dem i 12 år. Jag har ingen lust att säga upp bekantskapen med människor jag tycker om bara för att de råkar ha ett visst släktskap. Det skulle jag ju inte göra med några andra människor jag känner.

Men det gick jättebra! Jag har varit orolig för att de sagt ja till min förfrågan bara för att de känner att de måste. Men de var innerligt glada för att jag ville komma och titta förbi. Och de var ärligt intresserade av hur det var med mig. Fast de i början försökte låta bli att fråga. Men i morse så frågade den hon hur det egentligen var, och gav mig utrymme att svara väldigt ärligt. Och jag förstog det som att de också var väldigt ledsna över det som hänt, och förvånade. Jag vet att de tycker väldigt mycket om mitt X också, och han tycker om dem. Så det är skönt att kunna få fortsätta vara omtyckt av dem, att det inte blivit ngt antingen eller.

På vägen hem blev det strul med tåget jag åkte med. Det skulle bli ersättningsbuss halva sträckan. Och det var huggsexa om bussarna, två gånger förlorade jag kampen med enbart några personers marginal innan bussarna blev fulla. Jag blev en av ca 10 personer som blev kvar på perrongen efter att jag gett upp en plats till en kompis/kollega som hade längre resväg än jag. Men när "sista" ersättningsbussen gått och vi väntade på en ytterligare så kom ny information om att nästa tåg skulle trafikera samma sträcka som vårt tåg inte trafikerat. Så en timme försenad fick jag plats på ett nytt tåg.

Och nu är jag äntligen, sedan några timmar, hemkommen. Och nu har jag nästan jobbat av allt jag har att göra. Och jag tycker verkligen att jag "förtjänar" ett glas vin, eller två. Om man nu någonsin gör det.

Och jag lovar att reflektera vidare över det här med män. Jag blev extra peppad av att någon känner igen sig i mina inlägg. Ikväll är jag aldeles för trött och ointresserad av allt sådant.

Nu är presentationen klar, jag tror jag satt den. På något märkligt sätt. Men minuterna innan "investerarna" kom så höll jag på att bryta ihop.

Vi var fyra verksamheter som skulle presentera oss, tre som har en fast tillströmning av pengar och enbart hade som mål att presentera vad de uppnått och hur framtidsplanerna ser ut. Och så min verksamhet som är nyss igångstartad och precis i övergången till att bli permanent. Men för att bli det så behövs det ett tillskott av pengar. Och de som kom till oss idag är de som sitter på dessa pengar.

Ändå börjar en av mina kollegor som ska presentera ett av de andra projekten (och som delvis är engagerad i mitt projekt) ifrågasätta varför jag ville dela ut TVÅ broschyrer om mitt projekt och en broschyr om ämnesområdet. När "alla andra" bara skulle ge ut en broschyr. För det var ju inte "rättvist" att jag skulle dela ut tre. Detta var 10 minuter innan besöket skulle komma. Jag som verkligen inte är på humör att tjaffsa idag la mig direkt, och gick med på att enbart dela ut den lite tjockare informationsfoldern om projektet. Varpå min kollega fortfarande var missnöjd, för "alla andra" skulle ju bara dela ut broschyrer som var vikta A4 sidor. Så då måste jag också bara dela ut en likadan. Att jag försökte säga att jag upplevde mitt projekt som viktigast att lyfta fram hade han ingen förståelse för. Och som vanligt är det ingen annan som tar parti för någon sida.

Chefen som egentligen skulle hållit i hela mötet var sjuk, och denna kollega hade fått i uppgift att hålla samman tåtarna. Så med andra ord hade denna personen makten, och utnyttjade den. När min chefs chef och tillika projektägare kom med investerarna i släptåg var det heller inte läge att ta någon diskussion om vilket material som skulle delas ut.

Usch vad jag hatar att bli så satt ur spel av små små saker. Jag borde ha mer pondus i min roll som projektledare. Jag borde kunna driva igenom min vilja. Men mot just denna kollega är jag alltid chanslös. Han golvar mig alltid. Och när jag säger ifrån och hävdar min rätt så är jag "the bad guy", maktgalen och kör med härskartekniker. När inte han får göra precis som han vill. Och just idag känns som sämsta möjliga tillfälle att ta detta. Så nu känner jag mig bara totalt tom. Totalt urlakad. Som en urvriden trasa. Hellst vill jag gå hem, vet inte om jag orkar ta mig för något mer alls idag. Men jag antar att det bara är att bryta ihop, samla ihop resterna och gå vidare. Som så många gånger förr. Men just nu undrar jag hur många gånger till jag kommer orka.

Jag känner mig verkligen inte tillräckligt stark för att ta så stora beslut som jag står inför. Jag känner tyngden av beslutet på mina axlar för varje steg jag tar. Det handlar om ett tydligt vägskäl i min karriär, ett slut på den dubbla väg jag gått ett tag. Nu måste jag bestämma mig för vad jag VERKLIGEN vill göra. Och det vet jag inte. Om vägen är rätt vet jag först när jag har gått den. Och för att kunna besluta vilken som är bäst så måste jag gå båda. Men det kan jag inte.

Jag har levt "dubbelliv" förut, och veckopendlat mellan två städer. Då var jag i en stad i veckorna och i en annan stad på helgerna, på helgerna med min fd man. Resultatet blev att man aldrig fick något riktigt liv i någon av städerna, och det tog flera år efter att jag blev helt bofast i en av städerna innan mitt liv kom igång igen. Så jag vet inte om jag vill dela upp mig i två halvor heller.

Men just nu känns det bättre att dela upp mig än att överge allt och börja om. Jag är inte tillräckligt stark för det. Det känns som jag behöver en fastare grund att stå på innan jag tar ett sådant kliv. Å andra sidan kanske det är när grunden är krakelerad som man kan vara lockad att byta.

Just nu vet jag varke ut eller in!