Ensam duktig flicka söker

Det är alldeles för många mellandagar i år, aldeles för många av dem är vardagar. Jag tog en semesterdag i måndags och jobbar övriga dagar. Jobbar mestadels hemifrån och har redan innan planerat att göra ungefär 6h/dag. Så lite soft blir det ändå.

Tillbaka i storstaden och tillbaka i träningsvanorna efter en vecka med enbart hundpromenader. Tyvärr inte inne i de goda matvanorna ännu. Men jag hoppas att det ska gå att ta sig tillbaka efter nyår.

I tisdags var jag på spinning med en killkompis. Efteråt hade vi tänkt gå och äta någonting tillsammans, eftersom ingen av oss ändå hade ngn att äta middag med eller ngn som lagar maten till oss. Från början var nog tanken att äta något enklare i närheten, men det hela slutade med att vi tog oss till Nytorget och Urban Deli där vi åt charkuterier och jag drack rödvin (han nöjde sig med öl) och åt en efterrätt. Det blev inte jättesent, men rödvin efter spinning har extra bra effekt kan jag säga! Supertrevlig kväll och precis vad jag behövde efter en intensiv julhelg (som för övrigt för min del, som inte dricker öl, varit näst intill alkoholfri), en mysig och lugn kväll med en god vän. Det gör jag gärna om!



Igår var jag och tränade igen, och sedan åt jag Libanesisk middag med några vänner. Det blev väldigt trevligt med jättgod mat och rödvin (igen). Efteråt blev det drinkar på en lyxig bar och i säng kom jag först vid 02. Och idag ska jag jobba. Det går sådär kan jag säga (jag skriver ju ett blogginlägg istället...). Men jag tröstar mig med att det inte är särskilt ofta jag är så här dekadent.



Ikväll blir det lugnt. Jag ska baka och fixa mat till nyårsfesten jag ska på imorgon. Den ser jag mycket fram emot. Kanske bjuder jag över någon att hålla mig sällskap i utbyte mot lite mat och ett glas vin.

Så just nu känner jag mig inte som en särskilt ensam och duktig flicka. Just nu känner jag mig nog bara som, tja som, som en människa. Och det tror jag är bra. Om inte annat är det väldigt skönt!

En liten rapport från mitt nya liv kanske är på sin plats.

Positivt - jag har inte druckit alkohol sedan jag avlade löftet om vit månad (det blir mer än en månad men jag är inte så petig). Dock upplever jag ingen som hellst positiv effekt av detta, efter att ha låtit bli alkohol i över två veckor. Inte på något sätt. Tyvärr. Men jag ska ändå stå fast vid mitt beslut om att inte dricka något de kommande veckorna. Om inte annat så sparar jag pengar.

Mitt andra projekt var socker. Det gick bra den första veckan, sedan lite sämre och nu har jag ätit efterrätt två dagar på raken, och småätit lite choklad nästan varje dag de senaste dagarna. Mao inte så bra. Och här ser jag negativa effekter.

Träningen har jag också kommit igång med. Förra veckan blev det ett pass på gymet, ett löppass och tre dagar var jag ute och cyklade. Och den här veckan har jag hunnit med två pass på gymet redan, imorgon ska jag springa och på söndag får ni hålla tummarna för mig på tjejmilen. Min målsättning är att det går bättre än på Midnattsloppet.

Jag har köpt 14 PT-timmar (PT = Personlig Tränare för er som inte tränar) och har utnyttjat en. Och bestämt att jag ska byta PT. Den förra var mer disträ än vad jag är.

Ringer och pratar med honom -allt låter bra. Berättar tydligt att jag vill träffa någon varje vecka och vad mina mål är. Han lovar att göra iordning ett köpekontrakt för PT-timmarna till dagen efter då jag ska komma in och betala. När jag kommer in dagen efter är det ingen kontrakt förberett, men han står i receptionen och hjälper mig fylla i det. Det är helt ok - man kan glömma och det gick snabbt att fylla i.

Måndag en vecka senare är det dags för första passet. Han hälsar på mig och säger "Vi har inte träffats förut va?". Varpå jag påminner om att vi setts i receptionen. Han ser då lite förvirrad ut. Men det är helt ok, jag har själv jättesvårt för ansikten.

Under vår timme ställer han lite frågor, men jag får en känsla av att han inte riktigt lyssnar på svaren. Sedan gör han en massa tester som jag inte fattar så mycket av och som han inte förklarar. Han verkar allmänt stressad. Han verkar heller inte komma ihåg någonting av det vi pratade om på telefonen.

När timmen är slut vill jag boka ny tid till veckan efter. Då ber han att få återkomma med detta. Det är helt ok, för jag har ingen kalender med mig. Dagarna går och när det är fredag eftermiddag känner jag att jag måste få struktur på kommande vecka - jag har hållit så mycket som möjligt öppet för att få plats med min PT-tid. Så jag ringer honom. Och får beskedet att han inte har några lediga tider till veckan efter. Men att det finns möjlighet att ses veckan efter det. Och att han ska SMS:a de tider som är lediga. Fredagen tar slut, lördagen går och söndagen går utan att jag hör något.

På måndagen får jag nog och går till gymmet och ber att få bli kontaktad av en ny PT, för jag betalar faktiskt inte för någon som JAG måste sparka igång. Receptionen lovar att jag kommer bli kontaktad. Detta är måndag morgon. Måndagen går, tisdagen går och när det är onsdag eftermiddag undrar jag hur länge jag måste vänta. Så jag ringer gymet igen.

Får prata med träningsansvarig på anläggningen som ganska snabbt hittar en passande PT. Som ska ringa upp så snart hon var färdig med sin kund. Det här var idag klockan tre. Det verkar vara en väldigt tuff PT om hon fortfarande inte är klar med kunden... Jobbigt värre!

Just nu är jag ganska trött på SATS. Jag vill ju komma igång. Och det här är en väldigt stor investering för mig. Och jag behöver verkligen hjälp. Resultatet så här långt av min mer hälsosamma livsstil är +2kg. Just nu undrar jag om jag inte skulle ha investerat pengarna på en psykolog istället. Men min fysiska hälsa känns akut, med ett BMI strax över 30 som långsamt stiger så kan jag inte fortsätta så här!

OJ vad läsarsiffrorna sjönk, som en stor sten, efter mitt senaste blogginlägg om hälosamt levende. Ska jag tolka det som att mina läsare inte är intresserad av någon hälsoblogg/träningsblogg/viktminskningsblogg? Eller har folk bara annat för sig?

Det känns därför befogat att byta ämne. Och berätta att jag var på krogen igår. Min bror hälsade på mig i helgen, första gången sedan skilsmässan. Han bor i en stor stad på andra sidan landet, på Sveriges baksida kanske man kan säga (eller framsida, beroende på vilken sida de man frågar bor på). Det var jättekul! Och han uppskattade det mycket. Han tyckte det var mycket roligare att komma och hälsa på nu, än vad han har tyckt förut när han kom hem till mig och mitt "familjeliv". Vi sammanslöt med ett gäng kompisar till mig, efter en (som alltid) mumsig middag på Dollys saloon på söder. Det blev ett besök på Braun, som jag aldrig varit på förr (mycket underligt, för det var precis min typ av ställe - och på söder!), Himlen därtill och Thaibåten. Vi missade Vampire lounge och Imperiet som också stog på barlistan, men de får vi ta nästa gång han kommer. Och innan dess har jag lovat att hälsa på honom, i oktober har vi sagt. Ser mycket fram emot det.

Jaha, då är man inne i ännu en fas av frånskild-singel-livet då. För det är bara att inse, människan är en konstig varelse som verkar följa någon form av biologiskt socialt mönster. Vi ska inte tro att vi är unika, att vi tänker tankar som ingen annan tänkt. Visst - någon måste vara först. Men oftast finns det andra som tänker, känner eller har varit i precis samma situation som du. Det kan vara en förbannelse eller en tröst.

Först gick jag igenom "förkrossad-och-söka-stöd-och-tröst"fasen, sedan blev det "ut-och-härja-på-krogen-fasen". Och nu har jag precis börjat "jag-ska-bli-en-bättre-människan"fasen. Det är bara att inse att jag troligtvis inte är den enda som går igenom dessa faser, i den ordningen. Finns det till och med någon läsare som känner igen sig?

Som sagt, sedan i måndags är jag inne i en hälso-fas. Som jag hoppas ska hålla i sig lika länge eller ännu längre än krogen-fasen (för den har varit ganska lång och intensiv). Nu ska jag ta hand om min kropp och må bra fysiskt, och därigenom psykiskt. Jag ska prioritera mig själv och göra min kropp till ett tempel för min själ och mitt sinne.

Jag har dragit ned rejält på sockerkonsumtionen och helt slutat äta all form av godis. Sedan i måndags då. Det har varit tufft, speciellt de sista dagarna. Jag har gjort 2,5 undantag från sockerneddragningen. En dag åt jag marmelad på frukostmackan, en dag drack jag juice (som faktiskt innehåller socker, även om det bara är fruktsocker... därför det blir en halv för den) och idag drack jag en alkoholfri drink. När man förnekar sig något så blir man väldigt medveten om hur viktigt det man förnekar sig har varit i ens liv. Jag upptäcker väldigt många situationer där en godisbit hade slunkit ned. Och för att förhindra det så måste jag hitta nya strategier. Det tar kraft. Men det är värt det.

Jag har också slutat helt med alkohol. Och tänker vara utan i en bit över en månad. Efter alkohol har jag inte alls samma desperata sug som jag har efter socker. Men ibland har jag saknat det där glaset vin till den goda maten. Men framförallt upplever jag det som lite socialt krångligt att inte dricka alkohol. Jag tror att mycket av det sitter i mitt huvud, för ingen i min bekantskapskrets är särskilt trugande, utan tvärt om förstående. Men det är ytterligare en sak som jag behöver ändra mitt beteende kring.

Förutom att jag ska må bättre och gå ned i vikt av ovanstående livsstilsförändringar, som även inkluderar fler matlådor till jobbet och mer matlagning hemma (eller bjuden på middag hos vänner) så hoppas jag kunna spara in en del pengar. Pengar som förut runnit iväg på krogen. Och de pengarna kommer gå rakt in på PT-kontot.

Jag såg honom inte. Jag tror inte han var där, jag tror inte att han sprang. Tyvärr tror jag att han motionerar aldeles för lite nu för tiden. Undrans om han har gått upp i vikt.

Gah att jag ens FUNDERAR på sådant. För det borde kvitta. Det är ju inte direkt så att det påverkar mig på något sätt. Om han blir fet och flintis. Fast det skulle vara lite trist, vet att han skulle hata det. Fast, borde jag egentligen ens bry mig om det? Vet inte. Men hur konstigt det än är så gör jag det.

Just nu går det lite upp och ned, som vågrörelser. Den senaste tiden har jag varken varit jätteglad eller jätteledsen, utan i ett mellanläge där jag ibland tänker på honom och saker som har med honom och göra - och då blir jag lite deppig. Och ibland tänker jag på roliga saker, och då blir jag lite gladare.

Som ni märker så överlevde jag midnattsloppet. Med tanke på vad som faktiskt hände så känns den formuleringen inte så väl vald. men jag låter den stå kvar ändå. Det var otroligt jobbigt att springa, och jag fick den sämsta tiden jag någonsin fått på en mil. Jag fick lov att gå vid flera tillfällen, och det har aldrig hänt förut. Jag brukar iallafall kunna hålla mig småjoggandes. Med undantag för backen upp mot Sofia kyrka. Mitt mål är att orka springa den någon gång - kanske nästa år. Men jag sprang iaf nästan ända upp. Men efter det var jag helt knäckt.

Var det någon mer som sprang? Hur gick det för er?

Vid midnattsloppet fick jag verkligen upp ögonen för hur dålig form jag är i. Dels för att jag inte orkade bita ihop och ta mig runt, och dels för att tröjan i storlek L satt tight över magen. Jag som alltid haft en så platt och fin mage börjar få putmage! Ungefär så här kände jag mig i tröjan:



Så nu ska det bli ordning på torpet. Idag var jag och tränade, ringde och bokade tid med en personlig tränare nästa vecka och har lagat 20 matlådor ikväll. Slut på skräpmat och onödiga kalorier! Jag tror även jag ska göra ett uppehåll med alkohol, tror jag ska hålla upp till september är slut. Frågan är bara om jag ska börja imorgon, eller i övermorgon...

De senaste dagarna har jag haft lite allt möjligt för mig. Det är ju semester och ganska många sysslolösa och oplanerade timmar som ska slås ihjäl. Och då finns det också tid att fundera på vad JAG vill göra. Vilket jag tycker är helt underbart spännande, för det här är första semestern som jag kan spendera precis som jag vill, utan att ta hänsyn till en annan människas intressen och vilja.

Det är kul att vara singel. Väldigt kul. Man kan göra vad man vill när man vill med vem man vill, om den personen vill.

Men det kostar på. Både fysiskt och ekonomiskt. Det är jag och flera av mina nyblivna singelvänner överens om. Aldeles för mycket pengar läggs på lyx såsom middagar och drinkar, eller helt enkelt öl på krogen.

Till hösten måste jag bli lite snålare, och lite hälsosammare. Annars kommer det inte hålla i längden. Men jag vägrar bli tråkigare. Jag får bara tänka till lite extra.

Äntligen har min semester börjat! Och det är SÅ skönt att jag säger äntligen. För att för några veckor sedan hade jag ångest inför semestern. Jag funderade på att ställa in allt. Jag hade ändå inget inbokat eller planerat. Tänk om jag blev sittande på en stol utan något att göra. Det var rena mardrömmen.

Men så har det inte blivit. Hittills.

Semestern började superbra. Jag jobbade halvdag på tisdagen och tog mig sedan ut till Stavsnäs så jag var där vid tre. Där hämtades jag upp av min båtkompis, som gjorde ett "kompisbyte". Dvs kompisen som varit ute första delen av turen skulle in och gå på Pride, så då kom jag ut och tog över hopp-i-land-kalle-rollen. Inte alls mig emot.

Vädret för de kommande dagarna var väldigt osäkert, och det blåste väldigt mycket. Så vi bestämde oss för att hitta en så ombonad vik som möjligt att förtöja i, med bastu... Vilket begränsar urvalet. Till slut bestämde vi oss för Lökholmen utanför Sandhamn. En riktigt lyxig gästhamn med alla faciliteter. Nästan lite för lyxigt, jag gillar att ligga i ensliga naturhamnar. Men nu så var det skönt med bekvämligheten. Från början trodde vi att vi bara skulle kunna stanna en dag, för det verkade bli rusk dagen efter. Men även onsdagen blev kanonfin, så vi stannade ytterligare en natt. Besök i Sandhamn med rosévin på utservering ena kvällen, och bastubad med dopp i havet den andra. Helt underbart mysigt!

I fredags besökte jag Pridefestivalen i Kulturhuset och gick ut med några kompisar. I lördags tittade jag och två av mina närmaste och roligaste kompisar på Prideparaden, och sedan gick jag ut med en fd kollega som var på besök från USA. Och idag är jag helt slut. Jättetrött! Och längtar efter att få sitta på en pall och ta det lugnt. I morgon ska jag sova riktigt länge, handla, baka kanelbullar och laga mat till en kompis som kommer över på middag. Sedan är resten av de kommande två veckorna oplanerade. Eller iallafall ganska. En preliminär plan på skärgårdsvistelse finns, och ett besök hos mina föräldrar. Och en dag på Eskilstuna zoo med en kompis och hennes barn. Och så hoppas jag det blir badväder någon dag. Så den kommer nog gå ganska snabbt den här semestern.

Och jag har inte dejtat så mycket mer sedan sist. Inget värt att berätta om iallafall. Men jag fortsätter rapportera om det händer något mer.

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Det har hänt jättemycket sedan dess. Jag har haft en supertrevlig midsommarhelg i Skärgården. Råkade hamna med en singelkillkompis på en båd tillsammans med ett par, och på lördagen hamnade vi på en fest med en massa andra par i en skärgårdsstuga. Och jag märkte till min förvåning och fasa hur jag liksom glider in i en social parroll med min killkompis. Hur jag tillsammans med honom tar den roll som jag tidigare haft i mitt äktenskap. Och hur omgivningen tror att vi är tillsammans. Fast vi inte är det. Fast jag tror att jag inte har några känslor för honom. Inga sådana. Tror jag. Det vore skönt om jag hade, för han är snäll och rolig. Men det blir inte alltid som man vill.

Ikväll var jag på en singelaktivitet ordnad av en "singelklubb" kan man väl säga. Eller en dejtingsite på internet är nog mer korrekt. Det var en grillkväll med massor av singlar. En mycket trevlig tillställning. När jag snabbt skannar igenom skaran konstaterar jag att det egentligen bara är en person som känns intressant. Av nog över 20 män. Och efter att ha tagit kontakt och pratat med honom konstaterar jag att han är väldigt trevlig, fortfarande snygg men inget för mig. Varför? Han snustar - går bort. Och han har barn - går bort (enligt hans kompis hade han också ett väldigt komplicerat förhållande till sitt ex som var väldigt kontrollerande även nu när de var skilda. Vilket går superfetbort!).

Så av alla män på denna aktivitet fann jag 0 intressanta. Till och med som hångelobjekt. Men jag tror inte att det den här gången berodde på att jag var "stängd" och ointresserad, för jag var ärligt nyfiken. Utan på att jag är kräsen och har krav. Vilket jag tycker är bra. Och den jag trodde var intressant tog jag kontakt med, och det klickade inte. Så är det.

Även om jag inte har hittat något, så vet jag att jag steg för steg blir redo att leta. Jag längtar efter att få träffa den där personen som jag klickar med. Som jag kan möta intellektuellt och som attraherar mig fysiskt. Jag längtar efter en person att åtrå och utforska. Men jag vill inte ha vem som helst.

This is what I want:
Rihanna – Shut Up and Drive

Jag har varit i London i fyra dagar med tre människor jag tycker väldigt mycket om. Vi reste budget-budget då två av dem är studenter med väldigt begränsad ekonomi. Vi flög ned med Ryanair och bodde på ett litet hotell i Paddington. Vi hade hittat ett hotell som erbjöd fyrbäddsrum, så vi knökade ihop oss alla fyra i samma rum med en toalett.

Eftersom vi kommer så bra överens, jag och mina två kompisar plus hennes sladdis till lillebror (som är 12 år yngre än oss), var det inga problem att bo så trångt. Vi var färdiga i badrumet på strax över halvtimmen - sammanlagt - alla fyra. Det blev tidiga mornar för att slippa köa och hinna se så mycket som möjligt, och sena kvällar för vi njöt av pubar och barer och en av kvällarna picknick och promenad i Hydepark.

Det var första gången för mig i London, men jag åker gärna tillbaka. Inte för att det var så spännande och exotiskt, utan för att det var så lätt att ta sig runt. Det enda kluriga var att förstå vad de sa, och då hade jag ändå VG i engelska och har jobbat en del mot USA så helt. Tyckter tvärt om att jag i princip alltid förstog vad mina amerikanska kollegor sa när vi jobbade ihop. Men här var jag helt väck. Det var jag inte riktigt beredd på.

Vi åkte från en liten flygplats en bit ifrån Stockholm, och eftersom mina vänner inte bor i Stockholm fick jag åka tåg själv hem. Jag sov som en stock på SJ-tåget, helt slut efter en intensiv helg. Jag sov så djupt så jag nästan kunde ha pratat i sömnen - det skulle inte förvåna mig om jag gjorde det. Han som satt bredvid mig kastade sig iallafall av tåget redan i Sundbyberg. Vilket fick mig att nyvaket fundera över vad jag kunnat hitta på i sömnen.

När jag sedan skulle gå av tåget vid centralen för att ta mig vidare hem så slog en enorm tomhet över mig. Inte som att jag kände mig ensam, det kändes bara ovant och tråkigt att inte ha tre andra människor och bagage och grejer att hålla rätt på. Jag saknade den där stressen att övervaka att alla kom av på samma station (ja, jag är en liten hönsmamma vilket säkert mina kompisar stör sig på). Det har tagit några dagar att landa i att vara själv igen. Men nu börjar jag uppskatta det. Det är bäst att njuta några dagar, för till midsommar kommer jag trängas med ett gäng andra på en liten båt. Det kommer bli spännande.

Tidigare i veckan skrev jag ett inlägg om att jag skulle börja ta bättre hand om mig själv. Det har väl gått så där så här långt. Jag är fortfarande medveten om att jag behöver lyssna på mig själv och min kropp, samtidigt som jag ofta håller för öronen och ropar "bingo" när den försöker säga mig något. Men jag ser iallafall att jag gör det. Det ser jag som ett steg i rätt riktning.

Det har fortfarande blivit många sena kvällar, men jag har klarat mig förvånandsvärt i veckan trots detta. Jag är välsignad med god sömn när jag väl kommer till ro och lägger mig.

Jag har faktiskt blivit duktigare på att äta frukost, även om jag fortfarande har ätit på jobbet några dagar. I dag var sämsta dagen pga kollektivtrafikstrul. Blev 40 min försenad till jobbet och fick inta en drickyoghurt på mötet jag blev försenad till. Tur att det var ett möte med mina närmaste medarbetare, så man kunde vara försenad och sitta och sörpla yoghurt mellan diskussionerna.

För mycket fet och onyttig mat... Tja, just nu känner jag att jag inte har så där jättebra perspektiv på vad som är onyttig mat. För några år sedan skulle jag ha klassat köttbullar som onyttigt, nu ser jag det som "iallafall riktig mat och innehållandes protein" och klassar det som nyttigt. Köttbullar har jag ätit två gånger den här veckan, båda gångerna tillsammans med goda vänner. Riktiga vänner bjuder nämligen på köttbullar (och annan enkel och snabblagad mat) när man kommer över på middag. För de vet att man inte kommer för deras kok-konst utan för deras sällskap.

En sak som en kompis "suckade" över ikväll var mitt alkoholintag. Hon tyckte att två dagar utan alkohol under en vecka var på tok för lite och att det borde vara tvärt om - max två dagar MED alkohol. Till mitt försvar sa jag att det oftast handlade om ETT glas vin/bubbel/cider eller liknande. Och då höll hon lite halvt om halvt med om att man faktiskt sett positiva resultat av en liten alkoholmängd. Men hon undrade ändå om det var riktigt bra för min mage.

Oredan i min lägenhet är avklarad. Mycket tack vare en telefonundersökning på uppdrag av Europaparlamentet som varade i minst 30 minuter. Medan jag svarade på allehanda frågor om allt från hur långt jag gått efter färskvatten idag till hur korrupta jag trodde svenska rättsväsendet var, om jag skrattat mycket under dagen, om jag känt mig nedstämd under större delen av dagen och hur jag skattade Sverige som land att bo i passade jag på att städa och feja i min lägenhet. Och när undersökningen var klar så fortsatte jag av bara farten. Det blev riktigt bra, och idag kunde jag till och med ta över en kompis på spondanfredagsmys.

Men oredan i mitt liv i stort består. Men jag tror inte det gör så mycket om jag bara håller ordning på allting annat och tar mig tid för mig själv ibland. Sätter gränser och prioriterar mig själv emellanåt.

Det kommer bli bra det här. Någon gång. På något sätt.

Nu är det sommarmys som gäller, så länge det varar.

Idag har jag varit på Rix fm festivalen i Kungsträdgården. Min bästa barndomskompis kom till Stockholm med sina fyra barn, de två stora som jag passade i förra veckan och de två små tvillingarna på 2,5 år. Det var supermysigt, de var som små änglar alla fyra och boppade till musiken. Ingen gjorde minsta försök att springa iväg. Det blev en hel del runtbärande på axlarna dock. Ett tips till alla barnovana - det är inte så jättesmart att ha ett glassätande barn på axlarna. Iallafall inte om det är pinnglass. Men vad gör väl det om man får håret fullt i glass, det är iallafall lättare att tvätta än en jacka (som klarade sig).

I morgon ska jag åka motorbåt i Skärgården med en killkompis som har båt. Det ska bli spännande. Och somrigt. Så nu så ska jag packa väskan inför imorgon och gå och lägga mig. Och önskar mina läsare också en trevlig och somrig helg.

Fortfarande inte frisk, fortfarande paj mage. Inne på femte dygnet nu. Men jag mår iallafall inte illa längre och jag får inte lika ont i magen. Den mer mal och bråkar. Men det mesta jag äter stannar inte kvar så länge i kroppen.

Förutom att dagTV är helt sämst, och jag börjar få prestationsångest och därför inte tycker att OpenTTD är riktigt lika kul längre och jag känner mig för matt för att ta tag i några lägenhetsprojekt så är det rätt ok.

För jag får en ordentlig boost på den viktminskning som jag så länge har tyckt mig behöva. Går ned nästan ett halvkilo dygnet. Och min magsäck lär snart vara i klass med en som är förminskad genom operation.

Och jag får den vila som jag så länge har behövt. Jag tror jag har legat i TV soffan mer de här dagarna än vad jag gjort det senaste halvåret. Och jag har sovit mer än åtta, ibland upp till tio, timmar per natt.

Och jag har haft tid att fundera. Inte alltid så jättebra, men oftast har det fungerat. Med undantag av i förrgår kväll och igår förmiddag så har det ändå känts rätt bra.

Men nu börjar jag tröttna. Nu vill jag bli frisk och ut och träffa folk. Men antagligen behöver jag ytterligare något dygn av isolering. För de senaste veckorna har jag känt mig otroligt osocial, jag har bara velat vara hemma och kolla på TV. Dejta eller träffa nya människor har känts helt ointressant. Vilket egentligen inte alls är likt mig - inte ens likt mitt gamla jag. Så jag hoppas att jag om något dygn ska ändra uppfattning och åter igen vara hungrig på upplevelser och umgänge. För nu har jag fått en överdos av det andra.

Flera har kommenterat att min ovanliga skruttighet nog hänger ihop med stress. Och jag tror att de kan ha  mycket rätt. Jag har ett otroligt krävande halvår bakom mig, både privat och professionellt, och nu har livet för första gången börjat stabilisera sig. Många var väldigt "imponerade" av att jag jobbade för fullt genom hela skilsmässan, och även om jag upplevde att jag var mindre fokuserad och produktiv var min chef mer än nöjd med mig när vi hade medarbetarsamtal för någon månad sedan. Men vad skulle jag gjort om jag inte jobbat? Stirrat in i en vägg? De första månaderna var helgerna jobbiga, med den ensamhet det innebar. Att dessutom vara hemma och "sysslolös" några vardagar skulle vara rena döden!

Idag har jag varit hemma från jobbet. Och det har inte gjort mig något. Jag har inte klättrat på väggarna eller haft ångest, jag har bara varit sjuk. Inte så där jätteroligt i sig själv kanske, men jag känner i hela mig att min kropp verkligen behöver vila. Sov till åtta i morse, sov en timme mitt på dagen och är trött igen. Hänger säkert ihop med att min kropp inte får tillgång till så värst mycket energi, men nog också med att systemet är helt slutkört. Det behöver startas om.

Så i morgon tänker jag också vara hemma, jag tänker inte ens ställa klockan för att "känna efter" hur jag mår i morgon. Jag ska låta min kropp återhämta sig och läka den här gången. Jag tror jag har igen det sedan.

Tristast är att jag, för tredje gången i rad, måste ställa in springträningspasset med en ny vän jag gärna skulle träffa. Tredje onsdagen på raken... Hoppas han inte tror jag bara hittar på dåliga ursäkter, eller att jag är en skruttig hypokondriker.

Idag mår jag skrutt, på riktigt. Inte bara psykiskt utan fysiskt också. Jag har ont i magen och mår illa. Det började lite smått i morse och har blivit värre under dagen. Gick hem tidigare från jobbet och sov en timme. Mådde pyttebättre efter det, men nu mår jag skrutt igen.

Det är lustigt, jag höll mig frisk genom hela den jobbiga skilsmässan, hela hösten och hela vintern har jag varit frisk. Friskare än vad jag varit på massvis med år. En enda sjukdag hade jag, och det var samma dag som vi sålde lägenheten - då orkade jag inte ta mig in till jobbet efteråt.

Men nu avlöser sjukdommarna varandra. Jag har varit förkyld två gånger med mindre än en veckas mellanrum, friskförklarade mig i torsdags då jag var och tränade och idag mår jag så här. Jag som skulle börjat på en kurs idag. Trist trist.

Jag undrar om det är efterdyningar av allt det jobbiga som kommer nu, nu när man börjar slappna av och försöker leva lite igen. Vad tror ni??

Jag var på inflyttningsfest igår hos en ganska ny kompis som flyttat in mitt emot mitt jobb. Ett bekvämt ställe att ha vänner på. Det var riktigt trevligt, men jag fick i mig ovanligt mycket alkohol. Tyvärr. Men det var en rolig fest. Kanske inte riktigt lika vild som den som Bloggers fest (där skulle man varit, eller?).

Så idag är jag riktigt seg. Fick lov att tacka nej till ett ut-och-springa-erbjudande som jag fick igår. Trots det vackra vädret. Det borde jag har förstått redan igår, och det gjorde jag kanske. Och prioriterade alkoholen framför löpningen - jag sprang faktiskt en timme igår. Men nu när jag sitter inne i det vackra vädret med lätt huvudvärk och orolig mage så ångrar jag mig lite. Lätt att vara efterklok.

Den här helgen har det hänt mycket, samtidigt som jag haft tid att fundera. Igår spenderade jag dagen på Ikea och Ica kvantum, och med att sätta ihop och ställa sakerna jag handlat på rätt ställe. Det var skojigt och välgörande att få pynta lägenheten. Mitt i stöket ringer en kompis som plötsligt blivit oplanerad, som frågar om hon får komma över och slappa hos mig. Det kändes riktigt bra, att någon ringer och frågar om de får komma och hälsa på mig. Att inte jag behöver strecha mig själv och anstränga mig för att något ska hända. Att jag bara kan sitta tillbakalutad och de stekta sparvarna flyger in i munnen på mig. Det kändes lite så igår.

Vi hade en jättetrevlig kväll. Åt god middag, drack lite vin (det som var kvar i flaskan efter i fredags räckte gott och väl till oss båda) och såg en film - Troja. Monteringen av mina beståhyllor fick vänta lite till. De ligger i en fin hög på mitt golv. Kanske ska jag ägna morgondagen åt att försöka montera den lilla.

Idag har jag ätit frukost med min kompis som sov kvar, ätit lunch och fikat med min fd svägerska som är min nuvarande kompis, hjälpt en kompis packa upp några flyttkartonger och sätta upp tavlor i sin nya lägenhet och därefter bjudit en kompis på middag. Och dagen har inte alls varit stressig, tvärt om.

Jag har kommit till en insikt den här helgen. Jag har börjat känna efter mera vad jag vill göra. Det har jag inte kunnat känna tidigare. Jag har inte haft någon aning om vad jag har velat göra, och då har jag bara följt andra. Jag har ibland trott att jag vetat vad jag vill göra, och ibland har jag bara struntat i vad jag trott att jag velat. Jag ska också bli bättre på att säga nej.

En sak jag känner väldigt starkt är att jag vill ta det lugnare. Jag är lite trött på krogen, gå ut och dricka alkohol. Det vill jag göra mindre av. Saker jag vill göra mer av är att bjuda hem vänner och fixa med lägenheten, spendera ensamma kvällar framför TVn eller datorn, komma igång med träningen igen efter mina två förkylningar på kort tid och justera min kost så jag kan gå ned några kilon till en mer trivsam vikt. Det här är vad jag vill göra. Det här är saker jag vet att jag mår bra av. Det kräver lite planering, men jag hoppas få kraft över till det när jag drar ner på tempot. Jag tror jag kan det, för nu börjar jag orka lyssna på mig själv. Jag behöver inte försöka överösta mina tankar och känslor med annat.

Jag ser fram emot en maj månad med saker JAG vill göra. Det här kommer bli en bra månad.

Min chef ligger på om att vi måste lämna in våra semesteransökningar före den 31/3 så hon kan planera verksamheten över sommaren.

Jag har verkligen ingen aning om vad jag vill göra i sommar. Jag har två dagar inbokade, en fredag och en måndag för en Londonresa med några vänner. Några dagar kan jag säkert besöka mina föräldrar - men det orkar jag nog göra max några dagar. I övrigt är sommaren helt tom.

På sätt och vis känns osäkerheten lite jobbig. På sätt och vis känns det ändå rätt bra. För jag hoppas att det ska dyka upp roliga erbjudanden jag kan tacka ja till, sådana som jag inte skulle hoppat på förut för att Han inte var intresserad. Det var ofta Han som bromsade, iallfall är det min bild av mitt gamla liv.

Samtidigt är det lite sorgligt att tänka på semestern. Det är är första sommaren på 13 år som jag spenderar ensam. Tidigare har vi spenderat nästan varenda en av våra semesterdagar tillsammans. Det har varit vår grej. Därför är jag rädd att semestern kommer kunna kännas extra tung, och att aktivitererna jag gör måste vara extra roliga. Och det känns därför lite jobbigt att tänka på semestern.

Något som är säkert är att jag inte kan bestämma före påsk när jag vill ha semester. Jag har berättat det för min chef och nu håller jag tummarna för att hon förstår och låter mig bli särbehandlad.

Jag tror jag lider av SAD (höst-/vårdepression) och att jag har gjort det väldigt länge. Jag självdiagnostiserar mig själv i princip varje höst och faktiskt ofta om vårarna. Jag kan minnas att jag gjort det åtminstone de senaste 5-10 åren med några undantag.

Det är väldigt jobbigt, att bli nedstämd utan orsak. Nu är ju mitt humör oftast väldigt gott, så min omgivning märker i vanliga fall inte när jag blir nedstämd. De njuter istället av att jag är lite tystare och lite lugnare.

Men när ens humör inte är lika mycket på topp som vanligt och man inte är lika stabil som vanligt, då kan denna i vanliga fall oskyldiga åkomma ställa till mycket obehag. Som just nu. I helgen har jag verkligen varit nedstämd, med perioder av uppsluppenhet. I fredags var jag trött och ledsen, i lördags lika så och på söndag kväll var jag riktigt ledsen. Inget känns som om det spelar någon roll och livet är allmänt tungt. Extra tungt med den historia jag nu har i ryggsäcken.

Jag hoppas att mitt humör stabiliserar sig och jag åter börjar vänja mig vid ljuset. Jag orkar inte med min säsongsdepression i år!

Mitt bästa humörhöjartips är att träna, att röra på sig. Promenader i det här vädret funkar aldeles utmärkt, men en konditionshöjande aktivitet sätter mer effektivt igång produktionen av "lyckohormoner". Det är medicinskt bevisat. Om vädret håller i sig och mer is smälter bort så tänkte jag bege mig ut på premiärspringrunda imorgon. Då får jag både endorfiner och sol. Jag hoppas jag mår ännu lite bättre i morgon. Jag är fortfarande instabil och deppig, men något bättre än i morse.