Ensam duktig flicka söker

Oj vad mina känslor för män går upp och ned just nu. Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.

Det finns en del män i mitt liv, som jag har olika typer av rellationer med. Gemensamt med några av dem är att de inte är helt okomplicerade, fast på olika sätt. Någon gång längre fram ska jag fördjupa mig i mina tankar kring den kvinliga sexualitetens kraft och hur den påverkar män, och hur vi kvinnor bör förvalta den vist.

Det jag kan konstatera just nu är iallafall att det är härligt att känna att någon blir attraherad av en, och att det är härligt att bli attraherad av någon annan. Även om det inte alltid är samma person - just nu känns det faktiskt nästan mest "safe" att det är en annan person.

Till viss del skyller jag min ambivalenta hållning till män på att jag är sårad från mitt förra förhållande och inte redo för något nytt. Men innerst inne börjar jag förstå att det inte är så. För jag börjar se ett mönster. Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då. På vilket sätt kan jag inte riktigt förklara för mig själv ännu, men jag återkommer till det längre fram när de tankarna har klarnat.

I lördags när jag var på teater hände något mycket lustigt. I pausen satt jag och min kompis vid ett bord för fyra, och två andra personer kom och slog sig ned vid oss. En av dem visade det sig att jag träffat förut, på en bar några dagar före nyår. Jag hade börjat prata med honom och hans kompis, och vi pratade väl en halvtimme eller mer och hade väldigt trevligt. Tills de båda hade druckit upp och gick. Vilket då kändes väldigt snopet för de var VÄLDIGT snygga. Och nu sitter den ena av dem, den som jag inte viste civilstatus på. Men med en vacker kvinna vid sin sida. Jag vill ju veta hur det ligger till, så jag tittar på henne med glimten i ögat och säger "jaha, det var DÄRFÖR du hade så bråttom hem sist?". Och då ser han lite generad ut och säger ngt i stil med att nä, så var det inte alls. Villket jag tolkar som att han är singel (vilket han inte alls behöver vara - för han var jättesnygg!).

Alltså, vad är oddsen för att träffa på samma hunk 2 ggr inom loppet av mindre än 4 månader i Stockholm? Är jag verkligen ute så mycket? DESSUTOM visar det sig att han har sett mig ytterligare en gång, på ett boxpass på ett av de många gym jag brukar träna på. Shit - det måste ju bara vara ödet!

Men, såklart, så är jag lite seg i starten när jag ska fråga dem om de vill följa med oss och ta ett glas vin efter föreställningen. Frågan dröjer tills efteråt, och lite för länge, och sedan har de försvunnit ut genom dörren.

Kanske var han inte singel, kanske var de på date, kanske tyckte han att jag hade för fula träningskläder (note to self - köp nya och snygga träningskläder! Man vet ALDRIG när man måste se snygg ut!) eller så föll jag honom inte i smaken på något annat sätt.

En sak vet jag iallafall. Och det är att jag ska köra boxpasset på samma gym igen och se om jag kan ha ännu mer tur den gången.