Duktighetens helg
Nu stundar den stora helgen för alla Duktiga Flickor. Helgen då allt ska vara perfekt, alla ska vara glada och en gemytlig stämning ska ligga över husen. Och man ska baka, göra julgodis och laga mat. Och det räcker inte att laga en god rätt, och inte tre rätters heller för den delen. Nej man ska göra så många rätter att julbordet "dignar". Lustigt ord.
Jag har svårt att låta bli att vara duktig när det närmar sig jul. Eller, jag har alltid svårt att inte vara duktig, men på julen känns pressen ännu större. Även fast jag köper färdiggjorda köttbullar och har prioriterat bort en del rätter på julbordet, och även om jag bara firar julen med mina allra närmaste. Så känner jag pressen. Det som pressar mig mest är viljan att alla ska vara glada och att allt ska vara så gemytligt. Delar av min familj har väldigt hetsigt temperament, vilket gör att fighter lätt blossar upp. Min uppgift under julen är att minimera antalet trätoämnen.
Därför kämpar jag med att hålla köket rent och fint, serva resten av familjen med kaffe, godis, handräckning, snöskottning och vad det nu är de vill ha gjort. Vanligtvis är jag igång hela dagen och assisterar endera min pappa och endera min mamma. Eftersom den ena inte ser vad den andra gör så märker de inte att jag jobbar dubbelt. Min bror som också tillhör julfirarskaran kommer lägligt nog alltid hem kvällen före julafton, och slipper hjälpa till med julförberedelserna.
Jag brukar tyvärr inte se fram emot julen, då jag upplever att de negativa upplevelserna jag får av pressen på att vara duktig överskuggar glädjen av att lyckas. Ändå fortsätter jag varje år med samma mönster, i tron om att om jag INTE gör som jag brukar så blir konsekvenserna ännu värre. Framför allt för de andra i min omgivning. Så därför fortsätter jag denna negativa spiral år efter år.
MEN i år har jag glömt bort att fasa för julen. Jag har känt mig så eländig i nuet att jag nog helt enkelt inte har haft kraft att ha ångest över något som kommer längre fram. Nu när julen närmar sig känner jag den duktiga flickan krypa in under skinnet på mig igen, och jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska försvinna. Jag vill inte vara duktig längre, jag vill bara var lycklig. Men det känns som om jag bara kan vara lycklig när alla andra är lyckliga, och att deras lycka är mitt ansvar.
Är det någon som har några konkreta anti-duktighets-tips?
Kommentarer
Postat av: Karin
inressant.. anser du att man är "depserat" om man "hittar någon som man blir kär i" etc...
Postat av: Fruns Hemligheter
Ja, faktiskt. Jag är också utav den kalibern att 'vara duktig' vilket ledde till utbrändhet vid 18 (!) års ålder.
Numera kan jag också ta på mig saker, men ibland får jag infall att bara skita i det med förevändningen att "jag har ont i magen" eller "har huvudvärk". Då får dom göra det själv och dom inser hur mycket det är att göra.
Låt dem inte trampa på dig!
Postat av: Anonym
mycket bra kommentar! bra skrivet!
Trackback
