Starka känslor
Sitter framför datorn och är dödstrött, ska snart gå och lägga mig. Faktiskt. I tid. Annars kommer jag aldrig orka nästa vecka.
Det har hänt många intressanta saker den här helgen. Jag har kommit några vänner otroligt nära. Några vänner som jag inte träffat på ca 3 år, som jag för ganska många veckor sedan bokade in gemensam middag med.
I början av den här veckan fick jag ett mail där de berättade att de bestämt sig för att skiljas och inte mådde så bra just nu. Men att de ändå inte ville ställa in vår middag. Om de inte mådde jättedåligt, men då skulle de höra av sig.
Men de stälde inte in, utan vi sågs på en av mina favoritrestauranger. En restaurang där jag upplevt många roliga stunder men också många starka stunder. Men den här kvällen blev nog en av det starkaste jag någonsin upplevt. Vi började prata lite om min skilsmässa och hur jag har det nu, för att ganska snart komma in på deras förhållande och deras planerade skilsmässa. De signalerade ganska tydligt att de gärna ville prata, och jag vågade ställa väldigt personliga och intima frågor. Och de verkade bara otroligt "glada" och lättade över att få möjlighet att berätta. Och trotts att vi inte setts på tre år, och innan dess inte känt varandra så oändligt länge, så öppnade de upp sig totalt. Samtalet gick mellan skratt och gråt, mellan otroligt privata och djupa saker till ytliga och skämtsamma. Vi fortsätter kvällen till en mysig bar och sedan hem till min soffa för mera djupa samtal. De är barnfria och har lämnat bort barnen, så de bryr sig inte om att åka hem utan spenderar natten hos mig. På morgonen lagar jag brunch till oss tre och vi fortsätter prata.
Och det känns verkligen som om jag hjälpt dem. Även om under kvällen och morgonen började inse att de bör gå skilda vägar så känns det som om processen blir mindre smärtsam. Att min närvaro och mina frågor hjälpte dem att öppna upp sig själva inför varandra. Och det är något så otroligt fint över det, något så naket och vackert i all sin sorgsenhet. Ett bevis på hur svårt det ibland är att vara människa.
Och också ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll med min personliga utveckling. Att jag kan vila i mig själv och vara så öppen, tillåtande och odömmande och bara låter det ske. Och att jag kan få andra människor att må bra. Det måste vara ett tecken på att jag själv börjar må bra.
Men jag vet inte hur det hänger ihop med löftet om att inte engagera mig i andra människors problem. Ibland kan jag bara inte låta bli. Men jag måste fortsätta komma ihåg mina prioriteringar, och träna på att inte göra avkall på dem.
Det har hänt många intressanta saker den här helgen. Jag har kommit några vänner otroligt nära. Några vänner som jag inte träffat på ca 3 år, som jag för ganska många veckor sedan bokade in gemensam middag med.
I början av den här veckan fick jag ett mail där de berättade att de bestämt sig för att skiljas och inte mådde så bra just nu. Men att de ändå inte ville ställa in vår middag. Om de inte mådde jättedåligt, men då skulle de höra av sig.
Men de stälde inte in, utan vi sågs på en av mina favoritrestauranger. En restaurang där jag upplevt många roliga stunder men också många starka stunder. Men den här kvällen blev nog en av det starkaste jag någonsin upplevt. Vi började prata lite om min skilsmässa och hur jag har det nu, för att ganska snart komma in på deras förhållande och deras planerade skilsmässa. De signalerade ganska tydligt att de gärna ville prata, och jag vågade ställa väldigt personliga och intima frågor. Och de verkade bara otroligt "glada" och lättade över att få möjlighet att berätta. Och trotts att vi inte setts på tre år, och innan dess inte känt varandra så oändligt länge, så öppnade de upp sig totalt. Samtalet gick mellan skratt och gråt, mellan otroligt privata och djupa saker till ytliga och skämtsamma. Vi fortsätter kvällen till en mysig bar och sedan hem till min soffa för mera djupa samtal. De är barnfria och har lämnat bort barnen, så de bryr sig inte om att åka hem utan spenderar natten hos mig. På morgonen lagar jag brunch till oss tre och vi fortsätter prata.
Och det känns verkligen som om jag hjälpt dem. Även om under kvällen och morgonen började inse att de bör gå skilda vägar så känns det som om processen blir mindre smärtsam. Att min närvaro och mina frågor hjälpte dem att öppna upp sig själva inför varandra. Och det är något så otroligt fint över det, något så naket och vackert i all sin sorgsenhet. Ett bevis på hur svårt det ibland är att vara människa.
Och också ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll med min personliga utveckling. Att jag kan vila i mig själv och vara så öppen, tillåtande och odömmande och bara låter det ske. Och att jag kan få andra människor att må bra. Det måste vara ett tecken på att jag själv börjar må bra.
Men jag vet inte hur det hänger ihop med löftet om att inte engagera mig i andra människors problem. Ibland kan jag bara inte låta bli. Men jag måste fortsätta komma ihåg mina prioriteringar, och träna på att inte göra avkall på dem.
Kommentarer
Trackback
