Midnattsloppet och andra träffpunkter
I morgon ska jag springa midnattsloppet. Det tredje i raden. Det första "själv". De tidigare åren har jag sprungit "med" mitt X och hans nyas ex (ja, lite komplicerat blir det). Dvs vi har gjort sällskap dit och sedan har de sprungit om mig och kommit i mål lååååångt före mig. I år blir det bara jag, vad jag vet. Mitt ex var aldrig speciellt förtjust i att springa, det var mest jag som motiverade honom. Han kunde ju inte sitta hemma när jag var i spåret liksom. Men hans nya är inte alls lika aktiv som jag, så det har nog inte blivit så mycket springande. Så varför springa?
Jag hade egentligen inte tänkt springa, men en vän som jag umgås mycket med (och springer med ibland) övertalade mig. Vi startar i samma startgrupp och träffas innan och äter middag hos honom på Söder. Så det ska nog bli rätt bra. Men annorlunda.
Om några veckor är det dags för tjejmilen. Det ska jag också springa, precis som tidigare år. De två tidigare åren har jag sprungit "med" henne (nu är det jag som har kommit i mål först). Jag vet att hon är anmäld i år. Jag hoppas innerligt att jag inte ser henne där. För då får hon lov att springa fortare än vad hon någonsin gjort (för att citera en av mina vänner när vi skulle springa vårruset).
Det kommer ytterligare träffpunkter i höst. I september ska jag hålla ett föredrag på en mässa, en tredagarsmässa, där hennes och min branch möts. Hon har besökt denna mässa tidigare år och det är möjligt att hon gör så även i år. Hon har nog ingen kännedom om att jag ska presentera där, eftersom mina seminarium inte ligger inom hennes yrkesområde. Jag bävar lite för att träffa henne där. Min mardröm är att se henne före eller under min presentation. Jag skulle helt tappa konceptet då, och skulle få gå av scenen.
Min högsta önskan är att aldrig behöva springa på henne. Åtminstone inte under det närmaste året. Och inte honom heller.
Jag hade egentligen inte tänkt springa, men en vän som jag umgås mycket med (och springer med ibland) övertalade mig. Vi startar i samma startgrupp och träffas innan och äter middag hos honom på Söder. Så det ska nog bli rätt bra. Men annorlunda.
Om några veckor är det dags för tjejmilen. Det ska jag också springa, precis som tidigare år. De två tidigare åren har jag sprungit "med" henne (nu är det jag som har kommit i mål först). Jag vet att hon är anmäld i år. Jag hoppas innerligt att jag inte ser henne där. För då får hon lov att springa fortare än vad hon någonsin gjort (för att citera en av mina vänner när vi skulle springa vårruset).
Det kommer ytterligare träffpunkter i höst. I september ska jag hålla ett föredrag på en mässa, en tredagarsmässa, där hennes och min branch möts. Hon har besökt denna mässa tidigare år och det är möjligt att hon gör så även i år. Hon har nog ingen kännedom om att jag ska presentera där, eftersom mina seminarium inte ligger inom hennes yrkesområde. Jag bävar lite för att träffa henne där. Min mardröm är att se henne före eller under min presentation. Jag skulle helt tappa konceptet då, och skulle få gå av scenen.
Min högsta önskan är att aldrig behöva springa på henne. Åtminstone inte under det närmaste året. Och inte honom heller.
Kommentarer
Postat av: J
Skulle det råka ske så vet jag att du kommer fixa det ändå!
Postat av: Anguin
Det går hur bra som helst ska du se!
Postat av: Ensam duktig flicka
Efter omständigheterna så måste man ju vara nöjd med att man kom runt. Sämsta tiden på milen någonsin, och 7 minuter sämre än förra året. Men det lär väl bli rätt lätt att slå den tiden. Och nu gäller det att träna inför tjejmilen.
Trackback
