Nytt förhållande
Jag har pratat ganska mycket om förhållanden med människor jag mött de senaste månaderna. Det kommer sig ganska naturligt att de berättar om sina erfarenheter när jag berättar om mina.
Något som slår mig är hur "dåliga" vissa människor är på att vara singlar. Hur många kastar sig mellan olika förhållanden med bara veckor eller månader emellan. Jag kan verkligen inte förstå det. Det är jättebra om de mår bra av det beteendet, men jag kan ändå inte förstå.
Nu är det ungefär fyra månader sedan jag fick käftsmällen och förstog att mitt äktenskap var på väg ned i rännstenen. Jag har bott själv i ungefär två månader. Och just nu känns det som om jag aldrig kommer orka vara i ett nytt förhållande igen. Samtidigt som det såklart är otroligt jobbigt att vara ensam. Men jag har förstått att ensamhetskänslan finns inuti mig själv. Det är inget som något eller någon på utsidan kan lindra. Jag måste fylla ut den själv. Jag måste flytta ut min fd man från mitt hjärta och fylla det hålet som blir med mig själv. Samtidigt får jag inte fylla det för mycket, för då finns det inte plats för någon annan att flytta in.
Hur jag ska fixa det är mig ett mysterium. Men jag antar att det klarnar så småningom.
Snälla, snälla
Råkade ramla över
Caroline af Ugglas – Snälla, Snälla på Spotify nu idag. Jag har aldrig riktigt tyckt om den, förut. Men nu lyssnar jag verkligen på texten, och det är så ironiskt. När den var med i Melodifestivalen var Hon med, vi såg den tillsammans. Hon höll på Af Ugglas, och jag småbråkade med henne för jag gillade varken sången eller framträdandet.
Och sedan drog hon med min man, och det är jag som är kvar som vill säga "snälla, snälla" och sitter ensam här, och han är hos en annan kvinna. Hos Henne. Hon som jag trodde var min vän. Nu känns texten som gjord för mig, för min sorg och smärta:
Snälla, snälla, snälla, snälla
Jag ber dig, snälla, snälla, snälla, snälla
Stanna kvar hos mig
För jag behöver ju dig
Ja, så snälla, snälla, snälla, snälla
Ja, lyssna, snälla, snälla, snälla
Ja, jag vet det är lågt att be
Men jag skiter i det
Ja, för igår när du gick
I sista blicken som jag fick
Jag kunde se - ja, jag kunde se
Jag såg du var på väg till en annan kvinna
Bort från mig
Så snälla, snälla, snälla, snälla
Jag säger snälla, låt mig inte sitta
Nej, sitta ensam här
Ja, medans du är där
Så snälla, hjälp mig fatta, hjälp mig att förstå
Ja, vad har jag gjort för fel som har fått dig att gå
Ja, för det är väl så
Och jag hatar, ja, att jag vet
Ja, jag vet - ja, jag vet du kommer ge
Allt du gav, ja - ja, allt du gav till mig
Ja, allt det där jag fick till en annan kvinna
Och inte till mig
Storsint?
Idag fyller min fd man år. Han fick ett grattis-sms, innehållandes en kram och en önskan om en bra dag. Det här är en så jobbig moment22 situation. Om jag INTE skickar ngt sms kommer jag gå runt och gräma mig för det hela dagen, för jag fick ju ett när jag fyllde år. Men nu när jag har skickat ett så måste jag gå runt och fundera på om jag verkligen menar det jag skrev. Hoppas jag verkligen att han får en bra födelsedag? Å ena sidan så älskar jag ju honom och vill honom allt gott. Å andra sidan blir jag mer än illamående när jag tänker på vad en "bra" födelsedag i hans nya liv kan innehålla. Födelsedagsmorgonsex med sin nya sambo? Vad har hon köpt till honom i present? Är det hon som lagar hans födelsedagsmiddag nu? Den som jag har fixat (lagat eller planerat restaurangbesök) nästan vare år de senaste 13 åren? Jag vet att han har semester, så kanske har de åkt iväg på romatikweekend? VILL jag verkligen att han ska ha det så bra?
Så kommer mina tankar att vandra nu resten av dagen. Allt tack vare ett litet grattis-sms. *suck*. Att jag skickat det är väl ett av många tecken på att jag fortfarande är kvar i något jag lämnat.
Alla dessa helgdagar
Imorgon åker jag hem från mina föräldrar. Jag har varit här sedan förra helgen. På sätt och vis längtar jag hem. Jag längtar efter att få göra vad jag vill, och på att slippa mina föräldrars tjat. Alltså - jag tycker mycket om dem. Men föräldrar är ju föräldrar.
Samtidigt våndas jag över att behöva åka tillbaka, tillbaka till lägenheten. För julhelgen är ju inte slut bara för att jag åker hem. Det är fortfarande fruktansvärt många helgdagar kvar innan vardagsrutinerna återställs. Den jobbigaste tiden för mig är helgen, dessa evigt långa dagar som måste fyllas med något.
Förr älskade jag julens alla helger. Då kunde jag och min dåvarande man ligga i sängen hur länge vi ville. Vi spelade datorspel mot varandra på varsin dator, ofta äventyrsspel typ Dungeon siege och liknande. Vi sov tills vi vaknade och åt massor av choklad ur chokladaskar. När vi tröttnade på att spela datorspel, äta choklad och sova så hade vi sex. Och gjorde risalamalta. Vi hade vår latrutin.
Men vad har jag kvar nu? Det finns ingen att dra sig med på morgonen. Ingen att ha härlig morgonsex med flera dagar på raken, när man sovit sig riktigt utvilad men ändå inte vill gå upp ur sängen. Ingen att spela datorspel mot. Ingen som frågar om man vill ha mer choklad eller mer julmust. Ingen att stänga in sig med.
När jag kommer tillbaka hem kommer jag åter igen att vara helt ensam. Det kommer bara vara jag. Det vill jag inte!
Saknad och sorg
Mitt gnäll fortsätter, men det är ju lite det jag har den här bloggen till. Och en av de stora anledningarna till att jag skriver anonymt och inte publicerar bilder på mig själv - jag vill inte att de i min närhet ska veta hur jobbigt jag har det.
På ytan har den här julen varit som alla andra. Jag har firat med mina föräldrar och min bror, och min moster och hennes man har kommit över och ätit och öppnat klappar med oss. Det har varit trevligt och jag har fått en massa bra, lyxiga och roliga julklappar. Tja, alla har väl inte varit lyxiga som i dyra - men alla har varit välkomna och kommer användas i min nya lya.
Men under ytan har jag känt mig trött och håglös. Jag har inte tagit några initiativ utan har gjort det som behövts och det jag blivit tillsagd att göra. Inte för att jag ska göra så lite som möjligt, utan för att min energi inte räckt till för att driva saker idag.
Idag känns det som om ingenting spelar någon roll. Visst är det roligt med presenter och visst är vissa mer efterlängade och användbara än andra. Men vad spelar det för roll, när jag inte har någon att dela glädjen med. När jag inte har någon att ringa och berätta om mina julklappar för och när jag kommer använda sopskyffeln och durkslaget helt själv i min nya singellägenhet. Och jag vill förtydliga att det inte är "någon" jag egentligen saknar, utan det är min före detta man. Att fira jul utan att finnas närmast hans hjärta känns som en tom jul. Att veta att jag aldrig kommer få det jag önskar mest av allt, hans kärlek.
Dessutom mår min bästa vän väldigt dåligt idag, och allt jag gör för att försöka trösta misslyckas kapitalt. Han stöter bort mig och vill att jag ska sluta försöka hitta lösningar och försöka göra saker som får honom att må bättre. Han säger att inget kan få honom att må bättre och att han inte längre har något kvar att leva för.
Jag vet också att min föredetta man troligtvis mår dåligt idag. Och att det beror på handlingar från min bästa vän. Den normala reaktionen borde väl vara att må bra av att han mår dåligt. Men det får mig bara att känna mig ännu tommare, tröttare och fylld av sorg. För jag älskar ju honom och vill att han ska vara lycklig. Med MIG! Och jag vill att min vän ska må bra. Om det inte är så, då spelar mitt varande och görande ingen roll. Jag har misslyckats.
Första ensamma julen
Den här julen är den första på 13 år som jag firar som singel. Jag och min före detta man har aldrig firat julen ihop, utan vi har delat på oss och firat med våra respektive familjer i varsin del av Sverige. Detta har nog mest varit mitt initiativ, då det är jag som står för julfixandet i min familj. Jag går runt med en känsla av att om jag inte kommer hem till jul så blir det ingen jul för mina föräldrar och min bror. Jag tror att det mest har med min duktighetskänsla att göra. Jag drömmar om att kunna fira jul på annat sätt utan att göra någon ledsen. Vi får se hur det blir nästa år, i år ska jag ju jobba med mig själv och mina duktighetskomplex.
I och med att vi aldrig firat jul fysiskt tillsammans så är det lätt att förtränga att jag faktiskt är ensam nu. Men när allt blir för jobbigt och frustrationen kommer krypande - då saknar jag verkligen någon att ringa och beklaga mig för. Någon som förstår och kan ge råd. För första gången på 13 år står jag ensam utan den jag älskar, och måste fatta mina egna beslut och göra mina egna val. Det är en ovan känsla, och en sorglig.
Istället ringer och smsar jag min vän som mår dåligt, och hoppas kunna vara ett stöd för honom. Jag vet inte om han vill ha det stödet, och jag vet inte om det gör någon skillnad för honom. Men för mig så är det viktigt. Det ger mig en känsla av att vara behövd.
Nu ska jag börja mitt julfriande, och den här dagen lär kräva en stor dos tålamod från min sida. Mitt mål med dagen - att inte bli arg och att inte göra någon annan arg.
Jobbig jul
Jag som tyckte jag hade en jobbig julfas för ett par dagar sedan. Jag har verkligen fått perspektiv på det här med julfirandet. Först igår på dagen, som jag spenderade med sex små söta barn med tindrande ögon. Julen är ju deras högtid, och de flesta av oss mins våra barndoms jular med en särskild känsla, en julig känsla. Det blir aldrig lika mycket jul nu när man är vuxen, iallafall inte innan man får egna barn som smittar den där julkänslan.
I natt fick jag möta den andra sidan av julen, raka motsatsen. Jag satt i telefonen med min vän, som hade en väldigt jobbig natt. På morgonen var min väns biljetter bokade till det planerade julfirande, och vännen hade mycket ångest över att behöva åka. Att fira jul är så förknippat med glädje och lycka, och om man inte har möjligheten att ta in och dela den glädjen kan julen föda mycket ensamhet. Så kände min vän, och funderade på att inte åka utan istället stanna hemma över julen. Ensam i lägenheten. Att fira jul ensam möter också mycket ångest, då julen är så starkt förknippad med samvaro. För att inte tala om de förväntade reaktionerna från familjen som skulle få fira utan min vän. Så där satt vi, i varsin stad, och försökte reda ut vilket alternativ som var minst jobbigt. Mycket av det jobbiga låg i känslan av att behöva hålla en fasad uppe inför familjen, och inte våga visa hur sargad själen just nu var.
Jag tror på öppenhet och kommunikation, att våga säga det man känner och tänker. Man kan såklart säga det på olika sätt, och det kräver lite träning att uttrycka sig förståeligt och "diplomatiskt" så man inte sårar någon. Att vara ärlig på ett konstruktivt sätt tror jag bara stärker relationerna med andra människor. Framförallt de som står oss nära. Människor vill ha förtroenden, de ser det som ett kvitto på att den andra vill ha en närmare relation med dem. Och ofta svarar den andra med att öppna upp och knyta samma band tillbaka. Men det är svårt att bryta vanan, om man aldrig brukar säga vad man tänker och tycker och känner. Men man får börja i liten skala och öva sig. Ta ett djupt andetag och dyka i, och se vad som händer. Och upptäcka att man faktiskt flyter, även om man kanske får jobba lite med simtagen. Om det är jobbigt att prata om det, skriv ett brev. Använd ledigheten till att knyta en närmare kontakt med någon du länge önskat att du kunde anförtro dig mera åt. Det ger mera julkvalité än allt perfekt julgodis och grandekorationer i världen!
Att inte längre vara speciell
Jag är inte längre speciell för någon. Det är inte längre någon som tänker mer om mig än om någon annan. Det är inte längre någon som väljer mitt sällskap framför andras. Det är inte längre någon som tycker jag är underbarast, roligast och sexigast i hela världen. Nu är jag bara en bland alla andra. Hur kan man fortsätta växa när man inte längre får gödning utifrån? Hur ska jag någonsin känna mig tillräckligt bra när ingen berättar det för mig?
Ännu en dag utan tårar
Idag har det varit en ok dag, trots att det varit måndag och jag jobbat hemma. Förr var måndagar en bra dag att jobba hemma på, det blev som en förlängning av helgen. Man sparar in all onödig transporttid och kan sova lite längre. Det är fortfarande som en förlängning av helgen, men helgerna är inte längre lika njutsamma.
Oftast börjar det redan på fredagseftermiddagen. Det som förr var den där härliga längtan efter helgen har nu blivit fredagsångest. För helgerna är det som är värst. Förr, i mitt lyckliga liv, var helgerna till för rekreation och samvaro. Det var på helgerna man gjorde alla roliga saker, och ibland också alla tråkiga saker man inte orkat göra tidigare i veckan. Men man gjorde det alltid tillsammans. Vi var alltid två. Och nu när helgen kommer är det bara jag, me myself and I. Om ingen av mina vänner kommer ihåg mig och bestämmer träff (vilket inte händer så ofta eftersom de har fullt upp) eller jag bokar in någonting med någon. Att ha en helt oplanerad helgdag är rena mardrömmen. En hel dag utan att träffa någon, det är för mig öken. Att sedan, när lördagen och söndagen äntligen är slut, ha en extra dags "helg" utan jobbets sociala kontakter. Det är inte så smart, och något jag ska ändra på till nästa år.
Men idag har det varit en helt ok dag. Mycket nog tack vare att en vän som bor ganska nära och inte jobbar kom förbi och åt lunch med mig. Så jag fick lite social samvaro. Det var skönt att få det redan mitt på dagen.
Måttstocken jag har för huruvida en dag har varit ok eller dålig är om jag har gråtit eller inte, och hur mycket. Sist jag grät var i lördags förmiddag. Eller, det rann lite tårar när jag svarade på ett mail natten till idag, men det räknar jag inte längre som riktig gråt. Just nu gråter jag mellan två och fem av veckans dagar ungefär, och då ofta flera gånger på samma dag. I mitt gamla liv grät jag kanske fyra/fem gånger om året. Så jag har ingen historia av att vara deprimerad eller negativ. Tvärt om. Och jag försöker desperat hålla den bilden utåt, jag vill inte verka svag. Och jag vill inte göra andra illa till mods genom att gråta inför dem, för om de blir illa till mods så kanske de undviker att vara med mig. Och då blir jag ännu mer ensam. Och ännu mer ledsen. Jag vill inte må så här. Jag vill inte vara så här ledsen. Jag önskar att jag kunde vara glad och lycklig och trivas med mitt liv. Hur gör man för att komma dit??
Långa nätter
Trots att jag har haft en bra dag och har en ok kväll så drar jag mig för att gå och lägga mig. När jag kryper ned i sängen känns det extra tomt. Allra tommast är det när jag vaknar upp på morgonen. Min fd man var alltid gosigast på morgonen. Jag tycker att jag är gosig dygnet runt, men då han hade sömnproblem ville han somna ensam på sin sida sängen. Men när klockan ringde rullade han över till min sida och så kramades vi. Vi där och kramades tills vi inte hann snoza längre. Även när skilsmässan var ett faktum så sov vi i samma säng, och nästan intill slutet fortsatte morgonkramarna. Även om tillfället blev kortare och kortare.
Men nu är det ingen som kramar på mig om morgonen, och tiden jag snozar är ofantligt mycket kortare. Samtidigt är det ingen som tjatar om att jag ska gå och lägga mig, som det också var tidigare. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och min man var kvällstrött. Så det var oftast han som tog initiativet till att gå till sängs. Och nu kan jag gå och lägga mig när jag vill.
Det känns så ensamt och tomt, när minnena kommer. Och insikten om att det aldrig mera kommer bli som förut slår till med lika stor kraft varje gång. Trots att det gått två månader sedan jag flyttade ut är det som att jag inte riktigt förmår att förstå, inte i djupet av min själ. Jag tror inte jag som organism klarar av att hantera hela den fulla insikten på en gång.
Och ju tröttare jag blir desto svårare har jag att hantera den nya verkligheten. När jag är trött blir jag känslosam och lättirriterad. Vilket gör att jag mår ännu sämre, vilket gör att jag drar mig ännu mer för att gå och lägga mig. Och jag har inte alltid kraften att bryta den onda cirkeln. Jag behöver hitta ett nytt system, nya rutiner. Tror det blir lättare när jag börjar se fram emot morgondagen igen.
Men just nu känner jag bara att jag inte ville det här, det var inte det här jag ville.
Ensamhet och hopplöshet
Vaknar upp ensam, som så ofta förut. Jag har varit vaken i en timme och har fortfarande inte gett ett ljud ifrån mig. Inget konsitg med det, men efter tolv år med samma man är den känslan väldigt ovan. Jag har nästan hela helgen oplanerad, vid två ska jag på glögg till en bekant. Men före och efter det, och hela söndagen, är bara som en enda stor öken.
Min vän, som jag förut alltid umgicks med när jag inte ville vara ensam, sa igår att han ville ha mer utrymme, att jag kvävde honom. Så jag har lovat att backa tillbaka och låta honom ta initiativet till att ses igen. Men det känns oändligt tomt.
Jag var på en föreläsning i veckan. Där lärde jag mig att om man vill veta vem man är ska man identifiera de fem viktigaste personerna i ens liv, de fem närmaste rellationerna man har. De personernas beteenden och personlighet speglar den man är. Av mina fem är två helt borta. De blev kära i varandra och lämnade mig. Den tredje har just sagt att jag kväver honom. Och de två andra vet jag inte riktigt vilka det är. Kanske är det mina föräldrar som bor i en annan stad? Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig oändligt ensam just nu.
Och igår natt när min vän kom hem från krogen skrev han i sitt Facebookstatus att han inte längre har något kvar att leva för. Och jag har lovat att lämna honom ifred. Han har det minst lika jobbigt som jag. Tänk om han gör något dumt. Tänk om jag förlorar den tredje personen av mina fem? Vad blir det kvar av mig då??
