Långa nätter
Trots att jag har haft en bra dag och har en ok kväll så drar jag mig för att gå och lägga mig. När jag kryper ned i sängen känns det extra tomt. Allra tommast är det när jag vaknar upp på morgonen. Min fd man var alltid gosigast på morgonen. Jag tycker att jag är gosig dygnet runt, men då han hade sömnproblem ville han somna ensam på sin sida sängen. Men när klockan ringde rullade han över till min sida och så kramades vi. Vi där och kramades tills vi inte hann snoza längre. Även när skilsmässan var ett faktum så sov vi i samma säng, och nästan intill slutet fortsatte morgonkramarna. Även om tillfället blev kortare och kortare.
Men nu är det ingen som kramar på mig om morgonen, och tiden jag snozar är ofantligt mycket kortare. Samtidigt är det ingen som tjatar om att jag ska gå och lägga mig, som det också var tidigare. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och min man var kvällstrött. Så det var oftast han som tog initiativet till att gå till sängs. Och nu kan jag gå och lägga mig när jag vill.
Det känns så ensamt och tomt, när minnena kommer. Och insikten om att det aldrig mera kommer bli som förut slår till med lika stor kraft varje gång. Trots att det gått två månader sedan jag flyttade ut är det som att jag inte riktigt förmår att förstå, inte i djupet av min själ. Jag tror inte jag som organism klarar av att hantera hela den fulla insikten på en gång.
Och ju tröttare jag blir desto svårare har jag att hantera den nya verkligheten. När jag är trött blir jag känslosam och lättirriterad. Vilket gör att jag mår ännu sämre, vilket gör att jag drar mig ännu mer för att gå och lägga mig. Och jag har inte alltid kraften att bryta den onda cirkeln. Jag behöver hitta ett nytt system, nya rutiner. Tror det blir lättare när jag börjar se fram emot morgondagen igen.
Men just nu känner jag bara att jag inte ville det här, det var inte det här jag ville.
Har du familj du kan umgås med? Syskon, barn? Har du jobb? Jupp, jag är nyfiken.
Kul att du är nyfiken! Först tänkte jag göra ett blogginlägg om mig själv, men det kändes för utelämnande. Jag svarar istället bara på dina direkta frågor :-) . Mina föräldrar bor en bit bort, det tar mig väl ungefär två timmar att åka till dem. Jag har ingen bil och är beroende av tåg, därför är de inget alternativ att åka till när jag mår som sämst tyvärr. Min bror bor på andra sidan Sverige, så vi pratas vid ibland men ses väldigt sällan. Jag jobbar heltid i ett väldigt kreativt jobb med stort ansvar. Jag har många vänner men bara ett par som jag riktigt vågar gråta ut hos. Inga barn, oftast är jag glad för det men ibland så önskar jag att jag hade någon att gosa ned näsan i nacken på. De senaste två åren har jag trott att det "snart" ska vara dags att skaffa barn och villa, volvon hade vi redan.
