Ännu en dag utan tårar
Idag har det varit en ok dag, trots att det varit måndag och jag jobbat hemma. Förr var måndagar en bra dag att jobba hemma på, det blev som en förlängning av helgen. Man sparar in all onödig transporttid och kan sova lite längre. Det är fortfarande som en förlängning av helgen, men helgerna är inte längre lika njutsamma.
Oftast börjar det redan på fredagseftermiddagen. Det som förr var den där härliga längtan efter helgen har nu blivit fredagsångest. För helgerna är det som är värst. Förr, i mitt lyckliga liv, var helgerna till för rekreation och samvaro. Det var på helgerna man gjorde alla roliga saker, och ibland också alla tråkiga saker man inte orkat göra tidigare i veckan. Men man gjorde det alltid tillsammans. Vi var alltid två. Och nu när helgen kommer är det bara jag, me myself and I. Om ingen av mina vänner kommer ihåg mig och bestämmer träff (vilket inte händer så ofta eftersom de har fullt upp) eller jag bokar in någonting med någon. Att ha en helt oplanerad helgdag är rena mardrömmen. En hel dag utan att träffa någon, det är för mig öken. Att sedan, när lördagen och söndagen äntligen är slut, ha en extra dags "helg" utan jobbets sociala kontakter. Det är inte så smart, och något jag ska ändra på till nästa år.
Men idag har det varit en helt ok dag. Mycket nog tack vare att en vän som bor ganska nära och inte jobbar kom förbi och åt lunch med mig. Så jag fick lite social samvaro. Det var skönt att få det redan mitt på dagen.
Måttstocken jag har för huruvida en dag har varit ok eller dålig är om jag har gråtit eller inte, och hur mycket. Sist jag grät var i lördags förmiddag. Eller, det rann lite tårar när jag svarade på ett mail natten till idag, men det räknar jag inte längre som riktig gråt. Just nu gråter jag mellan två och fem av veckans dagar ungefär, och då ofta flera gånger på samma dag. I mitt gamla liv grät jag kanske fyra/fem gånger om året. Så jag har ingen historia av att vara deprimerad eller negativ. Tvärt om. Och jag försöker desperat hålla den bilden utåt, jag vill inte verka svag. Och jag vill inte göra andra illa till mods genom att gråta inför dem, för om de blir illa till mods så kanske de undviker att vara med mig. Och då blir jag ännu mer ensam. Och ännu mer ledsen. Jag vill inte må så här. Jag vill inte vara så här ledsen. Jag önskar att jag kunde vara glad och lycklig och trivas med mitt liv. Hur gör man för att komma dit??
