Första ensamma julen
Den här julen är den första på 13 år som jag firar som singel. Jag och min före detta man har aldrig firat julen ihop, utan vi har delat på oss och firat med våra respektive familjer i varsin del av Sverige. Detta har nog mest varit mitt initiativ, då det är jag som står för julfixandet i min familj. Jag går runt med en känsla av att om jag inte kommer hem till jul så blir det ingen jul för mina föräldrar och min bror. Jag tror att det mest har med min duktighetskänsla att göra. Jag drömmar om att kunna fira jul på annat sätt utan att göra någon ledsen. Vi får se hur det blir nästa år, i år ska jag ju jobba med mig själv och mina duktighetskomplex.
I och med att vi aldrig firat jul fysiskt tillsammans så är det lätt att förtränga att jag faktiskt är ensam nu. Men när allt blir för jobbigt och frustrationen kommer krypande - då saknar jag verkligen någon att ringa och beklaga mig för. Någon som förstår och kan ge råd. För första gången på 13 år står jag ensam utan den jag älskar, och måste fatta mina egna beslut och göra mina egna val. Det är en ovan känsla, och en sorglig.
Istället ringer och smsar jag min vän som mår dåligt, och hoppas kunna vara ett stöd för honom. Jag vet inte om han vill ha det stödet, och jag vet inte om det gör någon skillnad för honom. Men för mig så är det viktigt. Det ger mig en känsla av att vara behövd.
Nu ska jag börja mitt julfriande, och den här dagen lär kräva en stor dos tålamod från min sida. Mitt mål med dagen - att inte bli arg och att inte göra någon annan arg.
Kommentarer
Postat av: Erica
Det här inlägget påminner mig lite om Erlend Loes bok "Doppler". Har du läst den? Den är väldigt bra.
Och det här är en "kämpa-på-du-klarar-det-alldeles-galant-och-du-verkar-väldans-bra"-kram. Så du vet. :)
Trackback
