Ensam duktig flicka söker

Jobbar hemma idag. Firar det med att sätta en kalops på kokning. Jag lagar mat jättesällan nu för tiden, men jag älskar vällagad mat och att pyssla med kött och degar är lite terapi för mig. Att förbereda en kalops tar inte lång tid, och själva lånkoket behöver ingen passning när det väl är igång. Perfekt för en hemmarjobbardag med andra ord.

Men när jag skulle sätta grytan på kokning så upptäckte jag att jag ju inte längre hade någon gjutjärnsgryta. Den böt jag ju bort mot gjutjärnsstekpannan vid bodelningen. Gjutjärnsgrytan har jag haft sedan jag flyttade hemifrån för nästan 13 år sedan, och jag har lagat mycket gott i den. Men när vi skulle dela allt så tog jag stekpannan istället. Vilken jag också har haft mycket glädje av.

Men jag vill ju ha båda! Jag vill inte bara ha ett halvt bohag. Jag vill ha ett helt, det jag hade förut. Och jag vill inte vara ensam! Just gjutjärnsgryteförlusten fick idag manifestera den förlust jag lidit på andra plan också. För egentligen så är det ju bara en pryl.

Men det räckte för att jag skulle få upp ångan. Jag funderade på hur mycket den här separationen har kostat mig eknomiskt, och vad den har kostat honom. Han har gått plus i allt det här, jag har inte gjort något anspråk på min lagstadgade del av vare sig lägenhet, bil eller besparingar. Jag tog det jag hade, vilket inte var mycket, och började ett nytt liv. Jag köpte ett halvt nytt bohag och började om på nytt, med ett stort minus i plånboken.

Medan han, som började allt det här och gav upp alla våra löften för en annan kvinna, gjort stor vinst på lägenheten, fått behålla hela bilen utan att kompensera mig och fick behålla alla sina sparpengar. Detta med motivationen att han alltid tjänat mest, betalat av på bilen och betalat mer på lägenheten. DÅ tycke jag att det var rättvist. Nu är jag inte lika säker längre. Vi levde ett gemensamt liv, jag var den jag var för att jag jobbade med det jag jobbade med. Det råkade inte vara lika välbetalt som det han jobbade med, men det höll mig lycklig och därigenom vårt äktenskap (trodde jag). Jag hade räknat med att spendera resten av livet med honom, och därför lät jag mina pengar gå till gemensamma nöjen, resor och annat. Som jag så klart också njöt av. Men det gjorde att mina pengar inte räckte till sparande. För att jag skulle kunna hålla samma nivå som honom utgiftsmässigt.

Och nu står jag här, helt ensam. Och det har inte kostat honom en krona att göra allt det här mot mig. Just nu känns det bittert. Just nu vill jag att han ska betala för sitt svek. Småaktigt kanske, men det är den ärliga känsla jag har just nu.