Borde egentligen sova
Men istället sitter jag här, rädd för att lägga mig i sängen och släcka lampan. För jag vet att när jag lägger mig så kommer jag inte somna. Jag kommer gråta. Och det orkar jag inte. Istället försöker jag hålla mig vaken tills jag blir riktigt utmattad. Så jag somnar ändå. Min hjärna är bara gröt just nu, så det är meningslöst att ens försöka fundera ut hur hissversionen ska se ut.
Usch vad jag hatar att vara så här känslig! Usch vad jag hatar att någon på bara några minuter kan få mig att må skit.
Det jag gör då jag är i samma situation, jag byter plats, lägger mig på golvet framför datorn sätter på en film eller i tjejernas rum, dom är ändå i vår säng, eller går upp låtsas det är morgon och tar på mig.
Ibland funkar det och jag somnar & ibland inte, dom nätterna är rena skiten.
Jag hatar också att vara så känslig, att känna på det sättet man gör är förjävla jobbigt, som tur är så svänger det emellanåt och ibland så känns det tom bra.
Men jag vet det är svårt att känna så då man är där, då man mår skit!
Ja, när man mår dåligt är det verkligen... dåligt. Man glömmer nästan bort att man mått bra. Men som tur är så är stunderna jag mår riktigt dåligt mer undantag nu, och stunderna då allt känns riktigt ok mycket längre än i början. Dock längtar jag tills stunderna då det känns riktigt bra blir längre.
