Ensam duktig flicka söker

Det är så jag känner mig just nu. Jag har åter igen trillat några pinnhål tillbaka i mitt mående. Jag vet inte vad det är som har fått mig ur balans, det är troligtvis en blandning av flera händelser. Dels att han har florerat i mitt liv som jag tidigare beskrivit, dels att jag nu är inne på andra varvet på den här karusellen, och dels att den härliga sommaren är på väg bort. Det sista brukar jag sörja varje år, även på den tiden jag var lycklig.

Jag känner mig tom och tung inombords. Jag vet inte vad jag vill, åt vilket håll jag vill ta nästa steg. Samtidigt som jag blir stressad av att stå och stampa på samma fläck. Jag vågar helt enkelt inte röra mig frammåt i livet, det finns alltför mycket saker att kollidera med. Men jag vet att det måste till någon form av förändring. Jag vet bara inte vad eller i vilken riktning. Eller så stannar jag kvar där jag är och slutar bry mig. Ungefär så går mina tankar, och det är frustrerande.

En nära vän som läser min blogg har gett mig en liten bok med fina bilder på mig själv, där han skrivit mina positiva egenskaper. Jag tycker om att ta fram den och titta på bilderna, och framförallt läsa texten. Och så brukar jag fundera på i vilken situation han har sett dessa egenskaper hos mig. Och då mår jag lite bättre, iallafall för stunden. Men den stora sorgsenheten på djupet är svårare att jaga bort.

Jag har en rädsla för att jag ska falla tillbaka lika djupt som jag var förra hösten. Att den kyliga höstluften och lövens fall ska väcka minnen och känslor som jag förskt kapsla undan. För jag orkar verkligen inte gå igenom allt en gång till.

En annan tanke jag har är att jag är inne i någon slags förändringsprocess. Att jag är på väg att ta ett steg frammåt i min utveckling. Att den frustration jag just nu känner är känslorna som väcks av en tvekan innan språnget. Stora förändringar kan nämligen göra ont, ibland så måste det göra ont. Karin Boye har beskrivit det väldigt vackert i en dikt jag tycker om:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.