Kommer jag någonsin att gilla mitt nya liv?
Jag känner att jag börjar bli bitter, och ibland känns det som om min sorg och bitterhet även förstör andras humör. Att jag söker lättnad i mina egna känslor genom att överföra dem till andra och mår bättre först när de mår sämre. Det hatar jag, för jag har alltid velat försöka göra så att andra mår bra. Även om jag inte alltid lyckas. Och just nu känns det som att jag ofta misslyckas, och då framförallt med de människor som står och har stått mig närmast.
Jag känner också att min empati har försämrats, att jag är småsint och missunsam. Och det tycker jag heller inte om att vara. Och även fast jag ser att det är så, och förstår varför det är så, så kan jag ändå inte göra något åt det. Jag känner mig maktlös. Jag klarar inte av att ta mig i kragen.
Jag hatar mitt nya liv lika mycket som jag älskade mitt gamla. Eller, jag har alltid haft en bättre utvecklad förmåga att älska än att hata, så jag älskade nog mitt gamla liv mer än jag hatar mitt nya. Och det är väl kanske även det som gör att jag går upp om mornarna.
För mitt gamla liv var faktiskt perfekt. Och det är ingen efterkonstruktion som så många andra upplever efter en speparation. Vi hade ett fantastiskt förhållande och jag älskade nästan varje dag av mitt liv då. Jag var glad och sprudlande, jag utvecklade mig själv och mina intressen i den takt jag ville. Vi hade god ekonomi, vi reste mycket och vi gjorde tillsammans upp planer för vad vi ville göra den närmaste framtiden - och sedan förverkligade vi dem.
Ví stöttade varandra, vi hjälpte varandra och vi fanns där för varandra. När vårt förhållande började bli slentrian så gjorde vi spännande saker tillsammans för att hitta tillbaka till spänningen och gnistan. Vi gav varandra stora friheter men vi fanns alltid vid varandras sida. Tills något hände, och allt det förändrades. Tills han inte längre villa ha mig vid sin sida utan hittade någon bättre.
Och nu står jag här och ska försöka sätta ihop mitt liv på något sätt. Det känns som om jag sitter på golvet med en krossad vas framför mig. Jag vill inte ha vasen i skärvor, men jag vill heller inte ha en ihoplimmad vas. Just nu känns det som om det är de alternativ jag har.
Jag saknar min livspartner. Jag saknar att ha någon att göra upp planer för framtiden med. Jag saknar att ha någon att krama på och gråta ut mot axeln, jag saknar att ha någon som hjälper mig med praktiska saker som att skruva Ikeabokhyllor (den jag köpte för 14 dagar sedan ligger fortfarande ouppackad i förpackningen), jag saknar någon som ger mig en spark i rumpan ibland, jag saknar någon som avlastar mig med städning och hushållsysslor, jag saknar någon att dela eknomin med, jag saknar någon som hjälper mig med IT-suport, jag saknar någon som kan åka och handla mer toapapper när jag är magsjuk, jag saknar någon som säger att jag är bra ibland och att jag duger precis som jag är, jag saknar någon som föreslår att vi ska ut och springa, jag saknar någon att sakna när han är borta, och jag saknar någon som tycker om mig precis som den jag är och dyrkar mig som en gudinna, någon som kan se mina sanna styrkor och som står ut med mina svagheter.
Visst, jag har vänner. Men för dem betyder jag inte så mycket. För dem är jag utbytbar. Många av mina vänner är redan på väg bort. Min bekantskapskrets minskar och människor i min omgivning hör av sig mer och mer sällan. Och jag förstår dem, med tanke på den person jag håller på att bli.
Men bara tanken på att hitta någon ny person i mitt liv som gör det ovanstående får mig att må både fysiskt och psykiskt dåligt, det vänder sig i magen på mig. För jag vill inte ha något nytt liv, jag vill ha tillbaka mitt gamla. Men det kommer jag aldrig att få, det måste jag acceptera. Men det betyder inte att jag måste gilla det liv jag lever. Det jag måste är att gå upp varje morgon och försöka göra det bästa av situationen.
Men jag vill inte det här. Jag vill verkligen inte. Och det finns inget jag kan göra åt det. Och det känns som om det aldrig kommer bli bättre, och hur det skulle gå till är utanför min annars vilda fantasi.
Jag känner igen det där. Jag har uttryckt det som att jag absolut inte vill dö, men jag vill heller inte leva. Jag vill ha allt eller inget, men vill ändå inte ha inget. Och mitt i all hopplöshet finns den där känslan av bitterhet - hon seglar iväg med flaggan i topp och lever livet medan jag är kvar och måste städa upp den där vasen som hon inte vare sig vill ha eller vill städa undan - fast det var hon som tog sönder den.
Jag vill verkligen inte ha någon annan. Men jag låtsas att jag vill det. Jag intalar mig att jag vill det. Jag tänker att med tillräckligt mycket självsuggestion kan jag komma ur det här och börja leva igen. Det fungerar så länge jag kan hålla tankarna på annat håll, men när allt kokas ner till verklighet sitter jag där med den jävla vasen och önskar att den vore hel. Kanske är det därför jag knappt vågar vara ensam. Kanske är det därför jag försöker göra saker precis hela tiden. Kanske är det därför du stressar dig sjuk för att hinna med allt?
Jag vet inte vad jag ska skriva för att få dig att må bättre - jag vet ju inte ens själv hur jag ska reda de där känslorna - men kanske känns det lite bättre att veta att du inte är ensam.
Kram på dig. Ta hand om dig.
Jag vet inte vad jag ska skriva men jag önskar att det.vänder snart för dig. Det är du värd.
Kram, skänker varma tankar.
/Benu
Jag känner igen alltihop. Och jag blir arg. Varför är det jag som ville ha rubbet som nu sitter utan och han som inte ville ha något som nu har allt??
En sak är säker. Ensam är inte stark.
Jag tror att man måste slänga de där skärvorna och skaffa en ny vas. Skärvorna är inte du eller ditt liv. Det är symboler. Så släng dem. De som extra fina kan du spara o ta fram och titta på ibland. Sen, när du inte riskerar att skära dig på dem. Symboler går att skaffa nya. Minnen likaså. Det går .
Det måste gå.
Tack för er input!
