Barn?
Pratade med mamma i telefonen igår. Vi pratade om att jag varit på loppmarknad och kom in på att mamma ville rensa ut lite hemma hos dem och "kanske man skulle sälja av lite på loppmarknad". Samtalet gled in på mina gamla leksaker som min mamma envist har sparat på vår vind. Trots att jag i alla år har protesterat och sagt att hon inte ska spara allt!
Nu föreslog hon att vi i sommar, när det är varmare ute och också på vinden, ska ta fram sakerna och titta igenom vad som ska slängas och vad som ska sparas. Något som jag i princip har velat göra i 10 år. Men nu blev det plötsligt jättejobbigt att bara prata om.
Jag är strax över 30 nu och har investerat 12 år av mitt liv i en rellation som hamnade i sophinken. Det kommer ta lång tid innan jag kommer våga investera i någon igen. Och det kommer ta ännu längre tid innan jag kommer våga binda mig så hårt att jag vill ha barn. För ska det vara så vill jag ha hela paketet - kärnfamilj och villa, volvo och vove. Och om jag väl kvalificerar mig till den ligan igen är det mycket möjligt att jag förlorat min möjlighet att få barn. Jag gick från tron att vi skulle skaffa barn vilken dag som hellst till oron över att aldrig få några. Det är en rätt stor omställning.
Visst vore det roligt att få egna barn, att få känna hur processen känns och vad som händer i kroppen. Samtidigt så kommer jag se ut som en strandad val eller en valross (kvinnorna i min släkt är rätt stora...), även om jag önskar att jag skulle vara sexig med liten kulmage. Och med tanke på min ålder så kommer jag spricka rätt rejält där nede vid en förlossning, och min maghud kommer aldrig att få tillbaka sin ursprungliga form - igen pga min ålder. Så så roligt verkar det inte att få barn...
Så varför oroa sig egentligen? Det lustiga är att det egentligen aldrig varit särskilt viktigt för mig med barn. Jag har prioriterat andra saker i livet. Och när jag var i tonnåren var jag inte säker på om jag skulle skaffa egna barn alls, av ideologiska skäl. Jag var mycket pro adoption, och hade den naiva inställningen att "varför sätta nya barn till världen när det redan finns så många här på jorden som verkligen behöver bli omhändertagna?".
Så egentligen handlar nog inte min nyupptäckta barnnoja om min önskan om att få barn, utan det är ytterligare en reaktion på den oväntade separationen. En ovilja att ställa om mig till mitt nya liv.
Så i sommar ska vi väl rensa bland mina leksaker, och jag får se det som terapi.
Nu föreslog hon att vi i sommar, när det är varmare ute och också på vinden, ska ta fram sakerna och titta igenom vad som ska slängas och vad som ska sparas. Något som jag i princip har velat göra i 10 år. Men nu blev det plötsligt jättejobbigt att bara prata om.
Jag är strax över 30 nu och har investerat 12 år av mitt liv i en rellation som hamnade i sophinken. Det kommer ta lång tid innan jag kommer våga investera i någon igen. Och det kommer ta ännu längre tid innan jag kommer våga binda mig så hårt att jag vill ha barn. För ska det vara så vill jag ha hela paketet - kärnfamilj och villa, volvo och vove. Och om jag väl kvalificerar mig till den ligan igen är det mycket möjligt att jag förlorat min möjlighet att få barn. Jag gick från tron att vi skulle skaffa barn vilken dag som hellst till oron över att aldrig få några. Det är en rätt stor omställning.
Visst vore det roligt att få egna barn, att få känna hur processen känns och vad som händer i kroppen. Samtidigt så kommer jag se ut som en strandad val eller en valross (kvinnorna i min släkt är rätt stora...), även om jag önskar att jag skulle vara sexig med liten kulmage. Och med tanke på min ålder så kommer jag spricka rätt rejält där nede vid en förlossning, och min maghud kommer aldrig att få tillbaka sin ursprungliga form - igen pga min ålder. Så så roligt verkar det inte att få barn...
Så varför oroa sig egentligen? Det lustiga är att det egentligen aldrig varit särskilt viktigt för mig med barn. Jag har prioriterat andra saker i livet. Och när jag var i tonnåren var jag inte säker på om jag skulle skaffa egna barn alls, av ideologiska skäl. Jag var mycket pro adoption, och hade den naiva inställningen att "varför sätta nya barn till världen när det redan finns så många här på jorden som verkligen behöver bli omhändertagna?".
Så egentligen handlar nog inte min nyupptäckta barnnoja om min önskan om att få barn, utan det är ytterligare en reaktion på den oväntade separationen. En ovilja att ställa om mig till mitt nya liv.
Så i sommar ska vi väl rensa bland mina leksaker, och jag får se det som terapi.
Kommentarer
Postat av: Benu
Vad bra du skriver. Fastän jag är man kan jag verkligen känna igen mig i dina tankar och hur avlägset barn nu känns helt plötsligt.
//Benu
Postat av: Anonym
att få barn strax över 30 är ingen fara, jag var 36 och det gick bra!
Låter som en toppen sak att rensa ut allt gammalt, tror det är en bra form av lätterapi! Om inte annat kan ni både få mer plats för nytt och i bästa fall tjäna lite pengar! lycka till!
Postat av: maria
det var jag som skrev, alla uppgifter försvann visst... :-)
Trackback
