Kan man nå alla sina mål med hårt arbete?
Jag tror att det är så, hittills har jag aldrig blivit överbevisad. Om man sätter upp ett mål och jobbar mot det, så kommer man förr eller senare att uppnå det. Om man önskar något tillräckligt hårt så kommer det slå in. MEN det kommer inte utan en kostnad. Och kostnaden kan ofta vara hög. En rad ur en sångtext jag hört för länge sedan lyder (ungefär) "be carefull what you wish for, you might just get it all". Och i många sagor så följer det tråkiga konsekvenser på önskningarna man uttalar till anden i flaskan. När det gäller mål så följer alltid uppoffringar, små eller stora.
Jag har lyckats med många saker i mitt liv. Jag har gått ned nästan 20 kg i vikt och behållet den vikten i över 10 år, jag har fått eller blivit erbjuden den typ av tjänster jag "drömt" om att få (men sedan tyvärr inte uppskattat dem så mycket när jag väl fått dem), jag har gått från att ha haft jättesvårt att få orgasm till att kunna få 4 orgasmer på 10 minuter (med någon som kan mina knappar), och jag har gått från att knappt haft några egna vänner till att vara omgiven av människor som verkar trivas i mitt sällskap.
Alla sakerna har inte varit saker som jag satt upp som konkreta mål, utan mer saker som jag önskat och sedan jobbat mot att uppnå. Det handlar ofta om att satsa tid och enerig, och våga tänja på sina egna gränser och gå utanför bekvämlighetszonen. Och det handlar om att gå på nitar. För livet är fullt av dem. De härdar oss. Men när jag tittar på vad jag har fått i gengäld så känns nitarna överkomliga och ofta värda att gå på.
Dit inte inräknat min skilsmässa, för jag vet ännu inte vilket mål det är meningen att den ska hjälpa mig uppfylla. Så den är jag inte alls tacksam för. Vill bara förtydliga det. Men kanske en dag att jag förstår vart den passar in i det stora samanhanget. Eller så får jag lära mig leva med att alla mina drömmar inte slår in.
Händelserik och lyxig helg
Fredagen spenderades med god middag och därefter champagnedrink i en väldigt lyxig hotellbar, lördagen spenderade jag med att hjälpa en äldre vän att packa upp flyttkartonger. Som tack för hjälpen bjöd hon och hennes man mig på trerätters lunch med vin. Och lördagskvällen spenderades tillsammans med en vän jag umgåtts nära med tidigare, men som jag inte träffat på massor med år. God mat och goda drinkar, och en massa prat om allt mellan himmel och jord. Och idag har jag mest tagit det lungt, eller det var iallafall planen. Men en kompis ringde och frågade om jag ville med på loppis. Och man är ju inte den som är den när man är oplanerad. Så det blev loppis och fika idag istället för att fixa med lägenheten.
Min lägenhet börjar bli lite eftersatt, rörig och dammig. Det är lite tråkigt, jag önskar att jag hade en snygg, fin och ren lägenhet. Men det är den duktiga flickan i mig som pratar. Hon som ställer så höga krav på mig. Om jag hellre vill spendera min tid med andra saker än städning, då ska jag göra det. Så länge lägenheten är bobar och jag mår bra så räcker det. Men oavsett så måste jag städa snart! Och spara lite pengar... det är dyrt att leva lyxliv om helgerna.
Skattesmäll
Där fick man för att man var så jävla snäll och inte tog sin lagstadgade andel (50%). Jag ska aldrig mera vara så snäll i en skilsmässa! Nästa gång ska jag ta det jag kan få och lämna den andra parten blödande. Så känns det just nu iallafall. Jag känner mig totalsnuvad! Att han dessutom har lagt ned 0kr på inköp av ny bostad, utan flyttade direkt hem till hennes lägenhet som bekostats av hennes föräldrar gör mig bara mer illamående. Och förbannad.
Idag är jag arg! Och det är faktiskt lite skönt!
Svag
Jag har levt "dubbelliv" förut, och veckopendlat mellan två städer. Då var jag i en stad i veckorna och i en annan stad på helgerna, på helgerna med min fd man. Resultatet blev att man aldrig fick något riktigt liv i någon av städerna, och det tog flera år efter att jag blev helt bofast i en av städerna innan mitt liv kom igång igen. Så jag vet inte om jag vill dela upp mig i två halvor heller.
Men just nu känns det bättre att dela upp mig än att överge allt och börja om. Jag är inte tillräckligt stark för det. Det känns som jag behöver en fastare grund att stå på innan jag tar ett sådant kliv. Å andra sidan kanske det är när grunden är krakelerad som man kan vara lockad att byta.
Just nu vet jag varke ut eller in!
Svårt val
Jag lyckas alltid snubbla över nya möjligheter, nya intressanta människor och nya upplevelser. Jag tror att jag är född med tur. På något sätt verkar turen inte alltid vara med mig, för hade det varit så så hade jag inte varit frånskild. Men man kan kanske inte få allt.
Idag så snubblade det, nästan bokstavligt talat, in en otrolig möjlighet. Bakgrunden är att jag på halvtid forskar och på halvtid arbetar som projektledare, två saker som är väldigt lika och också väldigt olika. Projektet jag leder ligger inom samma område som det jag forskar kring, och forskningen och projektet föddes ungefär samtidigt. Och jag brinner för båda. Jag brinner för att svara på frågor och upptäcka nya saker via forskningen. Men jag brinner också för att inspirera andra och skapa samverkan, som projektet delvis går ut på. Problemet är lite att jag inte lyckas finansiera forskningen fullt ut, och att jag har känt mig väldigt ensam som forskare inom mitt område.
Så idag så får jag ett mail om en doktorandtjänst som utlyses, inom exakt mitt forskningsområde. Med några få undantag skulle jag kunna ha skrivit forskningsplanen själv. Några har tänkt ungefär samma saker som jag och ställer samma frågor som jag. Och de letar efter en ny medarbetare! Jag har ringt och pratat med professorn i teamet och han sa att han inte kunde lova mig någon tjänst men att han inte trodde att någon skulle vara mer kvalificerad. Så om inget oförutsett inträffar så skulle jag kunna få jobbet ganska snart.
MEN universitetet ligger rätt långt ifrån där jag bor, om det ska fungera måste jag flytta eller veckopendla. Och då ha dubbel bosättning. Man tjänar inte så bra som doktorand. De vill dessutom ha mig på heltid, men jag vill fortsätta vara projektledare på halvtid och forska på halvtid. Jag vill både ha och äta kakan!
Å ena sidan är det väl nu jag är fri att flytta och göra vad jag vill, å andra sidan är det här jag har allt som betyder något. Som jag skrev i gårdagens inlägg så betyder mina närmaste allra mest för mig just nu. Och om jag flyttar så flyttar jag ju ifrån dem. Jag vet inte om jag vill lämna allt.
Jag ska iallafall söka tjänsten, och försöka förhandla fram något som är rimligt. Om det går. Annars måste jag allvarligt fundera på vad som är viktigt för mig. Jag har alltid så svårt att välja. Jag vill alltid både ha och äta kakan, och det ställer ibland till problem för mig. I kombination med ett duktighetssyndrom så gör det att man ofta känner sig otillräcklig.
Nu ska jag iallafall sova på saken!
Saknad igen
Jag har också varit i kontakt med mäklarfirman och gett feedback på bemötandet vi fick av vår mäklare. Det var totalt uselt. Så jag ser verkligen inte fram emot att få råd om min deklaration av honom. Framförallt inte efter att hans chef har konfronterat honom med den kritik jag har lämnat. Just nu känns det inte alls bra i maggropen. Hellst skulle jag vilja elda upp deklarationspappren och slippa tänka på dem mera. Men tyvärr så funkar det inte riktigt så.
Jag har, på grund av mäklarkontakten och deklarationen, mailat med min fd man. Och från att ha känt ett avståndstagande och en självvald distans så känner jag nu åter igen den oändliga saknaden. Om jag skulle möta honom idag skulle jag vilja krypa upp i hans famn i en soffa och gråta och be honom komma tillbaka. Allt skulle vara förlåtet. Så känns det just nu. För jag saknar honom så! När jag skriver det här så gråter jag för första gången sedan nyårsafton.
Ett fyrverkeri av självförverkligande
Samtidigt är jag lite rädd för all den nya kraften som byggs upp inom mig. Jag är rädd att bränna min omgivning av gnistorna som bildas. Utan de människor som står mig närmast är jag ändå ingenting.
Jag är rädd att jag ska bygga upp trycket för mycket inom mig själv och explodera hela jag. J
Jag kan inte bestämma mig för om jag är glad över att slippa bli tillbakahållen, eller om jag ska vara orolig över att ingen tar ned mig på jorden lägre och gör att jag tar det lugnt och hinner andas. Men just nu vill jag inte stanna - jag har för mycket flyt. Och ingen lär hindra mig heller!
Singel och mat
Men å andra sidan så uppskattar jag hemlagat mycket mera nu. Förr tyckte jag inte alls om att laga mat tillsammans med någon eller några kompisar, jag tyckte bara de var i vägen och ville pilla själv. Nu tycker jag att det är jätteroligt, att få göra någon lite mer tidskrävande rätt och få sällskap samtidigt. Allra bäst är det om kompisen bara vill göra sådana tråkiga saker som hacka lök och andra grönsaker och jag kan vara fantasifull och kreativ.
Och jag uppskattar fortfarande RIKTIGT bra restaurangmat! Libanesiskt, afrikanskt, grekiskt, "hemgjorda" hamburgare, goda kötträtter... Jag hoppas att jag längre fram även kommer ta mig tid till att laga mera mat. För jag tycker det är roligt.
Har ni några tips på bra restauranger eller bra och enkel mat man kan laga som singel? Tips och länkar välkomnas!
Lite gladare - på riktigt?
Jag var ut och åt middag men två fd arbetskollegor och nuvarande vänner, som jag träffar aldeles för sällan, igår. Den ena av dem är otroligt ärlig och rättfram, en egenskap som jag också har och som vi uppskattar mycket hos varandra. Han sa en så fin sak. Han sa att "De ser mycket gladare ut HÄR (pekar på området mellan näsan och hårfästet) nu än sist vi träffades (i slutet av november). Och det stämmer nog, för jag känner mig gladare i hjärtat och sinnet. Ännu ska jag inte säga att jag är tillbaka på lycklig, men jag känner att det finns goda förutsättningar för att åter igen hamna på "lycklig" som normaltillstånd.
Folk verkar gilla mig!?
Fram till för ett par år sedan hade jag en bild av att det var min dåvarande man som var smörjmedlet i vårt sociala maskineri. Att det var han som satt med 100% social kompetens och jag bara trampade i klaveret och spottade ut grodor. Att jag fick vara med endast tack vare honom. Jag kände mig alltid otillräcklig i sociala samanhang, och dolde det genom att (vad jag då tyckte) prata för mycket och spela pajas.
Med tiden har jag skakat den känslan av mig, jag började ta initiativ till att börja umgås med mitt ex killkompisars flickvänner på egen hand. Och de ville faktiskt hitta på saker med mig! Och jag började sakta men säkert bygga upp en helt egen vänkrets. Jag tror att vändningen kom när jag bestämde mig för att skaffa mig en hobby och blev medryttare. Det var nog första gången jag privat började umgås med människor helt utan mitt ex.
Men jag har ändå inte helt kunnat skaka av mig känslan. Förens nu. För alla vänner jag hade tidigare har stannat hos mig efter skilsmässan. De vill fortsätta umgås med mig. Och det som är ännu mer fascinerande är alla nya bekantskaper jag har gjort de senaste månaderna. De vekrar också vilja umgås med mig, för den jag är. Och det är fantastiska människor som är roliga, smarta och mysiga. Jag är faktiskt överraskad över det. Det är svårt att vänja sig vid att vara snygg, trevlig, social och rolig när man så länge tyckt att man bara varit lite för mycket hela tiden. Men tydligen är för mycket precis vad människorna i min omgivning vill ha. Och jag vill heller inte vara vän med någon som är slav under Jäntelagen eller som föredrar att sitta i ett hörn och tänka dystra tankar. Jag vill leva!
Min fd man uppdaterade sitt Facebookstatus för någon vecka sedan (ja, jag har honom fortfarande addad som vän där... ). Han har i princip bara gjort det 1 gång sedan skilsmässan. Han skrev "There are two ways to spread light - to be the light or to reflect it". Förra gången han uppdaterade sitt status var det som ett svar på en statusuppdatering jag hade gjort. Därför väljer jag att tolka hans nya uppdatering som riktad till mig. Och jag tolkar det som att han nu också har kommit till nya insikter. Insikten om att jag var ljuset och han var spegeln, och att det börjar bli väldigt mörkt utan ljuset. Det är synd för honom, för det är han som har valt bort det. Och jag kommer fortsätta lysa och lysa och lysa!
Underbara helg
Men nu börjar jag sakta ta mig upp på fötterna och borsta bort dammet från knäna. Och mina vänner börjar vänja sig vid mitt singel-jag och anpassa sig därefter. Underbart!
Den här helgen har varit helt galen! Möhippa för en jobbarkompis i torsdags, full fart på jobbet i fredags inklusive lunchträff med en vän. Fredagkvällen började lugnt med en tjejträffsmiddag i en förening jag är med i, och middagen övergick sedan till vilt festande. Superkul kväll men shit vad sliten jag var när jag kom hem. Lördagskvällen var vigd åt inflyttningsfest hos en vän och idag har jag verkligen inte gjort många knop. Jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan!
Förr hade jag svårt att komma i säng för jag flydde från alla negativa tankar. När jag gick och la mig så kom de smygande, tankarna och ångesten. Men den senaste veckan har jag verkligen njutit av att gå och lägga mig ensam, i lugn och ro. Och kunna ligga och tänka på alla mysiga saker som har hänt och allt roligt jag planerat. Just nu sitter jag och försöker suga ut det sista av söndagen. Ledsen över att helgen snart är slut. Jag längtar redan till nästa helg då jag har roliga saker planerade fredag kväll, lördag dag och lördag kväll. Och på söndag ser jag fram emot att softa!
Min tidigare helgångest känns så avlägsen. Den känns som från ett tidigare liv! Just nu känns det som om jag har flyt! Det är en så härlig känsla!
Fler "skilsmässobloggar"
Inte längre anonym
Jag är ledsen över att behövt göra honom ledsen med mina blogginlägg, samtidigt som det käns väldigt skönt att han vet. Jag vill inte ha några hemligheter för honom, om jag slipper. Och efter att vi pratat om bloggen så ångrar jag att jag inte varit öppnare med hur dåligt jag mått, när jag mått dåligt. Och det är en lärdom jag tar med mig. Och nu så måste jag ju prata med honom om det, eftersom han troget börjat följa min blogg.
Mer musik för oss övergivna
En positiv sak med att leva ensam är att jag inte längre är lika förtryckt vad gäller musik. När jag bodde i par lyssnade jag nästan aldrig på musik. Det var nästan alltid min fd man som valde musiken. Jag gillar hans musiksmak, men jag gillar även annan typ av musik. Men varje gång jag försökte spela något annat så stängde han av efter några låtar. Eller gick runt och grymtade i största allmänhet.
Sedan jag blev ensam har min musiksmak ändrats och framförallt utvecklats offantligt. Mycket tack vare den suveräna tjänsten Spotify där man kan lyssna på vad som hells när som hellst.
En sång för oss övergivna:
Taylor Swift White Horse
Jag har nog ändå ganska tur
En rolig sak som jag märkt av nu när det nya året har infallit. Det är att mina förr så inbundna parkompisar, framförallt de med barn, nästan börjar bli lite avis på mitt singelliv. Inte på att jag inte har någon man, men på mina restaurangbesök och mitt drinkdrickande. Så de har börjat boka upp drinkande med mig och fixar barnvakt eller lämnar gubbarna hemma med barnen. Kul att man kan få ge andra lite lyx ibland.
Nu ska jag försöka gå och sova, och vara i säng FÖRE elva ikväll. Det har nog nästan aldrig hänt sedan jag flyttade. Och jag ska somna med lyckliga tankar.
Vänner
Det var en jättetrevlig tillställning. Jag hade bjudit in mina vänner och de bekanta som jag vill göra till vänner. Människor från många olika sammanhang. Många kände varandra sedan tidigare och har träffats vid olika tillfällen. Och några var helt nya i min vänkrets. Och min vänkrets är helt otrolig. De släpper in nya människor direkt, de gläds åt nya upplevelser och samvaron blir dynamisk.
I min lilla lägenhet på strax över 40kvm rymdes idag 14 vuxna, två små barn på under året och en hund. Ljudet av röster och barnlek och hundtassar blandades av dofterna från levande ljus, te, scones, cookies och chokladkaka.
En av de närvarande, en av mina nya vänner, utbrast förvånat och imponerat vid ett tillfälle "jag tror inte ens jag KÄNNER 14 tjejer!". Och då hade ändå några av mina närmaste vänner fått lov att tacka nej då de hade andra ärenden. Och ingen av mina manliga bekanta var inbjudna.
Så jag lär inte behöva vara ensam. Och det känns väldigt skönt!
I högtalarna just nu
Kentlåtar med ett jazzigt sound. Även för oss som inte gillar jazz.
Älskar framförallt "Ingenting". Älskar att lyssna när hon med eftertryck sjunger
"Dom jävlarna tog oss en efter en
Dom ljög och bedrog oss med sanningen
Dom jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
Min förlorade värld"
Och som motvikt till Pérez softa sound lyssnar jag på Green day. Och sjunger med för full hals i "Know your enemy"
"Do you know the enemy?
Do you know your enemy?
Well, gotta know the enemy
Violence is an energy
Against the enemy
Violence is an energy
Bringing on the fury
The choir infantry
Revolt against the honor to obey
Overthrow the effigy
The vast majority
Burning down the foreman of control
Silence is the enemy
Against your urgency
So rally up the demons of your soul"
Starka känslor
Det har hänt många intressanta saker den här helgen. Jag har kommit några vänner otroligt nära. Några vänner som jag inte träffat på ca 3 år, som jag för ganska många veckor sedan bokade in gemensam middag med.
I början av den här veckan fick jag ett mail där de berättade att de bestämt sig för att skiljas och inte mådde så bra just nu. Men att de ändå inte ville ställa in vår middag. Om de inte mådde jättedåligt, men då skulle de höra av sig.
Men de stälde inte in, utan vi sågs på en av mina favoritrestauranger. En restaurang där jag upplevt många roliga stunder men också många starka stunder. Men den här kvällen blev nog en av det starkaste jag någonsin upplevt. Vi började prata lite om min skilsmässa och hur jag har det nu, för att ganska snart komma in på deras förhållande och deras planerade skilsmässa. De signalerade ganska tydligt att de gärna ville prata, och jag vågade ställa väldigt personliga och intima frågor. Och de verkade bara otroligt "glada" och lättade över att få möjlighet att berätta. Och trotts att vi inte setts på tre år, och innan dess inte känt varandra så oändligt länge, så öppnade de upp sig totalt. Samtalet gick mellan skratt och gråt, mellan otroligt privata och djupa saker till ytliga och skämtsamma. Vi fortsätter kvällen till en mysig bar och sedan hem till min soffa för mera djupa samtal. De är barnfria och har lämnat bort barnen, så de bryr sig inte om att åka hem utan spenderar natten hos mig. På morgonen lagar jag brunch till oss tre och vi fortsätter prata.
Och det känns verkligen som om jag hjälpt dem. Även om under kvällen och morgonen började inse att de bör gå skilda vägar så känns det som om processen blir mindre smärtsam. Att min närvaro och mina frågor hjälpte dem att öppna upp sig själva inför varandra. Och det är något så otroligt fint över det, något så naket och vackert i all sin sorgsenhet. Ett bevis på hur svårt det ibland är att vara människa.
Och också ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll med min personliga utveckling. Att jag kan vila i mig själv och vara så öppen, tillåtande och odömmande och bara låter det ske. Och att jag kan få andra människor att må bra. Det måste vara ett tecken på att jag själv börjar må bra.
Men jag vet inte hur det hänger ihop med löftet om att inte engagera mig i andra människors problem. Ibland kan jag bara inte låta bli. Men jag måste fortsätta komma ihåg mina prioriteringar, och träna på att inte göra avkall på dem.
Män och kvinnor som singlar
I dagens samhälle ser vi olika på manlig och kvinlig sexualitet. Män upplevs vara de som tar för sig och de som har och vill ha mycket sex. Både i en relation och som singlar. Det ses som självklart att en manlig singel lever glada livet och raggar ONS på krogen. Medan kvinor kan leva sexlöst i flera år utan att lida av det. Kanske har de en liten rabbit under madrassen men inte ens det pratas det om.
När man kommer ut på singelmarknaden ändras synen på singlars sexliv ganska radikalt. Man börjar förstå hur mkt sex folk faktiskt har, trots att de är singlar. Och man börjar förstå vart den egentliga sexuella makten ligger. Den ligger hos kvinnan.
Som singel och kvinna kan man få i princip hur mycket sex som hellst, om man ser något så när vettig ut och inte är rädd för att ta för sig. Som singel och kvinna kan man få hur mycket uppmärksamhet som hellst, bara man befinner sig på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Kvinnor vill bli bekräftade, män vill också bli bekräftade. Kvinnor vill bli bekräftade av män, och män vill få bekräftelse på att kvinnan känner sig bekräftad - då känner de sig bekräftade.
Jag har reggat mig på en kontaktsite, ingen nämnd här. Jag är inte ute efter en kärleksrelation, men jag vill ju heller inte leva i celibat hela 2010. Och utifrån den uppmärksamhet jag får där så skulle jag kunna byta sexpartner som andra byter kalsonger. Vilket jag ju inte är ute efter. Men det är först nu jag förstår hur svårt män faktiskt har det, hur tufft det är för dem att få tag på en kvinna (som inte vill gifta sig med dem och föda deras barn). Först nu förstår jag vilken makt vi kvinnor har över männen, och varför kvinlig sexualitet har banlysts i århundraden.
Just nu tycker jag mer synd om singlar som är män än vi som är kvinnor. Just nu känns det som om trumf ligger hos oss.
Guldet blev till sand
Det innebär att i min bekantskapskrets, inklusvie mig, så har 5 par skiljt sig sedan i september när mitt kaos började. Som min kompis, en av de som skiljt sig, sa: "2009 var ett jävla skitår". Och det varkar inte som om 2010 blir så mycket bättre.
Eller kanske. Det här innebär ju fler singelkompisar till mig att göra roliga saker med. Men glädjen av det förtas av den tragedi som jag ändå tycker att separationer och skilsmässor är.
Ta hand om varandra, och se till att 2010 blir det år du vårdar din rellation. Om du vill det. Annars ska 2010 bli det år då du tar steget och blir självständig och lycklig. Valet är ditt, och det blir inte lättare för att tiden går.
För lite sömn och för mycket alkohol
Sover gör jag också aldeles för lite, och det hänger väl delvis samman med mitt utsvävande barliv. Jag kommer sällan i säng före tolv på vardagsnätter, och oftast först ett. För att gå upp vid sex. Ofta har jag svårt att somna också, ligger vaken en halvtimme och funderar. Trots att jag borde vara utpumpad.
Men trots allt så mår jag ganska bra. Det känns som om livet leker, om än lite för mycket. Just nu längtar jag bara efter att få sitta hemma framför TVn i mysbyxor med popcorn och läsk. Eller kanske städa lite. Och det tolkar jag som ett gott tecken.
Att vara groundad i sig själv
Trotts den förvirringen så känner jag mig succesivt tryggare och tryggare i mig själv, i vissa situationer. Jag kallar det för att vara "groundad". Att kunna landa i mig själv där jag är just nu, oavsett om jag är trygg, glad, ledsen, förvirrad, arg eller något annat. Att acceptera att jag är det jag är.
Denna känsla har jag använt mig av flera gånger i helgen, framförallt använder jag det när jag träffar nya människor. Och det verkar fungera väldigt bra, jag får positiv respons från de jag möter och det känns nästan som om människor tyr sig till mig just nu. För att jag upplevs så trygg.
Tyvärr är denna trygghet övergående och mest en illusion, och i längden kan jag inte bekräfta de människor som tyr sig till mig. Därför känns det fel och vilseledande. Samtidigt så vill jag att människor ska må bra i min närhet, jag mår bra när andra mår bra. Men jag kan inte bara omge mig med människor som vill ha mig för att må bättre. Just nu måste jag koncentrera mig på att omge mig med människor som kan ge mig kraft och få mig att må bättre. Och endast korta stunder ha möten där jag får känna mig givande. För det är endast så mycket uthållighet jag har just nu.
Och jag måste acceptera det, och inte bli indragen i möten med människor som är i behov av stöd. För jag orkar inte vara det stödet. Även om min duktiga sida så gärna vill hjälpa.
Just nu kan jag bara hjälpligt hjälpa andra. Först måste jag hjälpa mig själv.
Livet börjar ta form
I vardagsrummet är det massor mer som saknas för att jag ska vara nöjd och tycka det är mysigt. Egentligen kanske vardagsrummet är viktigare än sovrummet att få ordning på, men det är skönt att kunna få ett rum helt klart - det är nog det som driver mig med just sovrummet. Där är slutet nära.
Jag börjar få en bild av hur jag vill inreda. Jag har aldrig riktigt känt mig bekväm med att ha det minimalistiskt och modernt hemma hos mig, även om jag älskar det hos andra. Jag ska eftersträva en luftighet i min lägenhet, försöka ha få saker och rätt saker. Det ska gå mycket i vitt men med inslag av trä och metall. Jag vill gärna ha ett sofford i metall - funderar på det här från R.O.O.M. (om de fortfarande har det när de öppnar igen i mars... *suck*). Jag tänker mig att min lägenhet ska ha svaga inslag av orienten och svaga inslag av romantik. Men bara ytterst svagt, som brytning till det stilrena. Exakt hur måste jag klura vidare på. Idéer mottages tacksamt!
Nu är det sovdags efter en dag av tvättande (varför tvättar jag inte oftare??), gardinuppläggande och packande. Jag ska tillbringa helgen hos en kompis på annan ort. Jag hoppas jag har något kul att berätta när jag är tillbaka.
På banan?
Mina inlägg har varit lite glesa nu. Jag ber om ursäkt för det till alla er som med spänning följer utvecklingen i mitt liv.
Sedan nyårsafton har mitt liv varit helt ok. Jag känner mig på banan och lever mitt liv i någon slags vardag. Det är oändligt skönt, att bara komma upp i en nivå när man kan känna att livet känns åtminstone som en vanlig trist vardag. Då mår man ju iallafall bra.
Mina föräldrar och en kompis har varit hos mig och hjälpt mig borra och montera lite grejer - jag har tummen mitt i handen vilket är ett problem! Jag har fått på sängkappan på sängen, och även om den inte var riktigt som jag tänkt mig så blev det bättre än innan. I morgon ska jag shoppa eller beställa en taklampa till sovrummet, jag är jättesugen på den här vita lampan vita lampan från Ellos <http://www.ellos.se/DetailPages/DetailPage.aspx?categoryid=29494&productId=241601&articleId=917975&SellingFlag=SearchText&SearchBackLink=> (ledsen över den oproffsiga länkningen, men jag lyckas inte hitta info om hur man gör det snyggt). Vad tror ni om den?
Så snart har jag ett sovrum som jag törs bjuda hem folk till *smile*. Och det har jag planer på att göra. För nu när man är singel kan man ju ha sex när man vill med vem man vill. Under förutsättning att den eller de man vill ha sex med är med på det så klart. Men jag har börjat märka att det sällan är några problem. Det kommer bli ett spännande 2010. Fast jag vet inte hur mkt detaljer jag tänker avslöja i bloggen...
En annan typ av inlägg, och en annan typ av sinnesstämning. Jag rider på vågen så länge jag kan.
Möten
En vän som också gått igenom ett liknande scenario som jag lägger just nu ned mycket tid och pengar på att fixa till sin lägenhet. Superstajlad med färgteman, speciallösningar och högtalare. Jag är inte så avis på att han köper saker, men jag är otroligt avis på att han lägger ned så mkt tid och energi på att få allt perfekt. Och att han lyckas. Själv känns det just nu som om jag har världens tristaste och alldagligaste lägenhet. Rätt rörig är den också eftersom jag inte lyckats komma på vad jag vill ha för typ av förvaringslösningar.
Men på något sätt är det så han läker sig själv, han är kreativ och konstnärlig och att lägga ned all den här tiden på lägenheten är ett sätt för honom att applicera det på sitt nya liv. Och på det sättet läka. Jag är inte ett dugg konstnärlig, jag kan knappt namnen på grundfärgerna och jag har inget öga för färg eller formkombinationer. Så för mig är inredning bara stress och press. Jag vill gärna ha ett färdigt resultat men lider bara på vägen dit.
Det som istället får mig att läka är möten. Att få berätta om mitt liv och min situation och få reaktioner från andra människor. Ett sätt att göra det på är via den här bloggen. Ett annat sätt är via mina vänner och min familj, och ett tredje sätt är via nya "bekantskaper" eller människor jag möter.
Idag hade jag ett sådant möte med en försäljare av Situation Sthlm. När jag kom fram för att köpa tidningen, den första på flera år faktiskt, så säger han öppenhjärtligt att "Tack! Du hjälper mig att vara nykter". Och jag nappade på hans bete och gratulerade honom och frågade hur länge han varit det. Han berättade att han blev alkoholist i samband med sin skilsmässa, men varit nykter i två år. Han berättade om sina vedermödor och jag öppnade mig och berättade att jag var nyskild. Jag gratulerade honom till att han ändå varit så stark, och han förmanade mig att ta det försiktigt med alkoholen och ta hand om mig själv. Han fick en kram innan vi skildes. Sådana möten fyller mig med livslust och glädje, även om de är tragiska.
Min vän är kreativ, jag är... ja, vad kallar man det för? Öppen och kontaktsökande? Så istället för att ha komplex över min "tråkiga" lägenhet, så måste jag inse och acceptera att vi är olika. Och att den glädje han får ut av att fixa med lägenheten, den får jag ut av andra saker. Jag kan inte vara avundsjuk på det han kan, för det leder ingen vart. Istället får jag acceptera att vi är olika och uppskatta mina egna styrkor. Och kanske ta hjälp av honom om jag verkligen behöver kreativ hjälp ngn gång.
Jag tycker Mellisa Horns låt som jag tidigare publicerat här är så talande:
http://ensamduktigflicka.blogg.se/2009/december/sen-en-tid-tillbaka-1.html
"Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Samlat damm på min gitarr
Men vad jag än skriver blir det ändå för kort
och allt som är bra med mig
har jag en förmåga att glömma bort"
Nytt förhållande
Något som slår mig är hur "dåliga" vissa människor är på att vara singlar. Hur många kastar sig mellan olika förhållanden med bara veckor eller månader emellan. Jag kan verkligen inte förstå det. Det är jättebra om de mår bra av det beteendet, men jag kan ändå inte förstå.
Nu är det ungefär fyra månader sedan jag fick käftsmällen och förstog att mitt äktenskap var på väg ned i rännstenen. Jag har bott själv i ungefär två månader. Och just nu känns det som om jag aldrig kommer orka vara i ett nytt förhållande igen. Samtidigt som det såklart är otroligt jobbigt att vara ensam. Men jag har förstått att ensamhetskänslan finns inuti mig själv. Det är inget som något eller någon på utsidan kan lindra. Jag måste fylla ut den själv. Jag måste flytta ut min fd man från mitt hjärta och fylla det hålet som blir med mig själv. Samtidigt får jag inte fylla det för mycket, för då finns det inte plats för någon annan att flytta in.
Hur jag ska fixa det är mig ett mysterium. Men jag antar att det klarnar så småningom.
Trött och sliten men ändå ok
Jag har inte ens tänkt på att vi byter decenium. Det känns som om många i omgivningen är facinerade över det. Men jag kan bara konstatera att det gått ännu en dag, och på sin höjd ett år.
Jag har haft förvånandsvärt trevligt de senaste dagarna. Kvällen före nyårsafton och nyårsaftonskväll har jag spenderat med ungefär samma gäng. Egentligen en kompis kompisar, eller till och med en kompis-kompis kompisar. Ett otroligt trevligt gäng som jag hoppas få göra fler saker tillsammans med under 2010. Det känns som om jag umgås mer med mina nya kompisar/bekanta än med mina gamla. Det känns lättare att umgås med dem. Kanske för att det inte finns några minnen kopplade till dem, och kanske för att de bara känner den nya mig. Inte den jag var när jag var gift.
Idag är jag trött och sliten. Och njuter faktiskt av att spendera en kväll helt ensam. Det var väldigt jobbigt att åka hem från nyårsfesten, från festen och glammet till ensamheten. Men jag hade tur och fick sällskap, och natten blev inte lika mörk. Och nyårsdagen blev inte lika lång när man fick frukostsällskap och någon att softa med i soffan till Vänner. Och nu bara softar jag och pysslar med saker jag vill göra. Och tycker det är rätt skönt.
Jag tror iallafall att jag kommer överleva 2010. Mer än så vågar jag inte hoppas på just nu.
