En bra och intressant kväll
Jag bestämde mig ganska tidigt igår för att försöka ha en trevlig kväll och inte bara hänga framför soffan. En av mina killkompisar var väldigt lättövertalad, och vi gick tillsammans ut för att dricka drinkar. Hamnade på en väldigt trevlig hotellbar vi båda gillar - lyxigt, soft och duktiga bartenders.
Jag började dricka en New york sour (bilden ovan). En spännande drink, en Whiskey sour med en skvätt rödvin. Faktiskt mycket godare än vad det låter. Kom bara ihåg att det är svårt att se söt och glad ut när man dricker en sour... ansiktet har en förmåga att skrynkla sig lite när man känner den sura smaken...
Det roligaste med att gå ut har jag upptäckt, mera nu sedan jag blev singel, är att observera och integrera med andra människor. Det här var typerna jag stötte på igår:
* "Bönderna" (är turister eller inflyttade till Stockholm från något mellansvenskt län). Spanar in en direkt när man kommer in, och kommer oftast med en klumpig kommentar som inledningsfras. Blir snabbt alldeles för full. Beställer in en öl och en hotshott, och tjatar på kompisen att dricka trotts att han är tveksam. Är nervös och blir pratsam, och låter inte tjejen han raggar på få en syl i vädret. Eller åtminstone avbryter henne. Försöker skapa kontakt genom att beställa in samma som hon dricker (en söt tjejdrink). Försöker sedan skåla så drinken skvalpar över och spills ned i hennes knä.
Raggningsfaktor: Typ minus två på en skala från 0-10
Tips: Du blir inte trevligare ju mer du dricker. Det är bara du som inte märker av hur otrevlig du blir. Drick det du gillar att dricka - och drick gärna alkoholfritt. Få saker imponerar så mycket på en tjej som en nästan nykter kille som ger dem uppmärksamhet (det signalerar att han inte bara är fyllekåt utan kanske genuint intresserad av just mig). Försök lära dig storstads-vett-och-etikett. Man skålar inte med en odrucken drink - det säger sig nästan själv. Och framförallt - låt tjejen prata! Oavsett vad hon pratar om, se intresserad ut och ställ följdfrågor! Försök inte imponera med egna historier.
* "Snygga killkompisarna" - kompisar som har trevligt tillsammans men som umgås så mycket med varandra att de kan prata med någon annan också. Dessa har hög raggningsfaktor, så hög att man faktiskt tar lite av initiativet själv. Här gäller det att hitta en bra ursäkt att komma i närheten, avvakta rätt tillfälle och när man märker att de tillfälligt fått slut på samtalsämnen så inleder man en konversation. De har ofta intressanta jobb och reser mycket. Här gör det inget om de pratar - det är ju jag som raggar! I det här fallet var den ena upptagen, och den andra skulle hem tidigt och sova. Så mitt raggande misslyckades. Men jag var inte ute efter att gå hem med ngn, utan bara för att testa tekniker så jag var nöjd ändå.
Raggningsfaktor: Varierar med intellekt och snygghet, men oftast 7-10.
* "Snygga tjejkompisarna" - KAN vara samma som "snygga killkompisarna". Men tjejer är oftast mer svårraggade än killar. De kan lätt blänga surt och sluta sig ännu tätare i sin konversation om man försöker vara social med dem. Men här är det också man själv som raggar, så de gånger de VILL följa med hem så är raggningsfaktorn hög. Problemet är bara vad de anser att man själv har för raggningsfaktor.
* Snygg, välklädd äldre man - Jag blev förvånad över vad trevligt jag hade och vad attraherad jag blev av en man mer än 15 år äldre än jag. Mycket trevlig konversation, och han var nog den jag var närmast att gå hem med. Men jag var som sagt inte intresserad av det, och han verkade inte vara det heller. Men vi hade ett fantastiskt trevligt samtal om företagskultur, coaching, att leda människor och liknande. Han gjorde inga närmanden mot mig och jag kan faktiskt inte avgöra vad raggningsfaktorn är där. Ganska hög vill jag inbilla mig. Om jag träffar honom igen kan jag faktiskt överväga att prova en äldre man. Kanske finns det saker jag ännu inte har lärt mig?
Jag ska fortsätta mina barbesök och fortsätta analysera människorna jag möter. Nästa gång kanske jag till och med analyserar mig själv.
Snälla, snälla
Råkade ramla över Caroline af Ugglas – Snälla, Snälla på Spotify nu idag. Jag har aldrig riktigt tyckt om den, förut. Men nu lyssnar jag verkligen på texten, och det är så ironiskt. När den var med i Melodifestivalen var Hon med, vi såg den tillsammans. Hon höll på Af Ugglas, och jag småbråkade med henne för jag gillade varken sången eller framträdandet.
Och sedan drog hon med min man, och det är jag som är kvar som vill säga "snälla, snälla" och sitter ensam här, och han är hos en annan kvinna. Hos Henne. Hon som jag trodde var min vän. Nu känns texten som gjord för mig, för min sorg och smärta:
Och sedan drog hon med min man, och det är jag som är kvar som vill säga "snälla, snälla" och sitter ensam här, och han är hos en annan kvinna. Hos Henne. Hon som jag trodde var min vän. Nu känns texten som gjord för mig, för min sorg och smärta:
Snälla, snälla, snälla, snälla Jag ber dig, snälla, snälla, snälla, snälla Stanna kvar hos mig För jag behöver ju dig Ja, så snälla, snälla, snälla, snälla Ja, lyssna, snälla, snälla, snälla Ja, jag vet det är lågt att be Men jag skiter i det Ja, för igår när du gick I sista blicken som jag fick Jag kunde se - ja, jag kunde se Jag såg du var på väg till en annan kvinna Bort från mig Så snälla, snälla, snälla, snälla Jag säger snälla, låt mig inte sitta Nej, sitta ensam här Ja, medans du är där Så snälla, hjälp mig fatta, hjälp mig att förstå Ja, vad har jag gjort för fel som har fått dig att gå Ja, för det är väl så Och jag hatar, ja, att jag vet Ja, jag vet - ja, jag vet du kommer ge Allt du gav, ja - ja, allt du gav till mig Ja, allt det där jag fick till en annan kvinna Och inte till mig
Storsint?
Idag fyller min fd man år. Han fick ett grattis-sms, innehållandes en kram och en önskan om en bra dag. Det här är en så jobbig moment22 situation. Om jag INTE skickar ngt sms kommer jag gå runt och gräma mig för det hela dagen, för jag fick ju ett när jag fyllde år. Men nu när jag har skickat ett så måste jag gå runt och fundera på om jag verkligen menar det jag skrev. Hoppas jag verkligen att han får en bra födelsedag? Å ena sidan så älskar jag ju honom och vill honom allt gott. Å andra sidan blir jag mer än illamående när jag tänker på vad en "bra" födelsedag i hans nya liv kan innehålla. Födelsedagsmorgonsex med sin nya sambo? Vad har hon köpt till honom i present? Är det hon som lagar hans födelsedagsmiddag nu? Den som jag har fixat (lagat eller planerat restaurangbesök) nästan vare år de senaste 13 åren? Jag vet att han har semester, så kanske har de åkt iväg på romatikweekend? VILL jag verkligen att han ska ha det så bra?
Så kommer mina tankar att vandra nu resten av dagen. Allt tack vare ett litet grattis-sms. *suck*. Att jag skickat det är väl ett av många tecken på att jag fortfarande är kvar i något jag lämnat.
Så kommer mina tankar att vandra nu resten av dagen. Allt tack vare ett litet grattis-sms. *suck*. Att jag skickat det är väl ett av många tecken på att jag fortfarande är kvar i något jag lämnat.
Att förlora sig i sagan för en stund
Har just kommit hem efter att ha sett filmen Avatar. Den var helt underbar, tiden bara flög förbi. Det är så härligt att glömma bort sig själv en stund, och få perspektiv på sin egen tillvaro med hjälp av sagor och specialeffekter. Det var en av de bästa filmer jag någonsin sett, inte bara pga alla specialeffekter. Men sceneriet var fantastiskt. Och historien vidunderlig. Och jag känner mig upplyft och lite läkt. Det är så en bra upplevelse ska kännas. Jag ska försöka hitta fler bra upplevelser i livet och fylla upp mig med dem.
Att kunna vända en känsla
I dag var jag med om något märkligt, något riktigt stort faktiskt. Jag lyckades vända en känsla. En dag som började lågt efter en jobbig natt blev en helt ok dag. Faktiskt en dag som mycket liknar den igår.
Gårdagen var som jag skrev tidigare bra, och den blev bättre frammåt kvällen då jag fick god middag, gott rosévin och trevligt sällskap. Jag var vaken aldeles för sent såsom man är när man har trevligt sällskap och sällskapet är ledig dagen efter (och man själv ska upp och jobba). Men när jag kom i säng somnade jag gott.
Bara för att vakna några timmar senare av att maran rider mig. Inte för att jag har drömt någon mardröm, iallafall inte vad jag kommer ihåg. Utan jag vaknar och av någon outgrundlig anledning börjar jag tänka destruktiva tankar. Jag vände och vred mig i sängen och försökte få tankarna att sluta snurra, men ingenting hjälpte. Jag sov oroligt resten av natten, varje gång jag vaknade till kände jag mig obehaglig till mods och nedstämd, och de negativa tankarna fanns precis under ytan. När jag sedan gick upp på morgonen och satt på bussen så fortsatte tankarna snurra.
Men någonstans så slutade de negativa tankarna regera. Jag vet inte när eller hur, utan kan bara konstatera att större delen av dagen har blivit bra ändå. Kanske var det för att jag visste att jag skulle få trevligt fikasällskap idag? Kanske var det för att jag ska på bio med två roliga människor ikväll och se en film som jag tror är jättebra. Kanske var det för att jag har haft flyt i mitt arbete och börjar känna att jag kommer någon vart med mina rapporter, ansökningar och projektplaner. Just nu har jag tre saker som jag arbetar på parrallellt, och alla tre skulle egentligen ha varit färdiga i förrgår...
Jag hoppas att det här händer fler gånger. Och då ska jag försöka vara mer uppmärksam på vad det är som gör förändringen. För då kanske jag kan skapa den faktorn själv, och på det sättet styra över mina känslor och förväntningar. Idag är jag bara fascinerad över att det gick.
Gårdagen var som jag skrev tidigare bra, och den blev bättre frammåt kvällen då jag fick god middag, gott rosévin och trevligt sällskap. Jag var vaken aldeles för sent såsom man är när man har trevligt sällskap och sällskapet är ledig dagen efter (och man själv ska upp och jobba). Men när jag kom i säng somnade jag gott.
Bara för att vakna några timmar senare av att maran rider mig. Inte för att jag har drömt någon mardröm, iallafall inte vad jag kommer ihåg. Utan jag vaknar och av någon outgrundlig anledning börjar jag tänka destruktiva tankar. Jag vände och vred mig i sängen och försökte få tankarna att sluta snurra, men ingenting hjälpte. Jag sov oroligt resten av natten, varje gång jag vaknade till kände jag mig obehaglig till mods och nedstämd, och de negativa tankarna fanns precis under ytan. När jag sedan gick upp på morgonen och satt på bussen så fortsatte tankarna snurra.
Men någonstans så slutade de negativa tankarna regera. Jag vet inte när eller hur, utan kan bara konstatera att större delen av dagen har blivit bra ändå. Kanske var det för att jag visste att jag skulle få trevligt fikasällskap idag? Kanske var det för att jag ska på bio med två roliga människor ikväll och se en film som jag tror är jättebra. Kanske var det för att jag har haft flyt i mitt arbete och börjar känna att jag kommer någon vart med mina rapporter, ansökningar och projektplaner. Just nu har jag tre saker som jag arbetar på parrallellt, och alla tre skulle egentligen ha varit färdiga i förrgår...
Jag hoppas att det här händer fler gånger. Och då ska jag försöka vara mer uppmärksam på vad det är som gör förändringen. För då kanske jag kan skapa den faktorn själv, och på det sättet styra över mina känslor och förväntningar. Idag är jag bara fascinerad över att det gick.
En ganska vanlig dag?
I dag har jag kommit hem från julfirandet. Hemresan gick bra. Det var inget ragg på tåget den här gången, istället blev jag avvinkad av min kompis och hennes fyra barn. De kom till stationen BARA för att vinka av mig när jag åkte.
Jag tror att det är en bra "social" investering att få ett barns kärlek. För om inget olyckligt inträffar kommer barnet leva längre än du, och om man väl har fått någons kärlek är det relativt lätt att underhålla det. Även om det självklart kräver en del arbete. Så tänker jag nu om min kompis barn. Om jag fortsätter att älska dem och de fortsätter att älska mig, så kommer jag vara ihågkommen och behövd. Och just nu känns det väldigt lätt. Jag får så otroligt mycket tillbaka direkt när jag investerar i dem. De har varit min räddning den här julen.
Resten av dagen har varit en helt ok dag. Det har varit en "flatline". Dvs jag har varken varit arg, ledsen eller jätteglad (jätteglad blir jag så gott som aldrig nu för tiden, tyvärr). Och det har varit väldigt skönt att ha en sådan dag. När jag kom hem gjorde jag väldigt lite nytta. Jag har mest suttit och njutit av att vara ensam.
Nu ska jag snart iväg till en kompis och tillbringa kvällen där. Det ser jag fram emot. Dock känner jag en liten press på att försöka hitta på och boka in något imorgon och i övermorgon, då jag är helt obokad. Men jag orkar inte riktigt ta tag i det. Får se vad som händer.
Mellandagsrea och goda vänner
Idag har jag varit på mellandagsrea. I år shoppade jag mer än vad jag brukar göra. De senaste åren har jag mest handlat reaplagg och praktiska plagg. Jag har varit en "jeans och t-shirt tjej". Men jag har lite tröttnat på att vara det, nu vill jag bli sexig och elegant. Jag vill byta ut min garderob.
Nu äger jag två finklänningar, en svart fodralklänning, ett par tighta jeans (jo, jag kan inte leva utan jeans - men nu vill jag ha en snygg skjorta eller sexig topp till), en svart kjol och en urringad halternecktopp. Och tre par strumpor (jag försöker tvätta så sällan som möjligt, och det är alltid strumporna som tar slut först).
Efter att jag sprängt min shoppingbudget flerfaldigt träffade jag två av mina äldsta vänner för bowling och middag. Jag njuter så av att umgås med dem. Den ena har jag döpts tillsammans med, och den andra har jag gått i kyrkis med när vi var typ fem. Sedan har vi gått i samma klass från lekskolan till gymnasiet. Och håller fortfarande kontakten. Med dem kan jag vara precis den jag är, och de förstår mig.
Av fyrbarnsmamman, som är en av dem, fick jag en stor lyxig chokladask innan vi skildes åt. Just nu mår jag väldigt bra, och det känns som om chokladasken var ett tecken. Jag har en alldeles egen chokladask. Och nu ska jag forma mina alldeles egna latrutiner!
Att jag fått uppmuntrande kommentarer här på bloggen, och min bästa vän lovat tillbringa en del av den lediga tiden tillsammans med mig, gör också sitt till mitt goda humör idag. Tack!
Idag känns det faktiskt som om det finns hopp. Idag känns det faktiskt som om det finns ett liv på egen hand. Jag ska komma ihåg den här känslan och hålla fast vid den!
Alla dessa helgdagar
Imorgon åker jag hem från mina föräldrar. Jag har varit här sedan förra helgen. På sätt och vis längtar jag hem. Jag längtar efter att få göra vad jag vill, och på att slippa mina föräldrars tjat. Alltså - jag tycker mycket om dem. Men föräldrar är ju föräldrar.
Samtidigt våndas jag över att behöva åka tillbaka, tillbaka till lägenheten. För julhelgen är ju inte slut bara för att jag åker hem. Det är fortfarande fruktansvärt många helgdagar kvar innan vardagsrutinerna återställs. Den jobbigaste tiden för mig är helgen, dessa evigt långa dagar som måste fyllas med något.
Förr älskade jag julens alla helger. Då kunde jag och min dåvarande man ligga i sängen hur länge vi ville. Vi spelade datorspel mot varandra på varsin dator, ofta äventyrsspel typ Dungeon siege och liknande. Vi sov tills vi vaknade och åt massor av choklad ur chokladaskar. När vi tröttnade på att spela datorspel, äta choklad och sova så hade vi sex. Och gjorde risalamalta. Vi hade vår latrutin.
Men vad har jag kvar nu? Det finns ingen att dra sig med på morgonen. Ingen att ha härlig morgonsex med flera dagar på raken, när man sovit sig riktigt utvilad men ändå inte vill gå upp ur sängen. Ingen att spela datorspel mot. Ingen som frågar om man vill ha mer choklad eller mer julmust. Ingen att stänga in sig med.
När jag kommer tillbaka hem kommer jag åter igen att vara helt ensam. Det kommer bara vara jag. Det vill jag inte!
Dagen efter
I dag har det varit en ok dag. Jag har inte gjort så mycket nytta. Min bror hjälpte till med disken från igår, så jag fick tid till att göra ingenting ett tag. Sedan var det dags för släktträff, trevligt men tråååkigt.
Jag har försökt att ha minimal kontakt med min vän. Kunde dock inte hålla mig och skickade några sms. Fick veta att han åker hem imorgon, tre dagar tidigare än planerat. Jag vet inte om han åker hem själv eller får skjuts av någon vän som ska samma väg. Jag vet inte vad hans planer är när han kommer hem. Och jag vet inte vad han gör ikväll, annat än att han funderade på att gå ut.
Allt jag vet är att han mår otroligt dåligt. Och att jag har en sjuklig önskan att veta exakt vad han gör. Att jag oroar mig för att han ska göra något dumt. Jag försöker intala mig att han är vuxen och gör som han vill, och att han måste ta ansvar för sina egna handlingar. Men jag känner mig ändå sjukligt fixerad. Och jag blir arg på mig själv för det.
På något sätt vill jag vara viktig för honom, jag vill kunna ge honom en anledning att gå upp om morgonen och kanske till och med ge honom lite glädje i livet. Men jag vet att han inte vill ha någon anledning att gå upp, och att han inte vill att jag ska vara anledningen till att han gör det. Vår relation är för komplicerad. Jag kanske inte alltid kommer finnas där, och jag vill inte svika honom. Jag vill inte att han ska bli sviken igen.
Just nu känner jag mig bara förvirrad. Vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag tror att jag måste backa undan och låta honom få mer plats. Men det är så otroligt svårt och kostar så mycket av min kraft. Kraft som jag inte riktigt vet om jag har kvar. Just nu är jag bara så trött.
Saknad och sorg
Mitt gnäll fortsätter, men det är ju lite det jag har den här bloggen till. Och en av de stora anledningarna till att jag skriver anonymt och inte publicerar bilder på mig själv - jag vill inte att de i min närhet ska veta hur jobbigt jag har det.
På ytan har den här julen varit som alla andra. Jag har firat med mina föräldrar och min bror, och min moster och hennes man har kommit över och ätit och öppnat klappar med oss. Det har varit trevligt och jag har fått en massa bra, lyxiga och roliga julklappar. Tja, alla har väl inte varit lyxiga som i dyra - men alla har varit välkomna och kommer användas i min nya lya.
Men under ytan har jag känt mig trött och håglös. Jag har inte tagit några initiativ utan har gjort det som behövts och det jag blivit tillsagd att göra. Inte för att jag ska göra så lite som möjligt, utan för att min energi inte räckt till för att driva saker idag.
Idag känns det som om ingenting spelar någon roll. Visst är det roligt med presenter och visst är vissa mer efterlängade och användbara än andra. Men vad spelar det för roll, när jag inte har någon att dela glädjen med. När jag inte har någon att ringa och berätta om mina julklappar för och när jag kommer använda sopskyffeln och durkslaget helt själv i min nya singellägenhet. Och jag vill förtydliga att det inte är "någon" jag egentligen saknar, utan det är min före detta man. Att fira jul utan att finnas närmast hans hjärta känns som en tom jul. Att veta att jag aldrig kommer få det jag önskar mest av allt, hans kärlek.
Dessutom mår min bästa vän väldigt dåligt idag, och allt jag gör för att försöka trösta misslyckas kapitalt. Han stöter bort mig och vill att jag ska sluta försöka hitta lösningar och försöka göra saker som får honom att må bättre. Han säger att inget kan få honom att må bättre och att han inte längre har något kvar att leva för.
Jag vet också att min föredetta man troligtvis mår dåligt idag. Och att det beror på handlingar från min bästa vän. Den normala reaktionen borde väl vara att må bra av att han mår dåligt. Men det får mig bara att känna mig ännu tommare, tröttare och fylld av sorg. För jag älskar ju honom och vill att han ska vara lycklig. Med MIG! Och jag vill att min vän ska må bra. Om det inte är så, då spelar mitt varande och görande ingen roll. Jag har misslyckats.
Kyrkogrådsbesök
Idag åkte jag och min pappa för att sätta ljus på våra bortgångna släktingars gravar. Min mor kommer från ett annat land, och hennes släkt vilar där. Så det är pappas släkt vi besöker på kyrkogården.
Jag tycker om att åka till kyrkogården på julen. Jag tycker om att spendera den tiden med min pappa. Det är kvalitetstid för oss. Den här gången satt vi länge tysta. Och helt plötsligt började jag prata och berätta hur jobbigt allt var just nu, och så började jag gråta. Jag grät hela vägen till kyrkogården, och jag och pappa hade ett väldigt förtroligt samtal. Jag tycker om mina föräldrar och allt som jag ärvt från dem. Även om de har sidor som jag hoppas kunna slippa ärva...
Så här såg det ut vid kyrkan, och på något sätt tycker jag att det avspeglar hur jag känner mig inombords. Jag har svårt att sätta ord på det, så ni får titta på bilderna och fantisera själva.
Julkramar!
Första ensamma julen
Den här julen är den första på 13 år som jag firar som singel. Jag och min före detta man har aldrig firat julen ihop, utan vi har delat på oss och firat med våra respektive familjer i varsin del av Sverige. Detta har nog mest varit mitt initiativ, då det är jag som står för julfixandet i min familj. Jag går runt med en känsla av att om jag inte kommer hem till jul så blir det ingen jul för mina föräldrar och min bror. Jag tror att det mest har med min duktighetskänsla att göra. Jag drömmar om att kunna fira jul på annat sätt utan att göra någon ledsen. Vi får se hur det blir nästa år, i år ska jag ju jobba med mig själv och mina duktighetskomplex.
I och med att vi aldrig firat jul fysiskt tillsammans så är det lätt att förtränga att jag faktiskt är ensam nu. Men när allt blir för jobbigt och frustrationen kommer krypande - då saknar jag verkligen någon att ringa och beklaga mig för. Någon som förstår och kan ge råd. För första gången på 13 år står jag ensam utan den jag älskar, och måste fatta mina egna beslut och göra mina egna val. Det är en ovan känsla, och en sorglig.
Istället ringer och smsar jag min vän som mår dåligt, och hoppas kunna vara ett stöd för honom. Jag vet inte om han vill ha det stödet, och jag vet inte om det gör någon skillnad för honom. Men för mig så är det viktigt. Det ger mig en känsla av att vara behövd.
Nu ska jag börja mitt julfriande, och den här dagen lär kräva en stor dos tålamod från min sida. Mitt mål med dagen - att inte bli arg och att inte göra någon annan arg.
Jobbig jul
Jag som tyckte jag hade en jobbig julfas för ett par dagar sedan. Jag har verkligen fått perspektiv på det här med julfirandet. Först igår på dagen, som jag spenderade med sex små söta barn med tindrande ögon. Julen är ju deras högtid, och de flesta av oss mins våra barndoms jular med en särskild känsla, en julig känsla. Det blir aldrig lika mycket jul nu när man är vuxen, iallafall inte innan man får egna barn som smittar den där julkänslan.
I natt fick jag möta den andra sidan av julen, raka motsatsen. Jag satt i telefonen med min vän, som hade en väldigt jobbig natt. På morgonen var min väns biljetter bokade till det planerade julfirande, och vännen hade mycket ångest över att behöva åka. Att fira jul är så förknippat med glädje och lycka, och om man inte har möjligheten att ta in och dela den glädjen kan julen föda mycket ensamhet. Så kände min vän, och funderade på att inte åka utan istället stanna hemma över julen. Ensam i lägenheten. Att fira jul ensam möter också mycket ångest, då julen är så starkt förknippad med samvaro. För att inte tala om de förväntade reaktionerna från familjen som skulle få fira utan min vän. Så där satt vi, i varsin stad, och försökte reda ut vilket alternativ som var minst jobbigt. Mycket av det jobbiga låg i känslan av att behöva hålla en fasad uppe inför familjen, och inte våga visa hur sargad själen just nu var.
Jag tror på öppenhet och kommunikation, att våga säga det man känner och tänker. Man kan såklart säga det på olika sätt, och det kräver lite träning att uttrycka sig förståeligt och "diplomatiskt" så man inte sårar någon. Att vara ärlig på ett konstruktivt sätt tror jag bara stärker relationerna med andra människor. Framförallt de som står oss nära. Människor vill ha förtroenden, de ser det som ett kvitto på att den andra vill ha en närmare relation med dem. Och ofta svarar den andra med att öppna upp och knyta samma band tillbaka. Men det är svårt att bryta vanan, om man aldrig brukar säga vad man tänker och tycker och känner. Men man får börja i liten skala och öva sig. Ta ett djupt andetag och dyka i, och se vad som händer. Och upptäcka att man faktiskt flyter, även om man kanske får jobba lite med simtagen. Om det är jobbigt att prata om det, skriv ett brev. Använd ledigheten till att knyta en närmare kontakt med någon du länge önskat att du kunde anförtro dig mera åt. Det ger mera julkvalité än allt perfekt julgodis och grandekorationer i världen!
Att bry sig om andra än sig själv
Igår gnällde jag över hur duktighetens krav lätt tynger ned själen under julhelgen. Idag tänkte jag nämna det som lyfter själen. Nämligen lusten att göra något bra och snällt för någon annan. Men inte på bekostnad av sig själv och sin egen lycka, för då mår man inte bra själv. Och mår man inte bra själv så är det svårt att få andra att må bra.
Idag kidnappade jag min barndomskompis fyra barn och åkte till en annan barndomskompis som har två barn. Så vi hade sex barn under sju år i hennes hus. I nästan fyra timmar. Det var helt underbart, barnen lekte och var supernöjda och vi vuxna kunde umgås och mysa. Samtidigt som min fyrbarns-mamma-kompis fick lugn och ro att börja julstäda redan nu. Istället för på onsdag kväll som hon planerat från början. Det kändes bra. Det kändes som jag gjorde något bra och samtidigt hade roligt.
Sedan, när man umgås med barn, så har man inte tid att fundera på sina egna problem. Man kan inte sitta försjunken i egna tankar tillräckligt länge för att skapa en negativ spiral. Även om de håller sig lugna och leker, så behöver man passa så ingenting händer - vara lite förutseende. Samtidigt får jag lära mig att slappna av och sänka kraven. För har man sex barn i farten så ska man inte tro att allt är fint och välstädat. Det gör inget om det kommer lite läsk på golvet eller bordsduken åker av. Man fixar till det sedan när man har tid och lust. Det viktigaste är att barnen har roligt och mår bra.
Jag har helt enkelt fått lite perspektiv på mitt eget liv genom att kliva in i en annans persons tillvaro för en liten stund. En mycket givande upplevelse.
Duktighetens helg
Nu stundar den stora helgen för alla Duktiga Flickor. Helgen då allt ska vara perfekt, alla ska vara glada och en gemytlig stämning ska ligga över husen. Och man ska baka, göra julgodis och laga mat. Och det räcker inte att laga en god rätt, och inte tre rätters heller för den delen. Nej man ska göra så många rätter att julbordet "dignar". Lustigt ord.
Jag har svårt att låta bli att vara duktig när det närmar sig jul. Eller, jag har alltid svårt att inte vara duktig, men på julen känns pressen ännu större. Även fast jag köper färdiggjorda köttbullar och har prioriterat bort en del rätter på julbordet, och även om jag bara firar julen med mina allra närmaste. Så känner jag pressen. Det som pressar mig mest är viljan att alla ska vara glada och att allt ska vara så gemytligt. Delar av min familj har väldigt hetsigt temperament, vilket gör att fighter lätt blossar upp. Min uppgift under julen är att minimera antalet trätoämnen.
Därför kämpar jag med att hålla köket rent och fint, serva resten av familjen med kaffe, godis, handräckning, snöskottning och vad det nu är de vill ha gjort. Vanligtvis är jag igång hela dagen och assisterar endera min pappa och endera min mamma. Eftersom den ena inte ser vad den andra gör så märker de inte att jag jobbar dubbelt. Min bror som också tillhör julfirarskaran kommer lägligt nog alltid hem kvällen före julafton, och slipper hjälpa till med julförberedelserna.
Jag brukar tyvärr inte se fram emot julen, då jag upplever att de negativa upplevelserna jag får av pressen på att vara duktig överskuggar glädjen av att lyckas. Ändå fortsätter jag varje år med samma mönster, i tron om att om jag INTE gör som jag brukar så blir konsekvenserna ännu värre. Framför allt för de andra i min omgivning. Så därför fortsätter jag denna negativa spiral år efter år.
MEN i år har jag glömt bort att fasa för julen. Jag har känt mig så eländig i nuet att jag nog helt enkelt inte har haft kraft att ha ångest över något som kommer längre fram. Nu när julen närmar sig känner jag den duktiga flickan krypa in under skinnet på mig igen, och jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska försvinna. Jag vill inte vara duktig längre, jag vill bara var lycklig. Men det känns som om jag bara kan vara lycklig när alla andra är lyckliga, och att deras lycka är mitt ansvar.
Är det någon som har några konkreta anti-duktighets-tips?
Att känna sig attraktiv
När man har blivit lämnad av den man älskar, för att han älskar en annan kvinna, är det lätt att känna sig mindervärdig och oattraktiv. Det är lätt att tolka det inträffade som att man inte duger, att det är man själv som misslyckats och åldrats (man är ju inte 18 längre). Det är lätt att titta i spegeln och känna sig fet, ful och oattraktiv. Och att se kläderna i garderoben som otrendiga och dåligt sittande.
En sådan period hade jag i början av veckan. Jag kan säga att det är inte kul att känna ett akut bantningsbehov precis innan årets julbord på företaget. Och precis innan helgerna drar igång. Det skapar lätt "lite" ångest.
Men när jag ser tillbaka på veckan så har jag på något sätt lyckats skjuta undan de negativa tankarna jag har om mig själv och börjat tänka positiva tankar igen. Visst, jag vet att jag väger mer än vad jag gjort på massvis med år just nu, och att mina levnadsvanor kunde vara bättre. Men jag känner att jag TROTS det är attraktiv. Och jag vet att jag kan göra livsförändringar som kan göra mig ÄNNU mer attraktiv.
Vad är det då som gjort denna förändring inom mig själv? Delvis är det jag själv och delvis har jag fått hjälp av andra omkring mig. Både spontant och efter att jag bett om det. Det första jag gjorde var att inse att jag inte behöver andras bekräftelse för att veta att jag duger. Just nu finns det bara en människa som på riktigt bryr sig om hur jag mår och hur jag ser ut, en människa som alltid kommer att finnas vid min sida. Och det är jag själv. Alltså är det för mig själv jag ska känna mig attraktiv. Jag behöver ingen annans gillande. Även om det är trevligt att få, så är det inte det som bedömmer mitt värde.
Sedan blev jag väl omhändertagen av en kompis, som skämde bort mig ordentligt en vardagskväll när jag verkligen behövde det. Som fick mig att känna mig attraktiv och värdefull. Det gjorde mycket! Jag har även boostat mitt självförtroende med två spontanshoppingvändor som totalt sprängde min månadsbudget. Tur att alla julklappar redan var köpta och jag spenderar julhelgen hos mamma!
Det hela kulminerade sedan här i slutet av veckan med en spontan komplimang från en medhandlare på Ica Kvantum om att jag hade en snygg handväska (det verkar som att jag har lite braiga saker i min garderob iaf). Direkt efter det fick jag visa leg på systemet... DET var åratal sedan jag gjorde sist! Och idag på tåget hamnade jag i ett trevligt samtal med en kille/man i min ålder, som innan jag skulle kliva av frågade om han kunde få mitt nummer. SHIT vad jag måste vara het!
Mitt nyårslöfte för 2010 kommer bli att jag ska ta väl vara på mig själv, älska mig själv och vårda mig själv. För om jag inte gör det så är det ingen annan som kommer göra det heller. Kom ihåg det medsystrar!
En sådan period hade jag i början av veckan. Jag kan säga att det är inte kul att känna ett akut bantningsbehov precis innan årets julbord på företaget. Och precis innan helgerna drar igång. Det skapar lätt "lite" ångest.
Men när jag ser tillbaka på veckan så har jag på något sätt lyckats skjuta undan de negativa tankarna jag har om mig själv och börjat tänka positiva tankar igen. Visst, jag vet att jag väger mer än vad jag gjort på massvis med år just nu, och att mina levnadsvanor kunde vara bättre. Men jag känner att jag TROTS det är attraktiv. Och jag vet att jag kan göra livsförändringar som kan göra mig ÄNNU mer attraktiv.
Vad är det då som gjort denna förändring inom mig själv? Delvis är det jag själv och delvis har jag fått hjälp av andra omkring mig. Både spontant och efter att jag bett om det. Det första jag gjorde var att inse att jag inte behöver andras bekräftelse för att veta att jag duger. Just nu finns det bara en människa som på riktigt bryr sig om hur jag mår och hur jag ser ut, en människa som alltid kommer att finnas vid min sida. Och det är jag själv. Alltså är det för mig själv jag ska känna mig attraktiv. Jag behöver ingen annans gillande. Även om det är trevligt att få, så är det inte det som bedömmer mitt värde.
Sedan blev jag väl omhändertagen av en kompis, som skämde bort mig ordentligt en vardagskväll när jag verkligen behövde det. Som fick mig att känna mig attraktiv och värdefull. Det gjorde mycket! Jag har även boostat mitt självförtroende med två spontanshoppingvändor som totalt sprängde min månadsbudget. Tur att alla julklappar redan var köpta och jag spenderar julhelgen hos mamma!
Det hela kulminerade sedan här i slutet av veckan med en spontan komplimang från en medhandlare på Ica Kvantum om att jag hade en snygg handväska (det verkar som att jag har lite braiga saker i min garderob iaf). Direkt efter det fick jag visa leg på systemet... DET var åratal sedan jag gjorde sist! Och idag på tåget hamnade jag i ett trevligt samtal med en kille/man i min ålder, som innan jag skulle kliva av frågade om han kunde få mitt nummer. SHIT vad jag måste vara het!
Mitt nyårslöfte för 2010 kommer bli att jag ska ta väl vara på mig själv, älska mig själv och vårda mig själv. För om jag inte gör det så är det ingen annan som kommer göra det heller. Kom ihåg det medsystrar!
Det här med sex...
Hur singlar löser det här med sex är för mig ännu ett mysterium. Alltså, jag har förstått att det finns en massa lösningar när man inte har ett förhållande. Man kan ha sex med sig själv, man kan ha sex med en kk och man kan hitta ett one-night stand. De alternativen är jag med på. Men mer fördjupad kunskap än så har jag inte.
Det här med KK - hur hittar man en sådan? Och hur "väljer" man? Och hur funkar det med träffar? Det är ju inte säkert att den andre är sugen och har tid när man själv vill. Hur ofta kan man träffas? Ska man bara ha sex eller även göra andra saker?
Och framförallt funderar jag över det där med one-night-stands. Det känns ju ganska bekvämt. När man är sugen på sex, då går man ut och letar på någon annan som också är det. Som man är attraherad av. I teorin känns det smidigt och lätt, men i praktiken så oändligt svårt. Man kan ju inte bara gå fram till någon snygging och fråga om han vill ha sex - eller kan man det? Och tänk om man ändrar sig, när man har trott att man vill? Och ska man vara hos honom eller hos sig själv? Och hur undviker man att följa med någon idiot hem som skadar en? Hur stora är chanserna för det? Ska man skicka SMS till någon man känner och berätta vart man är om man följer med någon annan hem? Det känns ju lite klurigt att förklara för kompisen - och förklara för killen när man sitter och SMSar i taxin... Och den stora frågan - hur vet man att han är bra? För man vill ju ha lite kvalité och några orgasmer.
Ja, kort och gott, det här med sex känns oändligt komplicerat just nu. Men jag är ju sugen! Inte bara på att få orgasm, utan hela kittet med närhet och beröring - och orgasm. Gärna flera.
Det här med KK - hur hittar man en sådan? Och hur "väljer" man? Och hur funkar det med träffar? Det är ju inte säkert att den andre är sugen och har tid när man själv vill. Hur ofta kan man träffas? Ska man bara ha sex eller även göra andra saker?
Och framförallt funderar jag över det där med one-night-stands. Det känns ju ganska bekvämt. När man är sugen på sex, då går man ut och letar på någon annan som också är det. Som man är attraherad av. I teorin känns det smidigt och lätt, men i praktiken så oändligt svårt. Man kan ju inte bara gå fram till någon snygging och fråga om han vill ha sex - eller kan man det? Och tänk om man ändrar sig, när man har trott att man vill? Och ska man vara hos honom eller hos sig själv? Och hur undviker man att följa med någon idiot hem som skadar en? Hur stora är chanserna för det? Ska man skicka SMS till någon man känner och berätta vart man är om man följer med någon annan hem? Det känns ju lite klurigt att förklara för kompisen - och förklara för killen när man sitter och SMSar i taxin... Och den stora frågan - hur vet man att han är bra? För man vill ju ha lite kvalité och några orgasmer.
Ja, kort och gott, det här med sex känns oändligt komplicerat just nu. Men jag är ju sugen! Inte bara på att få orgasm, utan hela kittet med närhet och beröring - och orgasm. Gärna flera.
Att inte längre vara speciell
Jag är inte längre speciell för någon. Det är inte längre någon som tänker mer om mig än om någon annan. Det är inte längre någon som väljer mitt sällskap framför andras. Det är inte längre någon som tycker jag är underbarast, roligast och sexigast i hela världen. Nu är jag bara en bland alla andra. Hur kan man fortsätta växa när man inte längre får gödning utifrån? Hur ska jag någonsin känna mig tillräckligt bra när ingen berättar det för mig?
Som jag hade dig förut
Melissa Horn har verkligen underbar röst och fantastisk deppmusik. Därför spamar jag på med ännu en vacker sång för oss nyskilda.
Sen en tid tillbaka
Ännu en dag utan tårar
Idag har det varit en ok dag, trots att det varit måndag och jag jobbat hemma. Förr var måndagar en bra dag att jobba hemma på, det blev som en förlängning av helgen. Man sparar in all onödig transporttid och kan sova lite längre. Det är fortfarande som en förlängning av helgen, men helgerna är inte längre lika njutsamma.
Oftast börjar det redan på fredagseftermiddagen. Det som förr var den där härliga längtan efter helgen har nu blivit fredagsångest. För helgerna är det som är värst. Förr, i mitt lyckliga liv, var helgerna till för rekreation och samvaro. Det var på helgerna man gjorde alla roliga saker, och ibland också alla tråkiga saker man inte orkat göra tidigare i veckan. Men man gjorde det alltid tillsammans. Vi var alltid två. Och nu när helgen kommer är det bara jag, me myself and I. Om ingen av mina vänner kommer ihåg mig och bestämmer träff (vilket inte händer så ofta eftersom de har fullt upp) eller jag bokar in någonting med någon. Att ha en helt oplanerad helgdag är rena mardrömmen. En hel dag utan att träffa någon, det är för mig öken. Att sedan, när lördagen och söndagen äntligen är slut, ha en extra dags "helg" utan jobbets sociala kontakter. Det är inte så smart, och något jag ska ändra på till nästa år.
Men idag har det varit en helt ok dag. Mycket nog tack vare att en vän som bor ganska nära och inte jobbar kom förbi och åt lunch med mig. Så jag fick lite social samvaro. Det var skönt att få det redan mitt på dagen.
Måttstocken jag har för huruvida en dag har varit ok eller dålig är om jag har gråtit eller inte, och hur mycket. Sist jag grät var i lördags förmiddag. Eller, det rann lite tårar när jag svarade på ett mail natten till idag, men det räknar jag inte längre som riktig gråt. Just nu gråter jag mellan två och fem av veckans dagar ungefär, och då ofta flera gånger på samma dag. I mitt gamla liv grät jag kanske fyra/fem gånger om året. Så jag har ingen historia av att vara deprimerad eller negativ. Tvärt om. Och jag försöker desperat hålla den bilden utåt, jag vill inte verka svag. Och jag vill inte göra andra illa till mods genom att gråta inför dem, för om de blir illa till mods så kanske de undviker att vara med mig. Och då blir jag ännu mer ensam. Och ännu mer ledsen. Jag vill inte må så här. Jag vill inte vara så här ledsen. Jag önskar att jag kunde vara glad och lycklig och trivas med mitt liv. Hur gör man för att komma dit??
Långa nätter
Trots att jag har haft en bra dag och har en ok kväll så drar jag mig för att gå och lägga mig. När jag kryper ned i sängen känns det extra tomt. Allra tommast är det när jag vaknar upp på morgonen. Min fd man var alltid gosigast på morgonen. Jag tycker att jag är gosig dygnet runt, men då han hade sömnproblem ville han somna ensam på sin sida sängen. Men när klockan ringde rullade han över till min sida och så kramades vi. Vi där och kramades tills vi inte hann snoza längre. Även när skilsmässan var ett faktum så sov vi i samma säng, och nästan intill slutet fortsatte morgonkramarna. Även om tillfället blev kortare och kortare.
Men nu är det ingen som kramar på mig om morgonen, och tiden jag snozar är ofantligt mycket kortare. Samtidigt är det ingen som tjatar om att jag ska gå och lägga mig, som det också var tidigare. Jag har alltid varit en kvällsmänniska och min man var kvällstrött. Så det var oftast han som tog initiativet till att gå till sängs. Och nu kan jag gå och lägga mig när jag vill.
Det känns så ensamt och tomt, när minnena kommer. Och insikten om att det aldrig mera kommer bli som förut slår till med lika stor kraft varje gång. Trots att det gått två månader sedan jag flyttade ut är det som att jag inte riktigt förmår att förstå, inte i djupet av min själ. Jag tror inte jag som organism klarar av att hantera hela den fulla insikten på en gång.
Och ju tröttare jag blir desto svårare har jag att hantera den nya verkligheten. När jag är trött blir jag känslosam och lättirriterad. Vilket gör att jag mår ännu sämre, vilket gör att jag drar mig ännu mer för att gå och lägga mig. Och jag har inte alltid kraften att bryta den onda cirkeln. Jag behöver hitta ett nytt system, nya rutiner. Tror det blir lättare när jag börjar se fram emot morgondagen igen.
Men just nu känner jag bara att jag inte ville det här, det var inte det här jag ville.
Nytt hopp
Intressant att läsa mitt eget inlägg från igår förmiddag. Hur förtvivlad jag kände mig då, och hur snabbt det sedan kan vända och kännas lite bättre igen. Jag känner mig själv rätt så bra, jag vet vad jag mår bra av. Det är en väldig fördel när man mår dåligt.
Jag vet att jag mår bra av motion, men igår blev det ingen träning på gymet, jag bestämde att min kropp behövde vila efter fem dagar på raken. Så det fick bli en promenad istället, en promenad till den närliggande ridskolan som jag ännu inte besökt. När jag kom dit stog en stor och vacker häst vid staketet och såg ensam och uttråkad ut. Jag gick fram till honom och sträckte försiktigt in handen. Han nosade på mig och lät mig klappa försiktigt. Efter några klappningar bestämde han sig för att han gillade mig, och jag fick klia och gosa hur mycket jag ville. Jag stog länge, länge och klappade. Jag mår väldigt bra av att klappa djur, och av att gå promenader.
Efter en snabbdusch blev det glöggfika hos min bekant. Hon är betydligt äldre än jag, har barn i 18-20 årsåldern. Förutom hennes barn var jag yngst på glöggfikat, den äldsta var en kvinna i 70-årsåldern. Kanske är det just därför det känns så otroligt befriande att vara där, att vara i ett helt annat sammanhang än vanligt. Känna sig lite omhändertagen.
Ännu bättre mådde jag när min vän ringde och föreslog att vi skulle ses, han behövde hjälp att skruva ihop ett skrivbord han just köpt. Det var väldigt befriande att träffa honom igen, och jag har ett sundare förhållningssätt till vår rellation nu. Jag tror både han och jag mår bättre av att jag inte försöker hjälpa honom så mycket som jag försöker. Att jag inte behöver känna det ansvaret.
I går kväll var vi sedan på krogen och jag fick lära mig lite bra raggningstips. Det var väldigt lärorikt och spännande, och jag vill gärna praktisera snart! Vet inte om jag vill ha ngt one night stand, men i alla fall träna på att dra till mig uppmärksamheten och "spela" lite. Testa mina kunskaper. Jag stannade över natten hos min vän, fick frukostsällskap och hjälpte till med lite mer saker i hans nya lägenhet. Och ikväll har jag ägnat flera timmar åt att fixa händer, fötter, naglar och ben. Hemmaspa helt enkelt. Just nu känns det ok att vara ensam. Inte bra men helt ok.
Jag vet att jag mår bra av motion, men igår blev det ingen träning på gymet, jag bestämde att min kropp behövde vila efter fem dagar på raken. Så det fick bli en promenad istället, en promenad till den närliggande ridskolan som jag ännu inte besökt. När jag kom dit stog en stor och vacker häst vid staketet och såg ensam och uttråkad ut. Jag gick fram till honom och sträckte försiktigt in handen. Han nosade på mig och lät mig klappa försiktigt. Efter några klappningar bestämde han sig för att han gillade mig, och jag fick klia och gosa hur mycket jag ville. Jag stog länge, länge och klappade. Jag mår väldigt bra av att klappa djur, och av att gå promenader.
Efter en snabbdusch blev det glöggfika hos min bekant. Hon är betydligt äldre än jag, har barn i 18-20 årsåldern. Förutom hennes barn var jag yngst på glöggfikat, den äldsta var en kvinna i 70-årsåldern. Kanske är det just därför det känns så otroligt befriande att vara där, att vara i ett helt annat sammanhang än vanligt. Känna sig lite omhändertagen.
Ännu bättre mådde jag när min vän ringde och föreslog att vi skulle ses, han behövde hjälp att skruva ihop ett skrivbord han just köpt. Det var väldigt befriande att träffa honom igen, och jag har ett sundare förhållningssätt till vår rellation nu. Jag tror både han och jag mår bättre av att jag inte försöker hjälpa honom så mycket som jag försöker. Att jag inte behöver känna det ansvaret.
I går kväll var vi sedan på krogen och jag fick lära mig lite bra raggningstips. Det var väldigt lärorikt och spännande, och jag vill gärna praktisera snart! Vet inte om jag vill ha ngt one night stand, men i alla fall träna på att dra till mig uppmärksamheten och "spela" lite. Testa mina kunskaper. Jag stannade över natten hos min vän, fick frukostsällskap och hjälpte till med lite mer saker i hans nya lägenhet. Och ikväll har jag ägnat flera timmar åt att fixa händer, fötter, naglar och ben. Hemmaspa helt enkelt. Just nu känns det ok att vara ensam. Inte bra men helt ok.
Ensamhet och hopplöshet
Vaknar upp ensam, som så ofta förut. Jag har varit vaken i en timme och har fortfarande inte gett ett ljud ifrån mig. Inget konsitg med det, men efter tolv år med samma man är den känslan väldigt ovan. Jag har nästan hela helgen oplanerad, vid två ska jag på glögg till en bekant. Men före och efter det, och hela söndagen, är bara som en enda stor öken.
Min vän, som jag förut alltid umgicks med när jag inte ville vara ensam, sa igår att han ville ha mer utrymme, att jag kvävde honom. Så jag har lovat att backa tillbaka och låta honom ta initiativet till att ses igen. Men det känns oändligt tomt.
Jag var på en föreläsning i veckan. Där lärde jag mig att om man vill veta vem man är ska man identifiera de fem viktigaste personerna i ens liv, de fem närmaste rellationerna man har. De personernas beteenden och personlighet speglar den man är. Av mina fem är två helt borta. De blev kära i varandra och lämnade mig. Den tredje har just sagt att jag kväver honom. Och de två andra vet jag inte riktigt vilka det är. Kanske är det mina föräldrar som bor i en annan stad? Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig oändligt ensam just nu.
Och igår natt när min vän kom hem från krogen skrev han i sitt Facebookstatus att han inte längre har något kvar att leva för. Och jag har lovat att lämna honom ifred. Han har det minst lika jobbigt som jag. Tänk om han gör något dumt. Tänk om jag förlorar den tredje personen av mina fem? Vad blir det kvar av mig då??
Min vän, som jag förut alltid umgicks med när jag inte ville vara ensam, sa igår att han ville ha mer utrymme, att jag kvävde honom. Så jag har lovat att backa tillbaka och låta honom ta initiativet till att ses igen. Men det känns oändligt tomt.
Jag var på en föreläsning i veckan. Där lärde jag mig att om man vill veta vem man är ska man identifiera de fem viktigaste personerna i ens liv, de fem närmaste rellationerna man har. De personernas beteenden och personlighet speglar den man är. Av mina fem är två helt borta. De blev kära i varandra och lämnade mig. Den tredje har just sagt att jag kväver honom. Och de två andra vet jag inte riktigt vilka det är. Kanske är det mina föräldrar som bor i en annan stad? Jag vet inte. Jag vet bara att jag känner mig oändligt ensam just nu.
Och igår natt när min vän kom hem från krogen skrev han i sitt Facebookstatus att han inte längre har något kvar att leva för. Och jag har lovat att lämna honom ifred. Han har det minst lika jobbigt som jag. Tänk om han gör något dumt. Tänk om jag förlorar den tredje personen av mina fem? Vad blir det kvar av mig då??
Vad gör man ensam en fredagkväll?
Snart har jag bott ensam i två månader. Jag har fortfarande inte vant mig vid ensamheten, men jag börjar vänja mig vid lägenheten. Det är skönt att något känns hemtamt.
Jag har ännu inte fått några rutiner på hur jag ska leva mitt liv, och hur jag ska ta hjälp av mina vänner. De vänner jag har skaffade jag i ett annat läge i livet. De är anpassade efter de "krav" och behov jag hade då av vänskap. I dag är allt annorlunda. I dag har jag andra behov. Och mina vänner har samma behov som förut. Jag tycker jättemycket om mina vänner, och de tycker jättemycket om mig. Men vi har svårt att möta varandras behov. Jag har så stora behov just nu, just nu är jag så osjälvständig. Jag hatar oftast att vara ensam (något som jag förut alltid har njutit av, eller åtminstone inte haft problem med).
Jag är otroligt känslig just nu. Framförallt känslig mot att bli avvisad - såret min skilsmässa har lämnat är fortfarande för stort och djupt, och varje handling som kan tolkas som ett avvisande river på nytt upp det lilla som hunnit läka. Ikväll blev jag avvisad. En vän som jag trodde skulle tillbringa kvällen med mig valde att spendera den med en annan vän. Och jag blev inte inbjuden att vara med, trotts att jag även känner den andra. Jag vet inte varför de ville vara ensamma, varför jag inte fick vara med. Min vän gav som skäl att han kände sig "kvävd" av mig. Han har det också väldigt jobbigt just nu, och jag försöker stötta honom så gott jag kan. Men jag tror inte jag gör ett särskilt bra jobb med tanke på hur jag själv mår. Och uppenbarligen mår han inte längre bra av att umgås med mig, vilket väl är ytterligare kvitto på mitt misslyckande där. Tyvärr. Vännen glömde dessutom berätta att han bestämt med någon annan, att jag skulle få tillbringa fredagskvällen helt ensam fick jag reda på först när jag själv ringde upp vid sex. Det var väldigt jobbigt att inte få möjlighet att förbereda sig på en ensam fredagskväll.
Men vad gör man? Bryter ihop och går vidare. Jag ringde en kompis och grät en skvätt, sedan passade jag på att handla några julklappar och lite mat. För att sedan avsluta kvällen med en hemmagjord nachotallrik och en halv flaska vin framför CSI. Men det känns inte skoj, inte alls. Jag hoppas att det inte alltid kommer kännas så här!
Jag har ännu inte fått några rutiner på hur jag ska leva mitt liv, och hur jag ska ta hjälp av mina vänner. De vänner jag har skaffade jag i ett annat läge i livet. De är anpassade efter de "krav" och behov jag hade då av vänskap. I dag är allt annorlunda. I dag har jag andra behov. Och mina vänner har samma behov som förut. Jag tycker jättemycket om mina vänner, och de tycker jättemycket om mig. Men vi har svårt att möta varandras behov. Jag har så stora behov just nu, just nu är jag så osjälvständig. Jag hatar oftast att vara ensam (något som jag förut alltid har njutit av, eller åtminstone inte haft problem med).
Jag är otroligt känslig just nu. Framförallt känslig mot att bli avvisad - såret min skilsmässa har lämnat är fortfarande för stort och djupt, och varje handling som kan tolkas som ett avvisande river på nytt upp det lilla som hunnit läka. Ikväll blev jag avvisad. En vän som jag trodde skulle tillbringa kvällen med mig valde att spendera den med en annan vän. Och jag blev inte inbjuden att vara med, trotts att jag även känner den andra. Jag vet inte varför de ville vara ensamma, varför jag inte fick vara med. Min vän gav som skäl att han kände sig "kvävd" av mig. Han har det också väldigt jobbigt just nu, och jag försöker stötta honom så gott jag kan. Men jag tror inte jag gör ett särskilt bra jobb med tanke på hur jag själv mår. Och uppenbarligen mår han inte längre bra av att umgås med mig, vilket väl är ytterligare kvitto på mitt misslyckande där. Tyvärr. Vännen glömde dessutom berätta att han bestämt med någon annan, att jag skulle få tillbringa fredagskvällen helt ensam fick jag reda på först när jag själv ringde upp vid sex. Det var väldigt jobbigt att inte få möjlighet att förbereda sig på en ensam fredagskväll.
Men vad gör man? Bryter ihop och går vidare. Jag ringde en kompis och grät en skvätt, sedan passade jag på att handla några julklappar och lite mat. För att sedan avsluta kvällen med en hemmagjord nachotallrik och en halv flaska vin framför CSI. Men det känns inte skoj, inte alls. Jag hoppas att det inte alltid kommer kännas så här!
Välkommen till min nya blogg!
Jag skriver den här bloggen för att jag inte vet vad jag ska göra av mina tankar och känslor annars. Och för att jag tror att jag inte är ensam om att känna det jag känner. Kanske finns det någon som känner igen sig i det jag skriver, och som kan känna sig mindre ensam. Ensamhet är något jag just nu utforskar i stor utsträckning, och framförallt sätt att slippa känna sig ensam.
Om du läser något inlägg och det väcker en känsla eller tanke hos dig. Snälla dela med dig av den i kommentatorsfältet. En annan av anledningarna med bloggen är att reflektera över det som händer mig just nu. Och jag tar tacksamt emot andras reflektioner på det jag skriver. Det ger mig ytterligare dimensioner. Kanske kan någon av dina erfarenheter hjälpa mig att stärka mig själv igen.
Tack för att du stannat till hos mig!
Om du läser något inlägg och det väcker en känsla eller tanke hos dig. Snälla dela med dig av den i kommentatorsfältet. En annan av anledningarna med bloggen är att reflektera över det som händer mig just nu. Och jag tar tacksamt emot andras reflektioner på det jag skriver. Det ger mig ytterligare dimensioner. Kanske kan någon av dina erfarenheter hjälpa mig att stärka mig själv igen.
Tack för att du stannat till hos mig!
