Ensam duktig flicka söker

Imorgon är en viktig dag. Imorgon ska jag presentera projektet jag leder för en potentiell "investerare". Jag kommer få ungefär 5 minuter, om jag har tur. Om mina kollegor håller sina tidsplaner. Jag tvivlar tyvärr på det. Jag kanske bara får 2 minuter. På den tiden ska jag sälja in mitt projekt. En kompis kallar det för "hissversion", ännu vet jag inte vad jag ska säga. När man bara har 2 minuer är det viktigt att välja sina ord. Plus att jag behöver se snygg ut imorgon. Jag behöver duscha (vilket jag inte gjort på hela helgen...) och stryka en skjorta. Man vill ju se snygg ut inför höjdarna, det ger lite pondus. Och framförallt så borde jag sova.

Men istället sitter jag här, rädd för att lägga mig i sängen och släcka lampan. För jag vet att när jag lägger mig så kommer jag inte somna. Jag kommer gråta. Och det orkar jag inte. Istället försöker jag hålla mig vaken tills jag blir riktigt utmattad. Så jag somnar ändå. Min hjärna är bara gröt just nu, så det är meningslöst att ens försöka fundera ut hur hissversionen ska se ut.

Usch vad jag hatar att vara så här känslig! Usch vad jag hatar att någon på bara några minuter kan få mig att må skit.

Ibland sköljer känslan över mig. Jag kallar den för ångest, men jag vet inte om det är korrekt. Det kanske är sorg och ilska, eller någon dera.

Känslan är stor och mäktig, och tar kontroll över både min kropp och mitt sinne. Jag får en stor klump i magen, bröstet och i halsen - en jätteklump! Det känns som om jag vill kräkas, och ibland när känslan blivit mig övermäktig har jag faktiskt också gjort det, eller iallafall försökt för att göra känslan lättare. Kroppen känns tung och jag blir tom innombords. Samtidigt blir jag rastlös, det är som om det kliar under huden. Jag inbillar mig att det är den känslan som gör att vissa människor vill skära sig eller på annat sätt skada sig själva. Jag vill skrika och gråta och klösa, men i och med att jag blir aldeles tom förmår jag mig inte göra någon dera. Ibland tar rastlösheten över, jag måste ut och gå eller springa eller göra något för att inte gå sönder. Just nu är jag mest tom och orkeslös. Vill bara att känslan ska försvinna. Den är så överväldigande.

Det som utlöste känslan den här gången var en "kompis" som jag tidigare umgåtts väldigt mycket med och som jag delat väldigt djupa förtroenden med. Vi har haft en väldigt bra kontakt, som tyvärr har blivit sämre med tiden. Jag tror att den började bli sämre redan innan allt brakade loss med mig och  mitt ex, men sedan separationen har vi haft väldigt lite kontakt och ofta har det kännts jobbigt att umgås med henne. Just nu vet jag inte om jag vill fortsätta vara kompis med henne, jag vet inte om jag orkar. Hon har nämligen också varit väldigt nära vän med mitt x, och de har också delat många förtroenden. Och jag är rätt säker på att de fortfarande umgås mycket.

Hon ifrågasatte varför jag är så arg på HENNE (inte min kompis utan HENNE), varför jag är så arg nu när jag inte var arg i början. Jag försöker förklara att jag i början inte förmådde mig förstå. Inte kunde ta in det hemska utan trodde att min stora kärlek skulle förstå sitt misstag. Jag skulle tagit tillbaka honom på minuten! Men det gjorde han aldrig, och med tiden har jag börjat förstå mer och mer vad som hänt utan att jag lyckats förmå mig att förstå.

Och så sa hon att hon ansåg att vi båda hade lika stor skuld i det som inträffat, att vi båda gjort saker som lett till den punkt vi befinner oss idag. Och jag kan erkänna att om jag skulle ha möjlighet att vrida tillbaka klockan är det nog saker som jag skulle velat gjort annorlunda. Men då hade jag ju inte facit i hand. Jag vet bara att jag var ärlig i mina intentioner och förmedlade dem, medan jag bara fick lögner och undanflykter när jag konfronterade honom med det jag kände och upplevde.

Att höra en vän säga att man är delaktig i att ens föredetta man lämnar en för en annan kvinna, efter mer än 12 år tillsammans, det gör ont. Det gör förbannat ont. Framförallt om man ägnat det senaste halvåret med att försöka göra sig av med de skuldkänslor man känt och allt man skulle gjort annorlunda för att slippa hamna här. För jag vill verkligen inte vara här. Jag är ensam och har inget. Han har helt enkelt bytt ut mig mot någon annan som han kan mysa med på söndagskvällarna. Och det är tydligen delvis mitt fel.

Att törsta efter uppmärksamhet tror jag att alla som gått igenom det jag har gjort gör. Jag tror att ALLA i olika grad törstar efter uppmärksamhet, men att man efter en separation - framför allt en där man blivit övergiven för någon annan - är extra törstig.

Jag har svårt att begränsa mig, att begränsa vart mitt ansvar börjar och slutar. Jag har en drift att alltid vara duktig. Jag behöver inte vara bäst, jag har aldrig varit någon sådan tävlingsmänniska. Däremot är min ambition att inte vara sist. Vet inte hur konstruktivt det är egentligen, att ha det som mål. Enda sedan jag var liten har jag burit med mig känslan av att bottenprestera, att jag alltid måste höja mig lite till för att inte vara sämst, sist, dummast eller långsammast. Att jag måste anstränga mig lite till för att räcka till.

Det diskuteras ju mycket om det här med riktad reklam. Att Ica lagrar dina köp och sedan styr vilken reklam de skickar ut till dig. Min kompis som är singelman visade häromdagen upp sina personliga rabatter på Ica. Hans rabatter var på korv, kycklingvingar, senap och chips. En ganska heltäckande beskrivning av hans kosthållning just nu... Själv har jag inte ens vågat öppna min senaste ica-kurir och kollat mina rabatter. Jag hoppas det är lite mer upplyftande.

Samma singelman börjar undra om hela världen vet att han är singel, för nu har han även börjat få mail-spam om dejting och annan "singelreklam".

Själv önskar jag att någon kunde kartlägga mina levnadsvanor lite bättre innan jag får reklam. Mitt allra senaste "spam" kom från siten Familjeliv som jag av någon anledning besöker med jämna mellanrum. Kanske av machosistiska skäl. Äment i mailet var " Vill du prova gratis barnmat?". Nej - verkligen inte! Även om jag kanske skulle få lite mer pengar över till annat. Och erbjudandet innan det - "Supererbjudande från namnnappen.se". Döh? Eller från Gift today - "Uppvakta någon med vackra blommor och god choklad". Det är tur att iallafall Matklubben vet vad jag behöver. Senaste mailet från dem hade ämnet "Godaste bullarna".

Mera kartläggning och mer riktad reklam tack!

Sedan jag blev singel har musiken succesivt fått större och större utrymme i mitt liv. Jag ska inte säga att musiken har blivit viktigare, för musik är fortfarande ganska oviktigt för mig. Jag kan ha den eller vara utan den. Men det är ett väldigt trevligt sällskap. Framförallt har jag upptäckt vad roligt det är att få välja precis vad jag vill. Och jag har de senaste månaderna upptäckt mycket ny musik.

Inte bara genom Spotify och tips från vänner, utan jag har även gått på upptäcktsfärd i min egen gamla skivsamling som ligger vårdslöst inpulad på en hylla i min fula Billybokhylla (som jag hoppas snart kunna byta ut mot en redig Bestå med dörrar). Och jag hittar en del guldkorn där som jag helt glömt bort att jag lyssnat på, och som jag nu undrar varför jag slutade lyssna på.

Ett sådant exempel är Shakespear's sisters. Jag kan nästan texterna utantill när jag lyssnar på dem. Varför slutade jag lyssna på dem? Kanske för att jag tröttnade, som man lätt gör med musik - man vill ha omväxling. Men jag tror också det beror på mitt ex. Han kunde inte med deras musik. Han kunde bara med melodisk hårdrock och klassiskt - och allt som lät nästan som det. Allt annat gav honom huvudvärk i varierande grad. Så jag fick oftast dåligt samvete när jag lyssnade på annan musik när han var hemma, och bara väntade på att han skulle be om att få byta.

Det lustiga med att lyssna på Shakepear's sisters nu är att många av texterna stämmer skrämmande bra in på den situation jag är i nu och hur jag känner mig, 17 år efter att skivan släpptes och säkert mer än 15 år sedan jag började lyssna på den. Här är ett smakprov som beskriver hur det känns vissa dagar.

De senaste veckorna har varit upp och ned. Saker och personer som har kostat mig energi har också gett mig energi, oftast har ekvationen varit plus minus noll eller till och med lite åt plushållet. Tyvärr driver jag mig själv lite väl hårt ibland och upptäcker först när jag börjar bli trött.

Idag har jag haft en halvdålig dag. Jag har tänkt mycket på mitt X och hans nya sambo. På allt som jag tidigare har fått som han nu ger henne. Och det gör väldigt ont att tänka på. Det gör mig arg, bitter och missunnsam. Och när jag är det så känner jag mig som en dålig människa. Och när jag känner mig som en dålig människa så blir jag ledsen, och arg. Och plågar mig själv lite extra genom att tänka på tråkiga saker, som mitt X och hans nya sambo.

Jag är medveten om den här spiralen. Ett sätt att bli av med frustrationerna som byggs upp har varit att skriva av mig här på bloggen. Jag har ofta skrivit när jag varit arg eller ledsen.

Ett annat sätt är att försöka bryta den negativa tankespiralen och tänka på positiva saker som hänt på senaste tiden. För det händer faktiskt bra saker i mitt liv just nu, ganska många saker till och med. Jag har fått nya bekantskaper av olika slag. En tjej som jag träffat via internet som jag umgås ganska mycket med. En tjej som jag träffade på SATS eventklass i Globen och som jag partade med på Café opera för några helger sedan, och en kompis kompis som sedan jag träffade honom på en fest i lördags chattat med mig på Facebook vid flera tillfällen.

Jag har också gjort roliga saker med människor i min omgivning som jag tycker om. Jag var och åt familjebrunch på Rika Talk hotell i Älvsjö med en kompis och hennes två barn, den yngsta mitt fadderbarn. Jag har varit och åkt gokart och spelat laserdoome med en kompis, somnat i soffan framför hockeyn tillsammans med en vän (som var vaken och tittade), suttit ensam på ett mysigt café och ätit en kolakaka stor som en fjärrkontroll, och ätit mysiga middagar och luncher med människor som med sin blotta närvaro förgyller min tillvaro.

Jag ska försöka komma ihåg dessa guldkorn även nästa gång jag blir deppig. Jag känner mig inte mindre sviken, arg och övergiven när jag tänker på dessa saker. Men jag känner mig mer som en värdefull individ och jag kan se att det finns mer i livet än den smärta jag känner för tillfället. Det ger mig hopp att fortsätta lite till.

Jag hoppas verkligen att mitt ex är nöjd med sitt nya liv. För jag är det inte. Jag är verkligen inte nöjd med det liv jag tvingas leva. Och jag är inte nöjd med mig själv. Så med de offer han har gjort så hoppas jag att han tycker det var värt det. Annars känns allt väldigt meningslöst. Om det är så att jag måste vara olycklig för att han ska vara lycklig, då är det kanske ett offer jag måste bära. Det smärtar mig bara så mycket att han inte ville vara lycklig med mig.

Jag har inte glömt bort bloggen. Jag har heller inte lagt ner den. Det är bara det att det händer så mycket just nu. Jag har inte riktigt tid att blogga. Eller, snarare, jag har inte riktigt ork att blogga. Just nu har jag knappt tid och ork att ta hand om mig själv. Och jag är väldigt trött. Men jag vet att det vänder, det måste bli bättre. Tills det blir det så är det bara att hålla ut. Sätta den ena foten framför den andra och fortsätta gå. För snart vänder det uppåt. Natten är som mörkast precis innan det börjar ljusna igen. Jag måste bara samla kraften. För jag har inget annat val. Jag önskar jag visste när det kommer vända.

Min nya bostadsrättsförening är skum. Mycket skum. Min förra bostadrättsförening var knäpp, men den sköttes prydligt. Den här föreningen är både knäpp och sköts vad jag tycker dåligt.

Ett exmepel:
Jag har en nyckel (ja, jag har flera nycklar, men det är bara en som är aktuell i det här fallet) som råkar passa i ett soprum som ligger precis bredvid mitt hus. Typ 10 meter bort. Och det är så att den bara råkar passa där. Jag får tydligen inte slänga soporna där. Utan jag ska gå till ett soprumm som ligger 100 meter bort och kasta mina sopor. Har jag blivit tillsagd. Det är MIN förening som säger att jag inte får kasta sopor i soprummet bredvid mitt hus. Ingen från den andra bostadsrättsföreningen (som tydligen har soprummet) har varit på mig när jag slängt sopor där. När jag påpekar att det är konstigt att jag har nyckel dit, och att de kanske skulle byta lås dit så inte andra som flyttar in i samma hus som jag också får nyckel dit. Men det bryr sig inte min förening om att göra. Det är skitfrustrerande att KUNNA kasta sopor nära och bra, men inte FÅ. Bara får att någon säger det. Från och med nu ska jag slänga sopor på kvällen när ingen ser mig!

Jag var mycket missnöjd med min förra bostadsrättsförening också. Jag var mäkta trött på att föreningen hade så konstiga ideer och la sig i så mycket. Och bara klagade på "oss" som bodde i föreningen, att vi inte skötte oss osv. Fast jag iallafall gjorde mitt bästa för att följa deras knäppa regler. Förra vårstädningen var på något sätt droppen. Jag och min dåvarande man skolkade från den, och jag la ett heligt löfte att inte bo kvar i föreningen vid nästa vårstädning. Då skulle vi ha flyttat till villa! Jag var verkligen på väg dit då, till Villa, Volvo och Vove.

Och visst, jag höll mitt heliga löfte. Jag bor inte kvar i den föreningen längre. Men inte F*N bor jag i någon villa. Jag bor i en ännu mindre lägenhet i en ännu sämre förening. Och jag HATAR det. Jag verkligen hatar det. Jag hatar att andra ska säga åt mig vad jag ska göra, utan att ha en bra förklaring till varför. Jag hatar att Han har gjort det här mot mig. Att alla mindra drömmar har gått i kras. Att behöva börja om från noll. Jag känner mig så snuvad.

Jobbar hemma idag. Firar det med att sätta en kalops på kokning. Jag lagar mat jättesällan nu för tiden, men jag älskar vällagad mat och att pyssla med kött och degar är lite terapi för mig. Att förbereda en kalops tar inte lång tid, och själva lånkoket behöver ingen passning när det väl är igång. Perfekt för en hemmarjobbardag med andra ord.

Men när jag skulle sätta grytan på kokning så upptäckte jag att jag ju inte längre hade någon gjutjärnsgryta. Den böt jag ju bort mot gjutjärnsstekpannan vid bodelningen. Gjutjärnsgrytan har jag haft sedan jag flyttade hemifrån för nästan 13 år sedan, och jag har lagat mycket gott i den. Men när vi skulle dela allt så tog jag stekpannan istället. Vilken jag också har haft mycket glädje av.

Men jag vill ju ha båda! Jag vill inte bara ha ett halvt bohag. Jag vill ha ett helt, det jag hade förut. Och jag vill inte vara ensam! Just gjutjärnsgryteförlusten fick idag manifestera den förlust jag lidit på andra plan också. För egentligen så är det ju bara en pryl.

Men det räckte för att jag skulle få upp ångan. Jag funderade på hur mycket den här separationen har kostat mig eknomiskt, och vad den har kostat honom. Han har gått plus i allt det här, jag har inte gjort något anspråk på min lagstadgade del av vare sig lägenhet, bil eller besparingar. Jag tog det jag hade, vilket inte var mycket, och började ett nytt liv. Jag köpte ett halvt nytt bohag och började om på nytt, med ett stort minus i plånboken.

Medan han, som började allt det här och gav upp alla våra löften för en annan kvinna, gjort stor vinst på lägenheten, fått behålla hela bilen utan att kompensera mig och fick behålla alla sina sparpengar. Detta med motivationen att han alltid tjänat mest, betalat av på bilen och betalat mer på lägenheten. DÅ tycke jag att det var rättvist. Nu är jag inte lika säker längre. Vi levde ett gemensamt liv, jag var den jag var för att jag jobbade med det jag jobbade med. Det råkade inte vara lika välbetalt som det han jobbade med, men det höll mig lycklig och därigenom vårt äktenskap (trodde jag). Jag hade räknat med att spendera resten av livet med honom, och därför lät jag mina pengar gå till gemensamma nöjen, resor och annat. Som jag så klart också njöt av. Men det gjorde att mina pengar inte räckte till sparande. För att jag skulle kunna hålla samma nivå som honom utgiftsmässigt.

Och nu står jag här, helt ensam. Och det har inte kostat honom en krona att göra allt det här mot mig. Just nu känns det bittert. Just nu vill jag att han ska betala för sitt svek. Småaktigt kanske, men det är den ärliga känsla jag har just nu.

Pratade med mamma i telefonen igår. Vi pratade om att jag varit på loppmarknad och kom in på att mamma ville rensa ut lite hemma hos dem och "kanske man skulle sälja av lite på loppmarknad". Samtalet gled in på mina gamla leksaker som min mamma envist har sparat på vår vind. Trots att jag i alla år har protesterat och sagt att hon inte ska spara allt!

Nu föreslog hon att vi i sommar, när det är varmare ute och också på vinden, ska ta fram sakerna och titta igenom vad som ska slängas och vad som ska sparas. Något som jag i princip har velat göra i 10 år. Men nu blev det plötsligt jättejobbigt att bara prata om.

Jag är strax över 30 nu och har investerat 12 år av mitt liv i en rellation som hamnade i sophinken. Det kommer ta lång tid innan jag kommer våga investera i någon igen. Och det kommer ta ännu längre tid innan jag kommer våga binda mig så hårt att jag vill ha barn. För ska det vara så vill jag ha hela paketet - kärnfamilj och villa, volvo och vove. Och om jag väl kvalificerar mig till den ligan igen är det mycket möjligt att jag förlorat min möjlighet att få barn. Jag gick från tron att vi skulle skaffa barn vilken dag som hellst till oron över att aldrig få några. Det är en rätt stor omställning.

Visst vore det roligt att få egna barn, att få känna hur processen känns och vad som händer i kroppen. Samtidigt så kommer jag se ut som en strandad val eller en valross (kvinnorna i min släkt är rätt stora...), även om jag önskar att jag skulle vara sexig med liten kulmage. Och med tanke på min ålder så kommer jag spricka rätt rejält där nede vid en förlossning, och min maghud kommer aldrig att få tillbaka sin ursprungliga form - igen pga min ålder. Så så roligt verkar det inte att få barn...

Så varför oroa sig egentligen? Det lustiga är att det egentligen aldrig varit särskilt viktigt för mig med barn. Jag har prioriterat andra saker i livet. Och när jag var i tonnåren var jag inte säker på om jag skulle skaffa egna barn alls, av ideologiska skäl. Jag var mycket pro adoption, och hade den naiva inställningen att "varför sätta nya barn till världen när det redan finns så många här på jorden som verkligen behöver bli omhändertagna?".

Så egentligen handlar nog inte min nyupptäckta barnnoja om min önskan om att få barn, utan det är ytterligare en reaktion på den oväntade separationen. En ovilja att ställa om mig till mitt nya liv.

Så i sommar ska vi väl rensa bland mina leksaker, och jag får se det som terapi.