Att törsta efter uppmärksamhet tror jag att alla som gått igenom det jag har gjort gör. Jag tror att ALLA i olika grad törstar efter uppmärksamhet, men att man efter en separation - framför allt en där man blivit övergiven för någon annan - är extra törstig.
Under den senaste veckan har en ny person i mitt liv visat mig uppmärksamhet. Vi har träffats några gånger förut, första gången när jag var i en relation - några månader innan allt det här drog igång. I helgen på en fest träffades vi igen och pratade en hel del. Det var en trevlig fest med många trevliga människor. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan lördagens tunnelbanekaos på vägen hem var det som mest fyllde mina tankar efteråt.
Men så började den här personen ta kontakt via FB, kommentarer och chatta. Och jag har riktigt trevliga chattstunder med personen. Alldeles för trevliga! Jag mår jättebra av att någon visar mig uppmärksamhet, utan att egentligen "behöva" göra det. Utan att ha någon egen vinning av det förutom det jag kan ge. I det här läget får det mig att må väldigt bra. Det ger mig fjärilar i magen.
Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att egentligen vem som helst som i det här läget visar mig den här uppmärksamheten skulle ge mig fjärilar i magen. Det är tyvärr inte individen. Även om vi har väldigt mycket gemensamt och kanske skulle ha kul ihop. Jag vet inte vad personen har för tankar bakom kontakten med mig, men jag känner väldigt starkt att jag inte är redo för att dras in i någon form av kärleksrelation. Det skulle innebära att jag måste anpassa mig efter en annan människa igen, att jag skulle behöva göra plats för en ny människa inom mig. Och då skulle jag aldrig få reda på hur hela jag ser ut. Och jag skulle begära att den nya halvan ska fylla upp de tomrum som mitt ex lämnat, att den nya skulle passa in i min form. Och det skulle inte fungera i längden. Det skulle vara dömt att misslyckas.
Hela jag törstar också efter att få uppleva singellivets friheter, när jag mår så pass bra att jag kan njuta av dem. Just nu är mitt singelliv faktiskt rätt bra, om jag sakligt tittar på det. Sedan är jag inte tillräckligt läkt för att riktigt njuta av det. Men det är en annan sak. Det är saker som jag upplever nu och som jag vill göra, som jag inte skulle kunna göra om jag var i en relation. För när jag väl går in i en ny relation så vill jag tro att den ska vara länge, och då vill jag ha lekt av mig ordentligt.
Därför är det inte rättvist, varken mot mig eller någon annan, att ens försöka inleda något mer än vänskap. Sedan kan även vänskap ha olika nivåer, och vänner behöver jag ju verkligen just nu. Men jag är otroligt mån om att inte såra någon annan människa, framför allt med bakgrund till hur djupt sårad jag själv har blivit. Vill inte vara den som orsakar smärta, skulle inte orka det.
Därför går mycket av min energi åt till att fundera på hur jag ska hantera den nya situationen. Detta lyxproblem. Efter 12 år i en och samma relation är man ju inte van vid att ha beundrare.
