Ensam duktig flicka söker

Det är så jag känner mig just nu. Jag har åter igen trillat några pinnhål tillbaka i mitt mående. Jag vet inte vad det är som har fått mig ur balans, det är troligtvis en blandning av flera händelser. Dels att han har florerat i mitt liv som jag tidigare beskrivit, dels att jag nu är inne på andra varvet på den här karusellen, och dels att den härliga sommaren är på väg bort. Det sista brukar jag sörja varje år, även på den tiden jag var lycklig.

Jag känner mig tom och tung inombords. Jag vet inte vad jag vill, åt vilket håll jag vill ta nästa steg. Samtidigt som jag blir stressad av att stå och stampa på samma fläck. Jag vågar helt enkelt inte röra mig frammåt i livet, det finns alltför mycket saker att kollidera med. Men jag vet att det måste till någon form av förändring. Jag vet bara inte vad eller i vilken riktning. Eller så stannar jag kvar där jag är och slutar bry mig. Ungefär så går mina tankar, och det är frustrerande.

En nära vän som läser min blogg har gett mig en liten bok med fina bilder på mig själv, där han skrivit mina positiva egenskaper. Jag tycker om att ta fram den och titta på bilderna, och framförallt läsa texten. Och så brukar jag fundera på i vilken situation han har sett dessa egenskaper hos mig. Och då mår jag lite bättre, iallafall för stunden. Men den stora sorgsenheten på djupet är svårare att jaga bort.

Jag har en rädsla för att jag ska falla tillbaka lika djupt som jag var förra hösten. Att den kyliga höstluften och lövens fall ska väcka minnen och känslor som jag förskt kapsla undan. För jag orkar verkligen inte gå igenom allt en gång till.

En annan tanke jag har är att jag är inne i någon slags förändringsprocess. Att jag är på väg att ta ett steg frammåt i min utveckling. Att den frustration jag just nu känner är känslorna som väcks av en tvekan innan språnget. Stora förändringar kan nämligen göra ont, ibland så måste det göra ont. Karin Boye har beskrivit det väldigt vackert i en dikt jag tycker om:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Nu har jag gjort det. Det jag tänkt på så länge men inte vågat/orkat göra. Jag har skickat ett mail och bett om avslut.

Jag skrev att jag inte ville att han skulle CC:a mig på mail vi fått gemensamt.

Jag skrev att han skulle ta bort mig från sin "kompislista" i den gemensamma virituella träningsdagboken vi  båda använder.

Jag skrev att han skulle göra ett bodelningsdokument och skicka till mig för underskrift, som jag sedan kunde skicka till hans föräldrar eller syster. Vi har inte gjort någon sådan än.

Och så skrev jag att han skulle ta de saker han ville ha ur den "minneslåda" vi inte orkade titta i och dela upp vid separationen. Och sedan skicka resten i paket med posten. Och så avslutade jag med frasen "för det är ändå det enda jag har kvar av mina drömmar".

Nu mår jag skit. Riktigt skit. Urdåligt. Men jag hoppas ändå att det jag gjort ska få mig att må bättre i längden. Jag är jätterädd för att såra honom, samtidigt som jag vill krossa honom som en insekt. Det är otroligt jobbigt att gå runt med dessa dubbla känslor.

Jag tror jag gör som jag brukar, stänger in dem i garderoben.

Jag känner fortfarande efterskalven, trots att det är över ett år sedan bomben släptes (jag har missat årsdagen - det är väl kanske också något att fira). För ett år sedan var jag i chock- och förnekelsefasen och trodde att allt skulle ordna sig. Det var först några veckor senare som jag förstog att det inte var någon fas, att det faktiskt inte var så att han älskade mig så mycket (längre) som jag trodde och hoppades.

När jag mådde som sämst så tänkte jag att det nog skulle ta ett år innan jag kunde lägga allt bakom mig och gå vidare. Då kändes det som en hel evighet, vare vecka kändes som en månad eller ett år och tidsrymden ett år kändes oändlig.

Nu har det gått, och det känns som en evighet. Tiden innan bomben känns som ett helt annat liv. Då hade jag det liv jag ville ha, och jag hade ingen önskan att ha något annat. Jag hade vant mig vid tanken på att det var ungefär så, med små förändringar som villa och barn, som jag skulle leva resten av livet. Och så, över en natt eller på några veckor om man räknar min förnekelsefas, så förstog jag att det inte skulle bli så.

De senaste veckan har han florerat på olika sätt i mitt medvetande. Jag har stött på honom virituellt vid ett par tillfällen. Först såg jag ett foto från deras hus, på deras pool. Och då var det som om tiden stannade för ett ögonblick och jag kände hur jag mentalt bara föll och frös innombords. Jag hade förmågan att hantera känslan och hålla mig kvar, men det var med stor ansträngning. Och fortfarande när jag tänker på det så får jag en stor klump i magen och får svårt att andas.

Det känns som om han lever vår dröm med någon annan. Huset vi pratat om, poolen vi drömt om. Den bild av ett liv tillsammans som vi successivt byggt upp under 12 års tid. Allt vi ville ha. Det har han nu skaffat med henne. Hon har tagit allt ifrån mig. Visst, jag kan få allting tillsammans med någon annan, om jag verkligen vill. Eller på egen hand om jag jobbar tillräckligt hårt. Men det är inte det. För min dröm handlade om att få det tillsammans med honom. Vårt liv tillsammans. Det kan jag aldrig få igen. Och det sörjer jag fortfarande. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna sluta sörja. Men jag måste sluta sörja för att kunna gå vidare och bli lycklig med någon annan. Samtidigt som jag måste pröva och se om jag kan bli lycklig med någon annan, innan jag kan släppa sorgen över det jag har förlorat. Det är verkligen inte lätt.

Om ett par veckor fyller vårt gemensamma fadderbarn år. Tips till er (om det nu är några) som är tillsammans och funderar på att skaffa barn - ha aldrig två ur samma par som faddrar. Det blir bara bekymmer när de skiljer sig. Så är det nu. När jag fortfarande var i chock- och förnekelsefasen och när jag trodde att jag skulle vara läkt om ett år så tänkte jag att visst, vi skulle ställa upp och träffas på fadderbarnets födelsedagar en gång om året. Men nu fattar jag inte vad jag tänkte på. Jag vill aldrig mera se honom, och hellst glömma att han existerar. Allt som har med hans liv att göra får mig bara att må dåligt. Samtidigt som jag ibland nästan tvångsmässigt undrar vad han gör och hur han har det.

Jag svarade direkt på inbjudan att jag inte skulle komma pga personliga skäl. Jag orkar inte ens dividera med honom om vem som ska komma, eller skriva att jag inte kommer och det är fritt fram för honom. Föräldrarna är hans vänner från början, så jag tycker han har första tjing på sammankomster hos dem. Jag bad dem också hälsa att jag tackat nej. Men så ikväll så hade han den goda smaken att CC:a alla, och berätta att "DE" är bortresta och inte kan komma. Tack för upplysningen! Jag vill inte veta att de åker bort. Jag vill inte behöva fundera på vart de ska åka över veckoslutet. Jag vill inte att han CC:ar mig. Jag vill inte att han hör av sig till mig över huvud taget. Men jag orkar heller inte svara honom och skriva det. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. För jag orkar inte ha honom där. Trots att det gått över ett år.

OJ vad läsarsiffrorna sjönk, som en stor sten, efter mitt senaste blogginlägg om hälosamt levende. Ska jag tolka det som att mina läsare inte är intresserad av någon hälsoblogg/träningsblogg/viktminskningsblogg? Eller har folk bara annat för sig?

Det känns därför befogat att byta ämne. Och berätta att jag var på krogen igår. Min bror hälsade på mig i helgen, första gången sedan skilsmässan. Han bor i en stor stad på andra sidan landet, på Sveriges baksida kanske man kan säga (eller framsida, beroende på vilken sida de man frågar bor på). Det var jättekul! Och han uppskattade det mycket. Han tyckte det var mycket roligare att komma och hälsa på nu, än vad han har tyckt förut när han kom hem till mig och mitt "familjeliv". Vi sammanslöt med ett gäng kompisar till mig, efter en (som alltid) mumsig middag på Dollys saloon på söder. Det blev ett besök på Braun, som jag aldrig varit på förr (mycket underligt, för det var precis min typ av ställe - och på söder!), Himlen därtill och Thaibåten. Vi missade Vampire lounge och Imperiet som också stog på barlistan, men de får vi ta nästa gång han kommer. Och innan dess har jag lovat att hälsa på honom, i oktober har vi sagt. Ser mycket fram emot det.

Jaha, då är man inne i ännu en fas av frånskild-singel-livet då. För det är bara att inse, människan är en konstig varelse som verkar följa någon form av biologiskt socialt mönster. Vi ska inte tro att vi är unika, att vi tänker tankar som ingen annan tänkt. Visst - någon måste vara först. Men oftast finns det andra som tänker, känner eller har varit i precis samma situation som du. Det kan vara en förbannelse eller en tröst.

Först gick jag igenom "förkrossad-och-söka-stöd-och-tröst"fasen, sedan blev det "ut-och-härja-på-krogen-fasen". Och nu har jag precis börjat "jag-ska-bli-en-bättre-människan"fasen. Det är bara att inse att jag troligtvis inte är den enda som går igenom dessa faser, i den ordningen. Finns det till och med någon läsare som känner igen sig?

Som sagt, sedan i måndags är jag inne i en hälso-fas. Som jag hoppas ska hålla i sig lika länge eller ännu längre än krogen-fasen (för den har varit ganska lång och intensiv). Nu ska jag ta hand om min kropp och må bra fysiskt, och därigenom psykiskt. Jag ska prioritera mig själv och göra min kropp till ett tempel för min själ och mitt sinne.

Jag har dragit ned rejält på sockerkonsumtionen och helt slutat äta all form av godis. Sedan i måndags då. Det har varit tufft, speciellt de sista dagarna. Jag har gjort 2,5 undantag från sockerneddragningen. En dag åt jag marmelad på frukostmackan, en dag drack jag juice (som faktiskt innehåller socker, även om det bara är fruktsocker... därför det blir en halv för den) och idag drack jag en alkoholfri drink. När man förnekar sig något så blir man väldigt medveten om hur viktigt det man förnekar sig har varit i ens liv. Jag upptäcker väldigt många situationer där en godisbit hade slunkit ned. Och för att förhindra det så måste jag hitta nya strategier. Det tar kraft. Men det är värt det.

Jag har också slutat helt med alkohol. Och tänker vara utan i en bit över en månad. Efter alkohol har jag inte alls samma desperata sug som jag har efter socker. Men ibland har jag saknat det där glaset vin till den goda maten. Men framförallt upplever jag det som lite socialt krångligt att inte dricka alkohol. Jag tror att mycket av det sitter i mitt huvud, för ingen i min bekantskapskrets är särskilt trugande, utan tvärt om förstående. Men det är ytterligare en sak som jag behöver ändra mitt beteende kring.

Förutom att jag ska må bättre och gå ned i vikt av ovanstående livsstilsförändringar, som även inkluderar fler matlådor till jobbet och mer matlagning hemma (eller bjuden på middag hos vänner) så hoppas jag kunna spara in en del pengar. Pengar som förut runnit iväg på krogen. Och de pengarna kommer gå rakt in på PT-kontot.

Jag såg honom inte. Jag tror inte han var där, jag tror inte att han sprang. Tyvärr tror jag att han motionerar aldeles för lite nu för tiden. Undrans om han har gått upp i vikt.

Gah att jag ens FUNDERAR på sådant. För det borde kvitta. Det är ju inte direkt så att det påverkar mig på något sätt. Om han blir fet och flintis. Fast det skulle vara lite trist, vet att han skulle hata det. Fast, borde jag egentligen ens bry mig om det? Vet inte. Men hur konstigt det än är så gör jag det.

Just nu går det lite upp och ned, som vågrörelser. Den senaste tiden har jag varken varit jätteglad eller jätteledsen, utan i ett mellanläge där jag ibland tänker på honom och saker som har med honom och göra - och då blir jag lite deppig. Och ibland tänker jag på roliga saker, och då blir jag lite gladare.

Som ni märker så överlevde jag midnattsloppet. Med tanke på vad som faktiskt hände så känns den formuleringen inte så väl vald. men jag låter den stå kvar ändå. Det var otroligt jobbigt att springa, och jag fick den sämsta tiden jag någonsin fått på en mil. Jag fick lov att gå vid flera tillfällen, och det har aldrig hänt förut. Jag brukar iallafall kunna hålla mig småjoggandes. Med undantag för backen upp mot Sofia kyrka. Mitt mål är att orka springa den någon gång - kanske nästa år. Men jag sprang iaf nästan ända upp. Men efter det var jag helt knäckt.

Var det någon mer som sprang? Hur gick det för er?

Vid midnattsloppet fick jag verkligen upp ögonen för hur dålig form jag är i. Dels för att jag inte orkade bita ihop och ta mig runt, och dels för att tröjan i storlek L satt tight över magen. Jag som alltid haft en så platt och fin mage börjar få putmage! Ungefär så här kände jag mig i tröjan:



Så nu ska det bli ordning på torpet. Idag var jag och tränade, ringde och bokade tid med en personlig tränare nästa vecka och har lagat 20 matlådor ikväll. Slut på skräpmat och onödiga kalorier! Jag tror även jag ska göra ett uppehåll med alkohol, tror jag ska hålla upp till september är slut. Frågan är bara om jag ska börja imorgon, eller i övermorgon...

De senaste dagarna har jag haft lite allt möjligt för mig. Det är ju semester och ganska många sysslolösa och oplanerade timmar som ska slås ihjäl. Och då finns det också tid att fundera på vad JAG vill göra. Vilket jag tycker är helt underbart spännande, för det här är första semestern som jag kan spendera precis som jag vill, utan att ta hänsyn till en annan människas intressen och vilja.

Det är kul att vara singel. Väldigt kul. Man kan göra vad man vill när man vill med vem man vill, om den personen vill.

Men det kostar på. Både fysiskt och ekonomiskt. Det är jag och flera av mina nyblivna singelvänner överens om. Aldeles för mycket pengar läggs på lyx såsom middagar och drinkar, eller helt enkelt öl på krogen.

Till hösten måste jag bli lite snålare, och lite hälsosammare. Annars kommer det inte hålla i längden. Men jag vägrar bli tråkigare. Jag får bara tänka till lite extra.

Semestern är igång för fullt, första semestern som jag stannar i stan. Och det är helt underbart. Det är som lördag hela veckan, trots att jag inte dricker alkohol varje dag - det är inte sådan lördag. Jag vet inte om det är skrämmande eller lugnande att säga att min alkoholkonsumtion är ungefär likartad på semestern som när jag jobbar. Det blir iallafall ett par dagar varje vecka utan minsta promille.

Jag försöker låta bli att planera så mycket, utan gör det jag känner för. Hittills har det blivit väldigt bra dagar. I tisdags gick jag och tränade ett lunchpass på gymet, åt sen lunch med en vän, gick till en annan vän och drack rosé på balkongen, åt middag med lunchvännen och drack sedan drinkar på två olika ställen med ett litet kompisgäng. Kvällen blev helt galen, slutade sent och i onsdags var jag bakis. Bakis på en onsdag. Jag blir sällan bakis, och det är väl bara på semestern man kan bli det mitt i veckan.

Torsdagen var lite tvärt om. Oplanerad på dagen, och jättefint väder. Så jag tog en cykeltur i området där jag bor och badade på en av badplatserna i närheten. Sedan åkte jag till några vänner utanför stan och var hos dem ett dygn. Badade från deras brygga i Mälaren, åt grillat och lekte med deras barn. Och massa annat trevligt.

Just nu älskar jag verkligen att vara singel. Jag har precis allt jag behöver. Utan några förpliktelser eller skyldigheter, utöver dem jag tar på mig själv. För lite sådant behöver jag också för att må bra. Jag väljer att inte skriva om allt här i bloggen, även om det säkert skulle få läsarsiffrorna att skjuta i höjden. Men jag vill inte lägga upp den delen av mitt liv på nätet. Men jag kan säga till er singelkvinnor där ute att ni ska ta för er - använd magkänslan, var kräsna och fundera över vad det är NI vill uppleva och göra. Nu när ni kan bestämma själva och inte behöver ta hänsyn till någon annan. För när det gäller Det så är det verkligen kvinnornas marknad där ute.

Bara tanken på att hamna i en relation får mig att bli lite rädd. För just nu känns det som att jag skulle förlora så mycket om jag gjorde det. Just nu är jag jättenöjd med att vara singel. Och det känns väldigt bra att känna så. Jag tror att jag har kommit en bra bit på vägen mot dit jag vill vara. Men det finns fortfarande många människor i min omgivning som gör att jag känner så. Utan dem så skulle jag inte alls känna som jag gör. Framförallt finns det en person där ute som betyder extra mycket för mig. Du vet vem du är. Tack för att ni finns!

Äntligen har min semester börjat! Och det är SÅ skönt att jag säger äntligen. För att för några veckor sedan hade jag ångest inför semestern. Jag funderade på att ställa in allt. Jag hade ändå inget inbokat eller planerat. Tänk om jag blev sittande på en stol utan något att göra. Det var rena mardrömmen.

Men så har det inte blivit. Hittills.

Semestern började superbra. Jag jobbade halvdag på tisdagen och tog mig sedan ut till Stavsnäs så jag var där vid tre. Där hämtades jag upp av min båtkompis, som gjorde ett "kompisbyte". Dvs kompisen som varit ute första delen av turen skulle in och gå på Pride, så då kom jag ut och tog över hopp-i-land-kalle-rollen. Inte alls mig emot.

Vädret för de kommande dagarna var väldigt osäkert, och det blåste väldigt mycket. Så vi bestämde oss för att hitta en så ombonad vik som möjligt att förtöja i, med bastu... Vilket begränsar urvalet. Till slut bestämde vi oss för Lökholmen utanför Sandhamn. En riktigt lyxig gästhamn med alla faciliteter. Nästan lite för lyxigt, jag gillar att ligga i ensliga naturhamnar. Men nu så var det skönt med bekvämligheten. Från början trodde vi att vi bara skulle kunna stanna en dag, för det verkade bli rusk dagen efter. Men även onsdagen blev kanonfin, så vi stannade ytterligare en natt. Besök i Sandhamn med rosévin på utservering ena kvällen, och bastubad med dopp i havet den andra. Helt underbart mysigt!

I fredags besökte jag Pridefestivalen i Kulturhuset och gick ut med några kompisar. I lördags tittade jag och två av mina närmaste och roligaste kompisar på Prideparaden, och sedan gick jag ut med en fd kollega som var på besök från USA. Och idag är jag helt slut. Jättetrött! Och längtar efter att få sitta på en pall och ta det lugnt. I morgon ska jag sova riktigt länge, handla, baka kanelbullar och laga mat till en kompis som kommer över på middag. Sedan är resten av de kommande två veckorna oplanerade. Eller iallafall ganska. En preliminär plan på skärgårdsvistelse finns, och ett besök hos mina föräldrar. Och en dag på Eskilstuna zoo med en kompis och hennes barn. Och så hoppas jag det blir badväder någon dag. Så den kommer nog gå ganska snabbt den här semestern.

Och jag har inte dejtat så mycket mer sedan sist. Inget värt att berätta om iallafall. Men jag fortsätter rapportera om det händer något mer.