Hackordning
Alla samhällen och subsamhällen har en hackordning. De finns de som står högst upp i näringskedjan och det finns de som står längst ned i näringskedjan. Och ju längre ned man kommer, desto hårdare blir hackandet. När någon blir hackad på så föds ett behov av att ge igen. Ibland så slår man uppåt, vilket är tufft men går. Men oftast slår man nedåt, för det är enklare.
De hela blir en ond cirkel, den som blir hackad på hackar vidare och gör livet olyckligt för någon annan. Ibland är hackandet med flit, och ibland är det av misstag. Oavsett så föder det ofta mera hackande.
Jag känner mig hackad på av min X-man, och blir därför mer trångsynt och ogynn än vad jag var förut. Både mot honom (såklart) men även mot min omgivning. Min världsbild kretsar mer och mer kring me, myself and I. Jag har förlorat en del av min förmåga att se andras bekymmer och andras perspektiv, och jag är snabb på att hacka eller vilja hacka.
Men jag vill bli en bättre människa än så. Jag vill vara med och stoppa detta eviga hackande. För att göra min omgivning bättre så kan jag bara börja med mig själv, och hoppas kunna inspirera andra. Därför måste jag lägga ned stridsyxan och striden, därför måste jag sluta tänka hämdlystet. Jag måste vända andra kinden till och sätta mig över min småsinthet. På det sättet kan jag bli en lite bättre människa imorgon än vad jag var igår.
Jag ska inte förstöra livet för mitt X, bara för att han förstörde för mig. Jag ska inte förstöra hans dag imorgon, eller hans helg. Jag ska låta honom ha sin lycka, oavsett om jag får min. För jag blir inte lyckligare av att hacka vidare. Men jag kan göra andra lite lyckligare genom att bita ihop och låta hackandet stanna hos mig.
De hela blir en ond cirkel, den som blir hackad på hackar vidare och gör livet olyckligt för någon annan. Ibland är hackandet med flit, och ibland är det av misstag. Oavsett så föder det ofta mera hackande.
Jag känner mig hackad på av min X-man, och blir därför mer trångsynt och ogynn än vad jag var förut. Både mot honom (såklart) men även mot min omgivning. Min världsbild kretsar mer och mer kring me, myself and I. Jag har förlorat en del av min förmåga att se andras bekymmer och andras perspektiv, och jag är snabb på att hacka eller vilja hacka.
Men jag vill bli en bättre människa än så. Jag vill vara med och stoppa detta eviga hackande. För att göra min omgivning bättre så kan jag bara börja med mig själv, och hoppas kunna inspirera andra. Därför måste jag lägga ned stridsyxan och striden, därför måste jag sluta tänka hämdlystet. Jag måste vända andra kinden till och sätta mig över min småsinthet. På det sättet kan jag bli en lite bättre människa imorgon än vad jag var igår.
Jag ska inte förstöra livet för mitt X, bara för att han förstörde för mig. Jag ska inte förstöra hans dag imorgon, eller hans helg. Jag ska låta honom ha sin lycka, oavsett om jag får min. För jag blir inte lyckligare av att hacka vidare. Men jag kan göra andra lite lyckligare genom att bita ihop och låta hackandet stanna hos mig.
Sex månader senare
Sex månader har gått sedan den första förvirrade veckan som singel på riktigt. Mycket vatten har flutit under broarna och många tårar har gråtits. Många hårda ord har tänkts och sedan svalts, och mycket ångest och förtvivlan har flutit genom mina ådror.
När jag ser tillbaka så känner jag att jag ändå har kommit vidare. På något sätt. Kanska inte så värst långt som jag skulle önskat. Men chocken har iallafall släppt. Mitt nya liv börjar kännas verkligt, handfast och något att ta på. Det är inte längre enbart en suddig mardröm. Men den insikten är också hård, viss tröst ger ändå chocken. Jag har accepterat att jag har ett nytt liv, men jag har ännu inte börjat tycka att det är bra - och ännu mindre tycka att det är bättre än det gamla.
Jag vet inte vad jag vill med mitt nya liv, jag vet inte vart jag ska styra kosan. Och jag är inte helt nöjd med att befinna mig där jag är. Det är lite jobbigt.
Ikväll är det Valborg och jag har inga planer. Jag har ännu inte bestämt om det är ett problem eller inte. För jag orkar egentligen inte göra några planer, och i morgon ska jag på inflyttningsfest som jag vill vara pigg och glad på. Och jag har inte varit hemma mycket om kvällarna i veckan, mina Beståpaket från Ikea ligger fortfarande ouppackade, deklarationen oifylld, jag har inte tvättat sedan före påsk (det börjar bli lääänge sedan) och min lägenhet skulle behöva lite städning. Så det är ju inte direkt så att jag behöver känna mig sysslolös. Frågan är om man vill göra dessa saker just på Valborg. Men det är väl en dag som precis alla andra i mitt liv just nu, antingen lite bättre eller lite sämre. Jag har inte ännu bestämt vilken kategori den här dagen hamnar i.
I morgon har mitt X varit sambo med sin nya i exakt sex månader. Jag undrar om de kommer fira halvårsdag. Jag undrar HUR de kommer fira. Och jag undrar om det är ifrån imorgon de räknar sig som ett par. Eller räknar de dagarna från den dagen JAG flyttade ut, vilket var för sex månader sedan i lördags. Eller räknar de från någon annan dag långt tidigare?
Jag är SÅ sugen på att skriva ett meddelande på mitt X "vägg" på Facebook och gratulera på 6-månadersdagen, med ett "blygt" tillägg att jag ju inte vet om jag är för sent ute, de kanske firade ett tidigare datum. Sedan vill jag göra ett tillägg om att han borde uppdatera sitt förhållandestatus i sin Facebookprofil. Han är fortfarande reggad som singel där. DET stör mig något så fruktansvärt. Att han inte kan stå för att han flyttat ihop med någon ny inför sina kontakter. Jag undrar hur Hon känner över det.
Upptäcker saker om mig själv
Igår var en trevlig dag. Jag börjar få "mindre" att göra på jobbet (mer en normal arbetsbelastning nu) vilket är skönt, och kvällens planerade springtur med en killkompis blev istället en AW promenad med efterföljande middag med två killkompisar. Mycket trevligt.
Igår uppmärksammade jag också lite nygamla fakta om mig själv:
- Jag tål fortfarande väldigt lite alkohol, eller så har jag en förvrängd bild av hur mycket alkohol man ska "tåla". Två glas vin gjorde mig väldigt onykter, och det kändes verkligen som om det var mitt absoluta max just då. Bra att vara billig i drift vad gäller mängd, tyvärr så tar jag ut det i andra änden då jag hellst dricker finare och dyrare viner...
- Jag börjar faktiskt få förföljelsemani eller vad man ska kalla det. Cynisk kanske, eller misstänksam. Fick en lapp i brevlådan om att alla cyklar i cykelförrådet ska märkas upp före städdagen i maj. Hur då märkas upp?!? Så jag gick helt sonika ned och satte en stor lapp på pakethållaren om att cykeln var min. Och fick genast tvångstankar om att någon skulle ta bort lappen från min pakethållare med flit, och att min cykel då skulle slängas i containern. Jag fick verkligen kämpa med att släppa den tanken, och jag har ALDRIG tidigare haft några som hellst tendenser att misstänka att folk skulle vilja mig illa på det sättet. Trist att jag blivit sådan nu!
- Jag tycker om att umgås med män/killar, framförallt två killar samtidigt. Tycker om när samtalen blir lite små"grabbiga" och jag bara kan sitta bredvid och lyssna. Om det är intressanta människor med någotsånär lika intressen och värderingar som jag. Och att samtalet oftast handlar om saker jag kan vara delaktig i att diskutera. Men igår så flöt samtalet ibland över till båtar eller bilar, ämnen som jag inte har mycket att tillägga i. Och då kunde jag bara sitta tyst och lyssna, utan att behöva känna att jag måste vara delaktig i diskussionen. Det tycker jag är skönt.
Igår uppmärksammade jag också lite nygamla fakta om mig själv:
- Jag tål fortfarande väldigt lite alkohol, eller så har jag en förvrängd bild av hur mycket alkohol man ska "tåla". Två glas vin gjorde mig väldigt onykter, och det kändes verkligen som om det var mitt absoluta max just då. Bra att vara billig i drift vad gäller mängd, tyvärr så tar jag ut det i andra änden då jag hellst dricker finare och dyrare viner...
- Jag börjar faktiskt få förföljelsemani eller vad man ska kalla det. Cynisk kanske, eller misstänksam. Fick en lapp i brevlådan om att alla cyklar i cykelförrådet ska märkas upp före städdagen i maj. Hur då märkas upp?!? Så jag gick helt sonika ned och satte en stor lapp på pakethållaren om att cykeln var min. Och fick genast tvångstankar om att någon skulle ta bort lappen från min pakethållare med flit, och att min cykel då skulle slängas i containern. Jag fick verkligen kämpa med att släppa den tanken, och jag har ALDRIG tidigare haft några som hellst tendenser att misstänka att folk skulle vilja mig illa på det sättet. Trist att jag blivit sådan nu!
- Jag tycker om att umgås med män/killar, framförallt två killar samtidigt. Tycker om när samtalen blir lite små"grabbiga" och jag bara kan sitta bredvid och lyssna. Om det är intressanta människor med någotsånär lika intressen och värderingar som jag. Och att samtalet oftast handlar om saker jag kan vara delaktig i att diskutera. Men igår så flöt samtalet ibland över till båtar eller bilar, ämnen som jag inte har mycket att tillägga i. Och då kunde jag bara sitta tyst och lyssna, utan att behöva känna att jag måste vara delaktig i diskussionen. Det tycker jag är skönt.
Delar ur min lägenhet
Nu kommer ett sällsynt inlägg. Jag kommer lägga upp bilder, på min lägenhet. Eller iallafall två hörn och skrymslen.
Först ett kort på mitt sovrum. Tyvärr syns inte taklampan så bra, men den nya sängbordslampan jag köpte i lördags syns desto bättre. Jag tar gärna emot tips om ett passande sängbord att ställa under. Fototapeten är ett färdigt motiv från Eco som pappa sa "får sovrummet att se 3 km större ut". Och på sängen ligger mina trogna sängkompisar.
Sedan delar jag också med mig av en bild på mitt vardagsrumsfönster. Jag älskar verkligen utsikten från mitt vardagsrum, och de nya lamporna jag köpte i lördags (de stora, de små "lamporna" är värmeljushållare). Djuret till höger i fönstret är en Tasmansk djävul jag fick av en vän som kom hem från en resa i Australien. Jag har alltid tyckt att dessa djur har varit fascinerande.
Först ett kort på mitt sovrum. Tyvärr syns inte taklampan så bra, men den nya sängbordslampan jag köpte i lördags syns desto bättre. Jag tar gärna emot tips om ett passande sängbord att ställa under. Fototapeten är ett färdigt motiv från Eco som pappa sa "får sovrummet att se 3 km större ut". Och på sängen ligger mina trogna sängkompisar.
Sedan delar jag också med mig av en bild på mitt vardagsrumsfönster. Jag älskar verkligen utsikten från mitt vardagsrum, och de nya lamporna jag köpte i lördags (de stora, de små "lamporna" är värmeljushållare). Djuret till höger i fönstret är en Tasmansk djävul jag fick av en vän som kom hem från en resa i Australien. Jag har alltid tyckt att dessa djur har varit fascinerande.
Kärlek och relationer
De senaste två dagarna har jag fått veta att ytterligare två av mina vänner har knak i sina förhållanden. Deras förhållanden är väldigt olika, och har varat olika länge. Det ena har tagit slut, det andra knakar just nu av olika skäl. Detta i kombination med att sex eller sju (jag har tappat räkningen nu) i min närhet tidigare har separerat sedan i höstas. Man börjar ju ge upp tron på kärleken!
Av en slump snubblade på en artikel om Kärlek från SVDs Idagsida ikväll. Förr, när jag var två, så hade vi SVD som morgontidning. Nu har jag ingen morgontidning för tillfället - allting är så annorlunda. Men jag gillar fortfarande SVDs Idagserier.
Den här handlar om kärlek, förälskelse och parrelationer. Lite nyttiga infallsvinklar för oss som ska ut på marknaden igen
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/ha-talamod-karlek-vaxer-langsamt_146462.svd
Av en slump snubblade på en artikel om Kärlek från SVDs Idagsida ikväll. Förr, när jag var två, så hade vi SVD som morgontidning. Nu har jag ingen morgontidning för tillfället - allting är så annorlunda. Men jag gillar fortfarande SVDs Idagserier.
Den här handlar om kärlek, förälskelse och parrelationer. Lite nyttiga infallsvinklar för oss som ska ut på marknaden igen
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/ha-talamod-karlek-vaxer-langsamt_146462.svd
Visa ord på vägen
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Inte helt misslyckad
Har just haft ett stormöte där jag presenterat mitt projekt för ett antal personer med stort inflytande och stor kunskap. Vi var fyra personer som höll i mötet varav jag och en kollega höll i själva kunskapsdelen. De andra var chefer som höll i mötet rent praktiskt och förde fram de förslag vi andra två inte hade mandat att framföra själv - om allt skulle gå rätt till.
Och det gick superbra. Det kändes verkligen som vårt budskap gick fram och att de upplevde vårt projekt som något att satsa på. Inga löften gavs, och det var heller inte tanken. Vi klarar oss fram till hösten 2011, det är sedan vi behöver ny finansiering. Så de hinner fundera ett tag. Låta tankarna sjunka in. Och vi kommer återkomma, och jag tror de kommer komma när vi kallar igen. För de blev nyfikna. Och jag tror de föstog att det var viktigt. Jag älskar när jag kan engagera folk. Prata är egentligen min stora gåva, inte lika mycket att skriva. Men något jag är riktigt sämst på är att skruva möbler och göra hantverkargrejer hemma. Så det är bra att jag har ett stort självförtroende när jag åker hem för att ta tag i mina privata projekt.
Och det gick superbra. Det kändes verkligen som vårt budskap gick fram och att de upplevde vårt projekt som något att satsa på. Inga löften gavs, och det var heller inte tanken. Vi klarar oss fram till hösten 2011, det är sedan vi behöver ny finansiering. Så de hinner fundera ett tag. Låta tankarna sjunka in. Och vi kommer återkomma, och jag tror de kommer komma när vi kallar igen. För de blev nyfikna. Och jag tror de föstog att det var viktigt. Jag älskar när jag kan engagera folk. Prata är egentligen min stora gåva, inte lika mycket att skriva. Men något jag är riktigt sämst på är att skruva möbler och göra hantverkargrejer hemma. Så det är bra att jag har ett stort självförtroende när jag åker hem för att ta tag i mina privata projekt.
Älskar mina lampor
Åh, måste bara säga att jag verkligen älskar mina nya lampor från Ikea. Ska se om jag kan få tummen ur och ta lite kort från min lägenhet och lägga upp... Jag börjar bli riktigt stolt över hur bra jag får till det!
Först köpte jag två lampor till mitt vardagsrumsfönster. Jag har väldigt höga och stora fönster i vardagsrummet så jag behövde höga fönsterlampor för att fylla upp och ge liv.
Och så impulsköpte jag en sänglampa. Jag vill inte borra i min fina fototapet, så jag ville ha en lampa som ska stå på nattduksbordet (som jag ännu inte köpt). Men jag blev totalkär i den här lampan.
Lustigt att man kan bli så glad över några lampor. Men de ger mig lite ljus i tillvaron.
Först köpte jag två lampor till mitt vardagsrumsfönster. Jag har väldigt höga och stora fönster i vardagsrummet så jag behövde höga fönsterlampor för att fylla upp och ge liv.
Och så impulsköpte jag en sänglampa. Jag vill inte borra i min fina fototapet, så jag ville ha en lampa som ska stå på nattduksbordet (som jag ännu inte köpt). Men jag blev totalkär i den här lampan.
Lustigt att man kan bli så glad över några lampor. Men de ger mig lite ljus i tillvaron.
Jag vill ta det lugnt
Den här helgen har det hänt mycket, samtidigt som jag haft tid att fundera. Igår spenderade jag dagen på Ikea och Ica kvantum, och med att sätta ihop och ställa sakerna jag handlat på rätt ställe. Det var skojigt och välgörande att få pynta lägenheten. Mitt i stöket ringer en kompis som plötsligt blivit oplanerad, som frågar om hon får komma över och slappa hos mig. Det kändes riktigt bra, att någon ringer och frågar om de får komma och hälsa på mig. Att inte jag behöver strecha mig själv och anstränga mig för att något ska hända. Att jag bara kan sitta tillbakalutad och de stekta sparvarna flyger in i munnen på mig. Det kändes lite så igår.
Vi hade en jättetrevlig kväll. Åt god middag, drack lite vin (det som var kvar i flaskan efter i fredags räckte gott och väl till oss båda) och såg en film - Troja. Monteringen av mina beståhyllor fick vänta lite till. De ligger i en fin hög på mitt golv. Kanske ska jag ägna morgondagen åt att försöka montera den lilla.
Idag har jag ätit frukost med min kompis som sov kvar, ätit lunch och fikat med min fd svägerska som är min nuvarande kompis, hjälpt en kompis packa upp några flyttkartonger och sätta upp tavlor i sin nya lägenhet och därefter bjudit en kompis på middag. Och dagen har inte alls varit stressig, tvärt om.
Jag har kommit till en insikt den här helgen. Jag har börjat känna efter mera vad jag vill göra. Det har jag inte kunnat känna tidigare. Jag har inte haft någon aning om vad jag har velat göra, och då har jag bara följt andra. Jag har ibland trott att jag vetat vad jag vill göra, och ibland har jag bara struntat i vad jag trott att jag velat. Jag ska också bli bättre på att säga nej.
En sak jag känner väldigt starkt är att jag vill ta det lugnare. Jag är lite trött på krogen, gå ut och dricka alkohol. Det vill jag göra mindre av. Saker jag vill göra mer av är att bjuda hem vänner och fixa med lägenheten, spendera ensamma kvällar framför TVn eller datorn, komma igång med träningen igen efter mina två förkylningar på kort tid och justera min kost så jag kan gå ned några kilon till en mer trivsam vikt. Det här är vad jag vill göra. Det här är saker jag vet att jag mår bra av. Det kräver lite planering, men jag hoppas få kraft över till det när jag drar ner på tempot. Jag tror jag kan det, för nu börjar jag orka lyssna på mig själv. Jag behöver inte försöka överösta mina tankar och känslor med annat.
Jag ser fram emot en maj månad med saker JAG vill göra. Det här kommer bli en bra månad.
Vi hade en jättetrevlig kväll. Åt god middag, drack lite vin (det som var kvar i flaskan efter i fredags räckte gott och väl till oss båda) och såg en film - Troja. Monteringen av mina beståhyllor fick vänta lite till. De ligger i en fin hög på mitt golv. Kanske ska jag ägna morgondagen åt att försöka montera den lilla.
Idag har jag ätit frukost med min kompis som sov kvar, ätit lunch och fikat med min fd svägerska som är min nuvarande kompis, hjälpt en kompis packa upp några flyttkartonger och sätta upp tavlor i sin nya lägenhet och därefter bjudit en kompis på middag. Och dagen har inte alls varit stressig, tvärt om.
Jag har kommit till en insikt den här helgen. Jag har börjat känna efter mera vad jag vill göra. Det har jag inte kunnat känna tidigare. Jag har inte haft någon aning om vad jag har velat göra, och då har jag bara följt andra. Jag har ibland trott att jag vetat vad jag vill göra, och ibland har jag bara struntat i vad jag trott att jag velat. Jag ska också bli bättre på att säga nej.
En sak jag känner väldigt starkt är att jag vill ta det lugnare. Jag är lite trött på krogen, gå ut och dricka alkohol. Det vill jag göra mindre av. Saker jag vill göra mer av är att bjuda hem vänner och fixa med lägenheten, spendera ensamma kvällar framför TVn eller datorn, komma igång med träningen igen efter mina två förkylningar på kort tid och justera min kost så jag kan gå ned några kilon till en mer trivsam vikt. Det här är vad jag vill göra. Det här är saker jag vet att jag mår bra av. Det kräver lite planering, men jag hoppas få kraft över till det när jag drar ner på tempot. Jag tror jag kan det, för nu börjar jag orka lyssna på mig själv. Jag behöver inte försöka överösta mina tankar och känslor med annat.
Jag ser fram emot en maj månad med saker JAG vill göra. Det här kommer bli en bra månad.
Ytterligare en ny andning
Idag är jag inne i en ny andning. Andra andningen heter det ju, men den har jag passerat för länge sedan och tappat räkningen på vilken jag är inne i.
Sol, frisk luft och en ny tillfällig målbild fick mig på fötter igen. För att koppla till mitt inlägg igår så känns det som om jag kört ett hårt spinningpass och all luft har varit på väg att gå ur mig. Och så plötsligt är det någon som slår på fläkten precis där jag sitter. Den kalla luften kyler ned mitt överhettade system och får mig att tänka klarare, får mig att ta kontrollen igen och orka fortsätta trampa. Och det käns inte heller lika jobbigt, trots att jag håller samma intensitet. Så känns det nu.
Jag har spenderat dagen på Ikea. Pga att jag fick frukostsällskap så lyckades jag inte hänga på låset. Men jag var iallafall på plats före 11. Och det var inte alls så farligt många människor som jag var rädd för. Många var nog på landet och påtade i trädgården idag. Vackert vårväder går före löning i Sverige. Men det är nog också det enda som hindrar oss från att göra av med pengar direkt efter lön.
Jag lyckades handla upp nästan 5 000:-, hiskeligt mycket pengar! Och då fegade jag ändå och tog vita skåpdörrar och lådfronter till min Beståbokhylla istället för högglans vitt, och på 2 skåpdörrar och 2 lådfronter sparade jag nästan en tusenlapp. Tror inte jag hade uppskattat skillnaden till det priset.
Lämnade alla varorna i hemkörningen, och den charmiga killen där lyckades klämma in mig i transporten som levererade mellan 14 och 18, trots att klockan var tjugo i två när jag lämnade varorna. Så nu sitter jag och väntar, och håller tummarna för att sakerna ska vara hela när de kommer fram.
Sol, frisk luft och en ny tillfällig målbild fick mig på fötter igen. För att koppla till mitt inlägg igår så känns det som om jag kört ett hårt spinningpass och all luft har varit på väg att gå ur mig. Och så plötsligt är det någon som slår på fläkten precis där jag sitter. Den kalla luften kyler ned mitt överhettade system och får mig att tänka klarare, får mig att ta kontrollen igen och orka fortsätta trampa. Och det käns inte heller lika jobbigt, trots att jag håller samma intensitet. Så känns det nu.
Jag har spenderat dagen på Ikea. Pga att jag fick frukostsällskap så lyckades jag inte hänga på låset. Men jag var iallafall på plats före 11. Och det var inte alls så farligt många människor som jag var rädd för. Många var nog på landet och påtade i trädgården idag. Vackert vårväder går före löning i Sverige. Men det är nog också det enda som hindrar oss från att göra av med pengar direkt efter lön.
Jag lyckades handla upp nästan 5 000:-, hiskeligt mycket pengar! Och då fegade jag ändå och tog vita skåpdörrar och lådfronter till min Beståbokhylla istället för högglans vitt, och på 2 skåpdörrar och 2 lådfronter sparade jag nästan en tusenlapp. Tror inte jag hade uppskattat skillnaden till det priset.
Lämnade alla varorna i hemkörningen, och den charmiga killen där lyckades klämma in mig i transporten som levererade mellan 14 och 18, trots att klockan var tjugo i två när jag lämnade varorna. Så nu sitter jag och väntar, och håller tummarna för att sakerna ska vara hela när de kommer fram.
Musik
Lyssnar på musik och gråter. Låter sorgen komma fram. Inte på ett desperat, hysteriskt sätt som så många gånger förut. Utan ångest på ett avslappnat och lite befriande sätt.
Bästa gråtmusiken tycker jag är Melissa Horn - Säg ingenting till mig och Långa nätter .
Andra känslofyllda låtar jag tycker om är
Avantasia - Lost in space (alt. version)
Nightwish - sleeping sun
Edguy - Save me
Och lite kaxiga låtar:
Pink - So what
Lasgo - Gone
Green day - Know your enemy
Och kan man annat än le när man hör dessa:
Vonda Shepard - Searchin' my soul
I'm a beliver från Shrek
Beatles - Here comes the sun
Och bara genom att lyssna mig igenom mitt "musikbibliotek" har jag gått från ledsen till arg och kaxig till ett helt ok sinnestillstånd. Jag tror jag ska ta tillvara det och gå och lägga mig. god natt!
På väg upp igen
Idag har varit en jobbig dag, som synes i mitt förra inlägg. Jag är ordentligt förkyld, jag har varit på begravning och funderat mycket på livet, jag har umgåtts med min mor som inte mått så bra och därmed fått omgivningen att må mindre bra tyvärr, och i morgon "firar" jag 6 månader som singel. Så det är kanske inte så konstigt att jag känt mig deppig.
Men nu har jag tagit mig hem till min lägenhet igen. Lagat tacos som i olika former börjar bli min favoriträtt. Korkat upp en flaska vin och druckit två glas till middagen. Kollat på CSI och hängt framför TVn, MSN:at med några bra kompisar och börjat planera en shoppingtur på Ikea imorgon (om jag är tillräckligt frisk, vilket jag hoppas).
Jag har helt enkelt gjort som jag brukat, kavlat upp ärmarna och stegat vidare. Kommit in i en ny andning. Jag går vidare och bygger pusslet som kanske någon gång kan bli ett liv som jag gillar. Och jag gör så gott jag kan för att göra resan trevlig.
Men nu har jag tagit mig hem till min lägenhet igen. Lagat tacos som i olika former börjar bli min favoriträtt. Korkat upp en flaska vin och druckit två glas till middagen. Kollat på CSI och hängt framför TVn, MSN:at med några bra kompisar och börjat planera en shoppingtur på Ikea imorgon (om jag är tillräckligt frisk, vilket jag hoppas).
Jag har helt enkelt gjort som jag brukat, kavlat upp ärmarna och stegat vidare. Kommit in i en ny andning. Jag går vidare och bygger pusslet som kanske någon gång kan bli ett liv som jag gillar. Och jag gör så gott jag kan för att göra resan trevlig.
Tungt igen
En gnällblogg blir det idag.
För just nu känns det väldigt tungt. Det har gjort det i några dagar nu. Eller, det har väl känts tungt mer eller mindre det senaste året. Men nu känner jag mig dessutom trött. Jag är så evinnerligt trött på att må så här dåligt. Jag är så trött på att det är så många måsten. Jag är så trött på att alltid misslyckas. Jag är så trött på mig själv och trött på mitt liv. Och jag blir evinnerligt trött på att jag blir så trött på allt. Och arg på mig själv för att jag är gnällig. Och så blir jag trött på att jag är gnällig, och trött på att jag är arg. Och så börjar det om från början igen.
Det tuffaste är att jag inte ser något bra slut på det hela. De senaste sex månaderna har jag gått och väntat på att det ska vända. Att dert ska bli bättre igen. Jag har bitit ihop, jag har gråtit, jag har skrattat och jag har försökt göra det bästa av varje dag. Jag har jobbat och försökt distrahera mig med projekt, och jag har försökt fylla mina dagar med innehåll och nöjen.
Men det spelar ändå ingen roll. När krafterna tar slut står jag ändå där helt ensam. Fotspåren i sanden är alltid mina egna. Vems skulle de annars vara? Det blir bara nya fotspår så länge jag sätter den ena foten framför den andra och fortsätter gå. Och gått har jag gjort, bitit ihop och trampat. Men till vilken nytta är mina fotspår om det är det enda jag lämnar efter mig?
Men nu vet jag inte hur länge till jag orkar gå. Det enda jag vet är att jag inte kan tillåta mig själv att stanna och hämta andan. Det känns som jag är fast i ett ekorrhjul som snurrar för fort för att kliva av. Samtidigt som jag förstår att om jag fortsätter så här så kommer jag snubbla och ramla till slut. Och jag vet inte hur jag skulle orka resa mig upp igen.
"När man känner sig helt slut har man 85% kvar att ge" är ett tillrop som hurbullar använder sig av för att peppa mindre hurtiga personer. Jag hoppas att det är så. För jag känner mig verkligen helt slut. Som en duracellkaning där batteriet börjar ta slut. Och jag har ingen aning om vad som händer då. För jag har så många saker som måste göras, så många människor som behöver mig, så många måsten som jag inte ens idag räcker till för.
Så det enda jag kan göra är att fortsätta bita ihop, fortsätta sätta den ena foten framför den andra, fortsätta göra meningslösa fotspår i sanden och naivt fortsätta hoppas på en permanent förbättring. Och hålla tummarna för att jag verligen har 85% kvar att ge - för det känns verkligen inte så just nu.
För just nu känns det väldigt tungt. Det har gjort det i några dagar nu. Eller, det har väl känts tungt mer eller mindre det senaste året. Men nu känner jag mig dessutom trött. Jag är så evinnerligt trött på att må så här dåligt. Jag är så trött på att det är så många måsten. Jag är så trött på att alltid misslyckas. Jag är så trött på mig själv och trött på mitt liv. Och jag blir evinnerligt trött på att jag blir så trött på allt. Och arg på mig själv för att jag är gnällig. Och så blir jag trött på att jag är gnällig, och trött på att jag är arg. Och så börjar det om från början igen.
Det tuffaste är att jag inte ser något bra slut på det hela. De senaste sex månaderna har jag gått och väntat på att det ska vända. Att dert ska bli bättre igen. Jag har bitit ihop, jag har gråtit, jag har skrattat och jag har försökt göra det bästa av varje dag. Jag har jobbat och försökt distrahera mig med projekt, och jag har försökt fylla mina dagar med innehåll och nöjen.
Men det spelar ändå ingen roll. När krafterna tar slut står jag ändå där helt ensam. Fotspåren i sanden är alltid mina egna. Vems skulle de annars vara? Det blir bara nya fotspår så länge jag sätter den ena foten framför den andra och fortsätter gå. Och gått har jag gjort, bitit ihop och trampat. Men till vilken nytta är mina fotspår om det är det enda jag lämnar efter mig?
Men nu vet jag inte hur länge till jag orkar gå. Det enda jag vet är att jag inte kan tillåta mig själv att stanna och hämta andan. Det känns som jag är fast i ett ekorrhjul som snurrar för fort för att kliva av. Samtidigt som jag förstår att om jag fortsätter så här så kommer jag snubbla och ramla till slut. Och jag vet inte hur jag skulle orka resa mig upp igen.
"När man känner sig helt slut har man 85% kvar att ge" är ett tillrop som hurbullar använder sig av för att peppa mindre hurtiga personer. Jag hoppas att det är så. För jag känner mig verkligen helt slut. Som en duracellkaning där batteriet börjar ta slut. Och jag har ingen aning om vad som händer då. För jag har så många saker som måste göras, så många människor som behöver mig, så många måsten som jag inte ens idag räcker till för.
Så det enda jag kan göra är att fortsätta bita ihop, fortsätta sätta den ena foten framför den andra, fortsätta göra meningslösa fotspår i sanden och naivt fortsätta hoppas på en permanent förbättring. Och hålla tummarna för att jag verligen har 85% kvar att ge - för det känns verkligen inte så just nu.
Kompisar och barn
I dag har jag reflekterat en del över min relation till mina gamla vänner och även relationen till deras barn. Hur allt har blivit mer komplicerat efter skilsmässan.
Framförallt har jag funderat över rellationen till ett visst kompispar med två barn. De är båda gamla högskolekompisar med mitt X och har varit tillsammans sedan långt innan jag och han träffades. De har två barn på 6 och 2,5. Han i paret var tilltänkt som toastmaster på vårt bröllop, men då de hade beräknad nedkomst av barn 2 precis i samband med bröllopet så tackade de nej. De fick en dotter två dagar efter att vi gift oss, som vi båda blev faddrar till när det var dags för namngivning. Vi har alltid umgåtts med dem i par. De bor inom cykelavstånd till mig.
Jag tycker om dem båda, men jag upplever dem som lite knepiga. Framförallt honom. Och jag kan inte släppa känslan av att de egentligen kanske inte vill umgås med mig. Men det kan vara mina spöken. De tar iallafall aldrig, eller sällan, initiativ till att träffas. Jag försöker prata om att de ska höra av sig och föreslå ett datum, framförallt att hon ska göra det. Men sedan hör jag aldrig något. Då vi bor så nära varandra skulle det kännas bra att kunna komma över på lite halv spontan fika eller middag. Men då de aldrig hör av sig och bjuder in mig så vågar jag inte riktigt bjuda in mig själv. Och jag vågar heller inte bjuda in dem till mig. Vill inte att de ska umgås med mig bara för att de känner att de måste.
Samtidigt så har jag ju åtagit mig uppdraget att vara fadder till deras dotter. När jag åtar mig något så tar jag det på fullaste allvar. Så jag har dåligt samvete över att jag inte umgås mer med henne. Hon är till och med lite rädd för mig - hon är en ganska osocial liten dam. Så det är ett av mina dåliga samveten.
Idag var jag jättesugen på att höra av mig och bjuda över dem på en spontanfika i det vackra vädret. Men det fanns en sak som komplicerade saken. Deras äldsta fyllde nämligen 6 år idag, enligt alarmet på min mobil. Tidigare år har jag och mitt X alltid blivit inbjuden till födelsedagsfika i god tid tillsammans med närmaste släkten och pojkens faddrar. Det har alltid varit en liten tillställning. Då han fyller år på en söndag så borde det vara idag som de har fikat. Och jag har inte hört flasklock. Jag är såklart inte bjuden. Men det är troligtvis mitt X. Och troligtvis har han tagit med sig sin nya. Hur mycket jag än önskar att jag kunde släppa det, så mår jag dåligt när jag tänker på Henne bredivd Honom tillsammans med dem som jag försöker behålla som mina vänner.
Och tänk vad pinsamt det skulle blivit om jag ringt mitt i allt för att gratta deras födelsedagsbarn. Och jag vill ju inte göra mina vänner generade. Jag vill inte gå på samma intima fika som mitt X, och det är inte deras fel att vi skilt oss. Men det känns också fel att inte visa att jag uppmärksammat att han fyller år. Fast å tredje sidan, varför ska jag det när jag har en så komplicerad relation med föräldrarna.
Åh vad jag hatar allt sådant här! Varför behövde han göra mitt liv så komplicerat? Det är så tråkigt att stå bredvid och se vän efter vän försvinna ur mitt liv, för att det helt enkelt har blivit för komplicerat att vara kvar. Jag har svårt att låta bli att lägga skulden på honom och hata honom för det han gjort mot mig. Men jag försöker, och känslan blir inte lika stark. Men sorgen finns ändå där, sorgen efter det jag saknat. Såg ett gamalt avsnitt av CSI på dvd idag, och där sa de att i Brasilien finns ett ord för sorgen som lyckliga minnen ger. Jag minns inte ordet, men det är precis den sortens sorg jag bär.
Framförallt har jag funderat över rellationen till ett visst kompispar med två barn. De är båda gamla högskolekompisar med mitt X och har varit tillsammans sedan långt innan jag och han träffades. De har två barn på 6 och 2,5. Han i paret var tilltänkt som toastmaster på vårt bröllop, men då de hade beräknad nedkomst av barn 2 precis i samband med bröllopet så tackade de nej. De fick en dotter två dagar efter att vi gift oss, som vi båda blev faddrar till när det var dags för namngivning. Vi har alltid umgåtts med dem i par. De bor inom cykelavstånd till mig.
Jag tycker om dem båda, men jag upplever dem som lite knepiga. Framförallt honom. Och jag kan inte släppa känslan av att de egentligen kanske inte vill umgås med mig. Men det kan vara mina spöken. De tar iallafall aldrig, eller sällan, initiativ till att träffas. Jag försöker prata om att de ska höra av sig och föreslå ett datum, framförallt att hon ska göra det. Men sedan hör jag aldrig något. Då vi bor så nära varandra skulle det kännas bra att kunna komma över på lite halv spontan fika eller middag. Men då de aldrig hör av sig och bjuder in mig så vågar jag inte riktigt bjuda in mig själv. Och jag vågar heller inte bjuda in dem till mig. Vill inte att de ska umgås med mig bara för att de känner att de måste.
Samtidigt så har jag ju åtagit mig uppdraget att vara fadder till deras dotter. När jag åtar mig något så tar jag det på fullaste allvar. Så jag har dåligt samvete över att jag inte umgås mer med henne. Hon är till och med lite rädd för mig - hon är en ganska osocial liten dam. Så det är ett av mina dåliga samveten.
Idag var jag jättesugen på att höra av mig och bjuda över dem på en spontanfika i det vackra vädret. Men det fanns en sak som komplicerade saken. Deras äldsta fyllde nämligen 6 år idag, enligt alarmet på min mobil. Tidigare år har jag och mitt X alltid blivit inbjuden till födelsedagsfika i god tid tillsammans med närmaste släkten och pojkens faddrar. Det har alltid varit en liten tillställning. Då han fyller år på en söndag så borde det vara idag som de har fikat. Och jag har inte hört flasklock. Jag är såklart inte bjuden. Men det är troligtvis mitt X. Och troligtvis har han tagit med sig sin nya. Hur mycket jag än önskar att jag kunde släppa det, så mår jag dåligt när jag tänker på Henne bredivd Honom tillsammans med dem som jag försöker behålla som mina vänner.
Och tänk vad pinsamt det skulle blivit om jag ringt mitt i allt för att gratta deras födelsedagsbarn. Och jag vill ju inte göra mina vänner generade. Jag vill inte gå på samma intima fika som mitt X, och det är inte deras fel att vi skilt oss. Men det känns också fel att inte visa att jag uppmärksammat att han fyller år. Fast å tredje sidan, varför ska jag det när jag har en så komplicerad relation med föräldrarna.
Åh vad jag hatar allt sådant här! Varför behövde han göra mitt liv så komplicerat? Det är så tråkigt att stå bredvid och se vän efter vän försvinna ur mitt liv, för att det helt enkelt har blivit för komplicerat att vara kvar. Jag har svårt att låta bli att lägga skulden på honom och hata honom för det han gjort mot mig. Men jag försöker, och känslan blir inte lika stark. Men sorgen finns ändå där, sorgen efter det jag saknat. Såg ett gamalt avsnitt av CSI på dvd idag, och där sa de att i Brasilien finns ett ord för sorgen som lyckliga minnen ger. Jag minns inte ordet, men det är precis den sortens sorg jag bär.
Livsuppföljning efter 1/2 flaska vin
Jag borde egentligen sova, men som så många gånger förr så sitter jag uppe och gör andra saker. Den här gången har jag jobbat, och druckit vin. Kanske inte den allra bästa kombinationen. En vän "grälade" hjärtligt med mig på msn om att jag söp medan jag jobbade, men jag kontrade med att jag inte alls gjorde det utan istället jobbade medan jag söp. Vilket som är värst vet jag inte. Jag vill dock inte se det som att jag super - jag var sugen på ett glas vin - som blev två. Och så sällan som jag dricker på egen hand så tyckte jag att jag kunde falla för frestelsen.
Jag har varit på konferens i tre dagar och är helt slut i huvudet. Det har varit en mycket intressant konferens, men mest intressant har varit de kontakter jag har knutit utanför seminariesalarna. Jag har åter igen tackat nej till en spännande tjänst som jag blivit erbjuden, men som inte helt och fullt passar in i mitt intresseområde. Envis som en jag vet inte vad håller jag fast vid det jag gör och det jag tror på. Trots att andra tjänster skulle ge enklare arbetsuppgifter och bättre utvecklingsmöjligheter.
Jag höll i en presentation på konferensen och berättade om mitt intresseområde. Hur det gick vet jag inte riktigt, jag fick ingen jätterespons från auditoriet vilket jag är van vid från andra sammanhang. Huruvida det berodde på att de höll med om allt jag sa och var blyga eller att de förkastade allt med inställningen att det inte var värt att argumentera mot vet jag inte. Men jag hoppas på det förstnämnda.
Jag har också minglat med min chefs-chefs-chef som var på konferensen. Jag har med denna chef, tillsammans med de två mellancheferna, planerat en stor presentation av mitt projekt inför tilltänkta finansiärer och andra inflytelserika personer. Ett antal av de inbjudna har tackat ja, men tydligen så har ett antal av personerna reagerat över att vi inte följt gängse procedur och enligt dem bjudit in "fel" personer. Personer som inte ska vara med när "kronor och ören diskuteras". Högste chefen var ambivalent över hur hon skulle bemöta det hela, hon var sugen på att vara "uppnosig" förstog jag men jag hörde också att hon har sinne för diplomati. När man sitter så högt upp som hon så tror jag att man alltid sitter lite löst. Man vinner inget på att göra sig för osams med de ovanför. En avsatt chef gör nämligen ingen nytta.
Mitt uppe i all karriär så har jag också haft ett möte med mitt förflutna. Jag har nämligen bott hos några släktingar till mitt X. Som jag numera titulerar som mina vänner. För jag tycker hemskt mycket om dem, och jag har känt dem i 12 år. Jag har ingen lust att säga upp bekantskapen med människor jag tycker om bara för att de råkar ha ett visst släktskap. Det skulle jag ju inte göra med några andra människor jag känner.
Men det gick jättebra! Jag har varit orolig för att de sagt ja till min förfrågan bara för att de känner att de måste. Men de var innerligt glada för att jag ville komma och titta förbi. Och de var ärligt intresserade av hur det var med mig. Fast de i början försökte låta bli att fråga. Men i morse så frågade den hon hur det egentligen var, och gav mig utrymme att svara väldigt ärligt. Och jag förstog det som att de också var väldigt ledsna över det som hänt, och förvånade. Jag vet att de tycker väldigt mycket om mitt X också, och han tycker om dem. Så det är skönt att kunna få fortsätta vara omtyckt av dem, att det inte blivit ngt antingen eller.
På vägen hem blev det strul med tåget jag åkte med. Det skulle bli ersättningsbuss halva sträckan. Och det var huggsexa om bussarna, två gånger förlorade jag kampen med enbart några personers marginal innan bussarna blev fulla. Jag blev en av ca 10 personer som blev kvar på perrongen efter att jag gett upp en plats till en kompis/kollega som hade längre resväg än jag. Men när "sista" ersättningsbussen gått och vi väntade på en ytterligare så kom ny information om att nästa tåg skulle trafikera samma sträcka som vårt tåg inte trafikerat. Så en timme försenad fick jag plats på ett nytt tåg.
Och nu är jag äntligen, sedan några timmar, hemkommen. Och nu har jag nästan jobbat av allt jag har att göra. Och jag tycker verkligen att jag "förtjänar" ett glas vin, eller två. Om man nu någonsin gör det.
Och jag lovar att reflektera vidare över det här med män. Jag blev extra peppad av att någon känner igen sig i mina inlägg. Ikväll är jag aldeles för trött och ointresserad av allt sådant.
Jag har varit på konferens i tre dagar och är helt slut i huvudet. Det har varit en mycket intressant konferens, men mest intressant har varit de kontakter jag har knutit utanför seminariesalarna. Jag har åter igen tackat nej till en spännande tjänst som jag blivit erbjuden, men som inte helt och fullt passar in i mitt intresseområde. Envis som en jag vet inte vad håller jag fast vid det jag gör och det jag tror på. Trots att andra tjänster skulle ge enklare arbetsuppgifter och bättre utvecklingsmöjligheter.
Jag höll i en presentation på konferensen och berättade om mitt intresseområde. Hur det gick vet jag inte riktigt, jag fick ingen jätterespons från auditoriet vilket jag är van vid från andra sammanhang. Huruvida det berodde på att de höll med om allt jag sa och var blyga eller att de förkastade allt med inställningen att det inte var värt att argumentera mot vet jag inte. Men jag hoppas på det förstnämnda.
Jag har också minglat med min chefs-chefs-chef som var på konferensen. Jag har med denna chef, tillsammans med de två mellancheferna, planerat en stor presentation av mitt projekt inför tilltänkta finansiärer och andra inflytelserika personer. Ett antal av de inbjudna har tackat ja, men tydligen så har ett antal av personerna reagerat över att vi inte följt gängse procedur och enligt dem bjudit in "fel" personer. Personer som inte ska vara med när "kronor och ören diskuteras". Högste chefen var ambivalent över hur hon skulle bemöta det hela, hon var sugen på att vara "uppnosig" förstog jag men jag hörde också att hon har sinne för diplomati. När man sitter så högt upp som hon så tror jag att man alltid sitter lite löst. Man vinner inget på att göra sig för osams med de ovanför. En avsatt chef gör nämligen ingen nytta.
Mitt uppe i all karriär så har jag också haft ett möte med mitt förflutna. Jag har nämligen bott hos några släktingar till mitt X. Som jag numera titulerar som mina vänner. För jag tycker hemskt mycket om dem, och jag har känt dem i 12 år. Jag har ingen lust att säga upp bekantskapen med människor jag tycker om bara för att de råkar ha ett visst släktskap. Det skulle jag ju inte göra med några andra människor jag känner.
Men det gick jättebra! Jag har varit orolig för att de sagt ja till min förfrågan bara för att de känner att de måste. Men de var innerligt glada för att jag ville komma och titta förbi. Och de var ärligt intresserade av hur det var med mig. Fast de i början försökte låta bli att fråga. Men i morse så frågade den hon hur det egentligen var, och gav mig utrymme att svara väldigt ärligt. Och jag förstog det som att de också var väldigt ledsna över det som hänt, och förvånade. Jag vet att de tycker väldigt mycket om mitt X också, och han tycker om dem. Så det är skönt att kunna få fortsätta vara omtyckt av dem, att det inte blivit ngt antingen eller.
På vägen hem blev det strul med tåget jag åkte med. Det skulle bli ersättningsbuss halva sträckan. Och det var huggsexa om bussarna, två gånger förlorade jag kampen med enbart några personers marginal innan bussarna blev fulla. Jag blev en av ca 10 personer som blev kvar på perrongen efter att jag gett upp en plats till en kompis/kollega som hade längre resväg än jag. Men när "sista" ersättningsbussen gått och vi väntade på en ytterligare så kom ny information om att nästa tåg skulle trafikera samma sträcka som vårt tåg inte trafikerat. Så en timme försenad fick jag plats på ett nytt tåg.
Och nu är jag äntligen, sedan några timmar, hemkommen. Och nu har jag nästan jobbat av allt jag har att göra. Och jag tycker verkligen att jag "förtjänar" ett glas vin, eller två. Om man nu någonsin gör det.
Och jag lovar att reflektera vidare över det här med män. Jag blev extra peppad av att någon känner igen sig i mina inlägg. Ikväll är jag aldeles för trött och ointresserad av allt sådant.
Mera män
Oj vad mina känslor för män går upp och ned just nu. Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.
Det finns en del män i mitt liv, som jag har olika typer av rellationer med. Gemensamt med några av dem är att de inte är helt okomplicerade, fast på olika sätt. Någon gång längre fram ska jag fördjupa mig i mina tankar kring den kvinliga sexualitetens kraft och hur den påverkar män, och hur vi kvinnor bör förvalta den vist.
Det jag kan konstatera just nu är iallafall att det är härligt att känna att någon blir attraherad av en, och att det är härligt att bli attraherad av någon annan. Även om det inte alltid är samma person - just nu känns det faktiskt nästan mest "safe" att det är en annan person.
Till viss del skyller jag min ambivalenta hållning till män på att jag är sårad från mitt förra förhållande och inte redo för något nytt. Men innerst inne börjar jag förstå att det inte är så. För jag börjar se ett mönster. Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då. På vilket sätt kan jag inte riktigt förklara för mig själv ännu, men jag återkommer till det längre fram när de tankarna har klarnat.
I lördags när jag var på teater hände något mycket lustigt. I pausen satt jag och min kompis vid ett bord för fyra, och två andra personer kom och slog sig ned vid oss. En av dem visade det sig att jag träffat förut, på en bar några dagar före nyår. Jag hade börjat prata med honom och hans kompis, och vi pratade väl en halvtimme eller mer och hade väldigt trevligt. Tills de båda hade druckit upp och gick. Vilket då kändes väldigt snopet för de var VÄLDIGT snygga. Och nu sitter den ena av dem, den som jag inte viste civilstatus på. Men med en vacker kvinna vid sin sida. Jag vill ju veta hur det ligger till, så jag tittar på henne med glimten i ögat och säger "jaha, det var DÄRFÖR du hade så bråttom hem sist?". Och då ser han lite generad ut och säger ngt i stil med att nä, så var det inte alls. Villket jag tolkar som att han är singel (vilket han inte alls behöver vara - för han var jättesnygg!).
Alltså, vad är oddsen för att träffa på samma hunk 2 ggr inom loppet av mindre än 4 månader i Stockholm? Är jag verkligen ute så mycket? DESSUTOM visar det sig att han har sett mig ytterligare en gång, på ett boxpass på ett av de många gym jag brukar träna på. Shit - det måste ju bara vara ödet!
Men, såklart, så är jag lite seg i starten när jag ska fråga dem om de vill följa med oss och ta ett glas vin efter föreställningen. Frågan dröjer tills efteråt, och lite för länge, och sedan har de försvunnit ut genom dörren.
Kanske var han inte singel, kanske var de på date, kanske tyckte han att jag hade för fula träningskläder (note to self - köp nya och snygga träningskläder! Man vet ALDRIG när man måste se snygg ut!) eller så föll jag honom inte i smaken på något annat sätt.
En sak vet jag iallafall. Och det är att jag ska köra boxpasset på samma gym igen och se om jag kan ha ännu mer tur den gången.
Det finns en del män i mitt liv, som jag har olika typer av rellationer med. Gemensamt med några av dem är att de inte är helt okomplicerade, fast på olika sätt. Någon gång längre fram ska jag fördjupa mig i mina tankar kring den kvinliga sexualitetens kraft och hur den påverkar män, och hur vi kvinnor bör förvalta den vist.
Det jag kan konstatera just nu är iallafall att det är härligt att känna att någon blir attraherad av en, och att det är härligt att bli attraherad av någon annan. Även om det inte alltid är samma person - just nu känns det faktiskt nästan mest "safe" att det är en annan person.
Till viss del skyller jag min ambivalenta hållning till män på att jag är sårad från mitt förra förhållande och inte redo för något nytt. Men innerst inne börjar jag förstå att det inte är så. För jag börjar se ett mönster. Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då. På vilket sätt kan jag inte riktigt förklara för mig själv ännu, men jag återkommer till det längre fram när de tankarna har klarnat.
I lördags när jag var på teater hände något mycket lustigt. I pausen satt jag och min kompis vid ett bord för fyra, och två andra personer kom och slog sig ned vid oss. En av dem visade det sig att jag träffat förut, på en bar några dagar före nyår. Jag hade börjat prata med honom och hans kompis, och vi pratade väl en halvtimme eller mer och hade väldigt trevligt. Tills de båda hade druckit upp och gick. Vilket då kändes väldigt snopet för de var VÄLDIGT snygga. Och nu sitter den ena av dem, den som jag inte viste civilstatus på. Men med en vacker kvinna vid sin sida. Jag vill ju veta hur det ligger till, så jag tittar på henne med glimten i ögat och säger "jaha, det var DÄRFÖR du hade så bråttom hem sist?". Och då ser han lite generad ut och säger ngt i stil med att nä, så var det inte alls. Villket jag tolkar som att han är singel (vilket han inte alls behöver vara - för han var jättesnygg!).
Alltså, vad är oddsen för att träffa på samma hunk 2 ggr inom loppet av mindre än 4 månader i Stockholm? Är jag verkligen ute så mycket? DESSUTOM visar det sig att han har sett mig ytterligare en gång, på ett boxpass på ett av de många gym jag brukar träna på. Shit - det måste ju bara vara ödet!
Men, såklart, så är jag lite seg i starten när jag ska fråga dem om de vill följa med oss och ta ett glas vin efter föreställningen. Frågan dröjer tills efteråt, och lite för länge, och sedan har de försvunnit ut genom dörren.
Kanske var han inte singel, kanske var de på date, kanske tyckte han att jag hade för fula träningskläder (note to self - köp nya och snygga träningskläder! Man vet ALDRIG när man måste se snygg ut!) eller så föll jag honom inte i smaken på något annat sätt.
En sak vet jag iallafall. Och det är att jag ska köra boxpasset på samma gym igen och se om jag kan ha ännu mer tur den gången.
Det är mycket nu
Igen. Fast inga jättestora saker, mest många små. I nästa vecka åker jag bort tre dagar på konferens - note to self att ta med bärbara datorn och skriva ut konferensprogrammet. Och dubbelkolla tågtiderna.
Tre arbetsdagar försvinner, och tyvärr så försvinner inte arbetsuppgifterna med dem. Så man får ta igen, jobba när man hinner. Ikväll var jag och tränade och gick på krogshow efter jobbet, men har viktiga saker att förbereda inför ett möte imorgon kl. 9 imorgon. Och jag är mer nattmänniska än morgonmänniska, så jag förberedde det näst sista när jag kom hem.
Ett litet tips från en arbetsnarkoman till ev. någon annan där ute. Om du sitter och mailar från jobbmailen vid halv ett på natten, och CC:ar dig själv, bli då inte förvånad när inkorgen plingar till ca 15 minuter senare och berättar att du har mail. Jag har vid två tillfällen råkat ut för detta, och båda gångerna har min reaktion varit "VA?! Vad är det för idiot som sitter och skickar jobbmail vid halv ett på natten?!?" För att någon sekund senare konstatera att den där idioten, det var visst jag...
Snacka om att få perspektiv på tillvaron. Att JAG sitter och mailar vid den tiden ser jag inte som ett dugg konstigt, men SHIT vad konstigt det skulle kännas om man råkade få SVAR strax efter. Då skulle jag tro att personen som svarat haft sömnsvårigheter, inte hade något liv eller var totalt överlastad med arbete.
Livet blir ju inte lättare av att jag sedan sitter och bloggar klockan 1. Det kommer inte bli lätt att gå upp imorgon.
Over and out.
Minnenas perrong
Satt ikväll på "minnenas perrong" och väntade på ett tåg åt andra hållet. Jag kom att tänka på alla år jag suttit på den stationen och väntat på tåg som skulle ta mig hem till Honom och vår mysiga lägenhet. Om tåg som skulle ta mig bort från kylan på perrongen efter en trevlig kväll till värmen i sängen som han värmt upp. Eller hur vi tillsammans suttit på perrongen och småpratat bort tiden. Alla saker vi gjort tillsammans som slutat på just den här perrongen. Alla minnen. Det var lite sorgligt. Men eftersom jag bestämt mig för att inte vara bitter så försökte jag njuta av de bra minnena istället för att sörja att jag inte kommer få göra några nya sådana minnen. Att en era är passerad. Det är en sorg, och det måste det få vara. Men jag måste också inse att jag måste se fram emot att gå vidare.
Ragga
I fredags gick jag ut med två vänner. Vi hamnade på den ena vännens favorithäng som jag mer och mer börjar uppskatta. Vi slog oss ned vid ett bord med plats för sex, och först fick vi sällskap av ett väldigt trevligt tjejgäng. När de tröttnat på att prata med oss minglade de vidare, och följdes av ett killkompispar. Ett väldigt intressant killkompispar. Först satt den ena killen närmast mig, han visade sig på styva linan och höll låda mest hela tiden. Dissade mina kompisar, dissade sig själv och försökte verka cool på samma gång. No-no för mig. Hans kompis satt mest tyst och jag totaldissade honom också - han var nog bara ett stort, våldsamt muskelberg (för han var väääldigt vältränad).
När jag försvann på damernas och kom tillbaka hade snacknissen börjat stöta på min kompis istället. Som han hade större tur med. Jag och hans större kompis hamnade då bredvid varandra och började småprata. Och han visade sig vara väldigt trevlig. Och nyseparerad. Vi hade ett väldigt trevligt samtal resten av kvällen, i över en timme, medan hans kompis försökte komma in i min kompis byxor. När vi skildes åt efter att stället stängt hade min kompis tagit snackisens telefonnummer, trots att hon är sambo och allt. Själv spelade jag ju cool, för jag är inte mogen för ngt telefonnummersbytande. Och eftersom min kompis bodde hos mig blev det inget one-night-stand heller. Det hade det nog inte blivit även om hon inte bott hos mig. Tror jag.
Men, nu ångrar jag mig rätt bittert. Och det är lite intressant. Det är nog ett gott tecken. För det är första gången jag ångrar att jag inte tagit mer kontakt med någon. Jag kan mycket väl tänka mig en fika eller ett glas vin med honom, och sedan följa med honom hem och utforska hans kropp. Gah vad jag ångrar mig! Men han var offret jag fick göra för att upptäcka att det inte alltid är helt fel att vara lite på. Jag hoppas att jag får fler chanser framöver.
När jag försvann på damernas och kom tillbaka hade snacknissen börjat stöta på min kompis istället. Som han hade större tur med. Jag och hans större kompis hamnade då bredvid varandra och började småprata. Och han visade sig vara väldigt trevlig. Och nyseparerad. Vi hade ett väldigt trevligt samtal resten av kvällen, i över en timme, medan hans kompis försökte komma in i min kompis byxor. När vi skildes åt efter att stället stängt hade min kompis tagit snackisens telefonnummer, trots att hon är sambo och allt. Själv spelade jag ju cool, för jag är inte mogen för ngt telefonnummersbytande. Och eftersom min kompis bodde hos mig blev det inget one-night-stand heller. Det hade det nog inte blivit även om hon inte bott hos mig. Tror jag.
Men, nu ångrar jag mig rätt bittert. Och det är lite intressant. Det är nog ett gott tecken. För det är första gången jag ångrar att jag inte tagit mer kontakt med någon. Jag kan mycket väl tänka mig en fika eller ett glas vin med honom, och sedan följa med honom hem och utforska hans kropp. Gah vad jag ångrar mig! Men han var offret jag fick göra för att upptäcka att det inte alltid är helt fel att vara lite på. Jag hoppas att jag får fler chanser framöver.
Sorger
I dag är jag hos mina föräldrar och firar påsk tillsammans med min bror och min moster med man. Det har varit en trevlig men annorlunda påskmiddag. En av mina kusiner har nämligen nyligen gått bort under tragiska omständigheter. Oftast är det väl tragiska omständigheter när någon går bort i och för sig, jag har i alla fall aldrig hört talas om motsatsen.
Så eftermiddagen och kvällen har varit fyllda med släktprat och praktisk planering inför begravning. Och diverse andra samtalsämnen som hör till. Efter maten blev jag och min moster ensamma kvar i köket, och vi hade ett väldigt fint samtal kring sorg och sörjande, och känslan av att inte riktigt ha räckt till utan möjlighet att ha kunnat förändra ett händelseförlopp.
Min kusin söp och använde i perioder andra mindre hälsosamma substanser. Han var en sådan som aldrig hade något riktigt jobb utan jobbade svart och gjorde ett handtag här och var under de perioder han var nykter. Han var alltid i trubbel men lyckades landa hyffsat med fötterna ned varje gång. Tills nu. Efter en längre tids hårt supande föll han i badrummet en natt, och på morgonen hittade kompisen han bodde hos honom död på badrummsgolvet.
Även om han inte på något sätt valde att dö, för det var helt och hållet en tragisk olyckshändelse, så har han hela tiden gjort aktiva val som slutligen lett honom dit. Många av de val vi gör förstår vi inte konsekvenserna av, och vi förstår inte varför vi gör dem. Och för varje val vi gör så leds vi in på en stig där vissa val blir lättare och andra svårare att göra. Till slut blir vissa val näst intill omöjliga, och de val man vet att man inte borde göra blir de lättaste.
Där tror jag han hamnade till slut. Och att stå bredvid som annhörig och se någon göra dessa val måste vara fruktansvärt, speciellt när man efteråt ser vad som hänt. Men man kan aldrig göra någon lycklig genom att bestämma över honom eller henne. En person kan bara göra sin egen nytta. Det enda man kan göra som annhörig är att alltid finnas där när personen är beredd att göra ett av de svårare valen. Och att alltid älska personen oavsett vad den väljer att göra. Det tror jag att min moster alltid har lyckats att göra, även om det kanske inte alltid har varit tydliga i hennes handlingar.
