Kompisar och barn
Framförallt har jag funderat över rellationen till ett visst kompispar med två barn. De är båda gamla högskolekompisar med mitt X och har varit tillsammans sedan långt innan jag och han träffades. De har två barn på 6 och 2,5. Han i paret var tilltänkt som toastmaster på vårt bröllop, men då de hade beräknad nedkomst av barn 2 precis i samband med bröllopet så tackade de nej. De fick en dotter två dagar efter att vi gift oss, som vi båda blev faddrar till när det var dags för namngivning. Vi har alltid umgåtts med dem i par. De bor inom cykelavstånd till mig.
Jag tycker om dem båda, men jag upplever dem som lite knepiga. Framförallt honom. Och jag kan inte släppa känslan av att de egentligen kanske inte vill umgås med mig. Men det kan vara mina spöken. De tar iallafall aldrig, eller sällan, initiativ till att träffas. Jag försöker prata om att de ska höra av sig och föreslå ett datum, framförallt att hon ska göra det. Men sedan hör jag aldrig något. Då vi bor så nära varandra skulle det kännas bra att kunna komma över på lite halv spontan fika eller middag. Men då de aldrig hör av sig och bjuder in mig så vågar jag inte riktigt bjuda in mig själv. Och jag vågar heller inte bjuda in dem till mig. Vill inte att de ska umgås med mig bara för att de känner att de måste.
Samtidigt så har jag ju åtagit mig uppdraget att vara fadder till deras dotter. När jag åtar mig något så tar jag det på fullaste allvar. Så jag har dåligt samvete över att jag inte umgås mer med henne. Hon är till och med lite rädd för mig - hon är en ganska osocial liten dam. Så det är ett av mina dåliga samveten.
Idag var jag jättesugen på att höra av mig och bjuda över dem på en spontanfika i det vackra vädret. Men det fanns en sak som komplicerade saken. Deras äldsta fyllde nämligen 6 år idag, enligt alarmet på min mobil. Tidigare år har jag och mitt X alltid blivit inbjuden till födelsedagsfika i god tid tillsammans med närmaste släkten och pojkens faddrar. Det har alltid varit en liten tillställning. Då han fyller år på en söndag så borde det vara idag som de har fikat. Och jag har inte hört flasklock. Jag är såklart inte bjuden. Men det är troligtvis mitt X. Och troligtvis har han tagit med sig sin nya. Hur mycket jag än önskar att jag kunde släppa det, så mår jag dåligt när jag tänker på Henne bredivd Honom tillsammans med dem som jag försöker behålla som mina vänner.
Och tänk vad pinsamt det skulle blivit om jag ringt mitt i allt för att gratta deras födelsedagsbarn. Och jag vill ju inte göra mina vänner generade. Jag vill inte gå på samma intima fika som mitt X, och det är inte deras fel att vi skilt oss. Men det känns också fel att inte visa att jag uppmärksammat att han fyller år. Fast å tredje sidan, varför ska jag det när jag har en så komplicerad relation med föräldrarna.
Åh vad jag hatar allt sådant här! Varför behövde han göra mitt liv så komplicerat? Det är så tråkigt att stå bredvid och se vän efter vän försvinna ur mitt liv, för att det helt enkelt har blivit för komplicerat att vara kvar. Jag har svårt att låta bli att lägga skulden på honom och hata honom för det han gjort mot mig. Men jag försöker, och känslan blir inte lika stark. Men sorgen finns ändå där, sorgen efter det jag saknat. Såg ett gamalt avsnitt av CSI på dvd idag, och där sa de att i Brasilien finns ett ord för sorgen som lyckliga minnen ger. Jag minns inte ordet, men det är precis den sortens sorg jag bär.
Det är lite likadant för mig. Isoldes gudmor är mitt blivande exs bästa kompis, och jag känner att hon inte direkt har någon större lust att träffa mig längre. Hon är en skitbra tjej och hennes kille är också fördömt trevlig, men så var det med den saken.
Men. Snart är det sommar. Man får vara glad för det lilla.
Jag förlorade många av mina vänner när jag och mitt ex skildes. Det gjorde ont, det gör det ju när människor man tycker om försvinner ut ur ens liv (särskilt när man tycker att det är exet som har varit ett svin och att ingen borde vilja umgås med honom).
Det låter som om dina vänner har valt att behålla relationen med ditt ex och då blir det obekvämt för dem att behålla den med dig också. Hur korkat som helst, kan man tycka, men många väljer att göra så, de förmår inte bättre.
Det positiva är att det kommer nya vänner. Och faktiskt tror jag det är extra värdefullt att skaffa nya och inte hålla fast vid gamla vänner just efter en skilsmässa - att skilja sig innebär ju att man själv utvecklas intensivt - det är inte säkert att de gamla vännerna är på samma våglängd som man själv längre.
Keep on goin'!
Tack för era fina kommentarer. Jag antar att jag måste klura ut hur jag ska förhålla mig på något sätt. Men det är det som är så himla svårt, och så himla jobbigt. Alla beslut man måste ta hela tiden, och att man hela tiden måste tänka om och tänka nytt. Å ena sidan tycker jag om förändring och nyheter, å andra sidan tycker jag om trygghet och rutiner. Jag behöver sistnämnda för att hämta kraft och vila mellan förändringarna. Nu känns det som om det bara är förändringar hela tiden, och jag blir så in i märgen trött.
