Ensam duktig flicka söker

Jag har varit i London i fyra dagar med tre människor jag tycker väldigt mycket om. Vi reste budget-budget då två av dem är studenter med väldigt begränsad ekonomi. Vi flög ned med Ryanair och bodde på ett litet hotell i Paddington. Vi hade hittat ett hotell som erbjöd fyrbäddsrum, så vi knökade ihop oss alla fyra i samma rum med en toalett.

Eftersom vi kommer så bra överens, jag och mina två kompisar plus hennes sladdis till lillebror (som är 12 år yngre än oss), var det inga problem att bo så trångt. Vi var färdiga i badrumet på strax över halvtimmen - sammanlagt - alla fyra. Det blev tidiga mornar för att slippa köa och hinna se så mycket som möjligt, och sena kvällar för vi njöt av pubar och barer och en av kvällarna picknick och promenad i Hydepark.

Det var första gången för mig i London, men jag åker gärna tillbaka. Inte för att det var så spännande och exotiskt, utan för att det var så lätt att ta sig runt. Det enda kluriga var att förstå vad de sa, och då hade jag ändå VG i engelska och har jobbat en del mot USA så helt. Tyckter tvärt om att jag i princip alltid förstog vad mina amerikanska kollegor sa när vi jobbade ihop. Men här var jag helt väck. Det var jag inte riktigt beredd på.

Vi åkte från en liten flygplats en bit ifrån Stockholm, och eftersom mina vänner inte bor i Stockholm fick jag åka tåg själv hem. Jag sov som en stock på SJ-tåget, helt slut efter en intensiv helg. Jag sov så djupt så jag nästan kunde ha pratat i sömnen - det skulle inte förvåna mig om jag gjorde det. Han som satt bredvid mig kastade sig iallafall av tåget redan i Sundbyberg. Vilket fick mig att nyvaket fundera över vad jag kunnat hitta på i sömnen.

När jag sedan skulle gå av tåget vid centralen för att ta mig vidare hem så slog en enorm tomhet över mig. Inte som att jag kände mig ensam, det kändes bara ovant och tråkigt att inte ha tre andra människor och bagage och grejer att hålla rätt på. Jag saknade den där stressen att övervaka att alla kom av på samma station (ja, jag är en liten hönsmamma vilket säkert mina kompisar stör sig på). Det har tagit några dagar att landa i att vara själv igen. Men nu börjar jag uppskatta det. Det är bäst att njuta några dagar, för till midsommar kommer jag trängas med ett gäng andra på en liten båt. Det kommer bli spännande.

Jag hade ett långt samtal med en vän igår. Om en fråga som ständigt finns i mitt bakhuvud och som kanske många lämnade ställer sig. Den stora frågan var, "är det mitt fel?". Jag tar upp den frågan gång på gång, vänder och vrider på det som hänt. Funderar över mina handlingar i stort och smått. Och jag inser att jag inte handlat särskilt smart. Jag inser att jag borde satt ned foten och litat på mina instinkter. Jag inser att jag borde ha handlat annorlunda. Men det är nu när jag har facit i hand.

Varför är livet inte rättvist? Vore det inte lite enklare, och rättvisare, om det var så?

Min vän har verkligen inte turen på sin sida just nu. Han stöter på motgång efter motgång men trots det så biter han ihop och går vidare. Inte med någon munter min, och inte med samma svikt i stegen som han en gång haft. Men han kämpar ändå på. Det imponerar mig. Han har alltid imponerat på mig.

Men nu är han jäkligt trött på att det aldrig händer några bra saker, att det bara blir ännu lite sämre när han känner det som om han nått "rock bottom". Och jag kan verkligen se att han stöter på verkliga motgånger, även om jag ibland har svårt att hålla med i alla hans resonemang så kan jag hålla med i att han inte har det lätt just nu.

Och jag tycker det är så orättvist. Vi hade olika förutsättningar från början, jag möjligtvis något bättre. Vi föll från samma höjd, men någonstans på vägen fångades jag upp. Och han fortsatte falla. Varje gång han upplevde att han landat visade det sig att det fanns ännu en liten bit till att falla, och en liten bit till.

Nu tycker jag att han har fallit nog. Nu tycker jag att Universum får visa honom lite nåd. Nu är det dags att det börjar hända bra saker i hans liv!

I natt när jag gick och la mig funderade jag en del på det här, och önskade att Universum skulle ge sig på mig istället och sluta slå på min vän. Ge sig på någon i samma storlek. Det är väldigt skrämmande att utmana Universum, för man vet aldrig vad denna väldiga makt har i rockärmen. Men jag känner att min vän inte orkar ta fler smällar snart, och någon måste helt enkelt gå imellan.

Och dagen efter började "bra", spöregn och inget pararply och till det en stor dos kollektivtrafikkaos och försenad till jobbet. Jag gjorde mig beredd på vad som skulle komma härnäst.

Men sedan hände inget mera. Inget som jag ännu märkt av iallafall. När jag åkte från jobbet och kom till mitt hemmacentrum mötte jag en person som vi pratat om att anställa på timmar i projektet, som jag stannade och erbjöd tjänsten. Hon var intresserad och skulle kolla om det gick att lösa praktiskt. Sedan handlade jag två flaskor vin på systemet och fick visa legitimation. Är det Universums sätt att utmana mig?

Jag vill säga till Universum att ge sig på någon i sin egen storlek istället, att ge sig på mig. Ge mig vad du tål, hit me with your best shot! Men jag vågar inte utmana Universum fullt ut. Men jag önskar att jag gjorde det.

Kanske är det så att Universum ger sig på någon i sin egen storlek? Kanske är det så att det tittar på mig och fnyser åt min obetydlighet. Kanske är det så att Universum faktiskt utmanar den av oss som besitter de stora krafterna. Som har en uppgift att fylla och därför behöver härdas. Som behöver testas. För annars förstår jag faktiskt inte vad Det håller på med. Oavsett så måste det sluta. Nu!

Tidigare i veckan skrev jag ett inlägg om att jag skulle börja ta bättre hand om mig själv. Det har väl gått så där så här långt. Jag är fortfarande medveten om att jag behöver lyssna på mig själv och min kropp, samtidigt som jag ofta håller för öronen och ropar "bingo" när den försöker säga mig något. Men jag ser iallafall att jag gör det. Det ser jag som ett steg i rätt riktning.

Det har fortfarande blivit många sena kvällar, men jag har klarat mig förvånandsvärt i veckan trots detta. Jag är välsignad med god sömn när jag väl kommer till ro och lägger mig.

Jag har faktiskt blivit duktigare på att äta frukost, även om jag fortfarande har ätit på jobbet några dagar. I dag var sämsta dagen pga kollektivtrafikstrul. Blev 40 min försenad till jobbet och fick inta en drickyoghurt på mötet jag blev försenad till. Tur att det var ett möte med mina närmaste medarbetare, så man kunde vara försenad och sitta och sörpla yoghurt mellan diskussionerna.

För mycket fet och onyttig mat... Tja, just nu känner jag att jag inte har så där jättebra perspektiv på vad som är onyttig mat. För några år sedan skulle jag ha klassat köttbullar som onyttigt, nu ser jag det som "iallafall riktig mat och innehållandes protein" och klassar det som nyttigt. Köttbullar har jag ätit två gånger den här veckan, båda gångerna tillsammans med goda vänner. Riktiga vänner bjuder nämligen på köttbullar (och annan enkel och snabblagad mat) när man kommer över på middag. För de vet att man inte kommer för deras kok-konst utan för deras sällskap.

En sak som en kompis "suckade" över ikväll var mitt alkoholintag. Hon tyckte att två dagar utan alkohol under en vecka var på tok för lite och att det borde vara tvärt om - max två dagar MED alkohol. Till mitt försvar sa jag att det oftast handlade om ETT glas vin/bubbel/cider eller liknande. Och då höll hon lite halvt om halvt med om att man faktiskt sett positiva resultat av en liten alkoholmängd. Men hon undrade ändå om det var riktigt bra för min mage.

Oredan i min lägenhet är avklarad. Mycket tack vare en telefonundersökning på uppdrag av Europaparlamentet som varade i minst 30 minuter. Medan jag svarade på allehanda frågor om allt från hur långt jag gått efter färskvatten idag till hur korrupta jag trodde svenska rättsväsendet var, om jag skrattat mycket under dagen, om jag känt mig nedstämd under större delen av dagen och hur jag skattade Sverige som land att bo i passade jag på att städa och feja i min lägenhet. Och när undersökningen var klar så fortsatte jag av bara farten. Det blev riktigt bra, och idag kunde jag till och med ta över en kompis på spondanfredagsmys.

Men oredan i mitt liv i stort består. Men jag tror inte det gör så mycket om jag bara håller ordning på allting annat och tar mig tid för mig själv ibland. Sätter gränser och prioriterar mig själv emellanåt.

Det kommer bli bra det här. Någon gång. På något sätt.

Hur hjälper man någon som inte vill ha hjälp? Hur accepterar man en världsbild som inte överensstämmer med ens egen? Hur ger man hoppet åter till någon som tror sig förlorat det för alltid? Hur hjälper man något att se sitt sanna värde när allt personen ser är misslyckanden? Hur gör man allt detta när ens förtroendekaptial är av fel valuta och helt oanvändbar?

Det enda svaret jag har är att man måste acceptera att det inte är lätt att vara människa. Att man måste orka stå bredvid, att man måste orka vara passiv. Att man måste spara krafterna till de saker man kan göra som faktiskt gör en skillnad. Att vänta tills personen faktisk vill ha hjälp. Annars stjälper man tyvärr mer än man hjälper. Men det är så svårt att bara se på!

Jag vet inte om det finns några bra svar. Jag vet att frågan har ställts förut. Vad gör man när en vän mår dåligt? Ska man lägga sig i eller lämna personen ifred? Ska man försöka prata eller ska man vara tyst? Jag vet faktiskt inte vad jag själv hade valt. Men jag vet att jag hade upplevt mörkret som lite mindre svart och otäckt med någon vid min sida. Så det är det jag vill försöka vara. Ett stabilt och orubbligt stöd. Som finns där oavsett vad. Så får det bli.

Förändringstema igen.

Det är verkligen dags för en förändring i mitt liv. Jag måste börja ta hand om mig själv bättre. Jag vet inte riktigt hur, men jag får helt enkelt börja med små steg.

Min mage är ur spel igen. I torsdags kväll mådde jag illa och hade ont i magen. Det höll i sig ett par timmar och gick sedan över utan konsekvenser. Igår förmiddag började det igen. Och jag hade förhoppningen om att det skulle gå som på torsdagen och bli bättre. Så jag bet ihop och slängde ihop en sats muffins och en pastasallad, och begav mig in till stan. Det blev lite bättre, men efter tre timmar kände jag att jag behövde åka hem. Och det var rätt beslut. Jag blev så sjuk att jag bara ville dö. Lite extra mycket.

Jag vet att jag kan ha blivit matförgiftad av något. Men jag vet bara inte vad. Om det var middagen så borde jag ha blivit sjuk tidigare tycker jag. Själv tror jag att det är psykiskt påverkat. För jag har nog rätt svårt att släppa fram all ledsenhet och all ilska, vågar inte riktigt ta tag i det. Men min kropp behöver göra sig av med det på något sätt. Och den hittar vägar att göra sig av med sina bördor.

Efter att jag kommit hem och blivit riktigt sjuk, och trycket släppt var det bara magont kvar, och det lyckades jag faktiskt bota med en alvedon (snäll mot magen enligt reklamen, så jag testade). Och jag somnade gott, och vaknade av mig själv halv nio. Och började mitt nya, hälsosammare och mindre stressade liv. Så jag kan låta min kropp och mitt sinne läka i lugn och ro.

Det jag känner att jag vill komma bort ifrån är:
- För många sena kvällar
- Frukost vid datorn/på jobbet/på språng/ingen alls
- För mycket fet och i allmänhet onyttig mat
- För mycket mat vid varje måltid
- För mycket oreda i min lägenhet och i mitt liv i stort

Så idag har jag ätit frukost i solen på balkongen läsandes en bok. Och frukosten åt jag ganska direkt efter att jag stigit upp (inte efter att ha suttit och tomsurfat på datorn i två timmar). Frukosten bestod av en smörgås med leverpastej och körsbärstomater. Det känns bra, det har fått mig att må bra.

Nu ska jag röja lite här hemma, montera ringklocka och smörja kedjan på cykeln och sedan åka in till Kungsträdgården för att smaka på Stockholm. Om inte min mage tycker annorlunda. Jag hoppas inte det.

Det går uppåt igen. Långsamt men säkert. Jag har svårt att vara på botten längre än jag behöver. Jag har underbara vänner som stöttar mig på olika sätt, och vädret har skänkt mig ljus och värme i några dagar. Det känns fortfarande jäkligt, men inte lika förtvivlat. Alltid en förbättring. Jag känner inte längre lusten att bränna ned deras nya hus. Det är nog sunt. Nu hoppas jag att det inte börjar brinna av andra skäl - för jag lär bli rätt misstänkt med tanke på att jag pratat med folk om att jag har fantasier om att tända på och se det brinna. Det skulle vara ödets ironi. Suck.

Nu, först nu, har jag tagit bort mitt X från Facebook, msn, mobilens kontaktlista osv. Jag har inte haft kraft att göra det förut, men nu har jag inte kraft att ha honom kvar.

Igår inträffade en av de två saker jag fasat mest inför i allt det här. Inte det värsta, men det näst värsta. De har köpt hus. 7 månader efter att jag flyttat ut köper de hus. Jag och mitt X var på otaliga husvisningar under flera år, i olika perioder. Men vi köpte aldrig något. Det var för dyrt, för meckigt eller passade inte in i våra liv just då. På 12 år blev vi aldrig redo för hus. Det tog dem bara 7 månader. Jag var inte värd att göra den investeringen tillsammans med. Men det är tydligen hon.

Det var riktigt äckligt att få läsa det som ett Facebookstatus. "har köpt hus i xx". Och att sedan läsa vännernas "grattis". Det kändes som jag ville kräkas. Jag grät och kastade gosedjur och kuddar omkring mig. Det kändes som om jag skulle implodera och försvinna.

Fick hjälp av en vän. Vid halv tolv satte jag mig på bussen och vid strax efter halv ett var jag framme hos min kompis. På vägen störde jag mina andra närmaste, men mer avlägsna, vänner med SMS. De höll på mig, det var skönt!

Jag och min kompis pratade någon timme och sedan somnade jag av ren utmattning. Idag känner jag mig helt avdomnad. Som inlindad i en stor packe bommul. Allt känns helt overkligt. Igen. Och mina svarta tankar är tillbaka.