Ensam duktig flicka söker

För jag såg aldrig faran. Jag trodde vi skulle överleva allt. Jag såg att han blev annorlunda. Jag såg att de kom bra överens, och jag tyckte det var jätteroligt. Jag såg att han mådde bra av att umgås med henne, och jag tyckte det var jättebra att han mådde bra. Men jag blev svartsjuk, och då kände jag mig ounnsam och småaktig. När jag ställde honom mot väggen fick jag de svar jag behövde höra för sinnesro. Och jag fortsatta vara med och sanktionera det som hände.

Vilken kvinna i sina sinnens fulla bruk skulle göra något sådant? Är det inte helt uppenbart att något var fel? Jag gjorde många saker som jag nog inte borde gjort.

Men jag vet en sak. Att mina handlingar alltid var rena. Att jag hela tiden ville det bästa för den jag älskade. Jag var bara inte beredd på att priset skulle bli så högt i slutändan. Och att det inte bara var jag som skulle få betala.

Den här texten läste en vän till mig på vårt bröllop, och det var så här jag såg på kärleken:

Låt det finnas rymd i er samvaro, Och låt himlens vindar dansa mellan er. 
Älska vandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada. men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. 

Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.


Jag tror vi fann rymden, men vi missade närheten. Det misstaget ska jag aldrig mer begå.