Ensam duktig flicka söker

Idag har jag varit ute med två av mina singeltjejkompisar (jag har ju så många killkompisar så det känns värt att poängtera att den här gången var det tjejkväll). Vi började kvällen med att grilla hamburgare hemma hos den ena av dem, dricka piña coladas, frozen daiquiris och rosévin, och öl och cider. Sedan gick vi ut till ett mysigt och loungigt ställe där den andra kompisen kände kvällens DJs.

Direkt när jag kom in i lokalen var det ett killgäng som fångade min uppmärksamhet. Och framförallt en av killarna. Han hade underbart vackra ögon och ett smittande skratt, snygg vit skjorta och lagom solbränd hud. Jag hade svårt att ta ögonen ifrån honom. Tyvärr satt han längst in i hörnet med en tjej i samma ålder bredvid sig. Men det verkade inte som de var ihop. Mot slutet av kvällen satt han tryckt, lår mot lår med sin killkompis och några decimeter från tjejen, samtidigt som hon satt lutad mot honom. Sedan böt han plats med en killkompis. Så de hade nog inget ihop. Men det var så lagom att upptäcka det då, för då var det dags för dem att gå.

Jag hade verkligen, utan resultat, försökt flirtat, springa på honom på toaletten och tja, allt jag kunnat. Förutom att tränga mig förbi alla hans kompisar och sätta mig i knät på tjejen, för att få hans uppmärksamhet. Så när han och hans kompisar rest sig upp och stog för att kränga på sig sina regnponchos (ja, det har regnat rätt rejält här i Stockholm) så stegade jag fram till honom och sa som det var. Att han hade fantastiskt fina ögon och ett underbart skratt, och att han passade väldigt bra i sin vita skjorta. Och säkert lite till, jag var inte helt nykter. Han såg väldigt glad ut och blev väldigt smickrad. Och förvånad. Så han kan inte ha sett alla mina uppskattande blickar under kvällen. Tyvärr var de på väg att gå vidare, och mina kompisar var inte så sugna på att hänga med. Så jag lät honom löpa. För den här gången.

Men jag har ändå vunnit något. Jag har vunnit känslan av att vara väldigt attraherad av en man. Det händer inte så ofta att jag blir så attraherad av en främling som jag blev ikväll. Och det känns bra. Det ger mig hopp. Det ger mig hopp om att jag faktiskt kan börja känna på riktigt igen.

Och imorgon har jag ytterligare en dejt.

Det blir en bra helg det här!

Jag har gjort en spellista i spotify som jag kallar "Soundtrack of my life". Det är lite som Ally McBeals themesongs, men jag skapar ett helt sountrack. Det är en soundtrack om min skilsmässa och livet efter det.

Jag vill inte dela spellistan, men ni kan få en låtlista och lyssna igenom. Och göra er egen spellista med dessa eller andra låtar. Spellistan symboliserar de olika faserna jag gått igenom och hur jag förändrats och utvecklats.

Caroline af Ugglas – Snälla, Snälla 

Miley Cyrus – Hovering

Green Day – Know Your Enemy

Lasgo – Gone

Kelly Clarkson – Cry

Taylor Swift – Picture To Burn

Melissa Horn – Sen en tid tillbaka

Taylor Swift – A Place In This World

Meredith Brooks – Bitch

Taylor Swift – White Horse

Melissa Horn – Falla fritt

Hello Saferide – The Quiz

Rihanna – Shut Up and Drive

The Mother Goose Singers – I'm A Believer - From "Shrek"

Shania Twain – That Don't Impress Me Much - Dance Mix

Kelly Clarkson – I Do Not Hook Up

Trevlig lyssning!

Flera av mina "bloggkamrater" har bestämt sig för att sluta blogga eller byta blogg. Jag antar och vet att de har sina skäl till det. Att det finns nackdelar med att vika ut sig offentligt och att det man lämnar ut på webben alltid finns där ute. Och ibland funderar jag också på vad jag gör och varför.

Jag har inte jättemånga läsare, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag inte lämnar ut mig för så många, dåligt för att jag kanske inte når ut till alla som behöver läsa en sådan här blogg. För även om jag inte är fantastiks på att skriva eller lever ett spännande lyxliv så tror jag att många ibland behöver läsa sådant som jag skriver. Känna att det finns någon annan där ute som känner samma sak, som tänker samma sak och som går igenom samma sak. Och som överlever. Med blåmärken och hål på knäna, och som ändå har kraft att resa sig upp. Mitt mål är att nå ut till dem som behöver just det. Och det är med glädje jag ser att flera där ute som jag inte känner har lagt till mig bland bloggar de läser. Tack för att ni intresserar er för mitt liv, för jag behöver skriva av mig och för att det ska kännas meningsfullt behöver någon läsa det. Och tack för att ni ibland ger mig input via era kommentarer. Jag hoppas att jag kan återgälda tjänsten genom att ge er något som ni har nytta av i ert liv och er personliga utveckling.

Jaha, tro det eller ej. Men då har man börjat internetdejta då. Två gånger. Och just nu känns det som om det räcker. Hela internetdejtinggrejen är så skum - men mer om det någon annan dag. Nu tänkte jag berätta om mina dejter.

Den första dejten, mitt livs första dejt ever, och ännu mer min första internetdejt, avlöpte fint. Han jag träffade hade samma humor som mig, och vi kunde skoja om att jag inte kunde relgerna för att dejta och var rätt överens om att man nog kunde strunta i reglerna. Vissa iallafall. Men att man aldrig kunde veta vilka. Vi ska ses igen. Och det känns bra. Jag är inte kär, inte alls. Men han var trevlig. Och någon del av mig längtar efter att bli kär. Och en annan del står redo att trycka på larmknappen.

Den andra dejten gick inte lika bra. Men är desto roligare att berätta om. Fråga mig inte hur jag tänkte. Jag tänkte nog inte alls. Han verkade spännande - född i ett sydligare europeiskt land, försäljningschef för ett mjukvaruföretag och extremsportare. Hur extremt visste jag faktiskt inte innan, vill jag säga till mitt försvar. Jag visste inte att hans definition av skidsemester åker till alperna - så långt ifrån liftsystemen som möjligt, och roar sig med att GÅ uppför backarna mellan åken. En promenad om sisådär 4-5h i slalombackeslutning. Sedan bor han i tält. I 10 dagar. Och jag som brukar tröttna på skidåkningen lagom till after skin!

Nåväl, denne man har jag då bokat in en dejt med. Och vad har vi bestämt att vi ska göra på dejten? Inte ta en latte i Kungsan eller ett glas rosé på en uteservering. Nähä, för här ska det inte slentriandejtas. Nä, här ska det vara springdejt. Tolv (12) kilometer runt Brunnsviken. Och bad efteråt. Vad tänkte jag på? Jag är inte direkt någon fotomodellsmal atlet. Mina vänner har idiotförklarat mig både före och efter. Men det lät coolt, hurtigt på något sätt. Jag har sprungit en mil en gång tidigare i år. Och det var jobbigt. Annars håller jag mig kring 6-7km.

Springningen gick väl ok. Det var trevligt. Men inte himlasvallande på något sätt. Sedan var det dags för bad. Och av någon konstig anledning badade vi inte vid badstranden, utan 10 m därifrån. Där det var massa sten. Och tydligen glas. Han hoppar glatt i vattnet och kastar sig ut, och jag balanserar försiktigt på de hala stenarna. Tills jag kommer ut ungefär i knädjupt vatten. Då smärtar det till under ena foten och när jag tittar efter så rinner det rikligt med blod. Jag har antagligen trampat på glas. Haltar tillbaka in på de hala stenarna och får sedan en av mina löparstrumpor att trycka mot det blödande såret för att stoppa blödningen. På med dubbla löparsockor och halta tillbaka. Sedan skiljs vi. Det hela känns mycket märkligt. Åker hem till en kompis som bor i närheten och får hjälp att lägga om såret. Under förmaningar och mutter om att "Nästa gång du ska på dejt så kan du väl undvika att ägna dig åt högriskaktiviteter!".

Nu haltar jag mig fram på mellanfoten. Hälen är jätteöm. Men såret läker bra. Behöver jag säga att vi inte ska träffas något mera? Det här med dejting är nog inget för mig.

Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen. Det har nog delvis berott på det vackra vädret, men också delvis på att jag just nu (hoppas att jag) genomgår någon slags förändring.

De senaste veckorna har mina funderingar cirklat mycket kring kärlek, att vara attraktiv och att finna andra attraktiva. Vad är det jag finner attraktivt hos en annan människa? Hur får jag andra att finna mig attraktiv? Hur uttrycker man attraktionen och hur går det till att hitta någon man attraheras av.

Jag har funderat mycket över öppen och stängd, och hur det påverkar hur man uppfattas. Jag har kommit fram till några enkla slutsatser:

Öppen utåt är en person som är glad och intitiativfull, som gärna tilltalar andra människor och som svarar och spinner vidare när någon tilltalar personen. Som möter andra människors blickar och som gärna söker andra människors blick. En person som observerar och tar in världen.

Stängd utåt är det motsatta. En person som viker undan med blicken, som inte svarar eller som är avvisande när någon försöker inleda en konversation. Som aldrig pratar med den som står bredvid vid bardisken och som inte gör några insattser för att ta kontakt. Också kallad "icequeen" (när det gäller kvinnor) av delar av min manliga bekantskapskrets.

Öppen innåt är en människa som lätt släpper in andra människor i sitt inre. Som tror andra människor om gott och lätt blir kär. Och lätt sårad.

Stängd innåt är en människa som undviker att släppa in andra människor under skalet, är skeptisk till andra människors intentioner och tror att kärlek är ett påfund.

Tja, ungefär så. I lite olika grader. Och dessa förekommer i olika kombinationer av innåt - utåt.

Själv är jag öppen utåt och stängd innåt. En förvirrande kombination. Jag är glad och trevlig och pratar gärna med allt och alla. Verkar flirtig och social, till en viss gräns. Men så fort någon tittar lite för länge, ler lite för innerligt eller helt enkelt är lite för intresserad slår alla mina varningslampor på, larmet går och säkerhetsdörren stängs. Och när det händer blir jag säkert även stängd utåt, för den stunden.

Jag funderar mycket på om jag vill ha det så. Och jag är inte helt säker på det.

... att vara singel just nu. Jag skulle kanske till och med säga att det känns bra. Livet är kul just nu. Jag har det bra, jag mår bra. Det händer roliga saker i min omgivning och jag får glädjas och frustreras med mina vänner - åt deras känslor och problem och inte mina. Allt känns lättare, och ljusare. Det kommer att bli bra det här!

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Det har hänt jättemycket sedan dess. Jag har haft en supertrevlig midsommarhelg i Skärgården. Råkade hamna med en singelkillkompis på en båd tillsammans med ett par, och på lördagen hamnade vi på en fest med en massa andra par i en skärgårdsstuga. Och jag märkte till min förvåning och fasa hur jag liksom glider in i en social parroll med min killkompis. Hur jag tillsammans med honom tar den roll som jag tidigare haft i mitt äktenskap. Och hur omgivningen tror att vi är tillsammans. Fast vi inte är det. Fast jag tror att jag inte har några känslor för honom. Inga sådana. Tror jag. Det vore skönt om jag hade, för han är snäll och rolig. Men det blir inte alltid som man vill.

Ikväll var jag på en singelaktivitet ordnad av en "singelklubb" kan man väl säga. Eller en dejtingsite på internet är nog mer korrekt. Det var en grillkväll med massor av singlar. En mycket trevlig tillställning. När jag snabbt skannar igenom skaran konstaterar jag att det egentligen bara är en person som känns intressant. Av nog över 20 män. Och efter att ha tagit kontakt och pratat med honom konstaterar jag att han är väldigt trevlig, fortfarande snygg men inget för mig. Varför? Han snustar - går bort. Och han har barn - går bort (enligt hans kompis hade han också ett väldigt komplicerat förhållande till sitt ex som var väldigt kontrollerande även nu när de var skilda. Vilket går superfetbort!).

Så av alla män på denna aktivitet fann jag 0 intressanta. Till och med som hångelobjekt. Men jag tror inte att det den här gången berodde på att jag var "stängd" och ointresserad, för jag var ärligt nyfiken. Utan på att jag är kräsen och har krav. Vilket jag tycker är bra. Och den jag trodde var intressant tog jag kontakt med, och det klickade inte. Så är det.

Även om jag inte har hittat något, så vet jag att jag steg för steg blir redo att leta. Jag längtar efter att få träffa den där personen som jag klickar med. Som jag kan möta intellektuellt och som attraherar mig fysiskt. Jag längtar efter en person att åtrå och utforska. Men jag vill inte ha vem som helst.

This is what I want:
Rihanna – Shut Up and Drive