Ensam duktig flicka söker

Idag var ytterligare en sådan där dag som är fylld med traditioner och minnen. Idag så sprang jag tjejmilen. Jag har sprungit tjejmilen i ca 10 års tid, med några års uppehåll i mitten. De senaste åren har Hon och jag gjort sällskap dit då vi båda har sprungit. Och mitt ex och hennes ex har följt med och hejat och passat väskor med överdragskläder. Jag tänkte en hel del på hur det skulle kännas att åka dit själv i år, hur det skulle kännas att promenera nedför allén på Vallhallavägen aldeles ensam.

Och döm om min förvåning när det kändes helt ok. Det kändes inte alls konstigt. För jag var ju inte direkt ensam. Och vad skulle jag med en väskhållare i år, när det var så vackert väder att det räckte att ta med en tjocktröja kring midjan.

När mina fyra vänner som jag skulle möta upp med alla var minst 30 minuter sena till vår samling trodde jag att det skulle kännas ensamt och ledsamt. Men det gjorde det inte. Jag blev väl lite irriterad på att samtliga lyckades med konststycket att ha otur och vara sent ute, i någon form av olycklig mix. Men det var helt ok att vänta.

Loppet gick bra, mycket bättre än midnattsloppet. Tyvärr sprang jag 1,5 minuter långsammare jämfört med förra året, men nästan 5 minuter bättre än midnattsloppet. Och det kändes som om jag lyckades disponera loppet på ett bra sätt, att jag verkligen kände precis vart jag kunde lägga mig för att orka hela loppet men ändå maximera ansträngningen. Det kändes bra.

Efter loppet träffades vi igen, jag och mina vänner, och pratade om loppet, mumsade ostkaka och annat som vi fick, och bara hade det trevligt. Det är svårt att känna sig ensam med så många bra vänner. Efteråt kom en killkompis och mötte upp mig och promenerade med mig till Tekniskas tunnelbana, det var trevligt att umgås med ytterligare en vän.

Jag tror jag fixar det här, med lite hjälp av mina vänner.

Och av min PT, som jag ska träffa på tisdag. En ny en, som förhoppningsvis förstår mig bättre. Hon är dietist och PT, så det kommer bli jättebra det här.