Dyker och famlar
Igår inträffade en av de två saker jag fasat mest inför i allt det här. Inte det värsta, men det näst värsta. De har köpt hus. 7 månader efter att jag flyttat ut köper de hus. Jag och mitt X var på otaliga husvisningar under flera år, i olika perioder. Men vi köpte aldrig något. Det var för dyrt, för meckigt eller passade inte in i våra liv just då. På 12 år blev vi aldrig redo för hus. Det tog dem bara 7 månader. Jag var inte värd att göra den investeringen tillsammans med. Men det är tydligen hon.
Det var riktigt äckligt att få läsa det som ett Facebookstatus. "har köpt hus i xx". Och att sedan läsa vännernas "grattis". Det kändes som jag ville kräkas. Jag grät och kastade gosedjur och kuddar omkring mig. Det kändes som om jag skulle implodera och försvinna.
Fick hjälp av en vän. Vid halv tolv satte jag mig på bussen och vid strax efter halv ett var jag framme hos min kompis. På vägen störde jag mina andra närmaste, men mer avlägsna, vänner med SMS. De höll på mig, det var skönt!
Jag och min kompis pratade någon timme och sedan somnade jag av ren utmattning. Idag känner jag mig helt avdomnad. Som inlindad i en stor packe bommul. Allt känns helt overkligt. Igen. Och mina svarta tankar är tillbaka.
Livet är verkligen skit ibland och du får krascha när sånt här blir verkligt. Jag hoppas bara att du kan tänka på dig själv, och försöka se det goda ni hade. Det är slut och nu är hela framtiden för DIG. DIG tillsammans med goda vänner, och kanske på sikt någon att dela din framtid med.
Bra att han är borta från FB, borta från msn, borta från mobilen, etc. Bort. Avslutat kapitel.
Du verkar ha många goda vänner omkring dig som kan stötta och vara en axel att gråta emot.
Stor kram
Det kanske inte är till någon tröst alls, men jag förstår hur du känner. Min största skräck är att exet ska bli gravid med den nye snubben inom den närmaste tiden. Någon gång händer det säkert, men jag hade känt mig alldeles utom mig om det skedde snart. Då känner man sig verkligen utbytt.
MiF - Det känns faktiskt väldigt skönt att han är borta. Men väldigt bittert det som hänt. Jag har väldigt svårt att tycka som du uppmanar mig till då jag älskade varje dag tillsammans med honom - vi bråkade aldrig och vi hade väldigt stor respekt för varandra och varandras behov. Iallfall trodde jag det. Så jag har svårt att gå vidare. För jag vill inte bli sviken igen. Och om den man jag förlitat hela mitt liv på kan svika mig så grovt, så kan nog alla andra också göra det.
Peter - Det känns bra att inte vara ensam. Min största skräck är precis som din att hans nya ska bli gravid. Nu känns det som bara en tidsfråga, husköpet var bara en milstolpe på vägen känns det som. Han har verkligen bestämt sig för att han vill dela resten av livet med henne. Det de har åstakommit på 7 månader är mer än vad vi uppnådde på 12 år. Det känns förbannat orättvist. Den dag jag får höra att hon är gravid kommer min värld att rasa samman igen. Men den gången kommer jag inte få informationen via Facebook iallafall.
Jag har inga ord.
Kram
