Tungt igen
För just nu känns det väldigt tungt. Det har gjort det i några dagar nu. Eller, det har väl känts tungt mer eller mindre det senaste året. Men nu känner jag mig dessutom trött. Jag är så evinnerligt trött på att må så här dåligt. Jag är så trött på att det är så många måsten. Jag är så trött på att alltid misslyckas. Jag är så trött på mig själv och trött på mitt liv. Och jag blir evinnerligt trött på att jag blir så trött på allt. Och arg på mig själv för att jag är gnällig. Och så blir jag trött på att jag är gnällig, och trött på att jag är arg. Och så börjar det om från början igen.
Det tuffaste är att jag inte ser något bra slut på det hela. De senaste sex månaderna har jag gått och väntat på att det ska vända. Att dert ska bli bättre igen. Jag har bitit ihop, jag har gråtit, jag har skrattat och jag har försökt göra det bästa av varje dag. Jag har jobbat och försökt distrahera mig med projekt, och jag har försökt fylla mina dagar med innehåll och nöjen.
Men det spelar ändå ingen roll. När krafterna tar slut står jag ändå där helt ensam. Fotspåren i sanden är alltid mina egna. Vems skulle de annars vara? Det blir bara nya fotspår så länge jag sätter den ena foten framför den andra och fortsätter gå. Och gått har jag gjort, bitit ihop och trampat. Men till vilken nytta är mina fotspår om det är det enda jag lämnar efter mig?
Men nu vet jag inte hur länge till jag orkar gå. Det enda jag vet är att jag inte kan tillåta mig själv att stanna och hämta andan. Det känns som jag är fast i ett ekorrhjul som snurrar för fort för att kliva av. Samtidigt som jag förstår att om jag fortsätter så här så kommer jag snubbla och ramla till slut. Och jag vet inte hur jag skulle orka resa mig upp igen.
"När man känner sig helt slut har man 85% kvar att ge" är ett tillrop som hurbullar använder sig av för att peppa mindre hurtiga personer. Jag hoppas att det är så. För jag känner mig verkligen helt slut. Som en duracellkaning där batteriet börjar ta slut. Och jag har ingen aning om vad som händer då. För jag har så många saker som måste göras, så många människor som behöver mig, så många måsten som jag inte ens idag räcker till för.
Så det enda jag kan göra är att fortsätta bita ihop, fortsätta sätta den ena foten framför den andra, fortsätta göra meningslösa fotspår i sanden och naivt fortsätta hoppas på en permanent förbättring. Och hålla tummarna för att jag verligen har 85% kvar att ge - för det känns verkligen inte så just nu.
oops, du skrev mitt inlägg. Du får gnälla. Livet är skit. Ibland.
Men det blir bättre. Jag når snart 1 år (fan, om mindre än 2 veckor) och för det mesta är det bättre. Bättre än för 2 veckor sedan Än för 3 månader sedan. Men dipparna finns. Tyvärr.
Hördudu! Vaddå misslyckas hela tiden? Det jag läser här är det jag själv skulle vilja klara av och orka! Du verkar vara så jäkla stark och driftig (och så duktig :-D)
Du klarar garanterat av mer än vad jag gör, med min målmedvetenhet och den livsglädje jag läser mellan raderna. Du är skitbra, glöm inte det!
Tack för era uppmuntrande ord. Jag blir bara så trött på mig själv ibland, trött på allt. Och visst jag är glad, men det tar energi att tänka frammåt och vara glad. Och just nu känns det som om jag inte har något alls som ger mig energi. Jag har inte längre någon att "tanka" från.
