Mitt gnäll fortsätter, men det är ju lite det jag har den här bloggen till. Och en av de stora anledningarna till att jag skriver anonymt och inte publicerar bilder på mig själv - jag vill inte att de i min närhet ska veta hur jobbigt jag har det.
På ytan har den här julen varit som alla andra. Jag har firat med mina föräldrar och min bror, och min moster och hennes man har kommit över och ätit och öppnat klappar med oss. Det har varit trevligt och jag har fått en massa bra, lyxiga och roliga julklappar. Tja, alla har väl inte varit lyxiga som i dyra - men alla har varit välkomna och kommer användas i min nya lya.
Men under ytan har jag känt mig trött och håglös. Jag har inte tagit några initiativ utan har gjort det som behövts och det jag blivit tillsagd att göra. Inte för att jag ska göra så lite som möjligt, utan för att min energi inte räckt till för att driva saker idag.
Idag känns det som om ingenting spelar någon roll. Visst är det roligt med presenter och visst är vissa mer efterlängade och användbara än andra. Men vad spelar det för roll, när jag inte har någon att dela glädjen med. När jag inte har någon att ringa och berätta om mina julklappar för och när jag kommer använda sopskyffeln och durkslaget helt själv i min nya singellägenhet. Och jag vill förtydliga att det inte är "någon" jag egentligen saknar, utan det är min före detta man. Att fira jul utan att finnas närmast hans hjärta känns som en tom jul. Att veta att jag aldrig kommer få det jag önskar mest av allt, hans kärlek.
Dessutom mår min bästa vän väldigt dåligt idag, och allt jag gör för att försöka trösta misslyckas kapitalt. Han stöter bort mig och vill att jag ska sluta försöka hitta lösningar och försöka göra saker som får honom att må bättre. Han säger att inget kan få honom att må bättre och att han inte längre har något kvar att leva för.
Jag vet också att min föredetta man troligtvis mår dåligt idag. Och att det beror på handlingar från min bästa vän. Den normala reaktionen borde väl vara att må bra av att han mår dåligt. Men det får mig bara att känna mig ännu tommare, tröttare och fylld av sorg. För jag älskar ju honom och vill att han ska vara lycklig. Med MIG! Och jag vill att min vän ska må bra. Om det inte är så, då spelar mitt varande och görande ingen roll. Jag har misslyckats.
